Återvändsgränden som ledde till en återupptäckt

av Magnus Persson

Frågorna om god teologi och vad som är evangeliets kärna, och i förlängningen också gudstjänstens former, trängde sig igenom bruset av synbar framgång hos oss i United för drygt sex år sedan.

Med stor iver och med ett pragmatiskt förhållningssätt hade vi under flera år gjort allt vi kunnat för att utforma en »relevant gudstjänst«. Det innebar för oss en gudstjänst som kunde locka stora skaror till kyrkan och som kunde beröra den sekulära människan.

Detta visade sig dock med tiden vara en återvändsgränd.

Medan malmöborna i någon mening blev evangeliserade, blev vi själva med tiden mer och mer sekulariserade. Tron fördjupades inte, den snarare förytligades. Trots intensiv verksamhet och hyfsade resultat enligt de frikyrkliga mätskalorna dolde sig andlig fattigdom och näringsbrist under den fräscha ytan. Vi gav folk precis vad de ville ha men inte vad Guds Ord säger att de behöver. Vårt arbete gav direkt avkastning men resultaten var ofta ytliga och kortlivade.

Sockersöta events av det slaget vi ägnade oss åt under denna tid ger omedelbara men kortsiktiga effekter. En näringsrik gudstjänst däremot, fylld med den kristna trons rikedomar, kan däremot vara svårsmält till en början. Lite kärv i sin form är den föga tilltalande för underhållningskonsumenten. Men slitstark som den är står den sig genom seklens alla skiften och hjälper kyrkan till glädje och framsteg i tron. Till en början kan en gudstjänst som följer ett historiskt liturgiskt mönster upplevas som både oattraktiv och otillgänglig för en modern människa, men den har en märklig förmåga att möta våra djupaste behov om vi ger den lite tid.

Det är denna vår resa som den här artikeln handlar om. Jag vill lysa på några insikter vi gjort under vägen och hur återupptäckten evangeliets rikedom och kyrkans sanna väsen har lett till fördjupning och förnyelse av både församlingsliv och gudstjänstliv.

Kyrkan är förvaltaren av den kristna tron och gudstjänsten är den centrala platsen för dess förkunnelse och gestaltning.

Vad gör gudstjänsten med oss?

I Nya testamentet finns ingen kristen tro frikopplad från kyrkan. Man är inte kristen på ett personligt plan och ansluter till kyrkans gemenskap om man känner för det. Att bli kristen i Nya testamentet är att döpas in i Kristi Kropp, det är inget valbart extra. Kyrkan är förvaltaren av den kristna tron och gudstjänsten är den centrala platsen för dess förkunnelse och gestaltning.

I samtalet om vilka former man kan använda i gudstjänsten gäller därför som alltid regeln att som man ber så tror man, och omvänt att som man tror så ber man. Gudstjänsten är uttrycket för vår tro och samtidigt det främsta verktyget för formandet och fördjupandet av denna tro. Gudstjänsten avslöjar därmed vår teologi – hur vi tror och tänker om Gud och hans frälsning, hans natur och egenskaper, hans syften med och handlande i världen.

Vi kan med andra ord inte göra vad vi vill med gudstjänsten utan att riskera att vittna falskt om Gud.

Gudstjänstens formativa kraft

Den kristna gudstjänsten har alltid kännetecknats av dessa återkommande moment. Genom dem, vilket är kyrkans liturgi, finns en formativ kraft som gör någonting med oss. Någon har sagt: först formar vi former sedan formar formerna oss. Dessa former formar sakta men säkert våra tankar, hjärtan och handlingar genom att de på ett repetitivt och konkret sätt förmedlar Guds levande och verksamma Ord till oss som deltar i gudstjänsten. Men vi kommer inte ifrån att gudstjänsten innebär ett möte med en annan värld för den oinvigde. Kyrkan är en utpost för Guds rike, den är i världen men inte av världen och det får konsekvenser för våra former och uttryck, inte vilka former och uttryck som helst är lämpliga. Medvetet eller omedvetet så förmedlar vår gudstjänstform ett budskap som antingen förstärker eller förminskar evangeliet. Formerna vi använder är därför aldrig neutrala, de bär och förmedlar ett budskap i sig själv och formar oss därefter. Ande, själ och kropp, alla våra sinnesintryck måste engageras och beröras av samma budskap.

När detta gör oss ängsliga kan vi bli överdrivet kontextuella och i evangelistisk iver tummar vi då på kyrkans universella och apostoliska väsen. Genom att vara både bibliskt och historiskt förankrade knyts vi samman som kristna och manifesterar en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka, oavsett tradition eller tidsperiod. Därigenom kan vi utgöra ett trovärdigt vittnesbörd om Kristus för världen. Gudstjänsten bör alltså kännetecknas av ett grundläggande mönster som kan kännas igen och uppfattas som kristet och kyrkligt i hela världen och genom hela historien.

Detta mönster har några tydliga moment. Gud samlar sitt folk, han talar till oss, kommer oss nära och sänder oss åter ut i världen. Vi ger gensvar i bön, tillbedjan, bekännelse och mottagande av sakramenten. Gudstjänst är alltså inte något som görs för oss utan av oss. Alla är deltagare, ingen är åskådare. Liturgin bör därför inte centreras till ett program som utförs av professionella människor på en plattform. Det finns förvisso ingen detaljbeskrivning i Bibeln för exakt hur vi ska fira gudstjänst, men det finns tydliga anvisningar om vad en kristen gudstjänst bör innehålla, förmedla och syfta till, för att den ska kunna kallas gudstjänst.

Alla sanna kristna är djupt medvetna om att vi ännu inte är riktigt som vi ska vara. Vi kämpar fortfarande med missriktade begär, med tankemönster och handlingar som inte harmonierar med tron vi bekänner. Men när vi kommer till gudstjänsten underordnar vi oss liturgins form och låter oss formas av handlingarna vi gör, orden vi hör, bönerna vi ber och allt som vi ser. Med Aristoteles ord: »Vi blir vad vi regelbundet gör« eller i Augustinus kristna parafras: »Vi blir vad vi tillber«. I gudstjänsten lär vi oss både ett språk och ett mönster för vår tro. Som den nu hemgångne EFK-pastorn Hans Johansson uttryckte det: »Gudstjänsten är en regelbunden hemspråksundervisning för pilgrimer på vandring i främmande land«. Som gudstjänsten är kommer därför vårt kristna liv att bli, och vad gudstjänsten uttrycker kommer våra liv att reflektera.

Repetition och ritual

Vår tid präglas av stor rastlöshet. Trofasthet och långsiktighet får ofta ge vika för kreativitet och omväxling. Inte sällan utvärderas även den kristna gudstjänsten utifrån dess underhållnings- och upplevelsevärde snarare än för dess unika förmåga att uppenbara och utrusta oss med sanningen. Ofta betonar vi i frikyrkan liv och inspiration på bekostnad av lärande och formande. Men allt mänskligt lärande har i sig ett element av repetition, och vill vi forma lärjungar till Kristus bör därför repetitionen vara en del av vår gudstjänst. Om och om igen samma sak, tills det sitter i ryggmärgen.

Gudstjänsten kan och bör innehålla variation men inte på bekostnad av den kraft som finns i repetitionen av trons centrala sanningar. Och det är med gudstjänsten som med livet i övrigt, det är rutinerna, sakerna som vi gång på gång upprepar, som formar oss till de vi är. Så har vi lärt oss allt vi kan och allas våra liv är fulla av repetition. Genom repetition av vissa moment har kunskaper och färdigheter blivit en integrerad del av vår person. Det är inte alltid vi tänker på vad vi gör eller upplever något speciellt när vi utför våra rutiner. Men det är just det rutinerna handlar om, att inte låta våra liv utelämnas till stundens infall eller tillfällig lust.

Någon uttryckte det så här: »Jag har borstat tänderna tiotusentals gånger, ibland mer sovande än vaken, de flesta gånger sker det utan någon större upplevelse, men jag vet att trots det har varje tillfälle haft effekt och bidragit till ett gott resultat, i prövningens stund vid tandläkarens årliga kontroll«. Det finns en risk att vi missar det långsiktiga perspektivet när vi ständigt vill utvärdera oss själva. Resultaten av vad våra gudstjänster åstadkommer kan inte mätas redan på söndagskvällen utan kanske mer rättvist kan bedömas utifrån vilken typ av tro som långsiktigt formas och växer fram hos den regelbundna gudstjänstbesökaren.

Liturgin förmedlar och bevarar evangeliet

Att Gud har försonat oss med sig själv i Kristus Jesus, av nåd allena, genom tro allena – är vårt centrala budskap, vår främsta trosartikel på vilken hela kyrkans existens vilar. Tappar vi bort evangelium har vi tappat allt. Det som är unikt med kyrkan är inte dess etik utan evangelium. Det är kyrkans högheliga skatt som vi är satta att förvalta och proklamera. Endast kyrkan äger detta budskap och det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Vi förkunnar därför evangelium som Guds svar på världens och människans grundläggande problem i alla våra gudstjänster.

Men kyrkans budskap och former kan i jämförelse med samtidens slogans och kulturella uttryck verka hopplöst gammalmodigt och irrelevant. Men djupast sett handlar frågan om gudstjänsten om vårt förtroende för evangeliet och dess kraft. När vi tappar tron på den kraften kan tanken om att uppdatera våra kommunikations- och gudstjänstformer kännas som en lösning. Men när vi får förnyat förtroende för evangeliet och dess verkan i människors liv tänker vi annorlunda. Detta blir inte minst tydligt i gudstjänstens form och upplägg.

Även om liturgin är viktig är den inget självändamål, dess uppgift är endast att peka på och förmedla evangelium till oss. Liturgi är således viktigt för att evangeliet är viktigt. Gudstjänstens olika delar bör i sig vara en förkunnelse av evangelium från början till slut. Liturgin berättar och förankrar oss i den stora bibliska berättelsen om skapelse, fall, försoning och förnyelse. Även om gudstjänsten sett olika ut i olika traditioner under kyrkans historia finns ett gudstjänstmönster och en struktur (ordo) som man har varit överens om i princip överallt. Dessa element är: Samling – Herrens Ord – Herrens Bord – Sändning. Gud kallar och samlar oss till gudstjänst inför Guds ansikte. Gud talar sitt Ord till oss och genom Ordets förkunnelse väcks tro och nytt liv i oss. Gud bjuder oss till hans bord och i tro tar vi emot hans gåvor och förenas genom brödet och vinet till en kropp och ett folk. Gud sänder oss åter ut i världen i tjänst för vår nästa. Dessa saker är ingenting annat än evangelium i ord och handling. Gud kallar. Gud talar. Gud ger. Gud sänder. Vi kommer. Vi tillber. Vi tar emot. Vi går.

Utan en liturgi som följer det bibliska och evangeliska mönstret ligger hela gudstjänsten i pastorns och de medverkandes händer. Och risken är då att allt präglas av pastorns personlighet och hjärtefrågor, eller det som verkar ge snabba och stora resultat. Utan den goda liturgin kan också pastorn frestas att ge vika för vad starka personer i församlingen föredrar och vill ha, eller av sin egen törst efter bekräftelse och beröm. Men genom en liturgi som är uppbyggd kring den stora bibliska berättelsen och frälsningshistorien så genomsyras varje moment av evangelium. När varje del i det som sker i gudstjänsten är väl förankrat och format av Guds ord så skyddar det oss från att syssla med något annat än evangeliet.

Liturgin skapar delaktighet

Vårt samhälle blir allt mer individualistiskt. Alla vill göra sin egen grej. Formade av vår samtid hänger vi oss ofta åt en osund dyrkan av den individuella friheten och oberoendet. Resultatet har blivit en förlorad erfarenhet av gemenskap och enhet och en privatisering av tron som på sikt leder till segregering och isolering. I kyrkliga sammanhang leder detta förhållningssätt till en överbetoning på den personliga relationen till Gud. Min privata tro på min Gud, så som jag förstår Gud själv – isolerad från kyrkans gemenskap, gudstjänsten och utan historiska rötter. Inte sällan leder detta också till segregation mellan generationerna där tycke och smak delar in oss i olika grupper som står emot varandra.

 Utan en liturgi som följer det bibliska och evangeliska mönstret ligger hela gudstjänsten i pastorns och de medverkandes händer

 

Ofta har vi gett våra barn och unga gudstjänstfrisedel istället för gudstjänstfostran. I missriktad omsorg har vi skapat alternativa samlingar där både form och innehåll är anpassade till barnens rastlöshet istället för att hjälpa dem mot koncentration och stillhet inför Guds ansikte. Självklart behövs det riktad verksamhet för barn och ungdom. Men inte den typ av samlingar som riskerar att vaccinera dem från att i framtiden fira en gudstjänst som inte är formad av det moderna mediala tilltalet och höga tempot. Jesus tog som tolvåring med stor glädje och förundran del av gudstjänstlivet i synagogan, till hans föräldrars stora förvåning. Kanske vi underskattar gudstjänstens förmåga att gripa även barns och ungdomars hjärtan? (Ords 22:6).

Påverkade av tidsandan kan kyrkan lätt förvandlas till ett andligt köpcenter med ett enormt och varierande utbud. Det är generösa öppettider, stora skaror samlas, men alla är privata individer som shoppar efter eget upplevt behov. Jag kommer och går som jag vill och känner och väljer och vrakar från den stora menyn av upplevelser som erbjuds. Ingen friktion – allt är trevligt och anpassat efter oss. Gudstjänster som hämtar sin inspiration här kommer knappast att forma kyrkan till Kristuslikhet. Snarare formar denna modell självupptagna andliga privatkonsumenter. Tron är förvisso personlig men inte individuell och får inte reduceras till en privatsak. Med en tydlig och genomtänkt liturgi förenas vi genom de gemensamma orden och handlingarna, i bönerna, sångerna, acklamationerna, bekännelserna och sakramenten. Detta gör gudstjänsten till något helt annat än ett föredrag eller en konsert. Här inbjuds vi alla att delta, att ta del av evangelium i ord och handling, och på så sätt skapas en förening av oss, en enhet som inte går att finna i något annat sammanhang.

Utan en tydlig liturgi som förenar oss är risken alltså stor att gudstjänsten blir en plats som odlar den privatreligiösa upplevelsen. Vi förminskas till passiva betraktare eller privata bedjare. Men Gudstjänsten är inte tänkt som underhållning utan snarare som underhållsarbete av Kristi kropp. Gudstjänsten är centrum i församlingens liv. Här finns något mer än enbart enskilda troende, här blir vi till som Guds folk och Kristi kropp. Här spelar liturgin en stor roll och skapar aktiv delaktighet av oss alla. Detta är ett uttryck för kyrkans enhet och stärker trons gemenskap. En liturgi som är väl förankrad i kyrkans historiska gudstjänsttradition signalerar dessutom att det finns en kontinuitet och samhörighet, i vad vi gör, med kyrkan genom alla tider och över hela världen.

En beskrivning av Uniteds gudstjänst

Kortfattat kan man beskriva våra gudstjänster i United i fyra akter som alla har bred förankring och djupa rötter i kyrkans traditioner och historia, som jag nämnt ovan: Samling – Skriften – Sakrament – Sändning. Det finns inte utrymme att i denna artikel ge en detaljerad förklaring av dessa moment men låt mig ändå ge en någorlunda utförlig beskrivning av hur vi ser på gudstjänstens olika moment. Vi gör inte på något sätt anspråk på att ha en unik gudstjänst i United. För oss innebär den en tydlig rörelse in mot den kristna trons centrum, där vårt frikyrkliga arv förenas med och berikas av hela Kristi kropp.

Samling – inför Herrens ansikte 

Gudstjänstens första del börjar egentligen redan i hemmet. Människor har ställt klockan för att vakna i tid, göra sig redo och ge sig iväg som en respons på Herrens kallelse till gudstjänst. Folk över hela staden bryter upp från sina hem och sin värld för att börja vandringen mot ett gemensamt mål – gudstjänsten. Herren kallar – vi kommer. Hur seriösa vi än är med vår tro och efterföljelse av Kristus i vardagen innebär livet i denna världen ett slitage. Den rastlösa tidsandan fångar oss och grumlar vårt fokus. Våra missriktade begär drar iväg med oss och vi försöker skapa, frälsa och hjälpa oss själva på olika sätt. Gudstjänsten står då som ett heligt och oantastat rum mitt i denna hets och detta eviga kretslopp av obesvarade frågor och behov. En avgränsad plats för stillhet, utmaning, eftertanke som utmanar det ytliga och går på djupet och når fram till våra verkliga frågor, kamper och behov. I gudstjänsten orienterar vi oss tillbaka till vår Skapare, vår Frälsare och vår Hjälpare.

Tystnad och stillhet är en bristvara i vårt samhälle. Det värderas både som en lyx men även som ett hot. När bruset avtar och den ständigt närvarande bakgrundsmusiken tystnar, faller den artificiella världen samman och verkligheten själv träder fram. Därför är det både gott och klokt att gudstjänstens inledande minuter tillbringas i tystnad som en avgränsande markering att vi nu lämnar det vanliga för att kliva in i det verkliga. Vi är obehagligt ovana vid tystnaden och det kräver övning att uppskatta den.

Det är både gott och klokt att gudstjänstens inledande minuter tillbringas i tystnad som en avgränsande markering att vi nu lämnar det vanliga för att kliva in i det verkliga

Gudstjänsten första ord fyller sedan tystnaden: »Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Nåd och frid från Gud vår Fader, genom Jesus Kristus, vår frälsare och herre, och den helige Andes gemenskap, vare med er alla«. Dessa ord anger både centrum och riktning för gudstjänsten. Vi är samlade inför Herrens ansikte. Vår uppmärksamhet och förväntan riktas från första stund mot den treenige Guden. Alla Paulus brev börjar och slutar med en hälsning om nåd och frid i den treenige Gudens namn. På samma sätt är det Gudstjänstens första och sista ord. Gudstjänsten knyts ihop genom att vi både samlas och sänds i nåd och frid i Faderns, Sonens och Andens namn. Det är Herren som är i centrum för vår gudstjänst. Vi påminns genom detta att Gud är vår skapare och fader, Jesus är vår frälsare och herre, Den Helige Ande är vår livgivare och hjälpare. Det är i hans namn och till hans ära som vi samlas. Det är Gud som kallar och välkomnar till gudstjänst – inte vi.

Genom att teckna korsets tecken över församlingen reser vi korset i vår mitt och låter evangeliets kärna lysa fram från första stund. Vi proklamerar tillsammans med aposteln Paulus att vi »inte vill veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst … Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft« (1 Kor 2:2, 1:18). Genom de första orden blir vi också påminda om dopets ord och vårt eget dop, att vi tillhör Gud och har begravt vårt gamla liv. Genom korsets tecken över vår kropp blir vi påminda om Jesu ord, att »den som vill följa mig måste förneka sig själv, ta korset på sig och följa mig«. Korstecknet är en kroppens trosbekännelse, att tro med kroppen.

Att tro med kroppen är inte minst viktigt i de kyrkliga traditioner som gärna gör om kyrkorummet till en sorts föreläsningssal, men också för de sammanhang som främst söker inre andliga upplevelser. Precis som böjda knän, knäppta eller lyfta händer blir korstecknet i all sin enkelhet en kroppens bön där vi frambär oss själva, våra kroppar, som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det är en andlig gudstjänst, skriver Paulus i Romarbrevet 12:1.

Här följer sedan en gemensam bön. Vi använder oss här av alla böners bön, alltså Herrens bön. Inom frikyrkan har länge enbart den fria bönens form praktiserats. Men både det personliga bönelivet och gudstjänsten berikas av att också ta del av de böner som kyrkan bett genom historien. Deras rikedom bevisas inte minst genom att de slitstarkt bestått genom generation efter generation av bedjare. Vi lär oss helt enkelt att be när vi tar efter och följer bönens språk och mönster hos våra andliga förfäder. Principen är densamma som när vi lånar andras redan färdiga ord i lovsångerna vi sjunger: genom skrivna böner skapas delaktighet och vi kan som församling be med en mun och förenas i ord och tanke.

Vi förenas sedan med hela himmelens härskara i lovsång och tillber: »Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet. Ära vare Gud i höjden«. Den gamle ärkebiskopen av Canterbury, William Temple ger följande beskrivning av syftet med tillbedjan: »Tillbedjan är att överlämna hela vårt jag till Gud, att stimulera samvetet genom Guds helighet, att ge näring åt tanken genom Guds sanning, att rena fantasin genom Guds skönhet, att öppna hjärtat för Guds kärlek och att överlåta viljan till Guds syften. Tillbedjan är den mest osjälviska av alla handlingar vi är kapabla att utföra.«

I lovsången avstår vi från att själva vara i centrum. Vi kliver ur rollen som självupptagna konsumenter och skiftar fokus från mig, mitt och mina till Fadern, Sonen och Anden. Sången hjälper oss att lyfta vår blick från oss själva till Gud. Syftet med sången är inte att underhålla utan att tillbe Gud. Gudstjänstens sånger bör också betraktas som lärare då de inte bara hjälper oss att sätta tonen och takten utan också sätter ord på vår lovprisning. Därför är de sånger vi använder i gudstjänsten noggrant genomtänkta och utvalda utifrån både melodi och teologi. Vi låter den stora skatten av sånger från både förr och nu berika vår gudstjänst. Lovsången präglas av friheten, innerligheten och hängivenheten från den pentekostala och varma andlighetstradition som vi är en del av.

Inför Guds helighet och härlighet möter vi samtidigt vår egen ovärdighet och brustenhet. Profeten Jesajas reaktion inför Guds heliga närvaro är fullständigt normal och leder till spontan syndabekännelse: »Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar« (Jes 6:5). Syndabekännelsen och förlåtelsen är helt central i kristen tro. Det är friskt att känna av sin skuld och sina tillkortakommanden och bekräfta sin mänsklighet genom bekännelse. Vi blir påminda om vårt behov av Jesu försonande blod och Andens förnyande verk. Det är ett skydd mot tillgjord präktighet och hyckleriet. Levi Petrus skriver i andaktsboken Under den högstes beskärm:

Nu finns det naturligtvis en del som menar att om man är verkligt frälst så syndar man inte. Därför skall man, om man syndat, inte bekänna detta, för att inte dra ner Guds namn, och för att man skall framstå som helig och rättfärdig. Men en sådan helgelse är lögnaktig och den som lever i en sådan lever ett lögnaktigt liv. Det finns inget som är farligare än att hålla fast vid bekännelser, som inte är sanna. Nej, låt oss bekänna våra synder och vara ärliga… och inte bedra oss själva.

Hela världen söker en plats där man får plocka av sig masken och säga precis som det är. Där man får sätta ord på sin skuld och skam utan att försvara eller ursäkta sig, och samtidigt vara viss om att man inte blir förkastad och utstött. Det är rädslan för att inte bli accepterad som gör att vi håller inne med vår syndabekännelse. Eftersom vi kämpar med att självrättfärdiga oss och förtjäna Guds och människors kärlek, känns det riskabelt att erkänna sina smutsiga tankar och skamliga handlingar.

Hans Johansson skriver i Tidebönsboken:

Gud vill möta och hjälpa oss där vi är, inte där vi tycker att vi borde vara. Därför är det viktigt att säga som det är, utan att först värdera och sortera sina tankar och känslor. Vi behöver tala ut inför Gud, inte för att informera utan för att ge honom tillträde till det vi bär på, så att vi inte fastnar i det. Gud har öppnat sitt liv för oss och get sig själv till oss i Kristus. Han vill att vi gör detsamma för honom.

I syndabekännelsen får vi hjälp att ta oss ut ur vår egen trånga värld genom att sätta

Hela världen söker en plats där man får plocka av sig masken och säga precis som det är

ord på och säga som det är om vår synd och öppna oss för förlåtelsens befrielse. Kanske någon menar att detta är meningslöst, då vi med största sannolikhet kommer att upprepa våra synder. Men det är som att säga att det inte tjänar någonting till att tvätta sig, för snart blir man smutsig igen. Just därför rekommenderar vi dagligen personlig, och söndagligen gemensam syndabekännelse. Detta är ett andligt hygienarbete som håller själ och sinne rent från syndens infektioner och smittsamma förödande utbrott. Det är ett intressant fenomen att se hur vi dras till radions sommarpratare och teve-programmen där människor öppnar sig, lägger manuset åt sidan och bekänner sin svåra kamp med skuld, skam och smärta. Det blir en nerv och ett djup som berör, alla tillrättalagda ytor spricker, fram stiger människan och vi alla sänker garden igenkännande.

När förlåtelseorden uttalas och mottags, är det på Jesu Kristi uppdrag i auktoritet av Fadern som har beslutat det, Sonen som har utfört det och Anden som tillämpar det. – Dina synder är dig förlåtna! Återigen lyser evangeliets härlighet fram i gudstjänsten. Gud lånar vår mun för att förmedla dessa goda nyheter och tillsäga oss förlåtelsens ord med en hörbar röst. Precis som han lånar vår mun att predika från Bibeln eller lånar våra händer att lägga på de sjuka. I förlåtelseorden finns inga tvivel eller osäkerheter – förlåtelsen är garanterad var och en som ärligt medger sin synd och ber om den. Detta moment ger nytt bränsle till

Att stående lyssna till när dagens texter läses ur Skriften gör att vi skiljer mellan Guds Ord och människors ord. Detta ger Skriften en central och upphöjd plats både i våra gudstjänster och i vårt medvetande, som högsta auktoritet för lära och liv

lovsången, som når nya höjder, när vi dels ger uttryck för Kyrieropet »Herre förbarma dig« och dels jublar över Herrens förbarmande genom Jesu liv, död och uppståndelse för våra synder.

Vi avslutar första akten av gudstjänsten och förbereder oss för nästa genom att nu vända blickarna mot våra bröder och systrar och önska varandra Herrens frid och välsignelse. Det här blir ett starkt tillfälle för ord av uppmuntran och försoning, såväl som att hälsa på och inkludera nya ansikten. Denna stund ska inte förväxlas med allmänt småprat. Syftet är tydligt och bibliskt, vi förbereder oss att ta emot från Herrens ord och komma till Herrens bord och röjer undan sådan som kan störa eller i onödan uppta tanken (Matt 5:21-24, Hebr 12:14-15). Med andra ord, det är oförenligt att lyfta sina händer till Gud i tillbedjan om man inte kan räcka ut sin hand i försoning till sina kristna syskon. Även Paulus talar om orimligheten att komma till Herrens bord och fira Herrens måltid i en medveten oförsonlig attityd mot bröder och systrar. Han är sträng och tillrättavisar trossyskonen i Korint (1 Kor 11:18). Fridshälsningen är enkel handling med en kraftfull andlig, relationell och social dimension.

Skriften – inför Herrens ord 

Vi har gjort det till en helig vana och sed att stå upp i vördnad när Herrens ord läses i gudstjänsten. Vi vill tydliggöra vår höga syn på bibelordet genom att följa Paulus uppmaning till Timoteus att »läsa högt ur Skriften«. Att stående lyssna till när dagens texter läses ur Skriften utan kommentarer eller utläggningar gör att vi skiljer mellan Guds Ord och människors ord. Detta ger Skriften en central och upphöjd plats både i våra gudstjänster och i vårt medvetande, som högsta auktoritet för lära och liv.

När predikotexten för dagen är läst följer en textutläggande predikan. Här försöker vi förmedla textens tidlösa ärende, tolkat i sitt historiska och språkliga sammanhang med ett tilltal och tillämpning för vår tid och våra liv. Vi låter texten tala och själv avgöra tema för predikan. Predikan är något av det mest självklara i en gudstjänst och samtidigt något av det mest missbrukade momentet. Bara för att man läser eller hänvisar till en eller dussintals bibelverser finns det ingen garanti för att man faktiskt predikar Guds Ord. Gudstjänstens talarstol är inte platsen för varken föreläsningar, inspirerande motivationstal eller alldagligt tal om ditt och datt. Bibeln uppmanar oss att predika Ordet. Hela Skriften uppenbarar Guds rådslut och nyttig till undervisning och tillräcklig för tro och liv.

Bibeln har på ett grundläggande plan två budskap: lag och evangelium. Lagen har en dubbel verkan, den uppenbarar Guds helighet och goda vilja, och den fördömer mänsklig syndfullhet och uppror mot Gud. Lagen kan inte frälsa människan, den ger oss insikt om vårt eget syndafördärv och driver oss därigenom till slutet av oss själva och våra försök att frälsa oss själva. Medan lagen pekar på vad som ska göras för Gud handlar evangelium om vad Gud i Kristus har gjort för oss. Evangelium är de goda nyheterna om Guds förunderliga nåd, där Gud förklarar ogudaktiga syndare rättfärdiga av nåd allena, genom tron allena på Kristus allena. Förkunnelsen av Guds Ord är inte bara är ett tal och en information om Gud utan Anden skapar genom Ordet tro och förmedlar Kristi liv till oss. Vi lägger stor vikt vid att rätt dela Guds Ord genom att predika både lagens krav och evangeliets löfte. Oavsett text är det evangeliets budskap om den korsfäste Kristus som ska lysa igenom. Kristus är Skriftens kärna och stjärna.

Efter predikan följer trosbekännelsen.

Oavsett text är det evangeliets budskap om den korsfäste Kristus som ska lysa igenom. Kristus är Skriftens kärna och stjärna

Varje söndag ställer vi oss upp och hela församlingen stämmer in i hela kyrkans centrala trossatser. På detta vis blir predikan omgiven av läsning från Skriften innan och bekännelsen av den kristna tron efteråt. Detta innebär ett skydd mot subjektivitet, ensidighet och osundhet i förkunnelsen. Vi förankrar alltså predikan både i Skriften och i kyrkans universella tradition, så som den historiskt har summerats i de tre ekumeniska trosbekännelserna. Detta blir också ett tillfälle för både frälsningsavgörande bekännelser såväl som fortsatt lärande i den kristna trons centrala sanningar.

Att söndag efter söndag läsa trosbekännelsen är att upprepande säga det som vi själva behöver höra och påminner oss om hur vår tro formuleras och uttrycks. Trosbekännelsen hjälper oss att flytta vårt fokus från den subjektiva trons flämtande känsla till den objektiva trons fasta innehåll. Den börjar i skapelsens första gryning och sträcker sig till evighetens morgonljus. I dess centrum ligger bekännelsen om Jesu död och uppståndelse. Återigen lyser evangeliet fram. »Trosbekännelsen är den kristna trons summa summarum, därför behöver vi lyssna både på vad den säger och vad den inte säger«, skriver Berth Löndahl i boken Mysteriet.

Sakrament – inför Herrens bord

I den unga kyrkan var det otänkbart med en gudstjänst utan nattvard. Varje söndag möttes man för att fira Herrens måltid. Det sågs som en väsentlig del av gudstjänsten. Idag är det nästan otänkbart med en gudstjänst utan sång eller predikan men fullt möjligt att inte fira nattvard. Här har vi bestulit oss själva på stora rikedomar i både troslivet och gudstjänstlivet. Herrens Ord och Herrens Bord är vad som konstituerar en autentisk gudstjänst.

Anledningarna till vår osäkra inställning till nattvarden tror jag är flera. Vi har svårt för att låta det vara ett trons heliga mysterium som utmanar allt sunt förnuft, att vi får ta del av Kristi närvaro och liv i enkelt bröd och vin. Undervisningen har, inte minst i frikyrkan, varit bristfällig och nattvardsliturgin fattig och stundom har den förfallit till religiös sentimentalitet. Det är sant att nattvarden är en »åminnelse« men den är så mycket mer. Nattvarden är en tacksägelse (eucharisti). Nattvarden är en bekännelse och en förkunnelse om Jesu liv, död och uppståndelse för våra synders förlåtelse. Evangeliet blir synligt i brödet och vinet, vi får se, röra, smaka, erfara och höra. Evangeliet ljuder och nöts in i vårt sinne under nattvardsgången. För dig! … För dig! … För dig! Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet. Nattvarden är ett mysterium där vi förenas (communion) med Kristus och med varandra som hans kropp, här och nu lokalt men också som en obruten gemenskap universellt. Vi tar emot Kristi offer för oss och på samma gång bär vi fram våra liv som ett levande och heligt offer till Kristi tjänst.

I samband med nattvardsgången ger vi också utrymme för personlig förbön. För smörjande av sjuka med olja, andliga gåvor i funktion, förväntan på Guds speciella närvaro, vidrörande och ingripande. Flera har vittnat om både befrielse och helande när de helt odramatiskt och icke känslosamt har tagit emot brödet och vinet. Personligen är det för mig en pastoral höjdpunkt att varje vecka få möjligheten att möta människor ansikte mot ansikte. Att få trycka brödet i deras hand och räcka dem bägaren under orden »för dig«.

Sändning – inför Herrens uppdrag 

I gudstjänsten sista del blir vi påminda om att vi har fått för att ge vidare och blivit välsignade för att bli till välsignelse. Evangeliet som vi tagit emot genom Herrens ord och bord, ska nu få ge återljud i vår vardag och värld. I kyrkans gemensamma förbön vänds våra blickar mot den omgivande världen och vårt fokus sätts på kyrkans uppdrag. Att vara världens ljus och jordens salt, att vara ett bönens och barmhärtighetens hus, att lindra lidande och göra lärjungar genom att förkunna och gestalta evangeliets goda nyheter i ord och handling. Att be är både vår livsluft och vårt samhällsansvar. Varje vecka ber vi för Kristi kyrka över hela världen såväl som i vårt land och i vår stad. Vi ber för våra kristna bröder och systrar som lider under förföljelse och svårigheter. Vi ber speciellt för aktuella nöd- och konfliktsituationer i världen. Vi ber för all överhet i ledande ställning. Vi ber för evangeliets spridning i våra egna kvarter till jordens yttersta gräns och onådda folk. Vi ber speciellt för våra familjer, barn och unga, och de sjuka och lidande i vår mitt.

Efter några enkla men viktiga pålysningar gör vi oss sedan redo att avsluta gudstjänsten precis som vi började den, vi tar emot Herrens nåd och frid i den aronitiska välsignelsen. I Faderns, Sonens och den helige Andes namn sänds vi tillbaka ut på uppdrag för Herren, och söndagen knyts ihop med vardagen. Likt ett kors är söndagens gudstjänst den vertikala bjälken som förenar himmel och jord, Gud och människa. Den horisontala bjälken är efterföljelsen, gemenskapen och tjänandet i vardagen, kyrkans utsträckta händer som omfamnar och berör världen (Löndahl, 2013). Det är detta som är Kristi kyrka och Kristi kropp.

Litteratur

Jag står i tacksamhetsskuld till många som väglett oss under denna resa, men jag vill nämna följande böcker som har gett flera av denna textens bärande tankar näring och inspiration:

Simon Chan, Liturgical Theology (2006, IVP.),

Bo Giertz, Kristi Kyrka (1939, Verbum),

James K.A Smith, Imagining the Kingdom (2013, Baker Academic)

Berth Löndahl, Mysteriet (2013, Artos & Norma).

 

Magnus Persson

Magnus Persson är pastor och grundare i församlingen United i Malmö.

Comments are closed.