Håll koll på telegrafstolpen

av Hans Weichbrodt

När jag kör bil lyssnar jag både nu och då på Bibel­undervisning och jag har flera gånger haft privilegiet att få tag på gamla predikningar av Lewi Pethrus. Jag kommer aldrig att glömma hans utläggning av Lukas­evangeliet  9:62 där Jesus säger:

Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.

Lewi delade hur han utifrån denna vers bestämde sig för att utföra ett experiment. Han hade aldrig plöjt med en plog förut men nu föranledde Jesu uttalande honom att testa det för första gången. Den gamle pingsthövdingen delar vidare hur han gick ut på ett fält med en plog och vid första försöket försökte han plöja en rak fåra utan att ha något riktmärke vid horisonten. Det gick inte bra. När han såg sig tillbaka, såg han tydligt hur hans försök att plöja en rak fåra hade misslyckats kapitalt. Fåran var rejält krokig. Vid nästa försök tog han sikte på en telegrafstolpe och då gick det utmärkt att plöja en rak fåra trots att han var en nybörjare på området! Den andliga kopplingen är rätt uppenbar. Med blicken på Jesus Kristus och det som tillhör honom, kan vi plöja en ”rak fåra”, annars blir det krokigt.

När Paulus ska skriva Första Korintier­brevet så skriver han till en församling med enorma problem. Korint var en utmanande plats att leva på, enligt många, staden med värst rykte på den tiden i hela det romerska imperiet. En exeget har jämfört staden Korint då, med en korsning av Monte Carlos casinovärld och en stor bordell. Församlingen i staden hade mer och mer påverkats av den plats de levde på, och nu hade de så stora problem att hela församlingens existens stod på spel.

Den helige Ande leder då Paulus att skriva ett brev som ytterligt konkret och suveränt vist tar itu med de specifika problemen. Mot slutet av brevet leder Anden aposteln att måla fram ”telegrafstolpen”, den stora visionen som varje kristen församling ska ha. Första Korintierbrevet 15 kallas ofta ”uppståndelsekapitlet” och i det är det som att Paulus vill ta med sig församlingen upp på Kristi Kyrkas kommandobrygga, där de kan se vart både Guds folk och hela världshistorien är på väg.

Aposteln inleder kapitlet med en tillbakablick på ”hamnen” som de nyss lämnat och då visar det sig att även Kyrkans ”avresepunkt” är en uppståndelseplats. Således kan man rubricera vers 1–11, Jesu Kristi korsfästelse och uppståndelse, ett historiskt faktum. I avsnittet läggs betydande vikt vid att det finns en stor mängd ögonvittnen som har mött den Uppståndne och således sett honom med sina egna fysiska ögon:

Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat.

Vers 12–19 kan kanske kallas ”antingen-eller-argumentet”. Här lyfter Paulus med emfas fram den fullständigt logiska tankegången att det angående Kristi uppståndelse inte går att komma fram till någon obskyr kompromiss. Antingen har Kristus uppstått fysiskt från det döda eller så har han inte det. Återigen lägger aposteln krut på att måla fram sin Mästares uppståndelse som allt annat än något diffust och vagt. Det är tvärtom något ytterligt konkret som antingen har ägt rum till hundra procent –  eller som inte har hänt alls. Tankegången ges en brygga in i nästa avsnitt med en triumferande proklamation:

Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade.

I vers 20–28 börjar nu Paulus att reflektera över den oerhörda innebörden av att Jesus Kristus har uppstått. I sin utläggning går han hela vägen tillbaka till den första människan Adam som ju tillsammans med Eva, genom syndafallet, drog in döden i tillvaron. Genom Jesu Kristi hundraprocentiga lydnad in i försoningsdöden på korset, som efterföljdes av uppståndelsen från det döda, har nu syndafallets ”dödliga skada” reparerats:

Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus.

Den påföljande versen fortsätter att rikta blicken framåt så att församlingen, som nu tagits upp på ”kommandobryggan”, ska se vart de är på väg:

Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och därefter, när han kommer, de som tillhör honom.

Inför detta faktum finns det, enligt Bibeln, två förhållningssätt. Att vara Jesu vän som tar emot hans korsmärkta förlåtelse och därmed får leva med herren i evighet, eller att göra sig själv till fiende till Jesus genom att inte ta emot honom och därmed drabbas av Guds rättfärdiga och eviga dom. Aposteln är dock noga med att betona att kraften i Kristi uppståndelse är så vittgående och omfattande att alla, frivilligt eller motvilligt, både Jesu vänner och hans fiender, kommer att på ett chockartat tydligt sätt bli varse att Jesus Kristus är herrarnas Herre och konungarnas Konung.

Han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter.

Paulus kommer strax att ge ett stort utrymme till att reflektera över vår uppståndelse. Innan han gör det vill han nu, direkt efter att han beskrivit ”telegrafstolpen”, som är Jesu och vår uppståndelse, uppmuntra korintierna då och oss nu, att ”plöja en rak fåra”. Det gör han genom att i vers 29–34 måla fram det vi skulle kunna kalla för ”uppståndelsens livsstil”.

Och vi, varför utsätter vi oss för faror jämt och ständigt? Jag dör varje dag …

Efter att aposteln gett exempel på en av de många livshotande situationer han mött, lyfter han fram hur den kommande uppståndelsen ger honom inspiration att hålla kursen som ett Jesu vittne även när döden flåsar honom i nacken!

Den avslutande delen av Första Korintierbrevet 15  vänder så återigen blicken mot ”hamnen” – den kommande uppståndelsen. För att förklara den kristnes kommande och underbara evighetstillvaro på andra sidan döden använder sig Paulus av bilden på ett frö visavi den växt som ett frö efterhand förvandlas till. Precis som det lilla skrumpna fröet som förvandlas till den betydligt attraktivare växten så kommer vi att förvandlas till något långt härligare än det vi är just nu. Precis som fröet måste gå igenom en dödsprocess för att ”uppstå” som växt så får vi gå igenom en dylik dödsprocess för att nå vårt ”härlighetstillstånd” i evighet. Själva kraftkällan bakom uppståndelseförvandlingen är den uppståndne Jesus Kristus, den siste Adam:

”Den förste Adam blev en levande varelse.” Den siste Adam blev en livgivande Ande.

Hela uppståndelseutläggningens klimax nås när Paulus sammanfattar det kristna uppståndelsehoppet i ordet förvandling:

Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.

Insticket: ”Vi ska inte alla insomna” verkar vara kopplat till den generation som lever på jorden när ”den sista basunens ljud” ljuder.

Efter en påföljande proklamation om att dödens och syndens ”udd” är bruten genom Jesus Kristus kommer den sista stora ”raketen” i Paulus uppståndelsefyrverkeri:

Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!

Den proklamationen behövde uppenbarligen församlingen i Korint. Paulus ville att de mitt i all kamp och all nöd skulle veta att segern redan vara vunnen genom Jesu försoningsdöd och uppståndelse!

Med det i ryggen avslutar aposteln hela uppståndelsekapitlet med en Andefylld ”kämpa-på-uppmaning”:

Stå därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren. Ni vet ju att er möda i Herren inte är förgäves.

Jag kommer aldrig att glömma när min älskade pappa nådde dödens och uppståndelsens hamn. Han fick plötsligt en kraftig hjärnblödning och låg sedan utslagen i över en vecka innan han dog. Jag och min lillebror, med flera, vakade hos pappa dag efter dag. En dag när vi satt och åt lunch, ringde läkarna och berättade att pappa snart skulle dö. Det knöt sig i magen på oss när vi rusade in mot pappas sjukrum. Väl inne i rummet så fick vi en chock när vi såg hur pappa kämpade för varje andetag. Jag satte mig då vid pappas ena sida, tog tag i hans krampande hand och började läsa Johannes syn av den hamn som jag trodde att pappa var på väg till:

Därefter såg jag och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, och de ropade med stark röst: Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen och Lammet!

När jag började läsa ur Uppenbarelseboken hände något märkligt i rummet som vi alla registrerade fastän alla i rummet inte var avgjorda kristna. Det som skedde är svårt att klä i ord men kanske kan man beskriva det som att det inte blev kallt, det blev tvärtom varmt, det blev inte mörkt det blev tvärtom ljust och Guds närvaro med Andens egen himmelska kärlek, glädje och frid fyllde hela rummet på ett extremt påtagligt sätt!

Jag fortsatte att läsa högt ur visionen om hur alla änglarna lovsjunger herren i himlen:

En av de äldste frågade mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade min herre, du vet det.” Då sade han till mig: ”Det är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom …

När jag läste texten grät jag som ett barn. Det tycktes mig att versen talade tydligt om pappa. Min älskade far hade haft mycket glädje och excellens men även en hel del nöd och kamp i sitt liv. Han hade på ett starkt och djupgående sätt fått ta emot Jesus och hans förlåtelse när han besökte min Bibelskola och då hade han fått ”tvätta sina kläder i Lammets blod”. Därför var jag fylld av tilltro till att min pappa inte ”gick bort”. Nej, han bärgades hem till den hamn som lyser med det ljus som aldrig någonsin ska slockna.

Precis när jag läst om den himmelska visionen, drog min pappa sitt sista andetag och sjönk ihop. En av de som var i rummet tittade då på mig över pappas döda, ihopsjunkna kropp och utbrast: Hans, det här var heligt!

Jag sörjer naturligtvis min pappas död, men erfarenheten av Andeutgjutelsen under hans ”hemgång” har satt djupa och positiva spår i mig. Jag bär nu på en ännu tydligare visshet om att vi är på väg hem och bär med mig insikten att vi därför kan våga satsa ännu mer för honom som är Herre över liv och död i all evighet. Jesus Kristus och vår kommande förvandling är den bästa ”telegrafstolpe” som vi någonsin kan ha, när vi ska försöka att –mitt i all kamp – ”plöja en rak fåra” i vårt liv och vår tjänst.

Hans Weichbrodt

Hans Weichbrodt är präst i Svenska kyrkan och inspiratör inom Oasrörelsen.

Comments are closed.