av Joakim Lundqvist
Någonstans runt år 594 före Kristus befann sig Juda folk i en helt ny och mycket utmanande situation. De hade avfallit från Herren och som en konsekvens hade deras land invaderats av kung Nebukadnessar av Babylonien. Helgedomen hade skövlats och många judar hade förts i exil till det nya, främmande landet där andra lagar gällde och andra gudar tillbads.
Frågorna på allas läppar var nu naturligtvis: hur länge skulle detta pågå? När skulle alla judar i exil kunna återvända tillbaka till sitt land och sin heliga stad, till den tro, den historia och den kultur som definierade dem som folk? Hur länge skulle man som folk behöva befinna sig i den här onaturliga och obekväma positionen?
I detta spända läge reste sig en profet vid namn Hananja upp och talade. Hans ord måste ha mötts av jubel och applåd-åskor, eftersom det han sade var bästa möjliga information för Juda folk – exakt vad alla där och då längtade som mest efter att få höra:
Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag ska bryta sönder den babyloniske kungens ok. Inom två år ska jag föra tillbaka hit alla de föremål i Herrens hus som Babels kung Nebukadnessar tog från denna plats och förde till Babel … och alla fångar från Juda som kom till Babel ska jag föra tillbaka till denna plats, säger Herren (Jer 28:2-4).
Tack och lov, måste de ha tänkt. Om detta stämde behövde ju ingen vänja sig vid det här tillståndet. Det var alltså ingen idé att anpassa sig till situationen eller överlåta sig till att leva och arbeta under dessa omständigheter på någon längre sikt. Bara två år, som max. Underbart! Då kunde man ju i stället bara sätta sig ner och vänta in nästa kapitel i historien. Ingen idé för judarna i exil att varken bygga något nytt eller påverka något som redan fanns i deras nya, tillfälliga omgivning. De skulle ju ändå snart vara därifrån.
Det fanns bara ett problem: det var inte Herren som hade talat genom Hananja. Det låg ingen gudomlig inspiration bakom hans ord, bara en vilja att stryka medhårs och säga vad som gav mest applåder (i dag: likes på sociala medier) för stunden.
Fylld av Guds Ande gick i stället profeten Jeremia upp för att konfrontera Hananja och hans ord:
Hör på Hananja! Herren har inte sänt dig. Du har fått detta folk att lita på en lögn (Jer 28:15).
Sanningen var nämligen att det judiska folket skulle vara underställda Babylon i 70 år, en hel mansålder. Jeremia sände sedan ett brev till exiljudarna i Babylon, med en himmelsk kontraorder emot Hananjas bekväma men falska budskap:
Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät deras frukt. Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er (Jer 29:5-7).
Den här berättelsen innehåller, som så många andra i Skriften, inte bara information om en faktisk historisk händelse som ägde rum för länge sedan. Den talar också rakt in i våra liv, över 2 500 år senare, och ger oss en viktig lektion i modernt andligt ledarskap och hanterandet av en av dess största utmaningar: rotlöshet.
Låt oss försöka överföra Judas situation vid det här tillfället, till vår egen i dag.
Som ledare inom olika delar av församlingsliv arbetar vi i ett andligt exiltillstånd. Vår uppgift är att få Guds heliga och fullkomliga rike att byggas upp i en miljö och kultur som ständigt ifrågasätter det, och ställer sig främmande till det. ”Hur kan vi sjunga Herrens sång i främmande land?” (Ps 137:4) är en lika aktuell fråga för oss i dag som för exil-judarna i Babylon för två och ett halvt sekel
sedan. Trots de härliga upplevelser och segrar vi får vara med om finns det inte en ledare som inte regelbundet känner av spänningarna mellan det gudomligt fullkomliga och det mänskligt bristfälliga – både när vi konfronteras med synd och tillkortakommanden i oss själva och dem vi leder, friktion inom det egna sammanhanget eller externt motstånd från en sekulariserad omvärld.
Att gå in i ledarskap i en församling leder å ena sidan till den fantastiska, obetalbara välsignelse som det innebär att uppleva andliga segrar och se Guds rike utbreda sig och bära frukt i människors liv. Samtidigt innebär det också tuffa passager genom svårnavigerad terräng, och en lång rad tillfällen att ge upp, lämna stridsfältets höjder och ägna resten av livet åt något enklare.
Som ledare behöver vi därför rejäla ankaren i våra liv. Förtöjningar som håller oss fast och kvar i kallelsen och uppgiften, även i tider då ledarskapet består av allt annat än glamour och uppåtvindar. Tydliga beslut, fasta principer och goda vanor.
Bland de allra viktigaste av livets ankaren är en långsiktig överlåtelse till den uppgift du har.
Det var just detta – det långsiktiga perspektivet – som Hananjas profetia, hur ljuvlig den än måste ha varit att höra där och då, skulle ha försvagat och berövat från Juda folk. Om de lyssnat till honom skulle de ha förvandlats till ett pausfolk, till en skara som reducerat sin kallelse till att sitta och vänta på transporten till hemlandet, till den enklare verkligheten. De hade inte varit varken ljus eller salt, och Babylon hade sett exakt likadant ut när de försvann som det gjorde innan de kom.
I stället kommer Jeremia med ett Herrens ord som uppmanade folket till en helt annan inställning till exilperioden i det annorlunda landet:
Bygg hus!
Med andra ord: permanenta din närvaro på den plats du befinner dig, i din kallelse, i ditt ledarskap. Överlåt dig till tanken att du ska stanna kvar där länge, länge. Flytta in i uppgiften och gör den till din fasta bostad – inte till ett hotellrum som du på djupet inte bryr dig så mycket om, eftersom du ändå snart kommer att ha flyttat därifrån.
Plantera trädgårdar och ät deras frukt!
Det går en rejäl stund mellan dagen då du börjar plantera en trädgård, och den då du för första gången kan äta någon frukt av den. Återigen fastslår Gud: detta kommer att ta tid. Förbered dig på det. Lev här och nu, i din kallelse och uppgift, som om du skulle stå kvar i den resten av livet.
Föröka er och bli inte färre!
Kliv in i ansvaret, fördjupa dig i uppgiften, väx i perspektivet, utveckla det som kan utvecklas, dröm större drömmar kring just det område av Riket som du bygger.
Budskapet är kristallklart och upprepas gång på gång – både för exiljudarna i Babylons skull och för oss i ledarskap idag. Du måste packa upp din väska. Göra din närvaro permanent. Överlåt dig på lång sikt till den plats du befinner dig på och det ansvar du bär här och nu.
Det är nämligen först då du i ditt eget hjärtas djup gör just detta – bygger ett fast hus på den plats du befinner dig och börjar leva och tjäna som om den här uppgiften är din livskallelse – som så otroligt viktiga komponenter kommer att komma över ditt liv på allvar: Arbetsglädje. Kreativitet. Smörjelse från den helige Ande. Uthållighet.
Var därför desto ivrigare, bröder, att befästa er kallelse och utkorelse. Gör ni det ska ni aldrig någonsin falla.
(2 Pet 1:10)
Alldeles för många gånger har jag träffat kristna som verkar leva sina liv med packad väska, stående vid en andlig busshållplats. Deras verklighet är inte här och nu, i stället lever de i väntan på en utopisk buss som ska ta dem in i den perfekta verkligheten, där de ska få tjäna i den perfekta församlingen med det som är just deras egen perfekta dröm. Och i väntan på den bussen packar de inte upp väskan och överlåter sig inte till något, annat än med vänsterhanden och med tydlig tidsbegränsning.
En människa med den inställningen kommer inte att vara speciellt glad och tillfreds med livet och kallelsen, och heller inte ha speciellt mycket andlig motståndskraft. Men något händer inom dig när du slutligen låter rötterna gå på djupet. När du bestämmer dig för att här ska jag vara och detta ska jag göra, på lång sikt. Då bygger du ditt permanenta hus i kallelsen och packar upp din väska helt och hållet.
Vad du då kommer att märka är att du plötsligt får ny kraft och motivation att inte bara uppehålla verksamhet och putsa på ytan, utan att också vårstäda på djupet, ta de tuffa samtalen och göra de obekväma förändringarna som behövs. För nu är uppgiften inte bara en inhyrd sommarstuga som du ändå snart ska lämna vidare till någon annan gäst. Den är i stället det hus som du ska bo, leva och rivas i. Som du ska förvalta inför Gud och ständigt bygga ut – kanske under hela din livstid.
Jag har utvecklat en personlig vana – en sak som i sig själv kan verka omständig och onödig, men som för mig själv är en viktig markering och påminnelse. När jag är ute och reser packar jag alltid upp min väska. Helt och hållet. Även om jag bara bor på ett hotellrum över en enda natt för att tala i någon församling eller konferens. Jag hänger upp alla kläder i garderoben, lägger mina saker i lådor, plockar upp alla toalettartiklar och ställer undan resväskan så att den inte syns. Det är mitt eget personliga sätt att markera för mig själv att jag vill vara hundra procent närvarande här och nu, och vara helt fokuserad på att med Guds Andes hjälp betjäna och hjälpa så mycket jag bara kan.
Jag vill aldrig ge intryck av att vara på språng genom livet, otåligt strävande efter nästa kapitel och nästa buss till nästa destination. Både Gud och de fantastiska människor jag har förmånen att arbeta och bygga kyrka tillsammans med, har rätt att kräva att jag inte bara är närvarande rent fysiskt, utan att jag har byggt ett permanent hus i kallelsen och uppgiften, och att min väska är uppackad och undanställd.
Om rotlöshet och brist på långsiktig överlåtelse nu var ett problem som Gud varnade för redan på Jeremias tid, är det mångdubbelt större idag. Hela vår tid präglas av kortsiktighet, trolöshet och ett evigt springande efter det som verkar bäst, skönast och roligast för stunden. Här behöver församlingen och dess ledarskap vara en motkultur mot tidsandan, och våga prata inte bara i termer av veckor och månader utan i decennier och generationer.
Nästa generation kommer aldrig att klara av att bryta igenom för Guds rike i sin tid om den inte först lär sig packa upp sin väska och bygga sitt hus. Men de bär samtidigt redan inom sig en längtan efter att verkligen satsa hårt och ge liv, tid och kraft för något större, förutsatt att någon ger dem den utmaningen och möjligheten.
Alla som går in som ungdomsledare i vår församling, gör det med en grundläggande överlåtelse för en viss tidsperiod. Den perioden är inte ett år och inte två – utan sex år. Utgångspunkten är att man leder en grupp ungdomar från årskurs 7 till dess att de går ut gymnasiet. Om någon ändå skulle behöva avbryta detta i förtid – till exempel behöva flytta för studier etc – håller vi naturligtvis inte detta emot personen. Men vi vill ändå skapa en riktlinje, tala om vad som är standard och hårdvaluta i Guds rike: trofasthet, långsiktighet, uppbyggda hus och tömda väskor. Den stora majoriteten av våra ungdomsledare genomför sina sex år av ledarskap, och lär sig både att själva bygga hus och packa upp väskor, samtidigt som de i sin tur, genom eget exempel bygger in en kultur av trohet och överlåtelse i de tonåringar de leder.
Det är lätt att starta saker, men det som verkligen på djupet förhärligar Gud är inte hur många saker vi går igång med utan hur många vi fullbordar. Jesus själv sade i sin bön till Fadern: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra.” (Joh 17:4). Och för att kunna fullborda – inte bara utifrån plikt utan med passion – behöver vårt hus vara byggt, vår trädgård planterad och vår livsväska uppackad.
Inte i det vi kanske kommer att göra imorgon, utan i det vi faktiskt gör just här och just nu.