Själavinnarens egen själ

av Mikael Hallenius

Låt mig inleda med ett allvarligt konstaterande. Många människor med evangelistens gåva har fallit i synd, och därmed förlett andra människor och sig själva. Andra kör fullständigt slut på sina krafter. Därför är det viktigt att den som tror sig stå stadigt ser till att han eller hon inte faller. En stor fara för förkunnare är när det går bra. Då blir man lätt fartblind, driven av sin egen hängivenhet och andra människors okritiska påhejande. Ingen evangelist kommer därför ifrån uppgiften att fortsätta att göra sin ställning som kallad och utvald fast. Hur går detta till? Ett säkert sätt är att ta hjälp av insikter hämtade från Guds ord. Med utgångspunkt i vad Bibeln säger om Johannes Döparen, och med hjälp av egna erfarenheter av att vara mentor och vägledare för predikanter, ska jag i den här artikeln visa hur vi kan hjälpa varandra att ta upp frågan om hur det står till med vår själ.

Johannes Döparens uppgift och vittnesbördToL_3_2015_artikel-2_1
(Joh 1:6-8, 19-23)

Människor med evangelistens gåva har lätt att identifiera sig med Johannes Döparen. Det är inget att förvånas över – hans liv och tjänst handlade ju om att peka på Jesus, att med sin förkunnelse visa att Jesus Kristus är Guds lamm som tar bort världens synd. Just predikan om Jesus och kallelsen till människor att omvända sig, är något som alla fyra evangelierna förknippar med Johannes sätt att arbeta. Han var rakt på sak när han predikade, och han hade inga problem med att utmana människor att ge sina liv till Jesus. Dessutom sa Jesus om honom att ingen född av kvinna är större än Johannes Döparen. Det omdömet kvalificerar honom definitivt till att vara ett föredöme för oss.

När Johannes Döparen introduceras i det fjärde evangeliet avslöjas samtidigt något om Gud – nämligen att Gud är den sändande Guden (Joh 1:6). Och vers 7 hör ihop med vers 5. Johannes står i evangeliets tjänst, och evangeliet är inte budskapet om att det inte finns mörker eller prövningar, utan att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det.  Den Gud som sänder människor att predika de goda nyheterna, gör det som ett led i en ständig kamp mot synden, döden och orättfärdigheten. Den Gud som uppväckte Sonen från de döda sänder sköra och ofullkomliga människor med den gåva som är vackrare än alla andra gåvor, med buskapet som är större än alla andra budskap – det finns ingen som Jesus!

Johannes Döparens självbild

Låt oss titta närmare på relationen mellan Johannesevangeliet 1:8 och 1:20. Precis som i fallet med 1:5 och 1:7, finns här ett avslöjande. Läsaren får veta något om hur Johannes Döparen såg på sig själv. Ofta är vi ivriga att lyfta fram ”positiva vittnesbörd”, ja själva tanken på ett ”negativt vittnesbörd” kan för många vara svår att ta till sig. Men se noga på vad det är Johannes säger: ”Jag ärToL_3_2015_artikel-2_2inte Messias”, eller uttryckt på ren svenska – inte ett dugg hänger på mig! Lägg även märke till författarens ordlek, Johannes ”bekände och förnekade inte, han bekände”.  Det negativa behövdes för att förstärka och framhäva det sant positiva. Människans brutenhet är ingen skamfläck på evangeliet. Det här sättet att se på och tala om mänsklig svaghet och tjänst för evangeliet finns även hos Paulus (se 1 Kor 2:1-5). Tron är inte frånvaro av mörker eller kamp. Evangeliet är budskapet om Guds seger över det onda genom Jesus Kristus.

Själavinnarens uppgift och identitet

För själavinnarens egen själ betyder det här två saker:

För det första – du behöver se ditt uppdrag i ljuset av vem Gud är, inget hänger på dig, allt börjar med Gud. Fadern sänder Sonen som sänder Anden, och det får vi vittna om. Vi kan inte påverka andliga maktförhållanden med vår brinnande hängivenhet eller brist på hängivenhet. Segern är redan vunnen och vår uppgift är att leva och predika utifrån den verkligheten.              

För det andra – du behöver kunna tala sant om det som fattas dig, annars blir det i längden svårt att på ett trovärdigt sätt framhålla Kristi storhet. Eller som en av Helgelseförbundets förgrundsgestalter formulerade det: ”Den som har mycket att säga om sig själv, har ännu inte sett Gud.” Här handlar det om att ha förmågan att begå frireligiösa karriärsmord, om och om igen. Ingen får drivas av begäret att bli kändis.  Det är hopplöst ytligt att vara med i tävlingen om vem som predikar på de största konferenserna, eller att hålla på och mäta vem som talat inför flest antal människor. Allt handlar om att förhärliga Jesus. Det kommer därför en tid i ditt liv då du måste kunna säga som Johannes Döparen: ”Han måste bli större och jag mindre” (Joh 3:30).

För själavinnarens egen själ är detta helt avgörande. Till en sund tro hör förmågan att kunna kliva åt sidan, utan att för den skull fångas av självförakt eller fastna i ständiga ursäkter för sin egen existens. Evangelistens uppdrag är från Gud och vittnesbördet handlar om vad Gud har gjort i och genom Jesus Kristus, på Golgata kors.

Johannes fråga (Matt 11:2-6) 

Med kompromisslös förkunnelse provocerade Johannes Döparen dåtidens religiösa makthavare till den grad att han hamnade i fängelse. Mycket kan sägas om hans tjänst, men ”sökarvänlig” är ingen passande beskrivning på honom. Möjligen var han vänlig mot dem som sökte Jesus, men hyckleri och ovilja till omvändelse hanterades på ett minst sagt rakt sätt. Men där och då, när dörren till fängelset slagit igen, när han blev ensam, tycktes gudsmannen vackla. Ställd inför hotet om avrättning, var han tvungen att få en bekräftelse. Han behövde höra från Jesus en sista gång. Han hade en fråga, och det var en fråga som verkade vara hämtad från en annan galax. Frågar verkligen den djärve och trosstarke Johannes detta? Tretton ord, varken mer eller mindre: ”Är du den som skulle komma, eller ska vi vänta på någon annan?”

Johannes Döparen hade inte förlorat tron, men han var inte heller tvärsäker – uppriktig omprövning kräver ödmjukhet och ärlighet. I det här fallet var säkert fåfänga ett reellt hot. Jag kan tänka mig att Johannes Döparen tvekade både en och två gånger innan han skickade sina lärjungar till Jesus. Tanken borde någon gång ha kommit till honom: Vad ska andra tycka om mig nu? Apropå fåfänga och själavinnarens egen själ, kan det vara värt att påminna om att biskop Johannes Crysostomos redan på 400-talet skrev att inget kan slå själen ur sadeln på en människa så som fåfängan.  

Johannes Döparen drog in andra i sin brottningskamp – vad föreställer du dig att hans lärjungar pratade om på vägen till Jesus? Oavsett samtalets innehåll står det klart att Johannes, i prövningarnas stund, inte avstod från att ta hjälp av andra människor. Vem drar du in i din egen brottningskamp? Ensamma i våra fängelser är och förblir vi ett lätt byte för djävulen. Här kan det nämnas att just ensamhet var en av de saker evangelisten Frank Mangs brottades med hela livet. I sina mycket personliga dagböcker klagade han över att han faktiskt saknade riktiga vänner. På ett ställe skrev Mangs: ”Det var som att jag inte angick någon.”

Två frågor till evangelister i dag

Den här artikeln inleddes med ett allvarligt konstaterande och min avslutning följer samma spår.  Det är viktigt att själavinnaren vakar över sin egen själ. Det går lätt att tappa bort sig själv när uppgiften är att vinna världen. Både relationer och en sund självbild kan offras på hängivenhetens altare. Alltför många kör fulltsändigt slut på sina krafter. Den som vänjer sig vid att bli okritiskt påhejad av andra blir snabbt fartblind. Om du har fått evangelistens gåva, och inser att du efter bön och eftertanke svarar ”ja” på mina avslutande frågor, då är mitt råd att du snarast söker upp någon för stöd och vägledning. Så vad säger du:

Lever du på ett sådant sätt att du känner behovet av att oftast uttrycka dig tvärsäkert?

Lever du på ett sådant sätt att om du prövas eller faller så har du ingen att vända dig till?

 

Mikael Hallenius

Mikael Hallenius är evangelist, teolog och pastor för församlingen Mötesplatsen, Örebro.

Comments are closed.