Bibelns plats i en kristen ledares liv och tjänst

Jag kommer aldrig att glömma begravningsgudstjänsten för Biskop Bo Giertz. Hela Göteborgs Domkyrka var proppfull och många, många präster var närvarande. Redan när vi började sjunga första versen i den första psalmen så fick jag en chock. Aldrig någonsin har jag – vare sig förr eller senare – hört en så dånande psalmsång ljuda under en kyrkas valv.

Mot slutet av gudstjänsten gick jag fram till biskopens kista eftersom jag var en av dem som fått uppdraget att bära den ut ur kyrkan i utgångsrecessionen. På kistans lock hade man lagt det som nog representerade biskopen bättre än något annat – Bo Giertz egen, nötta bibel! Jag blev djupt tagen av hela gudstjänsten, och den nötta bibeln på kistlocket blev för mig som ett tilltal från ovan. Det blev en stark påminnelse om att varje präst, pastor eller annan kristen ledare, har en kallelse att låta Bibeln – Guds ord vare ett centrum för hela livet.

Denna kallelse igenkändes av apostlarna under urkyrkans allra första tid, då väckelse­vågen rullade fram starkt i Jerusalem med omnejd:

”Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst” (Apg 6:2b-4).

Det grekiska ordet som här översätts ”försummar” är det grekiska verbet kataleipå som betyder, ”att lämna bakom”, ”att överge”. Apostlarna insåg alltså att det fanns en risk att man i sitt liv och sin tjänst ”lämnade Guds ord bakom sig”, så att man gav allt mindre prioritet till det allra viktigaste, nämligen att leva med och i bibelordet.

Jag tror att vi är många med en ledarkallelse som kan känna igen oss i apostlarnas kamp mot att prioritera allt annat högre än bibelläsningen och bönen. Samtidigt som Jesus gång på gång proklamerar att han själv har fått all makt av Fadern, talar han tydligt om att och hur den onde kommer att rasa mer och mer ju närmare Jesu återkomst vi kommer.

I Johannesevangeliet 10:10 talar Jesus om den onde visavi honom själv:

Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.

Ett av Jesu namn på den onde är således ”tjuven”. En tjuv tar det som han/hon inte har rätt att ta. Med det som utgångspunkt blir det logiskt att djävulen gör allt som står i hans makt för att ”stjäla” en ledares tid med och fokus på, Bibeln – Guds ord.

Om du skulle komma hem i dag för att upptäcka att du haft inbrott i ditt hus, så tror jag att du skulle reagera kraftfullt. Du skulle omedelbart gå igenom hela huset för att undersöka exakt vilka saker som fattas och du skulle förmodligen samma dag kontakta försäkringsbolaget för att säkerställa att du skulle bli ersatt för varenda krona som du blivit bestulen på, genom de olika sakerna som fattas.

Risken finns att vi inte reagerar lika kraftfullt när Satan försöker ”stjäla” tiden med Bibeln i våra liv. Han försöker göra det som ingen jordisk tjuv kan klara av – nämligen att stjäla vår bibelskatt utan att vi ens märker att vi blivit bestulna. Apostlarna levde så nära Jesus att de inte lät detta ske!

Apostlarnas vaksamhet visavi Satans klåfingrighet

Apostlarna hade uppenbarligen hörsammat Jesu uppmaning att ”vaka och be”, för de reagerade direkt när de insåg att deras tid med och huvudfokus på Bibeln och bönen var i fara. Här finns en risk att vi inte är lika vaksamma som apostlarna var. Enligt Bibeln är Satan mycket listig, även om han enligt Uppenbarelseboken 5:5 redan har förlorat, och han gör därför sitt yttersta för att minimera ytan för Bibeln i våra liv. Jesus omnämner detta brutalt tydligt när han ger apostlarna förklaringen på liknelsen om såningsmannen:

Såningsmannen sår ordet. De vid vägen är de hos vilka ordet sås, men när de hör det kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem. De som sås på stenig mark är de som genast tar emot ordet med glädje när de hör det, men de har ingen rot inom sig utan tror bara för en tid. När de sedan möter lidande eller förföljelse för ordets skull så kommer de genast på fall. Hos andra sås säden bland tistlar. Det är de som hör ordet, men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt (Mark 4:14–19).

När Paulus skriver om den kristnes ”vapenrustning”, låter han Guds ord vara svärdet, som var soldatens anfallsvapen nummer ett. Vi är kanske inte så vana vid att använda eller att tänka på soldatrustningar i vår vardag, men vi kan få en god parallell i dagens hockeyutrustningar. Synonymen till svärdet blir då hockeyklubban, som naturligtvis är helt nödvändig om man som spelare ska kunna ge ett konstruktivt bidrag till spelet på isen.

Jag brukar själv ofta gå på hockeymatcher och jag har ett antal gånger sett följande scen utspela sig: En hockeyspelare åker runt på isen och deltar energiskt och ivrigt i spelet. En motståndarspelare kommer bakifrån och lirkar skickligt sin klubba in under den andre spelarens klubba. Därefter rycker han snabbt i klubban – och vips så har han lyckats snärta bort den andre spelarens klubba.

Jag vet inte hur många gånger jag sett hur dum en spelare kan se ut när han förvånat tittar ner på sina tomma händer där det nyss fanns en klubba. På samma sätt verkar Jesus mena att vår själa-fiende vill ”rycka Bibeln ur vår hand”. Det gäller alltså att vi ”håller fast” vid den hockeyklubba han har gett oss – Bibeln – Guds ord!

Konsten att “ta emot det”

Apostlarnas beslut visar oss en väg att låta Ordet och bönen vara i centrum och att låta det i sin tur bli centrum för hela församlingen. Detta gäller både när det är ”stiltje” och när Herren låter dig och din församling stiga in en kraftfull expansionsfas.

När Jesus talar ut liknelsen om såningsmannen så nöjer han sig inte med att bara tala om farorna. Som en god pedagog avslutar han med det goda, medryckande och kraftfullt uppmuntrande exemplet: ”Men de hos vilka säden faller i god jord, det är de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt” (Mark 4:20).

Nyckeln med den ”goda jorden” är inte att själv vara ständigt högpresterande, utan förmågan att ta emot! Det grekiska ordet som här översätts med ”tar emot det” är paradechontai och det betyder inte att ta emot hur som helst, utan att ta emot på ett positivt sätt. Därför betyder ordet även ”att acceptera” och därför översätter en engelsk översättning: ”who hear and welcome the word”.

Detta ligger helt i linje med att hela bilden med frön, sådd och skörd är organisk och således blir den naturliga reaktionen på det goda emottagandet ett annat organiskt ord, nämligen att vi ”bär frukt”.

Psaltaren 1 kommer med samma uppenbarelse men nu är det trädet som är i fokus på ett underbart sätt:

Salig är den som inte följer de gudlösas råd, som inte går in på syndares väg och sitter bland föraktare, utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Och allt han gör, det lyckas väl (Ps 1:1-3).

Vi är “rötter med fötter”

Apostlarna hade alltså insett att deras allra viktigaste kallelse låg i att leva i ett dagligt och ständigt ”emottagande” där de sänkte ”sina rötter” i den goda jorden. Vår utmaning ligger i att inse att vi behöver vandra i deras efterföljd. Vi som har ”rötter med fötter” bär på en kallelse från Herren själv att hitta fram till ett livsmönster i vardagen där emottagandet får vara en högst naturlig del av en högst vanlig dag.

Kung David insåg dels behovet av detta men han förstod samtidigt att han inte skulle klara av att ens ta emot i egen kraft. Därför skriver han, som levde ett extremt tempofyllt, turbulent och kampfyllt liv, i Psaltaren 23: ”Han låter mig vila på gröna ängar.” Lägg här märke till hur David lyfter fram att det är Herren som lägger ner honom på de gröna ängarna. I linje med detta gör en engelsk översättning en mycket god tolkning av hebreiskan genom att översätta denna mening: ”He makes me lie down in green pastures.” Kung David manar oss alltså att låta den helige Ande varje dag ”lägga ner oss” på de gröna ängarna!

Drejskivan

Profeten Jeremia kallas av Herren själv att gå till en drejare för att få ta emot ett budskap från himlen. Väl där (läs gärna om det i Jeremia kap 18) börjar Gud att tala till profeten om att han är drejaren och vi är leran som han varsamt men målmedvetet vill forma till det kärl han vill låta oss bli.

När vi exponerar oss för bibelordet, med en bönesuck om den helige Andes ledning i Jesu namn, så börjar vår Herre att forma oss och Herren vill alltid gå på djupet. Vi lever i en individualistisk tid och vi frestas därför ofta att tänka att det är vi som ska bedöma bibelordet men Hebréerbrevets författare vänder på perspektivet och menar att när vi väl ”lagt oss på drejskivan”, inför Ordet så är det Herren som börjar ”läsa oss”:

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och blottat för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars (Hebr 4:12–13).

Här målar Herren fram sig själv som den store kirurgen som genom bibelordet ”opererar” våra själar så att vi blir allt mer lika honom. I linje med detta var en vanlig bön förr att Guds ord skulle ”varna, trösta, lära och förmana oss”.

Personligen kan jag själv många gånger nästan rent fysiskt känna hur Herren opererar på djupet i mig när jag läser bibelordet. Det är alls inte alltid bekvämt men det är oerhört nyttigt! Även om det kan verka skrämmande med något som skär sig in i djupet av vårt jag och blottlägger allt, så fortsätter texten med att lugna oss genom att måla fram vem det är som ”håller i kniven”:

När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Heb 4:14- 16).

Nådens tron

Jag kan ofta känna igen mig i hockeyspelaren som ”blev av” med hockeyklubban. Jag vet inte hur många gånger jag frustrerats över att jag om igen låtit livsmönstret med min dagliga bibelläsningsstund, helt eller delvis glida mig ur händerna. Kanske känner även du igen dig i den frustrationen? Då är det en enorm tröst att vår Herre Jesus Kristus sitter på nådens tron! Han som har dött och blivit försoningsoffret för alla våra synder är alltid villig att lyssna till vår syndabekännelse. Det grekiska ordet som här översätts ”frimodigt” kan översättas ”att säga allt”!

Vi kan säga allt till vår älskade Herre! Om vi blivit ”bestulna” kan vi få ta emot förlåtelse för att vi låtit detta ske och vi kan av nåd få en helig och djupgående längtan efter att Bibeln om igen ska få lägga oss på ”de gröna ängarna” mitt i våra stormiga liv. Kanske är det dags för en ny tid i ditt liv? En tid då bibelglädjen om igen ska få lysa in i och genom ditt liv så att du som apostlarna kan säga att du är ”Ordets tjänare”.

När Lukas ska beskriva väckelsevågen i urkyrkan skriver han: ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar växte kraftigt” (Apg. 6:7). Här ligger en stor hemlighet förborgad. Om vi låter Guds ord ha framgång i våra egna liv, så ska vi snart få se hur samma ord, genom den helige Andes kraft, snart går genom oss ut till många, många andra som på det sättet får lära känna honom som sitter på nådens tron. Låt oss be att antalet lärjungar genom detta får växa kraftigt även i vår tid och vårt sargade land. Detta är dags för en bibel­väckelse i Sverige och vår första bön får då vara: Herre! Börja med mig!