The »Spiritual Death« of Jesus – A Pentecostal Investigation
William P. Atkinson (Brill, 2009)I en 290 sidor lång doktorsavhandling diskuterar den engelske pingstpastorn William P. Atkinson, under tio år verksam vid Kensington Temple i London, tesen att Jesus dog andligen. Utöver att han vill ta reda på vad E. W. Kenyon, Kenneth Copeland och Kenneth E. Hagin säger i frågan vill han också utvärdera dess bidrag till kristen tro. Atkinsons bok är en doktorsavhandling och denna recension är just en utvärdering av hans vetenskapliga argumentation. Då är det definitioner, metod och sakligt återgivande av källorna som prövas och jag kommer att särskilt diskutera hur han beskriver Kenneth Hagins teologi.
Innan jag går till en tyvärr ganska kritisk utvärdering vill jag ändå lyfta fram några intressanta observationer. Kenyon, och därmed Hagin och Copeland har förknippats med mindcure-rörelsen New Thought och med Christian Science, men detta saknar enligt Atkinson grund. Han pekar också på ett annat faktum, nämligen att uttryck som liknar »JDS« finns hos många bemärkta teologer: Jesu »eviga död« (Calvin), »soul-death« (Spurgeon), »essential death« (Morgan), »the spiritual death, which Christ experienced« (Mabie). Ett studium av kenotisk kristologi (att Kristus »uttömde« sig själv) även längre tillbaka i kyrkohistorien skulle troligen ge fler paralleller.
Även om Atkinson har flera viktiga observationer i sin bok kan tyvärr inte helheten övertyga oss om att en JDS-teologi är ett självklart drag i trosrörelsen
Men nu till mina kritiska punkter. I ett vetenskapligt arbete är definitionerna som ett kikarsikte. Är det oprecist, snett eller vint så är det stor risk att man inte träffar. Enligt Atkinson är »JDS teaching« en undervisning som dels hävdar att Jesus dog andligen, referar till Jesu andliga död och dels »använder sådana formuleringar när den beskriver frälsningshistoria i allmänhet och Kristi död i synnerhet som påminner om åtminstone något av Kenyons, Hagins och Copelands specifika undervisning«. Atkinson själv medger att detta blir ett cirkelargument där man redan har förutsatt att de tre författarna står för en JDS-teologi, men menar att detta inte är något problem »eftersom de alla delar en tydlig och distinkt syn på Kristi död« och att flera forskare redan har utpekat dem som JDS-lärare. Han kan därför rädda Billy Graham när han säger att »the awful suffering of Jesus was his spiritual death« inte är JDS eftersom hans övergripande undervisning inte i övrigt stämmer med Kenyons, Hagins och Copelands undervisning. Men den förra delen av definitionen är alltför ytlig, vilket hans eget argument om Billy Graham (eller Calvin, Spurgeon m fl) visar. Den andra delen, ett cirkelargument som mynnar i att man finner JDS-teologi hos Hagin eftersom han har Hagins teologi, är helt enkelt inte acceptabelt som argument. Man kan inte identifiera siktet med målet eller analysinstrumentet med det man analyserar. Istället måste man först etablera vad JDS eventuellt är, oberoende av det material man ska undersöka, sedan skrida till verket.
Tyvärr finns det fler exempel på en sådan metodologisk oklarhet. Själva begreppet JDS får förvånande nog inte någon djupare utredning och ändå används uttrycken »JDS teaching«, »JDS theology« friskt. I-stället borde författaren ha problematiserat själva uttrycket och gett en fyllig definition av vad han menar.
Atkinson gör vidare en stark koppling mellan JDS och det han kallar Word-faith-movement, som tidigt i boken presenteras som det sammanhang där JDS hör hemma. Men tyvärr blir även beskrivningen av denna rörelse ytlig och ofullständig, och Atkinson lyckas inte visa att vad han kallar JDS är någon gemensam eller central doktrin i »trosrörelsen«. Därför är det olyckligt att Atkinson buntar ihop ett antal ganska löst relaterade förkunnare till en »trosrörelse« och sedan associerar dem med JDS-läran, när faktum är att det finns stor variation inom en sådan rörelse. Trots att till exempel Oral Roberts ett antal gånger nämns i samband med Word-faith lyckas inte Atkinson en enda gång visa att han företrädde något som liknar en JDS-lära.
Detsamma gäller Hagin, trots att han är en av de tre som kallas »JDS teachers«. Det är ingen hemlighet att Hagin i allmänhet uttryckte respekt för Kenyon och använde och citerade hans böcker. Men medan Kenyon definitivt har en konsistent undervisning om Jesu andliga död och att han var »delaktig av satanisk natur« (en absurd uppochnervändning av 2 Petr 1:4), så avviker Hagin tydligt från Kenyon. När Hagin talar om »andlig död« och att Jesus tog på sig vår syndiga natur menar han just detta – han säger inte att Kristus antog satans natur, och han talar om Jesu fysiska död som offret. I korthet misslyckas Atkinson med att visa att Hagin är överens med Kenyon angående Jesu död. Istället får han konstatera att Hagin valde att inte tala om delaktighet i satans natur. Hagin hade till och med i en intervju bekräftat att han inte står bakom denna Kenyons idé. Ändå tar inte Atkinson Hagin på orden, eftersom han säger att Kristus »tog på sig vår syndiga natur, en natur av andlig död«. Här går Atkinson utöver sitt material och det tycks som att han inte kan acceptera det faktum att Hagin så tydligt tar avstånd från Kenyons uppenbara övedrifter. Atkinson noterar med rätta flera gånger att Hagin inte alls uttrycker en JDS-lära så ofta som Kenyon. Och i den avancerade form den finns hos Kenyon lyckas inte Atkinson över huvud taget visa den hos Hagin.
Istället framstår Hagin som mer måttfull, och kanske mer noga med att ha biblisk täckning för sin undervisning än Kenyon, vars teologi också har ett kraftigt spekulativt drag som inte liknar Hagins. Egentligen jämför Atkinson äpplen med päron. Medan Kenyon har en mer utarbetad helhetssyn på dessa ting finns det brottstycken hos Hagin. Och eftersom Hagin bevisligen använde och uppskattade Kenyons böcker säger nog hans tystnad när det gäller »JDS« att han inte ville ge denna undervisning vidare. Detta stämmer också med hans uttryckliga avståndstaganden på vissa punkter.
Så även om Atkinson har flera viktiga observationer i sin bok kan tyvärr inte helheten övertyga oss om att en JDS-teologi är ett självklart drag i trosrörelsen eller att den egentligen finns hos Kenneth E. Hagin. Denna bild stämmer också med den trosrörelse som inspirerats av bland annat Hagin och utgått från Sverige, vilket Ulf Ekman klargör i en bloggartikel, »Apropå den s.k. JDS-läran« (http://ulfekman.nu/2008/04/11/apropa-den-sk-jds-laran). JDS-läran är nog mer en skapelse av dess kritiker än av någon medveten teolog och den kommer säkert att spela än ännu mer underordnad roll än den hittills har gjort.
