Dödens eller livets kultur?

av Bengt Malmgren

Kristen tro kännetecknas av bejakande av livet och framtidshopp. Människan skapades till Guds avbild (1 Mos 1:27) och hennes kallelse är att leva i harmoni med Skaparen och skapelsen. Tron kännetecknas också av integration mellan ande och kropp. I Jesus Kristus blev Gud människa, Gud inkarnerades i skapelsen, delade vår mänskliga natur. Därmed helgades skapelsen, och människonaturen blev gudomliggjord. Därför är människovärdet oersättligt, och ett av de tio budord Mose fick motta av Gud på Sinai berg var förbudet att döda. Detta integrativa sätt att se på människan skiljer kristendomen från många dualistiska och gnostiska filosofier, där anden är det viktiga medan kroppen bara betraktas som ett skal, eller den materiella världen rent av är något ont som stänger inne anden.

Det kristna synsättet har satt sin prägel på den västerländska kulturen, och varje persons unika värde, alla människors jämlikhet, omsorgen också om kroppen och att ta hand om sin nästa och att hjälpa och stödja särskilt dem som är svagast och mest utsatta har varit grundstenar som byggt upp vår kultur. Även i ett läge med tilltagande sekularisering har dessa värderingar länge haft en stark förankring i västerlandet.

Idag är det tabu att tala om aborten som ett etiskt dilemma i många västerländska sekulariserade stater, i stället betraktas abort som en mänsklig rättighet

Men abort, isoleringen av sexualiteten från dess reproduktiva innebörd och eutanasi underminerar dessa värderingar. Påven Johannes Paulus II myntade i encyklikan Evangelium vitae från 1995 begreppet »dödens kultur« och lyfte fram de kristnas viktiga uppgift att främja äkta och sanna värden. Han skriver: »I vår tids sociala situation, präglad av en allvarlig kamp mellan en ›livets kultur‹ och en ›dödens kultur‹, behöver vi utveckla ett skarpt kritiskt sinne som förmår urskilja sanna värden och äkta behov« (nr 95).

Abort – från etiskt dilemma till mänsklig rättighet

Bibeln berättar om hur människan gång på gång gör uppror mot Gud. Varje våldsdåd mot medmänniskan är en eftergift för den ondes logik, dvs mot den som »varit en mördare från första början« (jfr Joh 8:44). Kains brodermord är en illustration på hur det onda sprids efter det första syndafallet. Har man väl slagit in på upprorets väg ger det ena det andra. Efter människans uppror mot Gud följer kampen människa mot människa.

Också i vår tid kan vi följa denna process där bortvändheten från Gud leder till att respekten för människolivet försvagas. Då laglig abort infördes i Sverige motiverades detta som en nödlösning för att förhindra farliga illegala aborter. Det fanns fortfarande en medvetenhet om att det var ett avsteg från en viktig etisk princip. Fostret är ett mänskligt liv under utveckling, och det innebar ju en kränkning av livets värde. Den gradvisa utvecklingen av dödens kultur illustreras på ett nästan makabert sätt i en motion från två moderata riksdagsmän om införande av dödshjälp från 1991 där man som ett argument nämner den fria aborten, som ju i sig är en form av dödshjälp som samhället redan infört.

Med tiden har den etiska debatten tystnat och samvetena har dövats. Också många kristna har idag gett upp sitt motstånd mot aborter. Det mänskliga livet får stå tillbaka när det utgör ett hot mot någon annans eget livsprojekt. Det är den krassa verkligheten – människans kamp mot människan.

Idag är det tabu att tala om aborten som ett etiskt dilemma i många västerländska sekulariserade stater. I stället betraktas abort som en mänsklig rättighet. Dess etiskt provocerande aspekter göms effektivt undan genom användningen av den kliniskt rena termen »reproduktiv hälsa«. Helt utslaget är dock inte samvetet. Det visar sig i att det fortfarande är provocerande att tala om ett foster som »mänskligt liv« och att tala om aborten som »dödande«.  Att öppet visa bilder på aborterade foster betraktas i allmänhet som mycket osmakligt och oetiskt. Att även de mest radikala abortförespråkarna blir upprörda över detta måste man se som ett hoppfullt tecken. Man vill inte gärna säga att det är OK att döda mänskligt liv, i stället brukar abortens försvarare argumentera utifrån att det ännu inte rör sig om mänskligt liv. Men en sådan argumentation är inte faktamässigt hållbar, vilket till sist de som hävdar motsatsen brukar få erkänna då de konfronteras med frågan. Den andra argumentationslinjen blir då att tala om att ett liv hotar ett annat livs möjligheter till självförverkligande. Då får det ena (det svagare och mest outvecklade) stryka på foten – människans kamp mot människan.

I Sverige utförs nästan 40 000 aborter årligen, ca 20 per 1 000 kvinnor. Det är klart att en så omfattande destruktion av mänskligt liv gör något med oss och påverkar vårt förhållande till hur vi ser på oss själva, varandra och människovärdet. Att blunda för det är ett av vår kulturs stora självbedrägerier.

Äktenskapets mening

Den kristna trons positiva syn på livet går också igen i synen på sexualiteten och äktenskapet. Gud skapade människan till sin avbild, »till man och kvinna skapade han dem« (1 Mos 1:27), till att utgöra varandras komplement. Människan är man och kvinna. Enbart mannen eller enbart kvinnan återspeglar inte Gud, tillsammans kompletterar de varandra till en hel avbild. Och mannen och kvinnan fick i uppdrag att vara fruktsamma och uppfylla jorden (1 Mos 1:28). Detta är grunden för den kristna synen på äktenskapet som ett komplementärt livsbefrämjande förbund som uttrycker både parets inbördes kärlek och öppenheten för det nya liv som deras kärleksrelation med Guds nåd är med om att frambringa.

I Katolska kyrkan är äktenskapet upphöjt till ett sakrament som de båda makarna förmedlar åt varandra med prästen och den gudstjänstfirande församlingen som vittnen. Paulus liknar kärleken mellan mannen och kvinnan med relationen mellan Kristus och Kyrkan (Ef 5:32). När två människor väljer att dela livet med varandra, så aktualiserar det inkarnationen. De deltar i Guds ständigt flödande skaparkraft. Inkarnationen är ett synligt uttryck i skapelsen och historien av Guds eget väsen, Guds treeniga liv uppenbarat genom Jesus Kristus. Den gudomliga gnistan tänds i makarnas intima relation. Det innebär att makarnas av nåden burna samverkan med Gud genom sina barn bidrar till det gudomliga människo-blivandets kontinuitet.

Även i de samfund där äktenskapet inte räknas som ett sakrament, är det ett förbund som omges med teologiska förklaringar. Men äktenskapet kan också förstås utanför den kristna trons ram i ett antropologiskt naturrättsligt perspektiv. Det är inte svårt att förstå att mamma – pappa – barn, denna ursprungliga triad, så provocerande för många moderna genusteoretiker men så grundläggande för den mänskliga existensen och reproduktionen på ett plan som vida överskrider de begränsade småborgerliga kategorier man brukar associera till, bildar grundvalen för något ursprungligt mänskligt. Synen på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna delas av alla större kulturer i världen och hör till mänsklighetens gemensamma arv.

Nedbrytandet av äktenskapets mening

Det är givet att perspektivet på äktenskapet och den mänskliga sexualiteten, där äktenskapet betraktas som ett synligt tecken på Guds helande och skapande närvaro, har svårt att bli accepterat i ett genomsekulariserat samhälle. Inte lika självklart är att även det sedan länge givna antropologiska synsättet på äktenskapet har övergivits i Sverige med flera länder till förmån för ett helt könsneutralt koncept där reproduktionsfaktorn inte längre är grundläggande. Än mer anmärkningsvärt är det tryck sekulära politiker utövat på kyrkorna att överge sin genom tiderna nedärvda äktenskapssyn till förmån för det nya könsneutrala konceptet.

I sin mest aggressiva form kritiseras kyrkans nedärvda äktenskapssyn som en kränkning av jämställdheten för grupper som inte riktigt passar in i dikotomin man/kvinna. Homosexuella lyfts fram som en grupp som borde känna sig kränkta av att inte få ingå äktenskap. Men att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider inte mot den grundläggande rättviseprincipen att lika ska behandlas lika, eftersom komplementariteten är grundläggande för äktenskapet. HBT-personers mänskliga rättigheter är inte beroende av äktenskapets avskaffande eller förändrade innebörd. Tvärtom relaterar ju personer med denna typ av läggning också på något sätt till familjen och heterosexualiteten. Också en homosexuell person har en mamma och en pappa. Homosexuellas rättigheter måste främjas genom att motverka fördomar och bygga på den grundläggande normen om alla människors lika värde.

En teoribildning inom genusvetenskapen vill gå så långt att man säger att könen är sociala konstruktioner. Det är knappast en allmänt vedertagen uppfattning i forskar-världen, och absolut inte i vanliga människors erfarenhetsvärld, men de som står för denna teori är ofta ideologiskt drivande och vill att denna teori ska få genomslag i samhället.

Dödshjälp

I livets andra ända har vi dödshjälpsdebatten, där den sedan länge grundmurade värderingen att bota och lindra men inte döda är under attack. Här är vi verkligen ute på ett sluttande plan. På dödshjälpsklinikerna i Schweiz blir det allt vanligare att allmän livströtthet, inte bara dödlig sjukdom ligger bakom de assisterade självmorden som tillhandahålls där. Enligt ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd ska det bli tillåtet för läkare också i Sverige att underlätta självmord för svårt sjuka patienter.

Nederländerna är det land som är mest liberalt i fråga om dödshjälp, och varje år tas mer än 2 000 personer av daga där helt legalt. Men många holländska läkare vägrar att aktivt medverka till sina patienters död. Därför vill man nu i Nederländerna öppna en specialklinik där man ska kunna få hjälp att dö även i fall som rör psykisk sjukdom eller demens i tidigt stadium.

De som förespråkar dödshjälp hänvisar till att man är rädd för att utsättas för meningslösa livsuppehållande åtgärder utan att kunna påverka sin situation. Alternativet är god palliativ vård och rimliga principer för när intensivvård ska kunna avbrytas. En sådan god och human palliativ vård främjas bäst av en människosyn som bygger på livets helgd, och det är ingen tillfällighet att det är kliniker som drivs av kristna organisationer som är kända för god vård i livets slutskede.

God omvårdnad i livets slutskede med adekvat smärtlindring och att avstå från att sätta in intensivvård när kroppen är döende är en sak, att aktivt döda är en helt annan sak. Där går en gräns som människan inte får överskrida. Argumentationen för dödshjälp går ut på att det är människans självbestämmande som måste gå i första hand, och att man måste ha rätt att välja när man vill dö, och att också kunna få hjälp av sjukvården med detta självvalda livsslut. Bakom resonemanget ligger samma typ av övervägande som vid abort, att det mänskliga livet inte är heligt, att kroppen inte uttrycker den mänskliga personen utan endast är ett biologiskt skal som förlorar sitt värde när den blir gammal och skröplig. Men frångår man principen om livets helgd är man ute på ett sluttande plan där människovärdet urholkas mer och mer.

Kroppen som ägodel eller ett uttryck för personen

Att kroppen betraktas som en ägodel, ett biologiskt objekt, och inte som något som uttrycker människans person, gör att känslan för vårt värde som människor försvagas. Det går inte i längden att upprätthålla en dubbel bokföring. Är man gammal och sjuk är det lätt för den äldre människan att tänka att man ligger andra till last och inte längre borde finnas till. Den ensamma mamman som har svårt att få vardagen och ekonomin att gå ihop kan tänka att hon får skylla sig själv som inte valde abort.

När vårt värde inte längre är förankrat i en grundläggande respekt för livet blir kroppen paradoxalt nog än mer viktig och föremål för vår uppmärksamhet. Precis som mitt värde uttrycks i att jag har de rätta prylarna, så gäller det att ha en vacker och trimmad kropp. Men hur mycket pengar som än läggs ner på plastikkirurgi, tatueringar och piercing så blir man inte lyckligare ändå, för problemet ligger på ett djupare plan.

Den objektifierade sexualiteten

På det sexuella området blir denna objektifiering av kroppen tydlig. Här verkar den översexualiserade miljö som vi omger oss med, den inkomstbringande porrindustrin och de värderingar vuxna sexualupplysare försöker tvinga på våra ungdomar i samma riktning. Sex är något man »har« med varandra, den egna kroppen och olika redskap är något man utnyttjar. Allt är tillåtet och rekommendabelt så länge alla är med på det. Ett enda tabu finns: att förespråka avhållsamhet. På våra film-TV-kanaler snurrar varenda kväll själlösa porrfilmer, och på internet finns hur mycket grov pornografi som helst bara några knapptryckningar bort. Enligt moderna värderingar är detta inte något anmärkningsvärt. När TV4 nyligen tog över Canal+ valde man visserligen att begränsa pornografiutbudet, men TV4-chefen Jan Scherman har värderingsmässigt inget emot det och det kommer att få vara kvar. Det pornografiska utbudet efterfrågas och betyder alltför mycket för ekonomin för att man ska kunna avstå från det.

Den grupp utanför kyrkorna som brukar kritisera porrindustrin är feministrörelsen, och då för att den avpersonifierar kvinnan och gör henne till enbart ett sexualobjekt. Här kan vi hålla med feministrörelsen, men vad man inte ser är att det lika mycket handlar om objektifiering av mannen.

Den värdering som framförs av sexualupplysningsorganisationen RFSU, som har en ganska dominerande ställning i Sverige idag och som få vågar eller orkar gå emot, är att sex absolut inte behöver ha med relationer och kärlek i djupare bemärkelse att göra. I ett filmmaterial som RFSU i samarbete med Utbildningsradion nyligen tagit fram för högstadieelever är budskapet att det är upp till var och en vad man gör, att alla sätter sina egna gränser och att man inte kan säga vad som är rätt och fel. Det enda som är bannlyst är att lägga värderingar på det hela, så som t ex att sex hänger samman med familjebildning och kärlek. I en frågelåda som är en del av filmsatsningen uppmuntras även minderåriga till sexuella relationer.

Även för den som inte delar kristna värderingar angående sexualitet och samlevnad framstår RFSU:s hållning som kluven och ologisk. Det går inte att vara för begränsning av tonårsaborter och könssjukdomar och samtidigt propagera för att sex är något som gärna ska testas redan i unga år. I Sverige finns tillgång till hur mycket kondomer som helst, det finns gott om ungdomsmottagningar och information om preventivmedel. Ändå har vi en mycket hög frekvens av både aborter och könssjukdomar. Slutsatsen är att det inte räcker med kondompropaganda för att uppnå »säker sex« eller att förhindra oönskade graviditeter. I själva verket nödvändiggör den avpersonifierade synen på sexualiteten tillgång till abort, eftersom det inte går att förorda fri hedonistisk sex utan att ha abort som utväg.

Påven Benediktus XVI har tidigare på goda grunder kritiserat ensidig propaganda för kondomer för att det inte ger den effekt på ökat skydd mot HIV i afrikanska stater som man hoppats. Han har fått stöd av vetenskapliga studier som visar att smittspridningen i vissa fall till och med ökar på grund av andra kringfaktorer. Preventivmedelskulturen leder till en mekaniserad syn på sex, den inger en falsk säkerhet som gör att det sexuella beteendemönstret ändras, vilket leder till fler oskyddade sexuella kontakter. Bäst skyddseffekt mot HIV visar sig ett kombinerat program ha, t ex det så kallade ABC-programmet i Uganda där avhållsamhet (Abstinence) och att begränsa antalet sexuella relationer (Be faithful) rekommenderas i första och andra ledet, och först i tredje ledet rekommenderas kondomer (Condoms) om man vet med sig att man inte kan avstå från ett sexualliv där man utsätter sig själv eller partnern för risker. Dr Pius Okong vid St Francis sjukhus i Kampala har i många år varit involverad i stöd åt AIDS-drabbade och smittförebyggande arbete. Vid en föreläsning i Stockholm sade han att även små förändringar, t ex att ungdomars sexualdebut skjuts upp 1-2 år, får avsevärda positiva effekter i form av minskad spridning av HIV.

ABC-programmet har fått mycket kritik, men kritiken är i första hand ideologisk, inte vetenskaplig. Att RFSU inte har detta på sin agenda beror inte på att det finns ett vetenskapligt underlag som motsäger dess effektivitet för att minska aborter och könssjukdomar. Snarast är det för att det inte är förenligt med den ideologiska grunden att man inte får framföra rekommendationer som går ut på att ändra människors sexuella beteende. Sex är något som ska testas utan värderingar, inte för att det nödvändigtvis är bra men för att det hör det moderna samhället till. Men, kan man invända, också detta är ju en värdering.

Att hitta sin identitet och uppnå lycka

En kultur där det av Gud givna människovärdet ersatts av att ditt värde ligger i vad du äger, hur du ser ut, vad du presterar och där du ständigt måste mäta ditt värde i konkurrens med andra, förklarar varför många unga mår dåligt idag och upplever en stor brist på emotionell säkerhet. Trycket från den kommersiella världen, grupptrycket från kompisar och ett allt mer utpräglat konkurrenssamhälle ställer de unga inför ouppnåeliga ideal. Kan du inte leva upp till det är du inget värd. Ätstörningar och självskadebeteende är vanliga problem, och att skära sig själv har blivit ett beteende som verkar öka epidemiskt. I en studie bland flickor i nionde klass från Göteborg nyligen visade det sig att så många som en flicka av fem någon gång skurit sig själv. Skärandet handlar ofta om att överföra en existentiellt okontrollerbar smärta till en fysiskt kontrollerbar smärta.

De ouppnåbara idealen, den alltför tidigt sexualiserade barndomen, överutbudet av sex i media och frånvaron av värderingar förmedlade av vuxna, i kombination med det biologiska trycket inifrån som vaknar under puberteten, blir sammantaget en situation som är mycket svår att hantera för många unga. Flickor verkar mest lida av att inte vara nöjda med sina kroppar och svara upp till de förväntningar som ställs på dem, och känner sig nog pressade in i många situationer. Pojkar verkar mera ha svårt med att veta när de går över gränsen och begår ett övergrepp då de uppeldade av grupptrycket och den egna biologiska driften jagar efter sexuella erfarenheter.

Det är paradoxalt att inriktningen på att må bra, se bra ut, att framstå som lyckad med sitt livsprojekt är något som man alltmer jagar, samtidigt som det inte ägnas en tanke åt vilka konsekvenser dödens kultur har för vårt välbefinnande på djupet. För lyckligare tycks vi inte bli, trots det enorma utbudet av olika tekniker, alltifrån kbt-terapier till plastikkirurgi, från olika dieter och fitness-program till nyandlighet.

Livets evangelium

I Evangelium vitae ställer Johannes Paulus II Livets evangelium som Kyrkan anförtrotts av sin Herre mot dödens kultur. Han skriver: »Evangeliet om Guds kärlek till människorna, evangeliet om personens värdighet och evangeliet om livet är ett enda och odelbart evangelium. Fördenskull utgör människan, den levande människan, kyrkans första och främsta väg« (nr 2).

Påven är övertygad om att Livets evan-gelium »väcker en djup och övertygande genklang i varje människas inre, vare sig hon är troende eller inte, därför att det på ett underbart sätt svarar mot alla hjärtats förväntningar, samtidigt som det oändligt övergår dem«. Han hänvisar här till naturrätten enligt vilken varje människa även utanför Bibelns uppenbarelse med förnuftets ljus och med »nådens dolda verkan« kan upptäcka den naturliga lagen som är inskriven i hjärtat och inse varje människolivs värde från dess början till dess slut. Grundbudskapet i Evangelium vitae är positivt och livsbejakande, det handlar om Guds kärlek till människan och om varje mänsklig persons oersättliga värde. Kunskapen om detta gör också människan medveten om hennes ansvar, och en central slutsats i encyklikan är denna: »Att direkt och avsiktligt döda en oskyldig mänsklig varelse är alltid en djupt omoralisk handling« (nr 57).

Kroppens teologi

Kristendomen har således en mycket positiv syn på kroppen som ett uttryck för människans person. Sexualiteten uttrycker något av människans person och är en integrerad del av hennes förmåga att älska och delta i Guds skapelseverk. Men ett sådant betraktelsesätt är milsvitt skilt från den mekaniserade syn på sexualiteten som kännetecknar vår tid, och kyrkans kritiker uppfattar bara en mot den egna friheten begränsande förbudsmoral.

Igen vill jag hänvisa till texter av påven Johannes Paulus II. 1979 och framåt höll han under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på kropp och sexualitet. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad han kallade kroppens teologi. Här finns källan till en sexuell kontrarevolution där människor kan återupptäcka den förvandlande kraft som finns i att tillägna sig en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva helhetssyn på kropp och sexualitet. Jag sammanfattar här några av påvens tankar.

Den sexuella föreningen är grundstenen för mänskligt liv. Familjen och det mänskliga samhället, hela civilisationen springer fram ur denna förening. Det är en illusion att tro att vi kan bygga upp en sann livets kultur om vi inte accepterar och uppfattar sexualiteten och kärleken och livet i enlighet med deras sanna mening och deras nära samband med varandra (jfr Evangelium vitae nr 97).  Detta synsätt är främmande för den sekulariserade kulturen som i stället präglas av att göra sig kvitt hela den kristna sexualetiken och se sexualiteten som något man förfogar över fristående från ett helhetsperspektiv på livet och kärleken. Kristna under tidigare generationer har haft en repressiv syn på sexualiteten, vilket bidragit till att det varit svårt för Kyrkan att möta denna utveckling och få gehör för sin syn.

Genom att fokusera på skönheten i Guds plan för hur könen korresponderar mot varandra ändrar Johannes Paulus II perspektivet från legalism (vad jag får och inte får göra) till frihet (hur jag ska förstå sanningen om mig själv och skapelsen på sådant sätt att jag blir fri att älska). Sanningen som gör oss fria är frälsningen i Jesus Kristus. Det spelar ingen roll vilka misstag vi gjort eller vilka synder vi begått, Kroppens teologi sätter inte upp något förmanande finger åt någon. Den handlar om frälsning på det sexuella planet åt alla och envar.

Genom djupreflektion över Guds ord försöker Johannes Paulus II att svara på två av de viktigaste universella frågorna: 1) »Vad är det att vara människa« och 2) »Hur lever jag mitt liv för att uppnå sann lycka och fullkomning?« Därför stannar påvens utläggningar inte bara specifikt vid sexualitet och äktenskap.

Enligt Johannes Paulus II skapade Gud kroppen som ett tecken på hans gudomliga mysterium. Därför kan vi tala om kroppens »teologi«, ett studium av Gud. Vi kan inte se Gud. Han är ren Ande, osynlig. Ändå är kristendomen den religion där Gud uppenbarar sig själv i Kristus. »Då Gud vid tidens fullbordan sänder sin ende Son och kärlekens Ande, uppenbarar han sin allra innersta hemlighet: han är själv i evighet en kärlekens självutgivelse som får svar: Fader, Son och helig Ande, och han har bestämt oss till att få delta i denna ömsesidiga hängivelse« (Katolska kyrkans Katekes nr 221).

På något sätt gör den mänskliga kroppen detta kärlekens mysterium synligt, speciellt genom skönheten i den sexuella polariteten och vår kallelse till förening. Gud skapade sexualiteten och föreningen mellan könen såsom en skapelsens avbild av sitt eget eviga utbyte av kärlek. Och redan från början förebådar mannens och kvinnans förening vårt eviga mål att förenas med Kristus. Paulus säger: Att de två blir ett kött är ett stort mysterium, vilket refererar till Kristus och Kyrkan (se Ef 5:31-32).

Sammanfattning

Enligt kristen tro är livet heligt och okränkbart, och att direkt och avsiktligt döda en oskyldig mänsklig varelse är därför alltid en djupt omoralisk handling. Synen på människans kropp, sexualiteten och äktenskapet, här tolkad i ljuset av Johannes Paulus II:s texter, encyklikan Evangelium vitae och Kroppens teologi, erbjuder ett perspektiv som inte utgår från legalism (vad jag får och inte får göra) utan från möjligheten och friheten att uppnå ett lyckligt liv genom att förstå och samverka med sanningen om mig själv och skapelsen på sådant sätt att jag blir fri att älska. Sanningen som gör oss fria är frälsningen i Jesus Kristus.

Abort, dödshjälp, skiljandet av äktenskapet från dess reproduktiva mening och en hedonistisk syn på sexualiteten leder bort från detta sammanhang och för oss i stället in i en dödens kultur där människovärdet devalveras och som inte leder till sann lycka. Som kristna i världen är det vår uppgift, inte bara att själva leva utifrån evan-geliet, utan också genom att leva i världen men inte av världen (jfr Matt 5:13-14) låta våra liv bli ett vittnesbörd som hjälper människor att urskilja det som är sant och gott.

 

Bengt Malmgren

Bengt Malmgren är läkare och specialist i psykiatri. Han är sekreterare i Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige och bloggar gärna om tro och andlighet, kyrka och samhälle på www.katolsktfonster.se

Comments are closed.