”Din tjänare hör”

Om ledarens behov och förmåga att lyssna in Guds röst

Se till att ni inte avvisar honom som talar.
Hebreerbrevet 12:25

Det faktum att Gud kommunicerar med oss, talar till oss och vill låta oss höra sin röst, är inte bara en egenskap hos honom utan en del av hela hans natur. Han är ”honom som talar”, i kontrast mot andra gudar som Bibeln benämner som ”stumma”, icke talande (1 Kor 12:2).

Och just därför att Gud benämns som ”honom som talar”, behöver vi som ledare i hans församling mer och mer bli ”dem som lyssnar”, och längst vandringen växa i vår törst efter att höra hans röst – tydligare, klarare, närmare. 

Så hur talar Gud? Hur vi kan vi urskilja mellan hans ord och våra egna tankar, och bli bättre på att lyssna in hans vägledning och instruktioner? Först av allt behöver vi naturligtvis konstatera att Gud talar på många olika sätt, ofta mindre dramatiska än vi ibland förväntar oss. Han använder till exempel:

Sitt skrivna ord

Hela Skriften är utandad av Gud …
(2 Tim 3:16)

Att Skriften är ”utandad” Gud säger oss någonting viktigt. När Gud andas, kommer livets Ande – Guds helige Ande – ut. I skapelsens morgon andades Gud in i människan och hon blev levande just i och med detta (1 Mos 2:7). Efter uppståndelsen andades Jesus på sina lärjungar och de tog på det sättet emot den helige Ande (Joh 20:22).

Så att Gudsordet är utandat av Gud innebär att Anden bor i det. Att när vi läser får vi inte bara information om Gud utan har gemenskap med Gud, med ”honom som talar”. Och ju mer vi umgås med honom i hans skrivna Ord, desto tydligare och klarare kommer vi att kunna höra och urskilja hans röst. 

Gudsrikestraditioner

Gud leder och talar också genom goda, sunda traditioner som vi bygger i våra liv. En del troende, främst från karismatiska kretsar, är inte alltid speciellt förtjusta i termen tradition, som för dem är kopplad till yttre beteende utan inre övertygelse. Men tradition är inte ond eller god i sig själv, utan innebär grundläggande att göra en sak med regelbundenhet, samma sak flera gånger. Traditionens styrka eller svaghet ligger i stället i vad du gör, och varför.

Jesus och hans familj hade Gudsrikestraditioner. De gick efter sin ”sed” upp till Jerusalem vid högtiderna (Luk 2:42) och Jesus levde också som vuxen enligt ”seden” – inte bara stundens omedelbara inspiration eller Andens specifika tilltal – att gå till synagogan på sabbaten (Luk 4:16). 

Det mest omtalade och omskakande miraklet i de första kapitlen av Apostlagärningarna – helandet av den lame mannen vid Sköna Porten – föregicks av att Petrus och Johannes följde sin tradition att ”gå upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen” (Apg 3:1). Om de inte hade levt efter den traditionen hade de heller aldrig gått förbi den lame mannen. Ett tydligt tecken på hur Gud använder Gudsrikestradtioner i våra liv för att leda och kommunicera med oss.

Fråga dig själv regelbundet vilka Gudsrikestraditioner du har etablerat i ditt eget liv, och om du behöver etablera några nya. Gud kommer att använda dem, inte bara för att ge styrka in i ditt eget liv utan också för att tala till dig och leda dig på sina vägar.

Kristet sunt förnuft

Det kanske inte ens behöver sägas, men bara detta med att söka leva enigt Jesu grundläggande lära – att vara god mot sin nästa, hjälpa de fattiga, be för dem som har det svårt, vara generös med sina ägodelar – kommer att göra dig ledd av Anden fler gånger än du tror. Grundslagen i de kristna livet ger en styrfart till våra liv som Gud alltid kommer att använda för att leda oss dit han vill, när han vill.

Man skulle kunna vara ledd av Anden på enbart dessa tre sätt, och leva ett fantastiskt liv. Ändå finns det en ytterligare nivå som Gud vill ska få växa inom oss:

Guds personliga tilltal

Att Gud talar specifikt och direkt till oss är inte något som nödvändigtvis sker, eller behöver ske, varje dag. De övriga sätten som vi redan har nämnt om hans kommunikation med oss räcker oftast mer än väl till för vår dagliga vandring. Ändå behöver vi hans direkta tilltal också, inte minst vid två tillfällen: när Gud vill kommunicera något specifikt som hans skrivna ord inte kan säga oss, eller när han behöver att vi gör något oväntat eller ovanligt, som faller utanför de goda traditioner vi har etablerat.

Vi ser ett av många intressanta exempel på just detta i Jesu liv, i Johannesevangeliets fjärde kapitel: 

[Då] lämnade han Judeen och vände tillbaka mot Galileen. Han måste då ta vägen genom Samarien (Joh 4:3-4).

För oss som lever 2000 år senare och i en annan kultur verkar det helt logiskt att en resa från Judéen till Galileen skulle gå genom Samarien, det är ju den kortaste vägen. Men på Jesu dagar gick ingen jude vid sina sinnens fulla bruk någonsin genom Samarien när man reste från Judéen till Galileen eller i andra riktningen. Samarierna hade en polyteistisk religion och tillbad både assyriska gudar och Israels Gud. Detta var naturligtvis helt oacceptabelt för det judiska folket som ju bekände att ”Herren är Gud, Herren är en”. Därför, för att hålla sig borta från de orena samarierna, gick man alltid mellan Judéen och Galiléen längst ut till öster vid Jordanfloden, just för att undvika Samarien.  

Så när Jesus ”måste” ta vägen genom Samarien beror det inte på geografiska eller kulturella anledningar. Den enda skälet till att han ”måste” är att Anden ber honom att göra det, och därmed tillfälligt leder honom ut ur det som var det vanliga och naturliga för honom. Anden visste att han skulle komma att möta en samarisk kvinna med ett öppet hjärta, och eftersom Jesus var lydig mot denna specifika begäran kom både hon och hela hennes stad till tro!

Guds personliga tilltal, när de kommer och när vi lyssnar in dem, gör skillnaden mellan ett naturligt och ett övernaturligt ledarskap. Tack Gud för all den information som vi kan ta del av via böcker, poddar och konferenser om hur man kan effektiviseras som ledare, kommunicera bättre, organisera strukturer och annat. Vi behöver allt det! Men inget som den här världen kan lära oss kan ersätta vårt beroende, som andliga ledare, av att höra Guds röst.

Så hur kan vi växa i detta? Hur kan vi göra vårt bästa för att höra Guds personliga tilltal till oss, bättre och tydligare? Låt mig ge några tips utifrån min egna erfarenhet.

1. Slappna av

Ett av de vanligaste misstagen angående hörandet av Guds röst, tror jag personligen är att vi överkomplicerar och krampar. Fruktan har också lätt att glida in i processen, känslan eller tanken att kanske Gud redan har talat och jag har missat det. Kanske lever jag i olydnad inför Gudsord som jag inte ens är medveten om?

Vår utgångspunkt behöver i stället vara att Gud faktiskt är mer angelägen att vi ska uppfatta hans röst, än vad vi själva är. Om han vill säga något och om vi håller våra hjärtan öppna och mjuka, så kommer han att säga det på det ena eller andra sättet. 

Berättelsen om hur Herrens ord kom till den unge pojken Samuel är till stor hjälp för oss här:

Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. På den tiden var Herrens ord sällsynt, profetsyner var inte vanliga. Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. Då kallade Herren på Samuel (1 Sam 3:1-4).

Den här berättelsen lär oss så mycket om Guds tilltal till oss. Först av allt: det sker naturligt, avslappnat och utan stor dramatik. Samuel lyckas till och med förväxla Guds röst med Elis, inte bara en utan flera gånger. Den fanns alltså ingen överdriven dramatik inblandad – ingen himmelsk basröst, inga ljussken och inga uppenbarelser. Bara en röst, så naturlig att den gick att förväxla med en människas.

Det jag tror var viktiga ingredienser som kvalificerade Samuel för att kunna höra Guds röst var också väldigt naturliga faktorer. Nämligen att han befann sig på rätt plats – i templet där Gud bodde – och att han gjorde rätt sak, nämligen tjänade Gud efter bästa förmåga i hans tempel.

Detta är vår viktigaste förutsättning: att vi lever i hans nytestamentliga tempel, hans lokala församling, och att vi där tjänar honom och hans folk med våra gåvor och förmågor. Om du gör det som utgångspunkt: slappna av och lämna resten upp till Gud!

2. Agera

Herrens Ande ska komma över dig, och du ska profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. När du ser dessa tecken inträffa, gör då vad du finner lämpligt, för Gud är med dig (1 Sam 10:6-7).

I detta tilltal från Gud till Saul via Samuel, slås det fast att Andens ledning och Guds tilltal inte är för vår egen information eller fina känsloupplevelse, utan för att något ska bli gjort. När detta händer – ”gör då vad du finner lämpligt”. 

Guds tilltal är arbetsbeskrivningar, saker han säger för att något ska utföras, förändras, nyskapas. Och när tilltalet har kommit förväntar sig Gud att vi går till handling. Han kommer inte att tala till oss i dag, förrän vi har gjort det han bad oss att göra i går.

Ett intressant exempel på detta är hur Guds tilltal fungerar i Josuas bok. Guds direkta ord till Josua och Gudsfolket kommer alldeles i början, i de första nio verserna av bokens första kapitel. Därefter talar Gud knappt alls mer i de återstående 23 kapitlen. Josua har däremot fullt upp hela resten av sitt liv med att utföra det uppdrag han fick alldeles i början. Jag säger självklart inte att Gud nödvändigtvis bara skulle ge ett enda tilltal för hela resten av ditt liv, men läxan vi kan lära är att fortsätta att helhjärtat göra det han har sagt till oss, fram tills han säger något annat. Om han säger något annat.

3. Fokus på andra

När Anden talar till dig, kommer det i nio fall av tio att vara någon annan som är tilltalets huvudperson. Orsaken till att han talar till oss är oftast för att någon annan behöver hjälp. 

Om därför vår grundinställning är att lyssna in Guds röst enbart eller i första hand för att möta våra egna behov, kommer vi att gå miste om större delen av hans tilltal till oss. Men när vi börjar fråga honom om råd, vishet, kraft och mirakel för någon annans skull, kommer både himlen och våra inre öron att öppnas ännu vidare.

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och söker noga tills hon hittar det? (Luk 15:8).

Kvinnan i liknelsen representerar Gud. Det förlorade myntet representerar en förlorad människa. Men lampan som tänds representerar dig och mig. När Gud ”tänder en lampa”, när han fyller oss med sin Ande och meddelar oss sitt ord, är det inte för att vi ska skryta om vem som är mest brinnande, eller använda hans eld i själviska syften.

Det är för att vi och det ledarskap han har betrott oss med ska bli ännu mer effektiva i att söka upp och rädda ännu ett förlorat mynt.