Den helige Andes roll i den mänskliga kulturen

av Pavel Hoffman

Svårigheten med en universell förståelse av Anden

Inom den systematiska teologin och dess ecklesiologiska sammanhang hänvisar vi ofta till begrepp såsom allmän uppenbarelse, det gudomliga Logos, Guds försyn eller allmän nåd. Vi tänker då på de välsignelser som både den pånyttfödda och opånyttfödda människan åtnjuter. Man syftar på att det finns en särskild andlig välsignelse tillgänglig för människor utanför frälsningsförbundet, eftersom Kristus och den helige Ande är aktiva inte bara i kyrkans liv, utan också i den mänskliga kulturen.

Traditionellt sett har dock pingstvänner och karismatiker ofta förnekat världen såsom mörkrets välde och fört fram kyrkan som den enda arenan för den helige Ande. Fokus har legat på återlösning snarare än skapelse. Bakgrunden till det här tänkandet står att finna i kyrkans och pneumatologins historiska utveckling, om inte de jure, så åtminstone de facto. Efter viss kamp i den tidiga kyrkan om att upphöja Anden till en plats i Treenigheten, har den helige Ande huvudsakligen ansetts utgöra föremål för personlig, snarare än offentlig erfarenhet. Inom protestantismen betonade den pietistiska rörelsen gudsrelationens och andeförhållandets invärtes karaktär.1 I den romersk-katolska kyrkan sammankopplades andlighet och karismatisk förnyelse med kyrkans strukturer och liv. I östkyrkan med dess nära band till staten gick man kanske längst av alla när det gäller ett koncept av offentlig erfarenhet, men medgav svårigheterna i att beskriva »det osedda« och tenderade till en apofatisk tradition av negativt formulerade doktriner.2

Lyhördhet för vad Personen den helige Ande säger skulle åstadkomma en sund balans mellan subjektivitet och objektivitet i förhållande till den omgivande kulturen

Utifrån den tidiga kyrkans erfarenhet och det som sker i samtida samfund, anses allmänt att den helige Ande har varit läromässigt svår att nå ordentlig förståelse kring, och många samfund tvekar fortfarande att utförligt bearbeta frågan. I den mån det görs, handlar det framför allt om Andens universella roll bortom den personliga erfarenheten. Syfte här är att visa på de pneumatologiska frågornas viktiga förhållande till skapelsen, något som skulle kunna bidra till en mer effektiv ecklesiologisk koppling till världen och den omgivande kulturen.

Nödvändigheten av ett mer komplext perspektiv på pneumatologin

Eftersom andlighet har mer med tro än förnuft att göra, föreligger en viss paradox. Vi lever i en tid då Guds rike tränger in i världen genom Jesu Kristi person och verk. Han lämnade oss, men sände sin Ande till oss (Joh 16:7). Därför kallas den här delen av frälsningshistorien ofta för »Andens tidsålder«, eftersom Anden är det Guds finger genom vilket det gudomliga möter det mänskliga. Utifrån den här bakgrunden är det häpnadsväckande att vi inte förmår definiera den helige Ande ordentligt. Det teologiska arbetet tenderar att utarbeta bibliska listor över Andens aktiviteter i försoningsverket, men sammanställer inte dessa på något mer systematiskt sätt, vilket är fallet inom kristologin och ecklesiologin. I stor utsträckning omger dessa två områden av systematisk teologi pneumatologin i en hamburgarliknande struktur, och en ökad förståelse av pneumatologin skulle belysa förhållandet Kristus – Ande – Kyrka. Pneumatologin är en slags felande länk mellan kristologins och ecklesiologins områden.

De fakta som är kända angående den helige Ande är vanligtvis begränsade till hans närvaro i kyrkan eller relaterade till de troendes subjektiva erfarenheter. Det saknas styrka eller potential att tänka kring Anden utifrån en bredare »objektiv« inramning, där skapelse och kultur utgör faktorer som påverkar kyrkans liv och lära utifrån. McDonnell förklarar det på följande sätt:

»Genom att upprätta den helige Andes relation till skapelsen, kan man både övervinna den subjektivistiska, privatiserande syn på Anden som finns i pietismen och värdera pneumatologins erfarenhetsmässiga sidor positivt, samtidigt som man förblir i en position där meningsfullt teologiskt arbete om Kristi Andes relation till uppståndelsen och världens återlösning kan bedrivas.«3

Även om det till viss del är förståeligt, är det olyckligt att många framstående forskare har ägnat sig så lite åt Andens problematik och därmed inte kunnat hjälpa Kristi kropp att kasta ljus över frågan.4 Återerövrandet av olika områden av mänsklig kultur är sannerligen en av teologins uppgifter. Utifrån tron att Gud inte bara skapade världen, utan också uppehåller den genom Anden, överbryggar pneumatologin den förhållandevis teoretiska trinitariska diskussionens ramverk och sträcker sig över samtal som också rör vår kultur och civilisation.

Två vanliga sätt att förstå Andens verk

Församlingar diskuterar ofta ämnen som social rättvisa, politik, ekonomi eller kristna förhållningssätt till konst och musik, men kan sällan implementera praktiskt tillämpbar undervisning om Anden i dessa frågor.

Två huvudsakliga och ömsesidigt exkluderande positioner har under åren utvecklats som motsatta poler, och de skulle kunna kallas för »översubjektivism« och »överobjektivism«. Antingen beskrivs Anden i pietistiska fromhetstermer och försummas därmed vanligtvis i förhållande till kulturen; eller så följer man de senaste seklernas liberalteologi som sekulariserade Anden utifrån sin Geistphilosophie (mentalitetsfilosofi) och därmed reducerade andlig undervisning till filosofi, etik och moral.5 Dessa två positioner skiljer sig åt i sin uppfattning av vad som utgör evangeliets centrala budskap. En amerikansk, evan-gelikal teolog kanske hävdar att det centrala i Kristi budskap står att finna i Johannes evangelium kapitel 3 (där han talar om andlig pånyttfödelse), medan en europeisk, kontinental teolog inte skulle hålla med, utan anse att kärnan i Kristi undervisning presenteras i bergspredikan i Matteus evangelium kapitel 5.6

Ingen av dessa positioner är tillfredställande i sökandet efter en »dynamisk« kyrka. Ordet »dynamisk« används här för att beskriva en kyrka som är aktivt engagerad i världen och som inte är rädd att debattera eller kämpa för evangeliet i förhållande till de vardagsproblem som en genomsnittlig medborgare möter.7 Det pietistiska perspektivet fungerar innanför kyrkans begränsningar och fokuserar på en personlig erfarenhet av Anden. Nya testamentet utgör här det främsta materialet och beskriver den andliga verklighetens faktiska närvaro snarare än att försöka utveckla en systematisk presentation av den helige Andes person och verk. Det uppenbaras inte så mycket mer än det faktum att han är en del av gudomen, att han var aktiv i skapelsen och att han, i det nuvarande stadiet av himmelrikets inbrytande genom Kristi verk, är den huvudsaklige medlaren av gudomliga välsignelser till individuella troende i egenskap av hjälpare, tröstare och lärare (Joh 14:26; 16:7; Luk 12:12).

De tidiga pietisternas perspektiv på Anden var begränsat av subjektivism. Vad gäller Andens skapande roll var de antingen tysta (Johann Arndt), visste inte hur de skulle hantera det (P. J. Spener), eller förnekade det uttryckligen (Jean de Labadie).8 Faktum är att vi möter svårigheter när vi ska definiera Anden som ett »objekt« baserat på den information som den gudomliga erfarenheten ger. Pannenberg påpekar att »det finns nästan inget annat område i den moderna teologin som är så svårt att hantera som läran om den helige Ande.«9

Eftersom de grundläggande lärorna, som är så typiska för till exempel kristologin, är fåtaliga vad gäller Anden, har troende många gånger förlorat den helige Ande som person ur sikte och tenderat att betrakta honom som en gudomlig energi (jag kallar detta för ett »vindlikt« synsätt, till skillnad från ett »Andelikt«). Till följd av detta har kristna kanhända verkat under smörjelsen, men förlorat något av deras känslighet (ödmjukhet?) i förhållande till honom. Förutom att detta problem leder till andliga överdrifter, har det märkts genom att man förandligar sociala frågor, något som ibland har uppmärksammats och resulterat i kritik mot pingstvänner och karismatiker från traditionella samfundsföreträdare.10 Vikten av kultur och socialt liv har i detta fall nedvärderats till förmån för en större betoning av det andliga evangeliet. Medan sociala aktiviteter och barmhärtighetsarbete visserligen är sekundära utifrån ett strikt teologiskt återlösningsperspektiv, borde de dock fortfarande spela en vital roll i kyrkans praktiska liv.

Det kan diskuteras huruvida »pietisterna« uppskattar eller ignorerar Anden som person. Det är dock det motsatta, sekulära perspektivet som drar den »vindlika« inställningen till nära nog dess yttersta. Trots att de delar en gemensam rot så finns fortfarande en skillnad mellan det pietistiska och det sekulära perspektivet. Det förra begår sitt misstag utifrån sin subjektivitet (det vill säga den enskildes erfarenhet), vilket innebär att mycket lämnas öppet för tolkning. Det senare begår sitt misstag i objektivitetens sfär (det vill säga världen) och är mer dogmatisk och universell. Man skulle kunna sammanfatta det på följande sätt: Lyhördhet för vad Personen den helige Ande säger skulle åstadkomma en sund balans mellan subjektivitet och objektivitet i förhållande till den omgivande kulturen, medan att enbart höra vart vinden blåser resulterar i någon av de två obalanserade positionerna.

Det sekulära perspektivet tömmer det andliga innehållet

Det »sekulära« perspektivet är intensivt engagerat i kulturella frågor men utifrån en dramatisk avsaknad av Ande. En orsak till detta står att finna i skillnaden mellan Anden och Logos. Den ortodoxe teologen Pavel Florensky ser på Logos som en vetenskap vars premiss är anknytningsbar, framåtskridande och kontinuerlig. Men vad gäller den helige Ande och de andliga gåvorna säger han:

»Här finns en diskontinuitet och den diskontinuiteten går bortom vetenskapens begränsningar … Det är ganska uppenbart att de heliga fäderna vet något av egen erfarenhet, men vad som är än mer uppenbart är att denna kunskap är så djupt dold, så ›ansvarskrävande‹, så outsäglig att de saknar förmåga att klä den i ett exakt språk.«11

Det är svårt att betrakta Anden som ett neutralt objekt eftersom hans uppdrag är att vara den närvaro genom vilken Kristus bor i oss. Utifrån detta är det inte förvånande att teologer föredrar att ägna sig åt kristologin snarare än pneumatologin. Det innebär dock ett tveeggat svärd att överbrygga kristologin och ecklesiologin utan en ordentlig bearbetning av pneumatologin.

I det sekulära perspektivet leder den bristfälliga pneumatologiska förståelsen till att Anden blir en abstrakt lära utan biblisk substans, efter att den överförts från kyrkan till världen och kulturen. Det leder till ett sammansmältande av Logos och Anden, där Andens värdefulla beståndsdel förminskas. Logos blir det dominerande temat och Anden endast en dekorativ underton. Det faktum att Anden utgör det tydligaste uttrycket för Guds försyn i både kyrkan och världen förbises helt. Ordet »helig Ande« byts ut mot »tidsanda« och alla världsliga uttryck ses som en del av Guds vilja.

Pietismens subjektivism ersattes under 1800-talet av idealismens subjektivism: ande identifierades med sinne. Geistphilosophie lät som ett bra sätt att rationellt förklara andliga fenomen, men innebar ett uttömmande av det dynamiska andliga innehållet. Det har alltid funnits en rädsla hos en del filosofer och teologer för att Anden skulle bli alltför oberoende av läran om Kristus och därmed resultera i fanatism. Tron ansågs därför endast trovärdig när den kontrollerades av förnuftet.

Hegel hävdade att universum var skapat av ande, »vilken var den yttersta projektionen av det mänskliga sinnet«.12 En sådan lära omintetgjorde den gudomliga Andens realitet som en suverän varelse. Skaparens Ande ersattes av skapelsens ande. Redan Basileios varnade för att »opraktisk filosofi« är en villfarelse som leder till osofistikerade tankar om Anden och gör det mänskliga sinnet till måttet för de gudomliga mysterierna.13 Ett sådant sinne kan kanske handskas med frågor om rätt och fel i etiska termer, men förmår inte uttrycka Andens djupare verkligheter – hur han sträcker sig till människor och ger dem ett förhållande till Gud och andliga gåvor.

Treenighetens dolda person

Det vore fel att säga att kyrkan inte har sträckt sig efter en mer genomgripande förståelse av Anden under senare år. Teologer från pingst- och karismatiska rörelser söker ständigt ökad förståelse kring detta. Visst intresse har också visats inom den lutherska traditionen.14 Den romersk-katolska kyrkan har fördjupat sina studier av Anden efter Andra Vatikankonciliet i syfte att kasta nytt ljus över förhållandet mellan kristologin och ecklesiologin: »I anslutning till konciliets kristologi och särskilt till dess ecklesiologi bör ett nytt studium, en ny kult av den helige Ande följa, eftersom detta utgör det oundvikliga komplementet till konciliets lära.«15

Forskningen har framför allt handlat om en funktionell pneumatologi som beskriver Andens aktiviteter. Den stora vinsten i det här avseendet skulle dock finnas i en ontologisk pneumatologi. En förståelse av Andens verkliga karaktär som Person skulle ställa hans sätt att verka i ett bättre ljus. Den här typen av pneumatologiska studier kan inte utföras utan gedigen kristologi å ena sidan (det vill säga Anden som Sonens avbild) och utförlig ecklesiologi å andra sidan (det vill säga Anden som kontaktpunkten mellan Gud och människor). Detta är dock inte utan svårigheter. En fullkomlig förståelse av ecklesiologin motsägs av kyrkohistorien med dess många olika teologier och samfund. Kristologin har också sina egna problem, även i relation till läran om Treenigheten.

Johannes från Damaskus sade att »Sonen är Faderns avbild och Anden är Sonens.«16 Det uttrycker den del av uppenbarelsen som Gud har meddelat oss i Skriften. Men det finns ingen person i Treenigheten som omnämns som Andens avbild. Detta bidrar till det faktum att läran om den helige Ande är mer abstrakt än vad fallet är med de två andra personerna i Treenigheten. Den bibliska uppenbarelsen begränsar sig till frälsningshistorien och det går inte att undvika sådana oupphörliga teologiska diskussioner som den om funktionell respektive ontologisk subordinationism.17 Men istället för att duka under för den pneumatologiska forskningens abstrakta natur, är det nödvändigt att hålla med Karl Barths kompromisslösa återvändande till Anden som den enda källan och möjligheten till en mänsklig relation till Gud.18 Verklig tro på Gud har sitt upphov i Anden och det är han som strävar efter att skapa en sann Kristuslik karaktär i oss.

Pneumatologin och den omgivande kulturen

Det har sagts en hel del om den helige Andes roll att sträcka sig ut och påverka kyrkans liv. Basileios använder bilden av en kedja och säger: »Precis som den som tar tag i kedjans ena ände drar den andra till sig, så drar den som ›hämtar Anden‹, som profeten säger, samtidigt till sig både Sonen och Fadern.«19 Tanken visar på Andens ofrånkomliga »dubbla« roll som den som uppenbarar Fadern och Sonen för oss och samtidigt förmedlar våra mänskliga bekymmer, böner och önskningar tillbaka till de bägge andra personerna i Treenigheten. Den helige Ande är alltså nyckelpersonen i den egentliga återlösningsprocessen. Detta gäller helgelsens område (den kyrkotillvända riktningen av Andens verk), men på motsvarande sätt också kulturen (den världstillvända riktingen av Andens verk), eftersom Anden, för att kunna återlösa oss, behöver överföra oss från den här världen till Guds rike – oavsett om detta sker i ett ramverk av »allmän nåd« (en långsiktig aktivitet) eller »förberedande nåd« (en kortsiktig aktivitet). Med andra ord, i egenskap av att utgöra frälsningens universalprincip, spelar Anden en lika viktig roll i Jesu uppståndelse och himmelrikets tidsålder, som han gör i skapelsehistorien och Guds försyn.

Kyrkan är inte ett slutet fenomen utan verkar i det vidare sammanhang som den här världen utgör. Världen är inte i kyrkan, men kyrkan är i världen. Anden lever både i världen och i kyrkan. Thornton påpekar att kyrkan (det vill säga den trogna kvarlevan) aldrig kan skiljas från den värld till vilken den ska förmedla frälsning.20 Alltså, för att bättre kunna förstå den helige Andes fullhet är det nödvändigt att också föreställa sig hur han verkar i den omgivande kulturen.

Den helige Ande har lämnat sina fingeravtryck på skapelsen. I Gamla testamentets allra första verser står det: »Guds Ande svävade över vattnet« (1 Mos 1:2). Jobs bok säger vidare: »Guds Ande har gjort mig, den Allsmäktiges livsande ger mig liv« (Job 33:4). Och psalmisten tillägger: »Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte« (Ps 104:30).

I Nya testamentet säger Paulus:

»Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa…«21

Till och med den världsliga härskaren fungerar som Guds (och därmed Andens) redskap för att etablera Guds ordning och bestraffa ondskan. För Paulus är inte Anden enbart en symbol för något invärtes, utan ses också i mer kroppsliga termer i förbindelse med världen och naturen.22 När man utforskar den helige Andes domän måste man därför beakta både Treenigheten och den omgivande kulturen.

Västkyrkan har aldrig i huvudsak fokuserat på att framställa Anden som skapare. Medan den latinska kyrkan ägnade sig åt frågor i kölvattnet av inkarnationen och pingsten, blev det östkyrkan och den syriska traditionen som bäst bevarade en undervisning om Andens relation till skapelsen. Athanasius och i ännu högre grad Basileios betonade Andens medverkan i skapelseakten och kopplade ihop det konceptet med tecknen på hans gudomlighet.23

Den protestantiska teologin kom endast att betona Andens relation till frälsningen, som tidigare nämnts. Men om vi förlorar Andens skapande kraft, hur ska vi då kunna relatera det kristna livets sociala och moraliska sidor till den samtida västerländska kulturen? Den helige Ande kommer att behålla sin framstående position i kyrkan, men kommer att i alltför hög grad att kopplas till liturgi och heligt liv. Utan att förneka att dessa sidor kanske utgör de viktigaste sidorna av Andens verk, är det betydelsefullt att se hans verk i en bredare kulturell inramning för att undvika att hamna i en karismatisk bubbla.

Den dualistiska lösningen till balansen mellan kyrkan och världen

Det är omöjligt att förneka den helige Andes aktiva del i skapelsen och hans närvaro i kulturen. Problemen börjar när man begrundar hur detta faktum kan hjälpa kyrkan i hennes uppdrag. Kyrkan är kallad att vinna lärjungar från den värld som typologiskt representerar ondskans makter i frälsningshistorien och i vilken Kristi kropp trots detta har en väldig bundsförvant i den helige Andes person. Vi är vana att föreställa oss att Anden, genom evangeliets förkunnelse, för icketroende in i Guds rike och ger dem enskilda stycken av förståelse som bidrar till hela kyrkans framsteg. Det är den »osynliga« kyrkans universella mandat att hjälpa icketroende till tro och den helige Ande har, i egenskap av återlösningens förmedlare, samma uppgift i både kyrkan och världen. Problemet uppstår när den »synliga« kyrkan lägger beslag på detta mandat, eftersom den helige Ande verkar på olika sätt i den fysiska kyrkan och i världen. Dessa utgör två autonoma domäner av skapelse och frälsning. Att blanda ihop dessa två domäner har lett till farliga överdrifter i historien. En del menar till och med att detta misstag bidrog till kristenhetens fall i västvärlden.24 I sin iver att vinna världen för Kristus överträdde kyrkan en gräns av respekt för den »andra sidan« av Andens verk, såsom den manifesteras i kulturen, och orsakade därför ett kaos.

Världen har inte blivit fientlig gentemot kyrkan av sig själv. Fiendskapen har vuxit fram parallellt med kyrkans fåfänga strävan efter absolut herravälde över världen och staten. Förutom vissa ideologiska strömningar, till exempel kommunismen som påtvingade den naturliga världsordningen sina konstgjorda regler, är det kyrkans ok som upprepade gånger har lett västvärlden till dess stora olyckor. Den spanska inkvisitionen är ett exempel på den här olyckliga inställningen. Den pågick i flera århundraden och gav näring åt en bitterhet gentemot kyrkan, innan den fick sitt slut genom Napoleon, en av de mest kritiserade ledarna i den mänskliga historien. Det är en ödets ironi att spanjorerna välkomnade honom som sin frälsare från de kyrkliga institutionernas fångenskap.25

När kyrkan ansåg att den stred mot ondskans makter och därigenom blev desto mer fast i sin övertygelse, kämpade den i själva verket mot den helige Andes kreativa funktion i den världsliga sfären. Resultatet av detta var inte bara fruktlöst, utan ledde också till världens fiendskap, vilket ses i dess avlägsnande från kristendomen under de senaste århundradena. I vissa europeiska kretsar är det idag acceptabelt att tala om den »post-kristna« tidsåldern och begreppet blir allt vanligare.

Det verkar som att mysteriet i balansen mellan kyrkan och världen har att göra med det »inbjudandets mandat« som kyrkan behöver erhålla från sin sekulära motsvarighet. Det är bara då som kyrkan inte kan anklagas för »våldsamt tvång« (som Carter kallar det)26, utan istället prisas för det den gör utifrån evangeliet och barmhärtigheten. Med andra ord, kyrkan behöver fylla ett behov som världen har, för att inte uppträda arrogant och stötande. Jag förmodar att identifikationen av sådana behov i världen hänger samman med en uppenbarelse av den helige Andes ickesubjektiva faktor. Det går inte att gå in i konkreta detaljer här, men detta utgör pneumatologins saknade beståndsdel. Det har att göra med den övergripande förståelsen av Andens hushållning i det som handlar om Guds skapelse och omsorg, vad som är legitimt att göra i vår omgivande kultur och vad som inte är det. Utifrån de svårigheter som beskrivits ovan har kyrkan många gånger tappat sikte på sitt mandat och blivit antingen överdrivet separerad från världen (en säker väg av helighet) eller involverad i den (en opålitlig väg av förseelser).

Det finns inget inneboende fel i det pietistiska perspektivet, förutom att det kan tyckas väl begränsat i sin strävan jämfört med Guds kallelse. Ur moralisk synvinkel är den dock mer trovärdig än den dominerande inställningen som inte bara utgör ett vakuum utan också kan orsaka skada. Richard Niebuhr uppgav i sin klassiker Christ and Culture fem grundläggande sätt på vilka kristna kan närma sig kulturen. Det är visserligen primärt en kristologisk studie, men analysen kan också utvidgas till pneumatologins område. Niebuhr föredrar uppenbarligen det sistnämnda alternativet som kallas »Kristus förvandlar kulturen«, eftersom han egentligen inte anger några motargument här, till skillnad från de andra sätten.27 Man kan dock aldrig vara nog försiktig när det gäller förvandling och det finns flera sidoeffekter med förvandling, såsom den definieras av Niebuhr. Historien lär oss att kyrkan i allmänhet misslyckades med att förvandla världen efter sin avbild. Ur ett eskatologiskt perspektiv är det postmillenialismen som bäst skulle motsvara en framgångsrik andlig förvandling. Men om Uppenbarelseboken ska förstås bokstavligt, talar den om nöd snarare än förvandling (Upp 7:14; jfr. även Matt 24:21-22).

Erfarenheten tyder på att världen inte har designats för att vara en tjänare till Kristi kropp, utan att den har fullständig autonomi i vissa frågor (jfr. Paulus undervisning i Rom 13). Den helige Ande är närvarande i kulturen på ett unikt och objektivt sätt som kyrkan behöver respektera. På ett individuellt plan, behöver troende respektera icketroende. De kanske har misstagit sig vad gäller vägen till frälsning, men är förmögna att uttrycka legitima åsikter i kulturella sammanhang genom den allmänna nåden.

Kyrkan behöver därför vara skild från staten och vänta på dess inbjudan för att bli en sann andlig välsignelse för världen. Det handlar dock inte om någon separation i pietistisk bemärkelse. Detta är en vanlig missuppfattning som har förts in av Carson, då han anklagade Yoder och hans efterföljare för en ren pacifism som var oförmögen att åstadkomma alla önskvärda förändringar i samhället.28 Det handlar snarare om att en korrekt förståelse består av en »dualism« som rätt balanserar separatism och ansvar.29 Det handlar om en indirekt påverkan av kulturen genom att kyrkans medlemmar ägnar sig åt sina sekulära yrken. De för då med sig sin dynamiska erfarenhet av den helige Ande från kyrkans sfär och för in den i kulturen, där de möter samme Andes mer objektiva kriterium, vars vilja är att uppenbara Guds härlighet i skapelsen.

 

1 Luther och Calvin nämnde Andens skapande funktion, men utvecklade aldrig vad det innebar. Jfr. Prenter 1953, 192-202 och Krusche 1957, 15-32.
2 Jfr. Lossky 1957, 23-43. Om vi inte kan utröna vad Anden är, så kan vi åtminstone hävda vad han inte är.
3 McDonnell 1982, 151.
4 För att ge åtminstone ett slående exempel, så ägnar den framstående evangelikale teologen Norman Geisler endast fyra sidor i sitt flerbandsverk Systematic Theology åt ett avsnitt som är ägnat specifikt till »pneumatologi«.
5 Fackre 1997, 86. Paul Tillich försökte sammanlänka kultur och teologi på ett sätt  som visserligen var ett steg i rätt riktning från Schleiermacher och Hegel, men överensstämmer ändå med samma tradition att avlägsna specifikt kristna delar från uppenbarelsen och ersätta dem med universella filosofiska koncept.
6 I samtal om frågan med katolska teologer vid sammankomster för The European Society for Catholic Theology (Leuven 2007, Celje 2008).

7 von Balthasar 1982, 368. von Balthasar talar om det kristna ansvaret för världen.
8 McDonnell 1982, 151.
9 Pannenberg 1969, 13.
10 Anderson 2004, 179.
11 Florensky 1965, 155f.
12 McDonnell 1982, 151.
13 Basileios den store, Om den helige Ande III.5.
14 Bröcker och Buhr 1960, 5. Theologia spiritus måste komplettera theologia crucis.
15 Documentation Catholique no. 1635 i McDonnell 1982, 146.
16 Johannes från Damaskus, Den ortodoxa tron 1.13.
17 Ett exempel är konflikten mellan de bägge framstående evangelikala teologerna Wayne Grudem och Millard J. Erickson. I sin Systematic Theology försvarar Grudem den funktionella subordinationismen, medan Erickson i sin Christian Theology stöder den ontologiska subordinationismen.

18 Barth, Church Dogmatics I/2, 198-199.
19 Basileios den store, Brev 38.4.
20 Thornton 1958, 25.
21 Rom 13:1-4.
22 Käsemann 1964, 68.
23 McDonnell 1982, 150.
24 Carter 2006, 18-24. Yoder 1984, 135-147.
25 Den bästa redogörelsen av inkvisitionens historia i Spanien är kanske Antonio Puigblanchs bok The Inquisition Unmasked.
26 Carter 2006, 20. »Evan-geliet representerar motkultur, ickevåld och omstörtning av imperier.«
27 Niebuhr 1952, 192-228.
28 Carson 2008, 221-222.
29 Menuge 1999, 50. Trots dess tillkortakommanden och paradoxer är Luthers lära om kyrka och stat förmodligen det mest realistiska kristna synsättet vad gäller kulturen.

Pavel Hoffman

Pavel Hoffman, MA, MDiv, är bibelöversättare och lärare vid Livets Ord Teologiska Seminarium, Uppsala.

Comments are closed.