Goda skäl att förbli – En ekumenisk hållning i en stormig tid

Gräset är alltid lite grönare på andra sidan. Vi lever i en tid som präglas av rörlighet mellan kyrkor och samfund. Somliga väljer att lämna de sammanhang som fött dem för att upptas i de gamla kyrkogemenskaperna. Andra övergår till nya församlingar där vindarna verkar blåsa friskare just nu än i den egna kyrkan. Men finns det skäl att förbli där man är? Låt oss stanna upp en stund inför den viktiga frågan.

Först en kort grundläggande reflektion om troheten. Ett genomgående drag i Skriften är att uthållighet, livslång överlåtelse och trohet är något som uppmuntras. Flykt, uppbrott och brutna relationer målas aldrig upp som något att eftersträva. Nu kan man visserligen hävda att de frikyrkliga rörelser många av oss tillhör är schismatiska i sig själva. Jag försvarar inte de stridigheter som varit och uppmuntrar inte heller till ytterligare splittringar. Men för den som vuxit upp i en viss kyrka, även någon av de schismatiska, finns det ett stort värde i att visa den trohet. Trofasthet är en dygd, flykt är det inte. Den som flyr ett sammanhang för ett annat tenderar att bära flykten med sig. Och flyktens konsekvenser är ofrånkomligen brustna relationer.

Personligen känner jag en djup förståelse för dem som längtar efter återförening med den historiska Kyrkan. Det finns så pass allvarliga brister hos sentida protestantiska väckelserörelser att dragningen till en mer stabil och fullödig Kyrka är ytterst begriplig. Det kan också finnas situationer där en särskild kallelse motiverar en konversion till någon av de ursprungliga kyrkorna. Ändå är jag övertygad om att det inte kan vara vägen framåt för Kristi kropp i stort. Varför?

Det grundläggande skälet till att konversion inte kan vara vägen framåt för den samlade kristenheten är ekklesiologisk. Det rör frågan om vad Kyrkan är i sin djupaste mening. Själva anspråket från de äldsta kyrkofamiljerna att någon av dem skulle vara den enda sanna Kyrkan är ohållbar. Det är inte bara den romersk-katolska kyrkan som menar att deras kyrka är den enda sanna. Även de ortodoxa kyrkorna har samma höga anspråk. De ortodoxa har inte full gemenskap med den romersk-katolska kyrkan, och bland de ortodoxa kyrkorna finns flera kyrkor som var för sig anser sig vara den sanna Kyrkan och som inte har full gemenskap med varandra inbördes. Så vilken av dessa ursprungliga kyrkor är den sanna Kyrkan som vi bör konvertera till för att verkligen bli inlemmade i Kristi kropp?

  Här rör vi vid något djupt fundamentalt. Min övertygelse är att varje människa som genom omvändelse, tro och dop förenas med Kristus också inlemmas i hans kropp, som är Kyrkan. Kyrkan är inte i första hand de yttre strukturerna och hierarkierna, även om dessa också är viktiga, utan en andlig verklighet som utgörs av alla som förenats med kroppens huvud, Jesus Kristus. All erfarenhet befäster denna sanning. När du möter en eldig katolsk italienare eller en from ortodox ryss som hälsar dig med orden ”Kristus är uppstånden!”, så erfar du att du möter en broder. Övertygelsen om att ”en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka” består av alla bröder och systrar som är förenade med Kristus utgör grunden för en ekumenisk hållning. Här finns huvudskälet till att förbli där man är. Min egen kyrka har del i den här verkligheten, jag måste inte lämna den och gå in i någon annan för att vara ”innanför”. Jag omvänder mig till Kristus, inte till någon annan kyrka. Den sanna Kyrkan finns inte (bara) på andra sidan staketet, den finns också här.

Ingen fullkomlig kyrka

Därmed inte sagt att den egna kyrkan är fullkomlig. Insikten om att varje kyrko­gemenskap bär på brister och svagheter är helt nödvändig för att kunna förbli. Varje kyrka är ofullkomlig därför att den består av ofullkomliga människor. Varje kyrka är också ofullkomlig i den meningen att den inte själv bär på hela fullheten. Det är mer realistiskt att tänka sig att varje kyrka har ett bidrag till helheten. Helheten finns bara i hela Kristi kropp, som utgörs av alla som inlemmats i Kristus – överallt och i alla tider. Det är egentligen ganska märkligt att tänka sig att Luther (eller någon annan) skulle kunna gestalta hela Kristi fullhet ensam. Martin Luthers katekes. Tala om storhetsvansinne!

Var det inte Kyrkans tro, Kyrkans katekes? Tack gode Gud för alla helgon och troshjältar genom historien. Tack gode Gud för alla livgivande rörelser. Men ingen av dessa gestaltar ensam hela Kyrkans fullhet. Hur välsignade de än är, är de bristfälliga och helt beroende av sina bröder och systrar i hela Kyrkan. Detsamma gäller de katolska och ortodoxa kyrkorna. Också de är ofullkomliga. Också de behöver omvända sig till Kristus, hos vilken enheten och fullheten finns.

Är konvertering lösningen?

Varför inte konvertera till någon av de ursprungliga kyrkorna? En mycket viktig fråga för mig är alla kristnas synliga enhet. Det är en ofattbar skandal att Kyrkan i dag är så splittrad. Vi kan aldrig acceptera att den korsfäste Kristus slits i stycken inför våra ögon. För att på ett trovärdigt sätt kunna verka för Kyrkans enhet behöver vi förbli där vi är. Sverige är i dag ett land där samtliga stora kyrkofamiljer lever sida vid sida. Samtidigt är den protestantiska familjen dominerande och har en månghundraårig historia i vårt land. Vi kan inte blunda för den faktiska verkligheten omkring oss. Där jag är verksam lever jag i nära gemenskap med samtliga församlingar på orten. På ön där jag bor finns Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, en trosförsamling och en grupp pingstvänner. Vi har växande goda relationer, delar bön, nattvard och samarbetar i olika barnverksamheter. Vårt vittnesbörd om Kristus på platsen där vi bor blir därmed allt starkare. Den dag jag konverterar till någon av de ursprungliga kyrkorna skulle jag omedelbart utesluta mig själv från den fruktbärande gemenskapen som finns i dag. Själva konversionen skulle dessutom påminna hela bygden om kyrkans tragiska splittring. Det skulle slå en kil av splittring i min familj och släkt och skapa sorg och förvirring hos många. Enhetssträvan kan aldrig vara skälet till konversion. Den som inbillar sig det bedrar sig själv.

Det finns dock andra, betydligt bättre, skäl till att människor konverterar. En särskild kallelse har tidigare nämnts. För mig har det funnits flera saker i de tidiga kyrkotraditionerna som har varit och är tilldragande.

För det första är det själva den apostoliska tron. De sentida protestantiska
sammanhang där jag vuxit upp och rört mig har allvarliga brister som bottnar i att de i sitt väsen är profetiska rörelser. En sådan väckelserörelse har alltid ett ärende, ett budskap. Budskapet kan vara hur gott och välsignat som helst – men det kan aldrig vara fullheten. Det ligger i väckelserörelsens natur att den är snäv. De ursprungliga kyrkorna förvaltar en mycket bredare trosskatt.

Det andra som attraherar mig hos de ursprungliga kyrkorna är liturgin. Sentida protestantiska väckelserörelser har en gudstjänstform som kan upplevas som fattig och konsumistisk i jämförelse med de liturgier som har sitt ursprung i den tidiga kyrkan. Det finns en stabilitet och rikedom i den historiska gudstjänsten som är omistlig för mig.

En tredje tilldragande sida hos de gamla traditionerna är det episkopala ledarskapet. Vid en jämförelse med all kiv, split och osäkerhet som plågar frikyrkligt ledarskap kan det verkligen vara attraktivt med den stabila struktur man ser hos de historiska kyrkorna. Det går inte att bygga en församling på en persons gåva. Den episkopala strukturen är dessutom betydligt mer ursprunglig än vad vi fått lära oss.

Den ekumeniska vägen

Om man nu har upptäckt rikedomar inom de kyrkor som har sina rötter i fornkyrkan – hur kan man då hantera det? Utan att konvertera? Jag tror att det finns en väg som bär för oss, en väg som är långt mer fruktbärande än att bryta upp och lämna sitt sammanhang. En ekumenisk väg.

Ekumenik handlar om mycket mer än att då och då fira gudstjänst tillsammans med någon annan församling. Det handlar inte minst om att arbeta med sig själv. Om att låta sig förvandlas. Om att föra krig mot all sekterism i det egna livet och låta den tidigkristna tron i allt högre grad prägla mig. Hur då?

Låt oss utgå från de tre sidor hos de gamla kyrkorna jag nyss nämnde. I de protestantiska väckelserörelserna har vi ett stort behov av att breddas i vår tro. Det profetiska ärende som lade grunden för just vår kyrka kan man mycket väl hålla fast vid, om den bär god frukt, men trosinnehållet behöver kompletteras för att inte bli för smalt, för fattigt. Ett konkret sätt att göra det är att ge större utrymme för längre läsningar ur Bibeln i gudstjänsterna. Kanske högläsa kyrkoårets texter? Gärna både Gamla testamentet, epistel och evangelium! Att följa kyrkoåret, ge större plats för Skriften och även Kyrkans högtider kan vara ett sätt att breddas. På så vis begränsas den enskilda predikantens favoritbudskap och den allmänneliga kristna tron får växa till i församlingen. Söndaglig läsning av trosbekännelsen och Fader vår kan också vara ett konkret exempel på hur en väckelseförsamlings trosliv kan breddas. För den enskilde troende rekommenderas läsning av den stora Traditionens texter. Den som umgås regelbundet med texter från den tidiga kristendomen kommer ofrånkomligen att se sidor av tron som berikar och kompletterar den tro man tagit emot i sitt eget sammanhang. Man befrias från önskan att skapa sin egen specialtro till att tro i gemenskap med de heliga överallt och i alla tider. Man kan leva med en – i verklig mening – rik ortodox och katolsk tro utan att byta kyrka.

Den kristna gudtjänsten

En av de riktigt stora frågorna i vår tid gäller den kristna gudstjänsten. De senaste åren har man vänt och vridit på frikyrkans gudstjänst i olika medier. De flesta är överens om att en förändring behöver ske, att den traditionella frikyrkogudstjänsten behöver förnyas. Men på frågan om hur förnyelsen ska gestaltas kan man skönja två huvudläger: Dels de som förordar en utåt­riktad och lättförståelig mötesform med moderna uttryck i syfte att nå ut till de utom­stående och dels de som söker en gudstjänst i tydlig harmoni med den historiska liturgin, med sin rikedom och stabilitet. För den ekumeniskt sinnade, med sympatier för de ursprungliga kyrkorna är riktningen given. Gudstjänsten är inte till för dem som inte går till kyrkan, utan för de döpta som församlas runt ett enda bord för att förenas med en enda Herre, Jesus Kristus, och så förenas som en enda kropp i honom. Det är fullt möjligt att fira en gudstjänst i harmoni med den tidiga kyrkan utan att konvertera.

Ett episkopalt ledarskap

Den tredje punkten jag nämnde tidigare som en attraktionskraft hos de ursprungliga kyrkorna är den svåraste att hantera, frågan om episkopatet. Det finns flera kyrkor som kan visa på en historia som går tillbaka till Jesus och apostlarna, den romersk-katolska, den koptiska, den armeniska och andra ortodoxa kyrkor. Fadern sände Sonen, Sonen sände de tolv apostlarna och dessa insatte biskoparna till att vara herdar för hjorden, Kyrkan. Biskoparna är kallade att vaka över de lokala församlingarna, tillsammans med presbyterna och diakonerna, och tillsammans leder biskoparna i hela världen Kyrkan. Biskopen av Rom är, såsom Petrus efterträdare, ”den främste i kärleken« enligt Ignatios. Inte överordnad de övriga biskoparna i egentlig mening, utan en ”Guds tjänares tjänare” i samklang med Jesu ord om kristna herdar. Den episkopala strukturen ger en väldig stabilitet till kyrkan, långt ifrån den berg-och-dal-bana väckelsekristna predikanter ofta har erbjudit. Den betonar inte heller den enskilde predikantens karisma, utan i stället herdens position såsom en Kristi ställföreträdare. Herde är man bara i härledd mening. Herden samlar inte fåren kring sin egen person, utan kring den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga och det bord där Kristus ständigt utger sig för vår skull. Här finns en hel del att reflektera över för frikyrkans pastorer. Dels behöver man ompröva en del av sina egna tankar kring ”andligt ledarskap” i ljuset av fornkyrkans vision, och dels behöver man fundera över hur man kan relatera till det historiska episkopat som har sitt ursprung hos Jesus och apostlarna. Talar vi nu om enhet under Rom? Nej, och samtidigt – det finns ingen enhet utan Rom. Ett hoppfullt tecken är den nuvarande biskopen av Roms ekumeniska inställning. Han avråder från konversion. I stället satte han ord på den ekumeniska vägen i sitt samtal med pingstpastor Peter Halldorf nyligen: ”Let us walk together!”.

Konversion för med sig en mängd problem. Det leder till ökad splittring och oro mellan troende. Trohet byts mot flykt. Det vittnar för omvärlden om Kyrkans splittring. Det bygger på den falska grunden att bara en särskild kyrka skulle vara den enda sanna. Den som konverterat tvingas in i en förljugenhet i konflikt med all erfarenhet. Den helige Ande finns ju helt uppenbart i mina bröder och systrar som förenats med Kristus genom omvändelse, tro och dop – i en mångfald av kristna kyrkor. Kyrkans väg måste harmoniera med Kristi natur. Att utöva makt och kräva allas underkastelse stämmer inte överens med Jesu hjärta. Det klingar betydligt renare med ett ömsesidigt erkännande av varandra. Du är min broder och min syster. Vi är förenade som lemmar i en och samma kropp där Kristus ensam är huvudet. Vi möts runt ett enda bord och delar ett bröd och en kalk. När vi lämnar sekterismen bakom oss, omvänder oss till honom som är huvudet och vandrar tillsammans på den apostoliska kristna vägen kommer vi under vandringen att igenkänna varandra för vad vi redan nu är – bröder och systrar. ”Let us walk together”.