Att i kärlek hålla fast vid sanningen

av Anders Strindberg

Den kristne är kallad att »i kärlek hålla fast vid sanningen« (Ef 4:15). Sanningen och kärleken utgör en odelbar helhet – den ena är inte ens tänkbar utan den andra. Att följa Kristus i apostlarnas fotspår innebär alltså att hålla fast vid både den sanning vi känner i Ordet och den kärlek som underbygger, genomsyrar och omgärdar Ordet.

Låt det vara sagt från början: ur ett kristet perspektiv står det klart att ett försvar för människolivet från dess naturliga början till dess naturliga slut är absolut grundläggande. Så är det eftersom tanken är rotad i en absolut grundläggande teologisk sanning om människan och hennes värde.

När »abortfrågan« lyfts fram finns risken att aborter reduceras till en symbol i en kulturkamp, och därmed berövas sina individuella dimensioner och sociala sammanhang

Det finns givetvis olika sätt att närma sig denna sanning, olika betoningar och tankegångar. Gemensamt kristen är dock tron att människan – alla människor – är skapade till Guds avbild, och att människan – alla människor – är helgade av Kristi människoblivande. Att »Ordet blev kött och bodde bland oss« (Joh 1:14) innebär att allt kött har lyfts ur synden en gång för alla, och att vi alla därmed har givits möjligheten att genom tron bli »Guds arvingar och Kristi medarvingar« (Rom 8:17). Detta helgande av skapelsen sattes i rörelse i det ögonblick då jungfrun Maria bejakade Guds vilja: »Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt« (Luk 1:38). Det var i detta ögonblick – befruktningen – som den evige Guden trädde in i och helgade sin skapelse; det som Gregorius Palamas beskriver som ett mysterium som omfattas med »tro, inte kunskap, tillbedjan, inte utforskning, och med tro och tillbedjan endast genom Anden« (Hom XIV). Befruktningen är det enskilda livets begynnelse.

Även mödrar är Guds avbild

Alla diskussioner om när (i vilken graviditetsvecka) fostret blir en person, får ett medvetande, kan överleva utanför moderlivet osv, är irrelevanta. Att ge sig in i sådana diskussioner är att låta den kristna teologin kapitulera inför en byråkratisk människosyn. Det ofödda människolivet kan inte på något stadium vara mindre värt än det födda, och våra kristna förpliktelser väger inte mindre tungt ju yngre det är. Att handla gentemot de ofödda med kärlek och respekt är en självklarhet eftersom Skriften lär att människan – alla människor – är Guds helgade avbild från befruktningen.

Det borde vara lika självklart att detta gäller även de mödrar som gör aborter. Liksom deras barn är även mödrarna Guds helgade avbilder, värdefulla individer, emot vilka vi har kristna förpliktelser och måste handla med respekt och kärlek. Till skillnad från det ofödda barnet har de förvisso begått uppsåtlig synd – detta har de istället gemensamt med alla oss andra; jag som skriver och ni som läser är syndare med del i världens bortvändhet från Gud (Joh 8:7, Rom 3:10).

Jesus handlar kärleksfullt mot alla syndare, inte för att han inte begriper vem de är och vad de har gjort – som fariséen Simon tillät sig att tro (Luk 7:39) – utan just därför att han vet att de är i behov av kärlek; en kärlek som är ett med sanningen; en gudsuppenbarande kärlek som fariséernas lagiska proklamationer aldrig kan återspegla.

Detta gör aborter oerhört svåra att ta sig an på ett sätt som anstår en kristen. Varje abort finns i ett sammanhang som alltid – oavsett vad abortbejakarna hävdar – är en personlig tragedi, framförallt ur ett kristet evighetsperspektiv. Ofta föranleder handlingen dessutom för de enskilda mödrarna en verklig och varaktig sorg- och skuldkänsla som aldrig tillåts komma till ytan. Dessa mödrar står tillsammans med sina ofödda barn i abortproblematikens centrum.

När »abortfrågan« lyfts fram finns risken att aborter reduceras till en symbol i en kulturkamp, och därmed berövas sina individuella dimensioner och sociala sammanhang. Det innebär att debatten utvecklas på sådant sätt att den kristna kärleken får ge vika för ett effektivt propagerande av den kristna sanningen – vilket till syvende och sist innebär att man övergivit både sanning och kärlek.

Så är tyvärr ofta fallet i USA, och när svensk kristenhet nu visar tecken på en ökande och uttalad opinion mot aborter finns anledning att beakta det problematiska i den amerikanska debatten.

Aborternas sociala sammanhang

Det är svårt att föreställa sig en etisk-moralisk-politisk fråga vars genomslagskraft och framtoning skiljer sig mer markant mellan USA och Sverige. I Sverige är aborter än så länge en icke-fråga och debatten en icke-debatt. Vad det handlar om, vilka frågor som kan ställas och vilka svar som är acceptabla är, inom folkhemmets diskursiva ramverk, givna redan innan ett samtal kommer igång.

I USA däremot är aborter en brännpunkt; ett ständigt återkommande inslag i ett ständigt pågående kulturkrig. Debatten är skarpt polariserande och hätsk, grovt förenklad, och ofta mycket obehaglig. Aborter behandlas nästan alltid i singularis av både motståndare och bejakare – som om de inte vore 45 miljoner enskilda tragedier (sedan amerikanska Högsta domstolen legaliserade hanteringen 1973) utan en enhetlig abstraktion. De argument som framförs av de mest aktiva abortmotståndarna reducerar ofta mödrarna till endimensionella synderskor. Deras trauman – svåra, djupa och mörka – får träda tillbaka för aborten som en blodig symbol för »dödens kultur« och allt som är fel med »det icke-kristna samhället«. Allteftersom den politiska temperaturen har stigit har ett kristet värnande om de oföddas värde och värdighet övergått i politisk polemik som ofta förefaller ha tappat både sanning och kärlek ur sikte.

Abortdemografin bör dessutom leda till eftertanke: är det inte att göra det hemskt enkelt för sig när man talar om aborter, inte bara i singularis – som en abstraktion – utan även som en enskild fråga isolerad från de sammanhang där aborter faktiskt begås? Att bortse från det sociala sammanhanget är lika enögt som när abortbejakarna hävdar att den enda relevanta aspekten är »kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp«.

Sociala sammanhang är svårgripbara, luddiga, obekväma, och man får ofta känslan av att alla försök att tala om sammanhang uppfattas som försök att ta udden av det moraliska argumentet; som en sorts relativism som är teologins fiende. Men att förstå nyanser, att ta individen på allvar, och att se till de sammanhang som frammanar aborter är inte relativism. Varken sanningen eller kärleken blir lidande av en verklighetsförankring. Tvärtom ges de styrka.

Naturligtvis finns de som tar till abort för bekvämlighetens skull, men i USA visar undersökning efter undersökning på en fruktansvärd överrepresentation av unga ensamstående afroamerikanska låginkomsttagare i innerstäderna. T ex i New York City slutade 41 procent av alla graviditeter i abort under 2009 – men bland afroamerikanska kvinnor (stadens socialt mest utsatta grupp) var siffran 59,8 procent. Sociala missförhållanden och aborter går hand i hand. En kamp för människovärdet kan inte begränsas till det ofödda livet. –
I USA måste man även på allvar ta sig an den onda cirkeln där barn föds in i fattigdom, får undermålig utbildning och dålig sjukvård; där flickor blir gravida i unga år, utanför äktenskapets ramar, och som ett led i denna härva uppfattar abort som en nödvändighet.

Varje abort – en enskild tragedi

Genom att bara säga nej till abort späder man på misären och skjuter ifrån sig de grundläggande problemen. Ett »ja till livet« måste innefatta även de framfödda barnen och deras mödrars liv. Men den amerikanska verkligheten innebär alltför ofta att samma kristna som propagerar för de oföddas värde visar föga intresse när barnen väl kommit ur moderslivet.

Finns paralleller i Sverige? Statistiken visar tydligt att aborter även här följer sociala mönster och konjunkturer; att aborter som enskilda handlingar är individers svar på samhälleliga förhållanden. I sin senaste folkhälsorapport för 2009 skriver Socialstyrelsen att ungefär 25 procent av alla graviditeter i Sverige slutar med aborter, och att denna siffra har varit tämligen konstant sedan 1975. Däremot har antalet aborter i åldergrupperna 15-17 och 18-19 ökat kraftigt – inte för att fler unga blir gravida, utan för att fler väljer abort. 96 procent av alla graviditeter i åldersgruppen 15–17 år, och 79 procent av graviditeterna i åldergruppen 18-19 år, slutade med en abort år 2006 – en uppgång från 83 procent respektive 55 procent år 1990.

Undertecknad är inte kvalificerad att reda ut vad som ligger till grund för dessa siffror. Man kan spekulera om brustna familjer, förändrad sexualmoral och en mer effektiv abortvård, liksom konsekvenserna av en tilltagande ungdomsarbetslöshet och en ökad absolut fattigdom bland unga vuxna. Oavsett vad svaret är måste vi ställa oss frågan: varför blir dessa unga flickor gravida, och varför väljer allt fler att göra abort? Hur kan vi närma oss dessa och alla andra mödrar i kärlek och med respekt? Är det bästa vi kan åstadkomma en kraftig ökning av tonårsmödrar? Eller kan en »ja till livet-agenda« gå längre än så genom att på allvar ta sig an den underliggande social dynamiken i vilken tonårsmödrar skapas?

Även detta görs i USA – allt är naturligtvis inte nattsvart i den amerikanska »ja till livet«-rörelsen. Men typiskt för dessa initiativ är att de inte är regionala eller nationella, utan lokala; inte politiska, utan sociala; inte polemiska, utan personliga och praktiska. T ex utgör de så kallade »crisis pregnancy centers« som bemannas av kvalificerade volontärer ett led i denna lokala, praktiska, personliga och sociala verksamhet. Mödrarna ges vård, informeras om möjligheter till assistans, möjligheterna att adoptera bort barnen, osv.

Att kräva ett stopp för aborter utan att samtidigt arbeta för samhälleliga reformer som minskar oönskade graviditeter eller gör det möjligt för mödrarna att ta hand om sina barn är inte tillräckligt. Att i kärlek hålla fast vid sanningen kräver oerhört mycket mer än slagord och retorik. Det kräver en insikt om att varje abort är en enskild tragedi. Och det kräver framförallt ett verkligt engagemang i verkliga individer, både innan och efter de fötts.

 

Anders Strindberg

Anders Strindberg är Fil Dr i statsvetenskap, är präst i Missionsprovinsen och verksam i USA

Comments are closed.