Hoppet om härlighet

Det närmaste jag kommit en pilgrimsfärd är att ha gått mellan Uppsala Domkyrka och Sankt Ansgars studentkyrka. Jag har varit i Nidaros, i Betlehem, Nasaret, i Rom och i Jerusalem, men dit kom jag med bil, buss och flyg. Hur det står till med den personligt upplevda styrkan och intensiteten av hoppet om härlighet, himlahoppet, är nog något som var och en helst behåller för sig själv.

En inte särskilt lovande utgångspunkt för en reflexion om pilgrimsvandring och härlighetshopp, men när allt kommer omkring kanske ändå inte helt fel: det personliga, privata, får och måste träda tillbaka för quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est, dvs det som trotts av alla, alltid och överallt: Kyrkans, de troendes tro – det katolska. Individualismen och subjektiviteten genombryts. Den enskilde bärs av kyrkan, som är congegratio sanctorum, en församling av de heliga kring det heliga – Ordet och sakramenten – och kring den Helige. Så lär Confessio Augustana, den evangeliska bekännelsen för vår tid som den kallades, katolsk till sitt innehåll och ekumenisk till sin syftning, i sin artikel VII.

Liksom tron är hoppet, och för den delen också pilgrimsfärden, inte enbart en privatsak: den är en del i något större

I trosbekännelsen, Apostolicum, bekänner vi att kyrkan är de heligas communio, gemenskap. Kyrkan är alltså en konkret samling av människor, de som kommer samman när kyrkklockorna ljuder. Denna församling kännetecknas av gemenskapen inte bara mellan medlemmarna som samlats utan också med dem som gått före i tron och de som skall komma efter, liksom den djupast sett är en gemenskap med Fadern och Sonen och Anden i den heliga Treenighetens communio, koinonia. Såsom i himmelen, så ock på jorden!

Liksom tron är hoppet, och för den delen också pilgrimsfärden, inte enbart en privatsak: den är en del i något större. Men även om det förhåller sig så, kan några skärvor, några fragment av en personlig erfarenhet och tillägnelse, få utgöra material för några reflexer, reflexioner, för vidare reflexion.

Pilgrimsmotivet

Pilgrimsmotivet har i vår tid fått en renässans. Det passar in i den stora vågen av sökande efter autenticitet, det ursprungliga och äkta: back to basics, långsamhetens lov (där dess profeter flänger från det ena föredraget till det andra för att hinna med så många som möjligt på så kort tid som möjligt), raw food, slow cooking, pulled pork, ekologiskt och KRAV-märkt!

Det är lätt att ironisera och se detta som postmodern pynt, en modenyck bland alla andra, ett till intet förpliktande hopplock och hopkok av element som annars inte låter sig förenas eller som hör samman. Det kan å ena sidan vara ett symptom på en otillfredsställelse med hur det står till; å andra sidan kan det röja en genuin längtan efter något annat djupare, äkta, något som upplevs och erfars som meningsfullare: pilgrimsfärden såsom ett sökande på väg mot ett mål som är vandringsmödan värd.

Vandringen, resan med dess avsked och avfärd, dess ankomst och möte, vandrandet, själva resandet, tillhör livets stora grundmetaforer. Det tillhör det gemensamma humanum, resan som gäller alla människor: från födelsen till döden. Livsresan eller den enskilda vandringen som visserligen ofta mer gestaltar sig som en odyssé, en irrfärd, än en målmedveten pilgrimsfärd.

Resandet är en grundläggande metafor för livet, och dess ursprung är den konkreta vandringen steg för steg. Men i och med att resandet förändrats, har metaforen till dels bleknat. Att resa nu är att hämtas med bil vid hemmets dörr, släpa med sig bagaget på en hjulförsedd väska, köras till flyghamnen, checka in sig själv och bagaget, och efter några timmar i en trång kabin i en färd på 10 000 meters höjd i en hastighet på 900 km/h landa i en annan världsdel, stiga ut på en plats till vilken det skulle ha tagit månader, kanske år att gå.

Resandet har effektiviserats och därmed avdramatiserats och trivialiserats. Metaforen har bleknat men verkligheten finns kvar, upplevbar i fragment, skärvor. Vandringens möda, den fysiska ansträngningen, hjärtat som slår snabbare, svetten som lackar, den mödosamma andhämtningen, tungan som i törst låder vid gommen. Kroppsligheten med dess utsträckning – inte bara i rum utan också i tid: tiden att inte bara känna efter kroppens signaler, skoskavet, mjölksyran i musklerna, utmattningen, men också tid att ta in det som syns, former och färger, det som hörs, trafikbrus och fågelsång, det som känns, solen, vinden eller regnet i ansiktet, det som doftar eller stinker, uppleva, tänka, låta tankarna vandra, associationer komma och gå, ta in och bearbeta allt långsamt, steg för steg utan brådska. Bottna i världen! Känna tröttheten komma, hungern, törsten, längta efter rast och vila, längtan att komma fram till sängen och sömnen, längtan efter att äntligen nå målet. Och att under vandringen redan ha lärt något väsentligt: att bara bära med det allra nödvändigaste, göra sig fri från en massa ting som annars bara tynger och gör vandringen tyngre. Varje onödigt gram från varje onödig pryl gör vandringen mer mödosam. Redan detta en befrielse i pilgrimsfärden på väg mot målet som gör mödan värd. Pilgrimsfärden som ett sätt att bli verklig, finna sig själv, sin djupaste identitet, sin yttersta bestämmelse.

Resan som mål

Men målet då. Finns det ett mål? För den enskilde, för människan? Det beror förstås på vem man frågar. Det totalt jämställda och ekologisk hållbara samhället! Det klasslösa paradiset! Det Tredje riket befolkat av ariska övermänniskor. Utvecklingen! Framåt-skridandet! Vorwärts in die Zukunft. Immer höhere Leistungen! Vandringen mot Utopia. Själva processen, vandringen, resandet, vägen dit blir målet som i Karin Boyes kända dikt ur diktsamlingen Härdarna från 1927:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Hur är det med målet? »Nog finns det mål och mening i vår färd« som ett medgivande, men det är ändå det ständiga uppbrottet från en position till en annan, vägen, vandringsäventyret, som är det stora. Den sökande människan, den sig själv ständigt uppfinnande och ständigt på nytt definierande människan. Den fria människan, fri att gå vart hon vill.

Eller som Gotthold Ehpraim Lessing (1729-1781), kritiker, dramatiker, publicist i filosofiska och teologiska ämnen, den tyska Upplysningens banerförare, skriver i en polemisk artikel, riktad mot Johann Melchior Goeze, huvudpastor i Hamburg och en företrädare för luthersk föregivet förbenad ortodoxi.

Wenn Gott in seiner Rechten alle Wahrheit und in seiner Linken den einzigen immer regen Trieb nach Wahrheit, obschon mit dem Zusatze, mich immer und ewig zu irren, verschlossen hielte und spräche zu mir: wähle! Ich fiele ihm mit Demut in seine Linke und sagte: Vater gib! die reine Wahrheit ist ja doch nur für dich allein!

Så ödmjukt och utomordentligt sympatiskt! Den rena, hela, fulla Sanningen tillhör Gud allena. Människan vill hellre ha den intensiva strävan efter sanningen, driften att söka, även om risken vore att hon skulle ta miste och komma helt fel. I en mening är detta naturligtvis förståeligt såsom något som kännetecknar människan skapad till Guds avbild i hennes sökande efter kunskap och därmed sanning, men i en annan mening representerar denna attityd inbegreppet av människans uppror mot Gud: att bli som Gud, att själv definiera vad gott och ont är, att själv sätta de yttersta gränserna, men utan Gud: non serviam, dvs jag vill icke tjäna. Om det funnes en Gud med en absolut sanning, skulle människan vara tvungen att förhålla sig till detta faktum, underordna sig denna sanning och den som har den eller är det. Det skulle innebära att människan finge uppge sin autonomi, sin egendefinierade gudsjämlikhet. I en mening måste människan döda Gud för att bli människa, Människan på sina egna villkor. Hon vill själv definiera målet om det så vore det eviga sökandet, om det så vore den eviga vandringen utan mål.

En färd utan mål som rymdskeppet Aniara i Harry Martinssons dystopiska epos, åtta tusen människor evakuerade från en söndersprängd jord, evigt på väg mot ingenstans i en kall, steril, tigande rymd. Få är väl beredda att beskriva människans situation så brutalt. Varje människas livsvandring är ju ännu så länge innesluten i något. Jorden finns ännu kvar. Doris dalar grönskar ännu. Varje människas lilla historia är en mikromikroskopisk del i mänsklighetens stora historia, som ju i sin tur är en del i den ofattbart stora evolutionsprocessen som fortfarande pågår. För kristen tro finns i denna gigantiska process i tid och rum en annan process som pågår: det gudomliga uppenbarelse- och frälsningshandlandet. Det finns en resa från skapelse till fulländning, en exodus, inte bara för Israels folk utan efter inkarnationen för hela mänskligheten, en befrielse till den stora slutliga ankomsten: det utlovade landet, himlen, evigheten, Gudsskådandet. Detta skeende som också kan uttryckas med andra ord: människan skapad till Guds avbild i en process för att uppnå hans likhet, vandringen från imago Dei till similitudo Dei. Här finns nyckeln till och grunden för att förstå både det kristna hoppet och den kristna härligheten. Här är den kristna kyrkans plats och sammanhang.

Perspektivskifte

Från det stora perspektivet till det lilla, den enskildes öde. Det finns en absolut referenspunkt för alla människor. Livsvandringen, pilgrimsfärden skall ta slut. Höstens vemod som väl de flesta någon gång drabbas av kommer sig av denna påminnelse om livets slut, avklädandet, nakenheten, ytterst döden. Hösten och den annalkande vintern som en metafor för livets slut, döden.

I en dikt av en okänd och obetydlig samtida poet tecknas en annan bild. Det förhåller sig inte så att hösten, som det så ofta framställs i dikter, är en metafor för åldrandet och döden. Döden är inte den yttersta referenspunkten för livsresan. Den likare som ligger som måttstock för alla är inte i en mening döden, eftersom ingen människa kan genomgå döden levande. Hon kan bara erfara sitt eget döende. Där finns den absoluta riktpunkten för alla.

Att lövskogsdungarna, öar mot det mörkgröna granhavet,
en arkipelag inför förvandling till färglöshet, genomsiktiga kronor,
lövfällningens yrväder eller segelflykt mot marken,
var slutdestinationen, referenspunkten, som en metafor
för livet, det bar jag med mig som ett kontokort med täckning. Säker.

Nu vet jag att den pelare som en gång stod utanför
Heliga Vishetens kyrka, pelaren dit alla vägar i imperiet ledde,
pelaren från vilken alla avstånd, alla resor, alla färder beräknades,
är bruten, att den störtades när jordens grundvalar vacklade.

Jag ser en annan pelare i lågor, gulare och rödare än lönnarnas flammor,
osynlig spärrar den min väg, obruten, livslikaren, uppenbar för alla
utan utsmyckningar och bilder, och jag förstår att det är döendet,
inte själva döden, ty den resan vet jag ingenting om. Ännu.¹

I diktens sista ord, »ännu«, bränns tro och hopp samman. Kristen tro och kristet hopp sträcker sig genom döendet, genom döden mot livet på den andra sidan. Men det är och förblir en tro och ett hopp. Döden undgår ingen, men om döden kan inget säkert sägas. Döendet däremot är tydligt, och där hjälper varken tro eller hopp mot smärtan, andnöden, kramperna, kroppens »animaliska«, blinda kamp för livet. Här heter änglarna Morfin, Skopolamin, Valium, Syrgas. Det är lika bra att vara medveten om detta. Döendet gör inte skillnad på folk – troende eller icke troende gör detsamma. Tron kan anfäktas hur stark den än är. Hoppet kan falna hur brinnande det än varit. Målet för pilgrimsfärden glimmar inte längre lika säkert i fjärran.

Systrarna Tro och Hopp

I plågans och anfäktningens stund kan det vara en tröst att inte bara möta de vita änglarna med den lindring och hjälp de kan ge under de sista, svåra stegen. Syster Tro och Syster Hopp kan också hjälpa, trösta och stödja. Över gränsen.

Syster Tro säger att tron inte bara är en mild positiv stämning över livet; tron är en fast tro på Någon och något, det finns ett definitivt trosinnehåll. Teologerna kallar det fides quae. Trosläran har något reellt att säga om de yttersta tingen: vi tror på »syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv« eller »ett rike på vilket icke skall varda någon ände, och den tillkommande världens liv«. Så är det, kära syster Hopp, vare sig du hoppas det eller inte. Vare sig du tror det eller inte. Facts!

Men Syster Tro kan själv gripas av tvivel, anfäktas i sin tro, vackla och till och med tappa tron. Tron kan blekna som när texten på ett tvättmärke i ett plagg till slut försvinner och blir oläsligt efter många tvättar. Då kommer Syster Hopp till undsättning och säger, att det aldrig är för sent att ge upp, så man kan gott vänta och hoppas lite till. Och för övrigt, om det som hoppet omfattade inte fanns, kommer jag inte att veta det, jag dör ju och utplånas – där jag är, är inte döden, och där döden är, är inte jag – men om det som jag hoppas faktiskt fanns, då har jag inte förlorat något utan gjort den största vinsten. Och under tiden hade jag hopp som bar och gjorde livet uthärdligare. Syster Hopp påminner Syster Tro om vad tron och själva troendet egentligen är: »Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se« (Hebr 11:1). Så kan Syster Tro, själv styrkt i tron och hoppet, i sin tur träda in för att stödja och uppmuntra Syster Hopp när hon vacklar, när hon inte orkar hoppas längre: »Det är som det är, vare sig du orkar hoppas eller inte, oberoende av dina känslor, din upplevelse. Din hopplöshet gör varken från eller till!« Kom, kära systrar Tro och Hopp, låt mörkret vika, tala till min själ!

Härligheten

Tron säger att det finns ett mål för pilgrimsfärden. Hoppet ger liv och värme åt tron. Det finns en härlighet som väntar. Härlighetsteologi? Framgångsteologi? Prosperity gospel? You´ll get pie in the sky men you die. »Du får smör ovan där när du dör!« Är det inte lite som Janis Joplins »Lord, won´t you give me a Mercedes Benz; my friends all drive Porsches …« Eller som det i sak stod på en jättelik gravsten på Rasbo kyrkogård: »Må vi alla undfå där vad vi saknat här«.

Nej, den härlighet som väntar är inte den stora kompensatoriska räkmackan. Det är en annorlunda, förvandlad härlighet. Den gloria som Kristus bär på ikonerna av Allhärskaren är korsmärkt. Den himmelska härligheten har gått genom den djupaste jordiska förnedringen. Aldrig har Guds härlighet varit så uppenbar i Kristi den korsfästes ansikte. En av Treenigheten har lidit av och för människor, och det är denna Guds paradoxala härlighet som strålar fram i Kristi ansikte. Gud gick icke udenom. Gud gick rakt ned i och igenom döendet och döden för att med själva döden döda döden och ge liv åt all dem som vilade i gravarna! Guds härlighet är en härlighet sub contraria specie, det omvända perspektivets härlighet. Det är en segrande härlighet, men en seger vunnen ur det djupaste av nederlag. Den är dyrbar, dyrköpt, inte billig, inte trasgrann!

Livsmålet, den yttersta identitetsbestämningen, målet för pilgrimsfärden är för den kristne att förhärligas med Kristus; att inte bara med honom dela livets svärta och smärta (och allt det andra outsägligt underbara som ett mänskligt liv dock rymmer), utan också få del i hans uppståndelseliv, hans doxa, härlighet. Ljuset från målet, från hans anlete som väntar, återspeglas redan i pilgrimens ansikte: »Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av den härlighet som kommer från Herren, Anden« (2 Kor 3:18). Att komma fram är att komma hem.

Hur ser nu den kristna pilgrimsvandringen ut konkret, steg för steg, dagsetapp för dagsetapp? Det kan sammanfattas med tre ord: nådemedelskyrklighet, kyrkofromhet och vardagskristendom.

Pilgrimsvandringen steg för steg till härligheten

Nådemedelskyrkligheten – inte låg-, hög-, ung-, gammal-, folkkyrkligheten, utan just nådemedelskyrkligheten. Den är livsprincipen och grunden i den evangeliska kyrkan och ger och garanterar hennes katolicitet. »Genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud« (Confessio Augustana, artikel V). Och för att vi skall få denna tro har Gud inrättat evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete, dvs biskops- och prästämbetet. Kyrka, gudstjänst, Bibel, dop, nattvard, ämbete, skriftermål, bön hör till pilgrimsfärdens basutrustning.

Kyrkofromheten är samlingsnamnet för den evangeliska spiritualiteten och dess praxis; den ger och garanterar också den dess katolicitet: »med Guds folk, congregatio och communio, på Guds dag, i Guds hus, under Guds ord och vid Guds bord« – så kan kyrkofromheten karakteriseras och beskrivas. Regelbunden kyrkogång, regelbunden kommunion, medlevandet och inlevelsen i kyrkoåret – denna fantastiska gåva för inövning i den kristna tron – med dess växlingar, firandet av de stora kyrkliga festerna med de traditioner som är förbundna därmed alltifrån påskris till adventsstjärnor! Guds kyrka som finns där från vaggan till graven och som helgar livets stora, avgörande tilldragelser som barnafödsel, vuxenblivande och giftermål. I kyrkofromheten förverkligas också en annan sida av det djupast mänskliga: behovet att tacka och lovprisa. I liturgin finns det möjlighet att med församlingen och med änglarna instämma i lovsången till Gud. Många människor vill tacka »Livet« som en spontan reaktion för allt det underbara som kan ske i ett människoliv och som fyller henne med en stor tacksamhet. Den kristne kan rikta sitt tack till Skaparen: »Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna älska och äga. Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan nämna och säga!« Den kristne tackar Jesus Kristus för räddningen undan synden, meningslösheten, döden. Den kristne tackar den Helige Ande inte bara för dagligt livsmod utan också för hoppet om den stora förvandlingen. I kyrkofromheten får människan en möjlighet att bli den homo glorificans, den lovprisande, förhärligande människan, som hon som Guds skapade avbild är kallad att vara: »Vi prisar dig, vi tillber dig, vi tackar dig för dina verk!« Kyrkofromheten är det yttre tecknet på den eukaristiska livshållningen, grundad i eukaristins, nattvardens sakrament!

Vardagskristendomen betyder inte att den som blivit kristen i mogen ålder med nödvändighet skall bli präst, vilket många verkar tro. Yrket och familjen är de huvudsakliga arenor på vilka det kristna livets levs. Det faktum att det finns undantag både när det gäller arbete och familj, exempelvis genom monastiska kallelser, ändrar ingenting i sak. Den mänskliga kreativiteten, som är en del av människans gudsavbildlighet, finner sitt utlopp i ett arbete. Människan är en homo faber. Människan vill ha någonting meningsfullt att göra, hon vill skapa. Visserligen vilar det en förbannelse över marken på grund av människans synd, arbetet kan bli ett enda slit och släp i anletets svett, men det finns även en välsignelse i arbetet som är ett sätt att tjäna nästan. I arbetet kan den kristne både utföra en gudstjänst, frambära det hon är och gör i ett offertorium till Gud: i den meningen är hon som en skapelsens präst i och med att hon genom sin delaktighet i den gudomliga kreativiteten bär sitt arbete, sitt förvaltande av skapelsen, tillbaka till dess rätte herre. I sitt arbete är människan inte bara en präst utan också en »diakon« som genom sitt arbete tjänar sin medmänniska. Sjuksköterskan som sätter ett smärtstillande eller ett ångestdämpande dropp åt en svårt sjuk eller döende, eller busschaufför som med säker hand och säkert öga forslar en busslast människor tryggt och säkert från en plats till en annan. Båda gör en tjänst inför Gud och för människor.

I familjen, det livsvariga, sakramentala äktenskapet mellan man och kvinna, fostras parterna till en fördjupad ömsesidighet och kärlek, som inte bara kan innebära den högsta lycka på jorden, såsom det stod i det gamla vigselritualet, utan som också kan ge en aning om den gudomliga kärlekens djup och intensitet. Detta blir inte minst tydligt genom fader- och moderskapet, genom barnen. Varje jordisk fader delar något det gudomliga faderskapet: Faderns eviga sonskap i förhållande till Sonen, och står därmed både under en förpliktelse och en välsignelse. Allt vad faderskap heter i himmelen och på jorden har sin grund i Gud Fader själv. Såsom en fader förbarmar sig över barnen så förbarmar Gud sig över dem som frukta honom, ty han vet vad för ett verk vi är; han tänker därpå att vi är stoft. Skulle väl en mor kunna överge sitt barn. Gud – Fadern med modershjärtat! Att bli och vara en god fader är en hög och nobel kallelse och livsuppgift. Men mödrarna och moderskapet då? Varje jordisk moder delar genom sitt havandeskap och moderskap detta att Gud själv i Sonen låtit sig bäras och födas av en kvinna: varje moderskap står därför under en förpliktelse och är förbundet med en välsignelse. Varje havandeskap är därför helgat. »Jag som kvinna och moder skulle, om Gud så hade velat, kunnat bli Moder åt Guds Son. Maria blev den utvalda, men också jag som kvinna hade kunnat bära och föda Gud i mitt liv!« Att bli och vara moder innebär en hög och härlig kallelse och en stor och meningsfull livsuppgift.

Arbetet och familjen är två effektiva fostrans- och helgelsemedel som Gud använder för att fostra och förvandla människan på hennes pilgrimsfärd från Gudsavbildlighet till Gudslikhet, dvs att bli lik den efter vilken människan skapats, Kristus, som är avbildens Urbild. Nådemedelskyrkligheten och kyrkofromheten är i en mening skor, stav och ränsel på denna pilgrimsfärd. I den kristna kyrkan, inte minst i frikyrkorna, har det funnits många pilgrimssånger, kanske därför att dessa kyrkor och samfund hade »en lättare packning«, men också i det gamla, traditionsbundna, nationella folkkyrkorna fanns det pilgrimspsalmer, och kanske är det dessa psalmer som vi behöver sjunga för att påminna oss om att kyrkan, gudsfolket, är ett folk på vandring, inte en samling människor som ängsligt håller sig fast och stannar kvar i ett logi på en plats under pilgrimsfärden på väg mot målet som gör vandringen värd att våga:

En Fader oss förenar,
en herde och en fårahjord,
ett dop som alla renar,
ett frälsningens och livets ord,
en röst från tusen munnar,
en själ i allas röst,
ett bud som frid förkunnar,
en tro med evig tröst,
en kärlek och en längtan
och samma mål till sist,
ett slut på allas trängtan,
ett liv i Herren Jesus Krist.

Så går vi med varandra [I Åndens samfund vandre] med bön och hopp vår pilgrimsgång,
och sjunger där vi vandrar
det frälsta Sions segersång.
I mörker och i fara,
i trångmål och i nöd [igjennom nöd och död] trygg skådar Jesu skara
mot evig morgons glöd.
Från kors, från grav vi ilar
med saligt lov och pris
till evig sabbatsvila [till den oppstandnes riker,] i Guds, vår Herres, paradis [till frelsens paradis].²

¹ »Etthundratjugonde dikten« av Folke T. Olofsson.

² (Bernhard Severin Ingemann, Edvard Evers), Svensk psalm nr 60, Norsk psalm nr 534.