Himladrottens härmän

av Christian Braw

Nordens kristnande är ur missionshistoriskt perspektiv en mycket lång process. Längst blev kamptiden i Sverige: Från Ansgars-missionens början till Blöt-Sven, den siste hedniske konungen.1 Ur en synpunkt kan historien om Nordens kristnande sägas vara utsträckt ännu längre i tiden. Redan i Voluspas ord om den mäktige, som ska komma »till myndighet och välde /den starke därovan/ som allting styr«, har man spårat en kristen influens.2 Olof Skötkonung var ingalunda den förste svenske konung som blev döpt; det var i stället hans fader, Erik Segersäll, som enligt Mäster Adam blev döpt i Danmark men sedan avföll efter återkomsten till Uppsala.3

Det ligger i missionspredikans karaktär, att den inte bara är bestämd av det kristna budskap den vill föra fram utan också av åhörarnas förutsättningar

Bakåt i tiden måste det kristna inflytandet i Sverige förutsättas redan i tiden före Ansgarsmissionen. Det var främst för att de kristna köpmännen i Birka skulle få en själasörjare, som konung Björn hos Ludvig den fromme begärde att en missionär skulle sändas hit,4 och Rimbert berättar om de många kristna fångar som redan fanns i Birka och som nu gladde sig över att åter få del av sakramenten.5 Det finns naturligtvis också skäl att anta kristen påverkan på de nordiska köpmän och vikingar som färdats i dåtidens kristna Europa. Framåt i tiden har vi vittnesbörd om hedendomens förblivande kraft så sent som i Upplandslagen 1296, där det heter: »Ingen skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lund eller på stenar«6. Ur en synpunkt kan det sägas, att Nordens kristnande ännu är oavslutat. Den gamla religionen miste sina uttrycksformer, men den levde ännu kvar som folkreligion. Asatrons mytvärld kom att sjunka ned till folktrons lägre religion och förenas med den.7 Den danske folklivsforskaren Jakob Rod har beskrivit det så: »At en folkereligion fortraenges betyder dog aldrig, at den forsvinder. Den lever altid videre som en understrom i et folks religiøse liv og baner sig af og til vej til overfladen. Den tåler obenbart at blive påtvunget en anden gudelaere og andre riter og formår endda under tiden at saette sit praeg på disse…«.8 Vad vi kallar Nordens kristnande är alltså inte fullbordat i och med att man på tinget fattade beslut att bygden skulle anta kristendomen. Germanmissionen arbetade ju hela tiden på detta sätt: uppifrån och ner. Först gällde det att vinna de styrande och sedan genom dem folket. Apostlamissionen och dess fortsättning i det romerska riket hade gått motsatt väg: nedifrån och upp. Först vann man de lägre samhällsklasserna, sedan de högre och till sist kejsaren själv. Så var det möjligt att verka i antikens kosmopolitiska och blandade stadskultur. Den germanska världens kollektiva stamsamhälle ställde andra krav.9 Germanmissionen kunde genom sin metod vinna mycket stora framgångar på kort tid, men den var också mera utsatt för bakslag. Det vittnar inte minst Sveriges missionshistoria om.

Vi möter under missionstiden en blandning av kristet och hedniskt, ofta hos samma person. Landnámabók berättar om en av de första invandrarna på Island, att han »var mycket blandad i sin tro. Han trodde på Kristus, men åkallade Tor inför sjöfärder och hårda företag«.10 Mer än en tänkte väl som Orvar Odd: »Nog kan jag bli kristen, men jag vill leva på samma sätt som förut«.11

Flera forskare har också hävdat, att religionsskiftet snarare innebar en förändring av kultiska sedvänjor än antagande av en ny tro.12 Att det också bland den tidens kristna fanns djup personlig kristen övertygelse vittnar dock ord som skalden Hallfred Ottarssons om: »Frö och Fröja må vredgas på mig. Jag lämnar Njords helgedomar. Må trollen hjälpa Oden och den starke Tor. Jag vill bedja Kristus allena och Gud om all deras kärlek«.13

Det är vittnesbörd som detta som intresserar oss i detta sammanhang. Hur omformas kristendomen, när den tillämpas i en nordisk miljö? Det är alldeles uppenbart, att den kristne nordmannen tar med sig åtskilligt, som han ägde redan som hedning. Detta färgar hans bild av kristen tro och kristet liv. Europas kristendom blir annorlunda genom germanfolkens kristnande, liksom de kristna folken själva förändras. Denna påverkan och omgestaltning, som kristendomen utsätts för i mötet med germanfolken, kan bedömas olika. Man kan se det som en förvanskning av kristendomen. Då blir det angeläget att rensa ut allt man uppfattar som nordisk och germansk påverkan för att i stället exempelvis eftersträva en romanisering av de nykristnade folkens trosliv. Men man kan också se det så, att de germanska folkens kristendomstyp belyser en bortglömd aspekt av det bibliska budskapet. Därigenom skulle deras omvandling av den tro de mottog från missionärerna kunna innebära något värdefullt, ja, omistligt. Det var något av detta senare som förde Grundtvig till den nordiska mytologin. Det var hans övertygelse, att människolivets gåta är något som »klarer sig«, dvs dess svar träder allt klarare fram under historiens och släktenas gång.14 Därför är för honom den tro som omfattades av dem vi kallat Himladrottens härmän, ett viktigt vittnesbörd om vägen till klarhet. I Tegnérs Frithiofs saga möter en likartad syn. Nordisk asatro är här inte okristen, den är förkristen och bär i sig förebud om kristendomen. Samma tanke fanns hos J. A. Eklund: »Men nu är det i den verkliga historien nästan aldrig på det sättet, att motsatsen mellan ljus och mörker, sanning och lögn, godt och ont är fullkomligt klar, så att allt ljus, all sanning, allt godt finns på den ena sidan… vi skola ej tänka oss våra germanska fäders tro och gudsdyrkan, sed och lag, samfundsordning och personlighetsliv såsom idel vidskepelser, idel råhet och barbari. Där fanns i denna strömning mycket, som var värdt att bevaras«.15

Dessa anteckningar bygger på en samhörighet med denna syn. Utan en sådan samhörighet är särdragen i våra förfäders kristna tro enbart av intresse såsom något övervunnet, och spåren av det säregna i deras andeliv, som ännu finns hos oss, blir då uteslutande något vi bör frigöra oss ifrån. För den som är samstämd med Grundtvigs, Tegnérs och Eklunds syn ter det sig annorlunda, för den människan är detta säregna en del av det dyrbara arv, som den gemensamma kristna tron är för honom.

Vi ska här försöka närma oss den tro som våra förfäder omfattade efter religionsskiftet. Till hjälp ska vi ha i första hand Beowulfskvädet, en kristen anglosachsisk dikt från omkring år 750. Den skildrar hjälten Beowulfs färder och äventyr bland gautarna (göterna), och ger bland annat viktiga notiser om striderna mellan svear och göter på 500-talet.16 Till att belysa och komplettera de aspekter kvädet ger, ska vi använda svenska runinskrifter och den isländska dikten Sölarjód. Den sägs härstamma från Sämund, som efter att ha stått lik i tre dagar på sin gård Odde år 1133 ska ha rest sig från likbåren för att kväda denna drapa.17 Texterna sträcker sig alltså över fyrahundra år och tre länder. Utgångspunkten för att det ska vara meningsfullt att låta dem belysa varandra är, att vi rör oss i en gemensam nordisk kultursfär.

Bengt Hägglund har visat på trosregeln, som en grundläggande struktur i den gemensamma kristna tron.18 Trosregeln är ett begrepp som utformades hos Ireneus och de antignostiska fäderna. Det anger den trinitariska tron i dess helhet. Trosbekännelserna är uttryck för trosregeln. Bengt Hägglunds forskningsprogram innebär, att man betraktar teologihistorien som en genom seklerna fortlöpande utläggning av trosregeln, som inte ses som något utanför Skriften utan som Skriftens grundläggande struktur, dess inre sammanhang.

Om vi nu går till våra källor för den tro, som omfattades av Himladrottens härmän, hur gestaltar de då trosregeln, hur utlägger de den trinitariska tron? Och hur har deras egen bakgrund och livshållning påverkat denna utläggning?

Men innan vi går till källorna, ska vi ett ögonblick ägna oss åt missionspredikan. Germanmissionens förkunnelse kan sammanfattas i Willibrords tal till friserna: »Icke är det Gud som du tjänar, utan djävulen, som har fångat dig, o konung, i den värsta villfarelse. Ingen är Gud utom en, han som har skapat himmel och jord, hav och allt som däruti är. Den som tjänar honom i rätt tro, skall få evigt liv«.19 Ännu kortare låter Snorre Olav den helige sammanfatta den kristna tron: »Om du vill tro på mig, skall du tro på vad jag lär dig, att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla människor, och till honom skall alla goda och rättfärdiga människor komma efter döden«.20 Den Kristus som här förkunnas är Allhärskaren och Domaren, men knappast Försonaren. Till honom kommer den som är god, rättfärdig och tjänar honom i en rätt tro. Alla andra gudar är värdelösa. Det ligger i missionspredikans karaktär, att den inte bara är bestämd av det kristna budskap den vill föra fram utan också av åhörarnas förutsättningar. Är de exempel på missionspredikan vi här har sett belysande, då har vi redan nu kunnat ana hur nordisk religiositet påverkat den kristna tron.

Beowulfskvädet bekräftar den bilden. Gud är Allmaktsfadern, som formade jorden, »segerstolt satte han/solens och månens strålglans till ljus/åt jordens folk«.21 Han är Domaren, den evige Drotten, himmelens hövding, som rider över rymden, den Väldige.22 Men han är också Fadern och den som i sin hulda nåd sänder hjältar till hjälp.23 Han är den vise Gud, den helige Härskaren, som hedrar den han finner värdig och ger vapenlycka.24 Han är Ärones Hövding, som gör under i striden och ger hjälten kraft, himmelens Herre, som skänker ett hedrat namn.25 I striden uppenbarar Himladrotten sin makt, men också i naturen. Det finns i kvädet naturskildringar av stor skönhet:

 …eggjärnet smälter
likt isen om våren
då Fadren lossar
på frostens band,
så att vattnen ej hämmas –
Han, som har makt
över årsens tider…26

Gud är ju Allmaktsfadern, som »formade jorden/ljusfager vång/ med vatten omkring… Landamären/och marker pryddes/med grenars grönska./ Det grodde liv/i alla arter/som ande hava«.27 I denna känsla för naturen finns ett viktigt drag i den fromhet, som präglar kvädet.

Gud är den allvise, som ger hjälten visa ord; hans ynnest hjälper den modige genom nöd och fara, men han är också den som förtörnas, när man bryter mot honom och mot gammal lag.28 Han är den Evige, vars vilja och domslut ingen kan ändra.29 Det är denne Herre man litar på, lyder och tjänar; Konungen säger efter Beowulfs seger över trollet:

Jag prisar Gud
den evige Drott
som jag alltid har litat till
att jag efter all vidrighet
får vila mitt öga
på huvudet här
som är höljt av blod.

Det kan tyckas främmande att se Gud så i samband med strid och seger. Men för kvädets människor är striden, liksom den var för Gamla testamentets hjältar, alltid en strid mot ondskan. Den gestaltas i kvädet av trollet och draken. Det är i den striden som Himladrottens härmän kastar sig och förlitar sig på den evige Segervinnaren. I denna syn på det onda som något som kan besegras med svärd, ligger en del av förklaringen till Västerlandets räddning genom frankerna vid Poitiers. Men det är också en syn på det onda, som förytligar kristendomstolkningen och som fick sitt historiska nederlag genom korstågen.

Sólarljóds människor ber till Himmelens Gud, den allsmäktige Skaparen och Domaren,30 som skiljer onda och goda:

Hans själ bjöd
den sanne Guden
hem till sin glädje fara;
men mördarna
måste länge vänta på
att kallas bort från kvalen.31

Han är alltinges upphov, han är Fadern, den som har styrkan och styr allt,32 han är som solen:

Solen såg jag
det var som om
jag hade skådat Gud…33

Intrycket är detsamma som i Beowulfskvädet. Det är den Allsmäktige, Evige, som styr, ser och dömer allt – det är Honom man tillber. Makten och kraften, snarare än godheten och fadersfamnen, är de utmärkande dragen. De orubbliga rådsluten, som ingen kan ändra, för tanken till ödestrons närhet.

Beowulfskvädet ger ytligt sett mycket litet av Kristustrons uttryck. Men vi ska ge akt på, att Skaparen och Domaren för dessa människor är Vite Krist. De nykristnade germanska folkens bildframställningar av Kristus visar den unge, kämpande och segrande hjälten, också på korset triumferande, bekrönt och med armarna utsträckta som en betvingare.34 Just denna Kristusbild gör tron till ett personligt förhållande: Kristus är hjälten, som kämpar i samma kamp, drotten i spetsen för sin hird.35 Detta kommer fram också i reflektionen över religionsskiftets innebörd: Kristus är åsarnas betvingare, gudarnas överman.36 Att det verkligen kunde röra sig om en personlig tro vittnar en av Grindastenarna i Spelviks socken i Södermanland om: »Gudrun reste stenen efter Hidin, var brorson till Sven. Var han i Grekland, guld skiftade. Kristus hjälpe anden! Kristus älskade han alltid«.37 Det finns också på runstenarna vittnesbörd om förlåtelsebehov: »Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade«.38 Till Kristus ber man om hjälp för den dödes själ.39 Inkarnationen bekänner sig runristarna till genom uttrycket Guds moder, aldrig Jesu eller Herrens moder.40

Det finns i Sólarljód en bild, som på ett sällsamt sätt visar, hur förkristen symbolik kan beskriva kristen tro:

Solhjorten
såg jag från söder fara,
honom ledde två tillsammans.41

Hjortens betydelse som symbol för det gudomliga är känd från förkristen religion.42 Kristi uppståndelse beskrivs som hans bärande av hjorthornet från högen.43

I Kristusbilden i dessa texter är det påfallande hur kampmotivet framträder. Det är Kristi makt och kraft som drar till sig nordbons uppmärksamhet. Förhållandet till Kristus kommer att likna krigarens trohet mot sin hövding. Kristus som försonare träder knappast fram, som hjälpare är han framförallt den som bistår i striden.

Det finns i dessa texter påtagliga vittnesbörd om känslan av samhörighet med hela den kristna kyrkan, i himmelen och på jorden.

På en runsten vid Älskogs kyrka ber ristaren: »Hjälp oss den heliga kyrkan«.44 Bön för de döda finns omvittnad från flera stenar.45 I Sólarljód beskrivs hur änglarna för den dödes själ hem till Gud.46 Diktaren skriver:

Bed Herrens
heliga diser
att de låter dig lyckosam vara.47

Det fornnordiska ordet »dis« betecknar ett kvinnligt gudomligt väsen, till exempel nornorna eller Freja. Rimligast tycks vara att anta att ordet här avser änglarna.

På ett femtiotal runstenar nämns Guds moder, oftast i formuleringar som denna: »Gud hjälpe själen och Guds moder«.48 Samhörigheten med den världsvida kyrkan omvittnas också av de på runstenarna nämnda pilgrimsfärderna.49 Något av germanfolkens konkreta syn på kyrkan kan vi ana i vad som skedde vid kyrkomötet i Whitby 664. Där stod den iriska och den romerska missionen bland angelsachsarna emot varandra. Vilfred, som förde den romerske biskopens talan, hänvisade vid förhandlingen till Petri nycklamakt. Detta blir för konungen det avgörande argumentet: »Jag säger er, att är han dörrväktaren, då vill jag inte tala emot honom utan vill i allt lyda hans befallningar, såvitt jag känner dem och förmår det, så att jag inte kommer till himmelrikets port och inte har någon som låser upp för mig…50

Hur påverkade den nya tron livshållningen? Hos Beowulf talar vikingalynnet:

Till skonar ödet
en ofeg man
om hans mod håller måttet.51

Att vinna namnfrejd och ära är det högsta för krigaren, det är bättre att hämnas sin vän än att överväldigas av sorg, men man ska också vakta sig mot övermod.52 Den stora förebilden är Beowulf själv, hjältarnas hjälte

Orädd var han
Eggtheows ättling
frejdad för kamprön
han levde som sed bjöd
slog ej druckne
hovmän ihjäl.53

Han går främst i fylkingen, ännu som gammal ger han sig ut i strid för att öka sin ära.54 Det är hela tiden, det måste vi minnas, en strid mot det onda, mot ondskan och Guds fiender, i trollets och drakens gestalt. I detta sammanhang sätts nu äran in. Äran var för nordbon den avgörande etiska principen, medan kärleken för den kristna livshållningen är den högsta dygden.

De germanska folkens våldsamma och kampfyllda historia gjorde mod, offervilja och trofasthet till livsavgörande egenskaper. De var förutsättningen för gemenskapens, stammens överlevnad. Tillsammans måste man stå, i förlitande på varandra. Det individualismens frihetsbudskap, som trolöshetsdebatten i Sverige förde fram, är något otänkbart för våra nordiska förfäder. Håvamål uttrycker deras hållning så:

Vissnar den tall
som ensam står
på trampad mark.
Så är det med den man,
som ingen älskar
Varför skall han längre leva?55

Den stora synd som möter i Beowulfs-kvädet är sveket hos hjältens män, Wiglaf undantagen. De sviker sin hövding i hans strid mot draken. När striden är ändad och Beowulf är död, håller Wiglaf ett tal till dem om svek. Han slutar med orden: »Döden är bättre/för varje vigman/än vanfrejdat liv«.56 Men återigen måste vi minnas, att Beowulfs kamp inte är en kamp för egen vinning. Han kämpar mot det onda. Det är i den kampen hans män har svikit.

Vid germanfolkens kristnande sker det egendomliga, att kyrkan, som tidigare visat sådana betänkligheter mot krig, nu ger sitt erkännande just åt det germanska krigaridealet.57 Beowulf var för sin tids kyrka inte en nödtorftigt kristnad viking, utan en kristen hjälte.

Liksom den hedniske kämpen drar han ut i strid, men nu inte längre för egen vinning, utan i kamp mot ondskan.58 Det blir stridens krav, som blir avgörande för etikens värderingar. Det är så vi har att förstå Beowulfs ord: »För envar är det bättre/att hämnas sin vän/än att ge sig hän åt sorgen«.59 Det är givet att vi därmed befinner oss på ett visst avstånd från den klassiska kristna etiken. Men tolkningen av det kristna livet som en kamp mot det onda, med krav på samma egenskaper som i folkvandringarnas strider, var uppenbarligen just det språk, som de nykristnade germanfolken kunde förstå,60 Det finns emellertid också exempel på en livshållning, som står den klassiska kristna etiken närmare. För Nials del blir uppgivandet av hämnden, som den nya tron lärt honom försaka, till en tragedi i sin konflikt med den hedniska ärans krav. Han tar sitt liv med orden: »Jag kan icke hämnas mina söner och vill icke leva i skam«.61 Men endast tio år efter kristendomens lagfästande på Island kan hövdingen Hall på Side säga: »Alla vet, vilken sorg som drabbat mig genom min son Ljöts fall. Några tänka väl, att han skall bli en av de dyraste som fallit. Men för att förlikning skall komma till stånd, så vill jag låta min son ligga utan bot och dock giva mina fiender full fred«.62 Sólarljód varnar för övermod:

Övermodig bör
ingen vara
det har jag i sanning sett,
ty bort från Gud
flyr då de fleste
och vandrar onda vägar.63

Runstenarna vittnar också om hur det kristna idealet präglar medvetandet. Att den döde byggt själastuga, dvs härbärge för vägfarande eller bro, tillhör det man vill minnas.64 Det är inte längre endast stridens dygder som står fram för nordbon, utan även fredens. Men jämsides med denna kampglädje finns en ödestro. Människans mål är utsett:

Lätt är det icke
att fly för ödet
fast fresta duger
ty en man måste gå
till den mark som är redd…65

Det finns i Beowulfs-kvädet ett starkt, -ibland överväldigande medvetande om människans förgänglighet »Ingen av oss/kan ju undgå slutet/på jordelivet«.66 Beowulf söker och får också den germanske hjältens död: i strid.

Våra texter har en påtaglig inriktning på det hinsides. Beowulfs-kvädet talar uttrycksfullt om den dubbla utgången:

Ryslig blir dens lott
vars själ skall slungas
till slemt fördärv…
väl går det den
som på dödens dag
får till Drotten fara.67

Runstenarnas ristare önskar de döda »ljus och paradis i den bästa värld för de kristna«.68 I detta sammanhang blir också bönen för de döda viktig, som på Risbylestenen i Täby: »Gud och Guds moder hjälpe hans ande och själ, förläne honom ljus och paradis«.69 I Sólarljód är evighetsperspektivet starkt framhävt. Diktaren talar om glädjen hemma hos Gud, om Guds dom och om de dömda själarna.70 De eviga straffen71 och den eviga lönen72 skildras med en intensitet, som står Dantes nära. Dikten slutar med dessa ord:

Här skiljs vi nu
och träffas åter
på folkens glädjedag;
Herre, min Gud
ge de döda ro
och åt de levande läkedom.

Vi har undersökt några vittnesbörd om kristen tro i den nordiska folkvärlden i tiden kring religionsskiftet, och vi har närmat oss dem som uttryck för den gemensamma kristna tron, såsom den är sammanfattad i trosregeln. Denna strukturering av materialet ger oss dels just det gemensamma, det som finns i all kristen tro, men den ger oss också det särpräglade. Tyngdpunkten faller på Guds makt snarare än hans faderliga godhet. Kristus är hjälten snarare än försonaren, och det kristna livet är kamp i vapen mot det onda snarare än kärlek och fred. Men vi har också sett hur dessa senare aspekter blir tydligare i de yngre texterna. Beowulfs kristendomstyp finns förvisso kvar länge i Norden, men runstenarna och Solsången vittnar om ett allt starkare inflytande från klassisk kristen etik.

Den kristendomstyp vi här har mött kan givetvis värderas olika. Det går emellertid inte att förneka, att den fäster blicken vid viktiga aspekter i det bibliska, framförallt det gammaltestamentliga budskapet. Och det är lika uppenbart, att det är en spiritualitet, som utövat sitt inflytande långt in i vår egen tid:

Kristus, Hjälten, han allena
Har mig löst ur träldomsbandet
Skulle jag ej honom tjäna
All min tid i främlingslandet
Han som verkar min förvandling
Herren över herrar alla
Varje tanke, ord och handling
Vill han styra och befalla (Sv.Ps. 418:1).

1 Omkring år 1080; Helge Ljungberg: Röde Orm och Vite Krist, Stockholm 1980, s. 36 f.
2 Peter Hallberg: Fornnordisk religion och världsbild; i: Den svenska historien I, Stockholm 1977, s. 179.
3 Ibid. s. 200.
4 Jerker Rosén: När kristendomen kom; i: Den svenska historien I, s. 199.
5 Alf Åberg: Ansgar, kristendomens förste förkunnare i Sverige; i: Den svenska historien, s. 206.
6 Rosén a.a. s. 202.
7 Ljungberg a.a. s. 117 ff. Berndt Gustafsson: Sverige blir kristet; i: Den svenska historien, s. 210.
8 Jakob Rod: Dansk folkereligion i nyere tid, København 1972, s. 9f.
9 Ljungberg a.a s. 66.
10 Cit. enl. Hallberg a.a. s. 180. Ljungberg a.a. s. 112.
11 Cit enl Ljungberg a.a. s. 130.
12 Ljungberg a.a. s. 109.
13 Ibid. s. 111.
14 Regin Prenter: Den kirkelige anskuelse, Christiansfeld 1983, s. 89
15 J. A. Eklund: Andelifvet i Sveriges kyrka I, s. 20 f.
16 Kvädet citeras enl. Björn Collinders översättning, Stockholm, 1983. Siffror vid citat och hänvisningar anger strof.
17 Sólarljód citeras efter Gunnar D. Hanssons översättning, Göteborg 1983. Siffror vid citat och hänvisningar anger vers.
18 Bengt Hägglund: Die Bedeutung der »regula tidei« als Grundlage theologischer Aussagen. Studie Theologica XII, I, Lund 1958.
19 Gt. enl. Ljungberg a.a. s. 83.

20 Ibid. s. 64 f.
21 Beowulfskvädet 94-95.
22 Ibid. 107-109, 181 f., 1397, 1692 f.
23 Ibid. 188, 381 f, 665 f.
24 Ibid. 685 f., 696 f.
25 Ibid. 928, 1056, 1270 ff., 1554 f., 1658, 1752 f., 2874 f.
26 Ibid. 1608 ff.
27 Ibid. 92-98.
28 Ibid. 1841 f., 2291 f., 2330 f.
29 Ibid. 2857 f.
30 Sólarljód 6, 10, 17, 23.
31 Ibid. 24.
32 Ibid. 27, 36, 48.
33 Ibid. 41.
34 Ljungberg a.a. s. 8, 65.
35 Ibid.; Helge Haystrup: Middelalderkirken, Fredericia 1976, s. 31.
36 Ljungberg a.a. s. 77,115.
37 Cit. efter Otto Svennebring: S:t Sigfrid i Södra Möre, Uppsala 1979, s. 98.
38 Richard Wehner: Svenska runor vittnar, Stockholm 1981, s. 34.
39 Ibid. s. 24.
40 Ibid. s. 25.
41 Sólarljód 55.
42 Ernst Manker: Lapparnas tidiga kultur; i: Den svenska historien I, s. 226.
43 Sólarljód 78.
44 Wehner a.a. s. 27.
45 Ibid. s. 48.
46 Sólarljód 6.
47 Sólarjlód 25 »Nornornas stol« förekommer i v. 51.
48 Wehner a.a. s. 36.
49 Ibid. s. 30.
50 Beda: Det angliska folkets kyrkohistoria 3:25, cit. enl Haystrup a.a. s. 35.
51 Beowulfskvädet 574 f.
52 Ibid. 1384-1389,1759 ff.
53 Ibid. 2176 ff.
54 Ibid. 2497 f, 2510-2514.
55 Cit. enl Ljungberg a.a. s. 100.

56 Beowulfskvädet 2891 f.
57 Haystrup a.a. s. 54. Jfr. kejsar Karl den Stores ord till Leo III: »Det är min uppgift, att med hjälp av den gudomliga fromheten med vapen i hand försvara Kristi i alla hänseenden heliga kyrka…« Ibid. s. 57.
58 Helge Haystrup har sammanfattat det så: »Men livet har stadig for dem karakteren af kamp mellen godt og ondt, naeppe som en mani-keisk dualisme, snarare som en syntese af germansk livsforståelse og den i Vesten sejrende augustinske kristendom med dens spaending mellen synd og nåde og dens klarhed over Guds undforskelige veje med os mensker. Den fromme sejrer gennem sit nederlag, ved trofast lydighed mot Guds vilje, – uanset hvor megen modgang den fører ud i«, a.a. s. 31.
59 Ibid. 1384 f.
60 Haystrup a.a. s. 48.
61 Ljungberg a.a. s. 98.
62 Ibid. Jfr. Sólarljód 26: »Gälda inte/med annat ord/de gärningar du gjort i vrede;/bistå den/du gjort bedrövad/godhet gör själen gott«.
63 Sólarjód 15.
64 Wehner a.a. s. 38 ff..
65 Beowulfkvädet 1003 ff, Jfr. Ljungberg a.a. s. 76.
66 Ibid. 1386 f., jfr. 3062 ff.
67 Beowulfskvädet 184-187.
68 Wehner a.a. s. 33.
69 Svennebring a.a. s. 94
70 Sólarljód 24, 29, 53.
71 Ibid. 58-68.
72 Ibid. 69-74.

Christian Braw

Christian Braw är präst i Svenska kyrkan, han är en mångsidig författare och docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi.

Comments are closed.