Trons årstider

av Robert Eriksson

En gång om året svänger jag av från E20 och kör rätt in i tystnaden på en retreatgård. En nödvändig men smärtsam avstämning för själen. Retreatledarens tema i introduktionen den första kvällen är: ”Förakta inte ditt förflutna” och vi uppmuntras att aldrig se ner på tidigare erfarenheter, vare sig framgång eller misslyckanden.

Jag behöver de orden, för det är lätt att börja förakta sitt förflutna efter några dagar av stillhet och bön på en retreat. I tystnaden förstoras allt. Den prestationsångest, självbespegling och egoism som kunnat husera ostört i mitt inre blir plötsligt synlig och högljudd.

Retreatledaren talar om hur livet med Gud inte handlar om att förändras till en annorlunda människa eller att förbättra sig själv. Bara Jesus kan förändra en och framtid och kan skapa något nytt av det som har varit, det som är och det som kommer. Att starta självförbättringsprojekt leder bara in i nya återvändsgränder. Trons växt handlar snarare om att gå djupare in i en relation med Jesus och så bli den som jag djupast sett är. Det finns något vackert i att jag är jag. Att vi är vi.

Retreatledaren fortsätter med en bild av en nedåtgående cirkelrörelse, en spiral som hela tiden vidgas. Gemenskapen med Jesus kan kännas som ett steg fram och två tillbaka, men om vi går i riktning mot Jesus, fördjupas relationen med honom. Likt en nedåtgående cirkelrörelse. Likt en spiral som hela tiden vidgas.

Orden ”förakta inte ditt förflutna” har sakta förändrat min inställning till trons växt. I stället för att utgå från min brist, utgår jag från tacksamheten över vad Gud har gjort och gör i mitt liv.

blue_lines

Vissa ser trons växt som en stege. Som en ständigt självpresterande tillväxt. Idealbilden för de flesta av oss är att verkligheten ska gå uppåt och framåt. Tillväxt. Och när det inte sker tror vi att något är fel med livet. Uppåt och framåt kan också bli vår idealbild av det kristna livet. Livet med Gud, om det levs rätt, ska vara en ständig tillväxt av kärlek, glädje och frid med Gud. Och när det inte sker tror vi att något är fel med livet i gemenskap med Gud.

Kanske upplevde du, precis som jag, relationen med Gud på ett intensivt sätt i tonåren. Och trots att vi tog emot tron som en gåva, ville vi ivrigt börja gå uppåt och framåt på en sorts andlighetsstege. Men i takt med att det som kallas ”livet” händer, tynar tron sakta bort. Misslyckanden, vardagens utmaningar och kriser, gör att vi ger upp klättringen på andlighetsstegen för att i stället börja klättra på den materiella stegen. Eller karriärstegen. Det ger omedelbar belöning. Det är mätbart. Och det skänker trygghet.

Om tron är en stege, blir varje kristen förr eller senare en materialist eller karriärist. Ofta både och. I Bibeln finns det inte en enda människa som gestaltar en obruten tillväxt. Där går ingen uppåt och framåt på en andlighetsstege. De människor som skildras i Bibeln går i riktning mot Gud oavsett om det är med- eller motgång i livet. Själva riktningen är poängen.

Det finns ett sätt till att hantera den omöjliga andlighetsstegen. Det är att inte ens försöka att börja klättra utan bara placera sig högst upp på stegen och så fly från verkligheten för att leva på ett högre andligt plan. Det kallas ibland för överandlighet: att förtränga alla jobbiga känslor och tankar inom sig och ”bara be”.

Bibelns personligheter lever i stället med sin mänsklighet. De inser att vårt intellekt och våra känslor är skapade av Gud. Om vi förtränger det som vi känner, är det svårt att få kontakt med Gud. Han har skapat allt som vi är och tar ofta kontakt via känslor och intellekt. Ärlighet är vår kontaktyta med Gud. Jesus riktar många skarpa ord till två grupper som vill undvika denna verklighet: De rika och de religiösa. Dessa två grupper klättrar på sina materiella stegar och andlighetsstegar. De är fångade i en livslögn.

Munken Thomas Merton sa en gång att man kan klättra ett helt liv på någon av dessa stegar och nå toppen för att där bara upptäcka att stegen lutar mot helt fel vägg. Tänk om trons växt handlar om något helt annat än att klättra på en andlighetsstege? Tänk om den handlar om att i ärlighet, genom livets olika årstider, röra sig i riktning mot Jesus?

blue_lines

Jesus dog och uppstod, och det är också vår livsresa. Jesus berättar om ett vetekorn som behöver falla i jorden, annars förblir det ett ensamt korn. Livet är en serie dödsögonblick och uppståndelseögonblick.

Livet är organiskt, likt insektsarternas metamorfos, de fyra stegen i förvandlingen från ägg till fjäril, naturen och de fyra årstiderna. Årstidernas växlingar har just den förutsättning som Jesus talar om. Död är förutsättningen för liv. Naturens insomnande under hösten skapar förutsättningar för nytt liv till våren.

Din och min frustration och rädsla kan lära oss något, eftersom din och min tro går igenom olika årstider. Om du i nuläget upplever en stabilitet i din tro och att allt hänger ihop, kommer en period av rastlöshet och instabilitet att följa, för att sedan leda till en ny sorts stabilitet.

Som om de gudagivna årstidsväxlingarna i skapelsen också motsvaras av perioder i en människas liv och tro. Vi ser detta i Abraham och Saras livsresa, uttåget ur Egypten med Mose, Jesu liknelse om fyra jordmåner, hos helgonen i kyrkohistorien och i modern psykologi.

Om kärnan i trons växt är ”död som förutsättning för liv”, är det inte underligt att vi hellre väljer att klättra på stegar.

Robert_Eriksson_citat_0Det känns inte särskilt lockande att med lidande och offer. Antropologen Ernest Becker sa att det inte är kärleken som får hjulen att fortsätta snurra i vår värld, utan förnekandet av vår dödlighet. Om vi vill leva i verkligheten kan vi inte förneka vår dödlighet. Ingen människa kan undvika misslyckanden, förluster och synd. Något som man kan likna vid små dödsögonblick i miniatyr. Vi ser det återkommande i Bibelns stora berättelse. Jakob måste brottas med Gud och få en skadad höft innan han får sitt sanna namn: Israel. Jesu död och uppståndelse är en nödvändighet för att befria mänskligheten.

Jag snubblade över en tes om trons årstider, med fyra ord om trons växt som motsvarar våra årstider. De orden har varit till stor hjälp för mig att kunna förstå mig själv som sexton, tjugofyra och trettiofem år gammal. De orden har hjälpt mig att söka gemenskap med Gud mitt i min nuvarande situation – som likt alla årstider inte är idealisk utan har sin beskärda del av fröjd, smärta, möda, vila och behag.

Dessa årstider förutsätter att en människa vill följa Jesus och leva i riktning mot honom. Det är fullt möjligt att sitta kvar högst upp på andlighetsstegen och blunda för verkligheten ett helt liv. Men lidandet blir betydligt större än om man väljer att följa Jesus genom trons årstider.

 

Trons första årstid

Trons första årstid innebär en enkel tro. Det är vår. Ljumma vårvindar, knoppar brister. I trons första årstid väcks vi till liv. Vi upplever ofta hur Gud svarar omgående på våra böner. Bibelns ord öppnar sig och ger oss djupa sanningar och tydliga svar på våra frågor.

blue_lines

Jag är sexton år. Jag ska döpas. Nåden har på något sätt lockat mig ut på en livsresa på väg att bli mig själv. Jag har inte valt Gud av egen förmåga. På ett mystiskt sätt har jag som fjortonåring upptäckt att han är där hos mig och sagt ja till gemenskapen. Och när jag vandrar ner i dopgraven i Nässjö Allianskyrka spelas hymnen ”Jag har beslutat att följa Jesus” på elorgel.

Jag är döpt, och jag upplever Guds närvaro som en intensiv, brinnande låga i hjärtat. Men jag kan ändå inte riktigt säga vem jag är. Jag blir ofta den person som jag tror att andra vill att jag ska vara, jag är rädd att berätta om min tro för andra människor och jag är rädd att tron ska tas ifrån mig.

Gud har gjort något i och med mitt liv. Ändå kämpar jag med Gud och mig själv. Och jag är rädd att falla, att tappa bort den sköra och livsviktiga tron som börjat växa.

Den karmelitiske munken och reformatorn Johannes av Korset upplevde allting extremt, och beskriver sina olika årstider i tron med skarpa kontraster. Han beskriver den första perioden som kristen som en tid när allt är möjligt:

Själen finner sin stora glädje i att länge, ja kanske hela nätter, ägna sig åt bön. Botövningar är ett nöje, att fasta en glädje, mottagandet av sakramenten och andliga samtal är en stor tillfredsställelse. En både lycklig och fruktbar tid.

Kan det vara så trons resa börjar för många, som en lycklig och fruktbar tid? Som en intensiv, brinnande låga i hjärtat?

Under trons första årstid söker vi ofta erfarenheten av Gud snarare än Gud själv. Vi vill ha kontroll över livet med Gud. Då är det lätt att tro att man har upplevt så mycket för att man är en ”bra” kristen. Och det är lätt att se ner på andra som inte kommit så långt som man tror att man själv har gjort. Men ju mer vi söker erfarenheten av Gud, desto mer otillräckliga känner vi oss. Denna känsla av otillräcklighet leder oss paradoxalt nog att söka vidare, och efter hand leds vi in i trons andra årstid.

 

Trons andra årstid

Trons andra årstid innebär en komplex tro. Det är sommar. Ljuvlig sol och värme. I trons andra årstid stärks vår tro. Vi förstår att en del av himlen har öppnat sig, inte hela himlen. Vi får se en glimt av Guds rike, men inte allt. Vi förstår att när Jesus har gått vägen till korset behöver också vi göra det. Det finns ett lidande att acceptera. Jesus har också blivit förklarad för oss. Han är uppstånden. Det finns en seger att acceptera. Både och.

Vi upplever nu behovet av att förstå den alltmer mångfacetterade bild av tron som växer fram. Och vi vill få en identitet som ”någon som kan och vet”. Vi läser, funderar och kartlägger. Det här är en viktig period. Vi skapar en identitet, en grund som troende. Genom tydliga gränser och genom att hålla hårt i en viss tradition får vi trygghet och lär oss vem Gud är och vilka vi är i ljuset av hans kärlek.

blue_lines

Jag är tjugofyra. När jag några år tidigare hade börjat läsa teologi, var jag tacksam att studierna skulle pågå i fyra år. Efter de åren skulle jag nog ha formats till en sådan där mönsterkristen som jag trodde att jag behövde vara för att kunna kallas pastor. Jag skulle lära mig att fasta regelbundet och be minst en timme varje dag. Jag skulle börja våga berätta om min tro på ett självklart sätt överallt. Särskilt i spontana möten på bussar och tåg. Lite som den legendariske pastorn Bill Hybels i Willow Creek Community Church.

Visst har det hänt en del på pastorsutbildningen. Jag är inte längre lika styrd av ångest och andra människors förväntningar som för några år sedan. Jag vet någorlunda vem jag är. Men jag verkar inte kunna bli en sådan där mönsterkristen. Alla de där tankarna på hur saker och ting borde vara skapar oro och missmod. Och jag är fortfarande anmärkningsvärt självupptagen.

När vi lever i trons andra årstid vill vi ta in hela spektret av kristen tro. Men när kunskapen växer, märker vi ofta att allt vi lär oss inte för oss framåt utan bara leder till nya frågor. Och efter några år på trons väg kan besvikelsen bli stor när vi möter människor som vet det mesta om Bibeln men samtidigt är inkrökta och själviska. Dessa känslor av frustration leder oss vidare in i trons tredje årstid.

Trons tredje årstid

Trons tredje årstid innebär en frågande tro. Det är höst. Det blåser en kylig vind. Trons tredje årstid handlar mest om överlevnad. Vi börjar ställa de svåra frågorna. Och vi har börjat se igenom de människor och teologiska traditioner som en gång var auktoriteter för oss.

Om den första årstiden handlade om att möta Gud i glädje och den andra årstiden om att möta Robert_Eriksson_citat_2Gud i ett intensivt lärande, handlar den tredje årstiden om att möta Gud när han inte behagar att infinna sig alls. Ibland kan denna årstid komma till oss i samband med en svår händelse. Något händer oss som vi inte kan hantera och som tömmer oss på all kraft. Och det är nu Gud kommer till oss, förklädd till vårt liv. Vi inser att vi hela tiden har varit beroende av Gud och andra människor.

blue_lines

Det fanns en period när jag arbetade som pastor och upplevde tyngden av alla mina frågor i en tredje årstid, samtidigt som jag mötte många som levde i trons första årstid. Det var svårt att förena den inre kampen med att varje vecka möta människor som befann sig i en helt annan årstid. Jag brottades med frågan hur tron över huvud taget skulle kunna angå en enda människa i vår tid. Samtidigt försökte jag bemöta alla dem som inte ville ”krångla till det” och som önskade att budskapet skulle predikas på samma sätt som det alltid hade gjorts under deras uppväxt.

När vi lever i trons tredje årstid kan vi genomskåda det mesta av kyrkans felsteg. Och vi kan känna ett starkt behov av att stå fria från just en kyrka eller ett samfund. Det går inte att undgå att bli irriterad när någon som befinner sig i trons första årstid kommer med tvärsäkerhet och övertygelse. Efter ett tag börjar kritiken och frågorna klinga av. Helt plötsligt ser vi oss själva i spegeln och kan ifrågasätta våra egna frågor. När mörkret börjar lätta, ser vi vilken gåva den tredje årstiden har varit. Och samtidigt upptäcker vi behovet av en annan attityd till relationen med Gud, för att kunna växa vidare. Detta för oss in i trons fjärde årstid.


Trons fjärde årstid

Trons fjärde årstid innebär en harmonisk tro. Det är vinter. Naturen gör sig redo för att spira på nytt. Trons fjärde årstid handlar om fördjupning. I all konst är smärta en förutsättning för harmoni. Först kamp och smärta, sedan harmonin i ett färdigt konstverk. Samhällsförändringar bär på samma princip. Först kamp och smärta, sedan friheten från ett korrupt politiskt system.

Smärtan från den tredje årstiden har nu ersatts av ett inre lugn. Harmoni. Vi börjar se att varje årstid har sin skönhet. Vi börjar se vår historia i ett barmhärtigt ljus. Vi föraktar inte längre vårt förflutna. Och så upptäcker vi att den där enkelheten i tron är tillbaka. Men på ett nytt sätt. Alla erfarenheter på resan genom trons årstider har gett oss en djupare kärlek till Gud och människor. Och den svart-vita enkelheten har fått ge vika för en färgrik enkelhet, som inte handlar om dömande och förenklade sanningar. Den enkelhet vi upplever nu är integrerande och försonande. Även om tron inte är lika översvallande som i början, är den nu djupare. Och erfarenheten av Gud blir alltid ny. För Gud blir aldrig gammal. Vi vänjer oss aldrig vid honom.

blue_lines

Jag är trettiofem. Vår dotter har blivit ett år. Nyss var hon en liten skör bebis som fick plats att sova på min mage. Nu springer hon runt i huset som om hon aldrig gjort något annat. Jag är pappa. Jag tänker inte lika mycket på mig själv numera och tidebönerna har blivit den röda tråden som binder samman mina dagar. Och efter elva år som pastor sneglar jag inte åt sidan längre. Jag ser mig inte om efter ett annat liv. Jag är pastor. Jag kommer att vara pastor. Jag börjar på allvar tro på trofastheten och uppskatta att återupptäcka det som har blivit ”hemma”. Min familj, min bibel, min församling. Ständigt öppnar sig nya djup i dessa gåvor. Jag ser sällan tillbaka på tiden som har gått. Och när jag gör det så märker jag att retreatledarens ord har bekräftats av min erfarenhet. Jag behöver aldrig förakta mitt förflutna. Jag omfamnar det som varit som jag omfamnar mig själv.

Men fortfarande ger jag ibland upp hoppet om att Gud kan göra något vackert av mitt liv. När jag tror att jag har lämnat det värsta av högmod och själviskhet bakom mig, dyker det bara upp i en ny gestalt. Jag faller igen. Och igen. Men jag reser mig upp igen. Och igen.

För jag har beslutat att följa Jesus
Jag har beslutat att följa Jesus
Jag har beslutat att följa Jesus
Och aldrig mer tillbaka gå

Den som lever i trons första årstid tycker mest att de som har uppnått denna harmoni är naiva och simpla. Det finns ännu ingen referenspunkt i någon annan årstid än den första. Men den som gått igenom alla årstider kan visa stort tålamod med alla dem som är i början av trons resa. Man har ju alla årstider i sig. Den som befinner sig i den fjärde årstiden kommer aldrig tillbaka till den första årstiden igen. Men man kommer aldrig att lämna erfarenheten.

Årstider kan ibland förvåna oss. Helt plötsligt är det minusgrader och vintern har slagit till. Och ibland snöar det i maj. Vissa somrar är kalla som april månad. Det finns givetvis oförutsägbarhet och överraskningar också i trons årstider. Men det är just här, i vår verklighet, i den rådande årstiden, som relationen med Jesus växer. Vår nuvarande årstid är inte sämre eller mindre värd än den som kommer. Varje årstid är nödvändig och bär på något gott. Och poängen är varken att stanna kvar i en viss årstid eller att snabbt rusa vidare in i nästa. Poängen är att ta vara på varje årstid, och se vad vi kan lära. För vi börjar ju inte om från början. Vi tar med oss alla erfarenheter från respektive årstid. Poängen är att envist leva i relation med Jesus i varje årstid.

Att välja bort relationen med Jesus är som att vara ett barn som slutar att växa. Vi blir mindre än vi innerst inne är. Men att välja hans väg är att årstid för årstid bli de som vi är skapade att vara. Och när hösten drar in med svårigheter, kan vi stanna kvar i det svåra och upptäcka att vi faller i Jesu armar. Förr eller senare kommer vinterns vila.

Robert Eriksson

Robert Eriksson är pastor och föreståndare i Sävedalens missionskyrka, men blir vid årskiftet föreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg. Artikeln utgår från och vidareutvecklar kapitlet Årstid i Robert Erikssons bok Samma gamla nya jag (Libris, 2014).

Comments are closed.