Tidens tecken

Jag blev frälst när jag var tio år, 1978. Det var kalla krigets tid med upprustning av kärnvapen och krig i Libanon. I den lilla pingstförsamlingen där jag växte upp undervisades regelbundet om tidens tecken och Jesu återkomst. Världshändelser tolkades in i Uppenbarelsebokens profetior och det spekulerades ofta om vem som var Antikrist och framför allt om när uppryckandet skulle ske. Dispensationalismen, den eskatologiska teologi som både Lewi Pethrus (pingst) och John Ångman (ÖM) predikade, var tolkningsram för undervisningen om den yttersta tiden. Den här teologin om den yttersta tiden blev populariserad under 70-talet genom filmen Som en tjuv om natten (1972), och på 00-talet genom bokserien Left behind. I den här läran förläggs tidstecknen i den sista perioden innan Herrens återkomst, alltså i vår nutid och nära framtid.

Några av de viktigaste hållpunkterna är upprättandet av det moderna Israel 1948, återtagandet av kontrollen av Jerusalems heliga platser 1967. Sådant som ännu inte skett är återuppbyggnaden av templet, Antikrists maktövertagande, uppryckandet och den sjuåriga vedermödan som avslutas med slaget vid Harmageddon, följt av tusenårsriket och sedan den nya himlen och jorden.

När jag som ung vuxen mötte andra karismatiska kristna upptäckte jag att det finns andra sätt att se på eskatologin bland karismatiker. I det vi kan kalla Gudsrikesteologin, som kommit till oss med John Wimber, NT Wright och Craig Keener, förläggs den yttersta tiden, Guds rike – redan nu men ännu inte, i hela perioden mellan pingstdagen och Jesu återkomst. Det innebär alltså en mycket längre tidslinje och vissa händelser som Jesus och Uppenbarelseboken förutsäger kan alltså ligga i kyrkans tidigare historia.

Jag kommer i den här texten att kort gå igenom Jesu tal om den yttersta tiden i Matteusevangeliet 24 och göra en jämförelse av eskatologin i Gudsrikesteologin och dispensationalismen.

Se till att ingen bedrar er (v 4–5)

Talet i Matteus 24 bygger på frågan som ställs när Jesus hade sagt att templet kommer att rivas ned: ”Säg oss: ’När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?’” Det första Jesus svarar är: ”Se till att ingen bedrar er!”

För att inte bli bedragen behöver man kunna skilja sanning från lögn. Det är svårare idag än någonsin. Med den senaste AI-tekniken har det redan framställts filmer av politiska motståndare som verkar vara på riktigt, men som är helt igenom AI-skapade. Det är inte svårt att föreställa sig hur detta skulle kunna användas av en bedräglig messiasgestalt. I den dispensationalistiska modellen kommer de falska profeterna precis innan framträdandet av Antikrist. I Gudsrikesmodellen går varningen för dem ut till alla kristna i alla tider. Oavsett ståndpunkt tror jag att vi behöver se att den ökande risken att bli bedragna i sig, är ett viktigt tidstecken.

Se till att ni inte blir skrämda (v 5–13)

Rykten om krig, folk som reser sig mot folk, rike mot rike, svält, jordbävningar, lidande, hat och martyrskap, beskrivs som födslovåndor, alltså förvärkar inför en förlossning. Men de kommer inte att vara slutet. Vi behöver lägga märke till dessa tecken och förstå att tiden närmar sig för förlossningen, alltså Jesu återkomst. Jesu budskap till alla som upplever födslovåndorna är: ”se till att ni inte blir skrämda.”

När uppryckandet predikades på 70-talet skrämde det upp både mig och många andra. Det var nog inte uppryckande­predikanternas mening att skrämmas, men här misslyckades de. Den mörka framtidsbilden av tiden före vedermödan och risken att bli lämnad kvar, är problematisk när man ställer den mot Jesu uppmaning. Vi behöver förkunna tidens tecken på andra sätt, så att Guds folk inte blir skrämda och får ångest. Att Jesus kommer tillbaka är vårt hopp, en viktig del av evangeliet om riket! Här har Gudsrikesteologins en fördel, med sin något mer positiva syn på den ytterst tiden med den tydliga betoningen på att vi redan är frälsta och betoningen att evangeliet är för hela skapelsen.

Evangeliet om riket ska förkunnas i hela världen (v 14)

Att ta evangeliet till alla folk och språk i hela världen är vårt stora uppdrag och grunden för allt missionsarbete. Organisationen Alpha hoppas att alla människor i hela världen ska ha fått en inbjudan att följa Jesus innan påsken 2033, när vi firar 2000 år sedan Jesu uppståndelse. Bibelsällskapen jobbar för högtryck för att Nya testamentet ska bli översatt till alla språk inom samma tidsram. Båda målen är rimliga att nå. Det betyder att vi inom åtta år skulle kunna vara framme vid den tidpunkt när detta sluttecken passeras – att evangeliet om riket har predikats i hela världen. Men det är bara Herren själv som i kärlek och allmakt avgör när målet är nått och hur lång tid det då är fram till ”sedan ska slutet komma”.

Inom dispensationalismens bokstavliga bibeltolkning finns en stor tro på att det går att räkna fram både hur gammal jorden är och året för Jesu återkomst, bland annat utifrån Bibelns årsangivelser och Daniels profetia om årsveckorna. Eller varför inte precis 2000 år efter Jesu uppståndelse? Det har medfört en stark betoning på att missionsuppdraget brådskar och enbart handlar om att frälsa själar som är redo för uppryckandet, när det kommer. Missionärerna med en Gudsrikesteologi verkar inte lika stressade och vill se till att Jesus kommer, genom att nå de onådda och med evangeliet.

När ska det ske? (v 15–22)

I den här texten besvarar Jesus frågan om när templet ska rivas ned (v 1–3). Jesus ger här en detaljerad profetia om Jerusalems och templets förstöring. Gudsrikesteologerna betonar att det är historiskt klarlagt att den förödande romerska armén belägrade Jerusalem på våren år 70, förstörde templet och avrättade många. Enligt kyrkofäderna flydde många kristna och kom undan blodbadet tack vare denna profetiska förutsägelse. Serubbabels tempel, det tempel som Jesus förutsade skulle rivas (”här ska inte lämnas sten på sten”) är rivet och därmed är profetian uppfylld, enligt detta synsätt.

Jag har mött dispensationalister som håller med om att Jesus förvisso förutsade den historiska händelsen år 70, men menar att det även finns ett underliggande profetiskt lager som handlar om Antikrists maktövertagande, precis innan vedermödan. De kopplar ihop Jesu profetia med Paulus profetia om laglöshetens människa som ska sätta sig i Guds tempel i Andra Thessalonikerbrevet 2:3–7.

Om Paulus i den texten avser Serubbabels tempel, som revs år 70, så måste laglöshetens människa ha framträtt innan dess, varför dispensationalisterna menar Paulus profetia handlar om ett annat tempel, ett nytt tempel i Jerusalem, som ännu inte är byggt. Många av dem följer (och stöttar) därför de sionistiska judarnas förberedelser av ett tempelbygge med stor iver.

Gudsrikesteologerna framhåller att Paulus är tydlig med att församlingen nu är Guds tempel (t ex Ef 2:21–22) och att Uppenbarelse­boken visar att det inte kommer att finnas något tempel i det nya Jerusalem. Denna tolkning innebär att laglöshetens människa tar plats i församlingen och säger sig vara Gud. I Paulus tankevärld behövs inget nytt tempelbygge för vi, församlingen, är templet. Vi behöver inte vänta på något nytt tempel i Jerusalem, men vi behöver vara vaksamma på laglöshetens människa, som motverkar Kristus och hans lära och försöker ta Guds plats i den kristna kyrkan. Dispensationalismens behov av ett nytt tempelbygge i Jerusalem för att Antikrist ska kunna inta det får inget medhåll från detta håll .

Lär av en jämförelse med fikonträdet (v 25–35)

Enligt Jesus kommer det att märkas när han kommer tillbaka. Det kommer både att synas och höras. Blixtar och basuner. Alla jordens folk ska jämra sig när de ser. För att vi ska vara beredda gör Jesus en jämförelse med fikonträdet. En vanlig tolkning i båda tolkningsmodellerna är att fikonträdet handlar om Israel. Det Jesus säger om fikonträdet är: ”Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära och står för dörren.” Allt detta handlar inte bara om Israel utom det Jesus redan talat om: falska messiasgestalter, folk mot folk, hungersnöd och jordbävningar på många platser. I parallelltexten i Lukasevangeliet 21 säger Jesus att vi ska se på fikonträdet och alla andra träd. Det finns en risk att vi missar tecken i tiden om vi bara fokuserar på den moderna staten Israel som tidstecken. Strax innan sin himmelsfärd vänder han vårt fokus mot alla folk, hela världen, till jordens yttersta gräns. Vi behöver alltså vara vaksamma på vad som händer i hela världen, samtidigt som vi förkunnar evangeliet om riket i hela världen. Det som händer i Ukraina och Tanzania är också tecken i tiden.

Ingen utom Fadern (v 36)

Den sydafrikanske pastorn Joshua Mhlakela fick stor viral uppmärksamhet i höstas efter att ha påstått att Jesus skulle återvända den 23–24 september i år.
Jesus kom inte tillbaka på det förutsagda datumet, vilket en del journalister gjorde sig lustiga över. Jag tycker inte att det är lustigt att människor säljer vad de äger och säger upp sig från jobbet, för att de blivit felaktigt undervisade om dagen för Jesu återkomst. Jesus säger tydligt att dagen eller stunden vet ingen utom Fadern i himlen. Även om vi förstår att evangeliet snart har nått alla folk i hela världen och vi ser att andra tidstecken går i uppfyllelse framför våra ögon, behöver vi sluta upp med att spekulera om exakta år, dagar och stunder. Här har de dispensationalister som räknat fram olika årtal mycket att stå till svars för. Vi kan med hjälp av jämförelsen med fikonträdet inse att sommaren är nära, alltså att säsongen för Jesu återkomst är mycket nära, men mer exakta förutsägelser kan vi inte ge, eftersom det bara är Fadern som vet när tiden är inne. Är det i början, mitten eller slutet av sommaren han kommer? Och det gäller oavsett om vi tror på ett uppryckande, eller en synlig återkomst.

Var därför vakna (v 42)

Betoningen på att Jesus kommer snart, som en del av evangeliet, är trots allt en styrka i dispensationalismen. Förr var det vanligt att pastorn i väckelsemötet gick runt i bänkarna och med stort allvar frågade: ”är du redo?”, för att människor skulle ta emot Jesus. Det har skapat en medvetenhet om att vi lever i den yttersta tiden. Gudsrikesteologin betonar inte återkomstens närhet lika starkt. Risken är då att vi sover, bildligt talat, bedövade av vardagens omsorger, när Jesus återkommer lika överraskande som en oväntad tjuv om natten.

Det Jesus menar med det, är att han trots alla tidens tecken, ändå kommer överraskande i en årstid när han borde vara väntad. När vårt andra barn föddes fick min fru inte några tydliga förvärkar. Vattnet gick, krystvärkarna drog i gång ett par minuter senare och det blev väldigt bråttom till BB. Vi blev överraskade fast vi egentligen borde ha varit beredda. (Men vi hann!) Att somna in andligen är en lika stor risk när det gäller Herrens återkomst, som att bli bedragen eller skrämd. Så låt oss alla, oavsett eskatologisk modell, vara vakna, eftersom vi lever närmare Jesu återkomst än någonsin tidigare!

Jag har svårt att vara tvärsäker kring hur Bibeln ska tolkas när den talar om den framtid som fortfarande ligger framför oss, men lutar personligen som du kanske märker åt Gudsrikesteologin, även om ångesten över att bli lämnad kvar skrämde mig till Jesus som tioåring. Jag är ödmjuk inför att det är svårt att navigera i det eskatologiska landskapet, tolkningen av bibeltexterna och hur det ska gå till när Jesus kommer tillbaka. Eftersom de teologiska modeller jag jämfört gör väldigt olika teologiska tolkningar av Bibeln finns det en stor risk att vi fastnar i olikheter och polarisering, vilket jag tycker att vi behöver motverka. Vi behöver försöka vara överens om att Jesus kommer tillbaka och att vi behöver ta fasta på hans uppmaningar och predika dem med stor frimodighet, även om vi inte är överens om hur allt exakt ska gå till:

Se till att ingen bedrar er!

Se till att ni inte blir skrämda!

Lär av en jämförelse med fikonträdet!

Var därför vakna, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer!