Judisk glädje i Jerusalem – och hur en dominikansyster delar den

Om jag glömmer dig, Jerusalem – Möten mellan judendom och kristendom

Sofie Hamring (Artos, Skellefteå 2009)

Jag hade ingen kamera med mig till Jerusalem. -Istället exponerade jag mig för hennes ljus. Speglat i stenarna. Brutet i tusen blickar, toner och böner: Och skuggat av soldatens stövel […] Jag lyssnade, kände och trevade mig fram, gjorde arkeologiska provborrningar med pennan ner not Jerusalems själ. Med bokstav till bokstav sprängde jag klippan tills vattnet bröt igenom: Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad, / som den Högste har helgat till sin boning.

Så inleder dominikansystern Sofie Hamring sin bok som kom till under ett sabbatsår 2006 i Jerusalem. Boken är på samma gång en rapport från resan och dess konfrontationer med både andliga och politiska realiteter, och en djupgående skildring av en kristen människas andliga upptäcktsfärd in i en värld där hon kanske egentligen borde känna igen sig: den judiska. Redan den vackra ouvertyren visar på Hamrings både andliga och poetiska ärende: att utforska och upptäcka Jerusalem och dess själ. Formen är ovanlig; utan förmedling rör sig boken mellan poesi och prosa, mellan teologi och samtidsanalys. Och helheten övertygar som ett genuint och existentiellt brev från en människa som präglats av den plats där Gud valde att fästa sitt eget namn och offra sin egen Son.

Det går inte att ta fel på Hamrings fascination både över staden, dess historia och dess invånare. Hon säger att besöket gav henne en inblick i en helt ny värld, men också smärtfyllda erfarenheter. Hon undrar om det går att »överbrygga klyftan till detta folk som känns så främmande men samtidigt så tilltalande?« Ett svar får hon direkt, när en liten pojke med tinninglockar springer fram och spottar på hennes vita dominikanska dräkt… har inte katolska kyrkans officiellt förnyade inställning till judarna ändrat någonting? Hon förstår hur djupt de gamla rollerna sitter och ikläder sig den förföljdas roll. På så sätt bär hon »en mikroskopiskt liten del av kyrkans skuldbörda […] jag vill visa min respekt gentemot det folk vars skönhet vi kristna trampat under fötterna«.

Strukturen i boken är det judiska året med dess fester. Det börjar i staden, som är centrum för festerna, och sedan med det judiska nyåret, Försoningsdagen, Lövhyddohögtiden, Simchat Torah – Torans Glädjefest, Tempelinvigningsfesten, Purim, Påsken och Veckohögtiden (pingsten) – och på vägen beskriver hon sabbaten. På så sätt blir boken också en nyttig introduktion för kristna läsare till det judiska år som utgör pelarna i judendomens andliga och kulturella byggnad. Syster Sofies bok håller för att meditativt läsa lite i taget och om och om igen, rik som den är olika skikt av både mycken kunskap, inlevelse och djup identifikation med judiskt liv. Dagens judiska existens i Jerusalem vävs samman med profeternas och Torans ord om de olika festernas rötter och innehåll.

Flera av hennes ögonblicksbilder från festerna stannar på näthinnan. Särskilt tänker jag på hennes underbara skildring av Simchat Torah, som också blir en presentation av hur judarna ser på Torah – och hur livsbejakande judiskt liv kan vara! Från protestantiskt perspektiv kan vi ha för oss att de stackars judarna går och släpar under lagens tunga börda, medan vi glada protestanter gläds över evangeliet. Inget kan vara mer felaktigt. Torah betyder närmast Undervisningen, inte Lagen i juridisk mening. Hamring beskriver det på ett annat sätt: grundbetydelsen av den hebreiska roten j r a är »att skjuta en pil i rätt riktning« och Torah anger då riktning och mål; på gott rabbinskt maner kan man göra tolka fritt på så sätt, men kanske j r h egentligen är två rötter med både betydelsen kasta, skjuta och undervisa. Det är därför korrekt att Torah också betyder Undervisningen. För kristen tradition är detta viktigt, då man annars kan tolka Lagen, vilket också översätter Torah, som något som har med juristernas lagböcker att göra, när den istället handlar om vägledning för ett heligt liv. Hursomhelst är det inte undra på att man gläds och dansar på Torans glädjefest, när man inser vilken roll den har i judiskt liv! Hamring berättar om när hon blev inbjuden av en katolsk (!) judisk väninna att fira Toras glädjefest, i en synagoga där för ovanlighetens skull kvinnorna dansar med Torahrullarna i famnen, efter att männen gått ut på gården för att göra sammalunda:

När männen försvunnit ut på gården, bildas flera ringar runt en kvinna som står i mitten och bär Torarullarna. Hon dansar själv runt med dem, medan hon samtidigt leder sången.

Lyckliga är ni, Israel, lyckliga är ni,
ty er har Gud utvalt och i Sinais öken gett er Toran till arvedel!
Toran är livets träd och skänker liv åt alla,
ty hos dig är livets källa.

[…] Kraften och skönheten hos dessa kvinnor är närmast trollbindande. Det är som att ett speciellt sken kommer från deras ansikten, och det får mig att tänka på Mose när han kom ner från Sinai berg efter att ha talat med Gud. Allt hos dem vittnar om en djup förvissning av att vara utvalda: hållningen, leendena, deras starka röster, ja till och med kläderna.

Syster Sofie inser denna kväll att det judiska folkets privilegierade relation till Gud, genom Toran, inte upphävts eller »ersatts« av vår relation till Gud genom Kristus. En liknande upplevelse, men nu av sabbaten, får hon hos en familj, där psaltarsjungandet varvas med Höga Visan, judisk musik och den rituella men levande måltiden. Hon knyter samman bönerna och ätandet av just brödet och vinet med funderingar kring Jesu uppväxt med just en sabbatsmåltid varje vecka, och hur han själv skulle »bli denna kalk och detta brutna bröd« som räcktes honom av Josef varje vecka.

Hon säger: »en kristendom som saknar förbindelse med judendomen är inte bara halv, den är rotlös«. Just detta är det viktigaste bidraget Hamring ger: att hon både kunskapsmässigt introducerar judiskt liv med en empati och ett djup som man sällan möter hos kristna, samtidigt som läsaren »är där«, mitt i den bibliska uppenbarelsen, mitt i judarnas heliga år och mitt i Jerusalem.

Jag stannar där, vid det som jag upplever oerhört värdefullt med Sofie Hamrings ovanliga och rika bok. Det finns andra dimensioner som visar att detta judiska liv levs i en komplicerad politisk situation, men det är också här jag inte alltid vet om jag kan följa med i hennes reflektioner och slutsatser. Fast att börja med att leva sig in och försöka – och lyckas – förstå, som den känsliga och både teologiskt och poetiskt begåvade dominikansystern gör, är ett beundransvärt första steg. Och kanske just detta är nyckeln för kristna: att inifrån försöka förstå Jerusalems rötter och dess invånare som är där på grund av Guds eviga löften, och, när vi djupare förstår, kunna be för dess framtid.

Anders Gerdmar

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet, ansvarig för teologiutbildningen vid Livets Ords Teologiska Seminarium, samt specialiserad på teologi och antisemitism.

Comments are closed.