Ett öppet hem – För att alla generationer ska möta Jesus tillsammans

För ett tag sedan var jag på en middag då en kvinna frågade: ”Vad brinner du för?” Innan jag hann svara så fortsatte hon: ”Det du brinner för är ju ofta en fråga som gör dig så engagerad så att du börjar gråta.”

Det som brinner i mig är just frågan kring hur vi delar tron tillsammans som familj.

Vi är många som längtar efter att se tankarna om tro i hela familjen leva och växa i våra kyrkor. Men det är lätt att fastna i låsta lägen där olika åldersgruppers intressen krockar och så blir mötet mellan generationerna enbart en kamp om uttryck i stället för att vara den där gemenskapen vi drömmer om där vi delar erfarenheter och vår tro på Gud.

Ibland gör vi tron till något så privat så att man inte ens pratar om det i familjen. Vi pratar lätt om kyrkan och verksamheten men sällan om tron. Som förälder kan man hamna i diket att vara aktiv i kyrkan, ställa upp praktiskt och sällan missa en söndagsgudstjänst men missa att prata om Gud hemma. Tron finns med som ett tyst antagande, i kommentarer eller samtal kring kyrkan, och i bönen om kvällen, men bortsett från det – ingenting!

Att prata om tron behöver inte vara så svårt som vi ofta gör det. Det finns ingen anledning att lämna walk over och sätta allt vårt hopp till att kyrkan anställer en barn- eller ungdomsledare som kan sköta trosfrågorna så att vi slipper. I stället kan vi låta tron ta naturlig plats. Vi behöver inte alltid ha svar på tal eller en bibelvers redo. Det räcker med att lyssna och fråga och dela något själv. Man kanske kan söka svaren tillsammans. Att dela tron handlar just om att dela och att få ta del av de tankar om liv och tro som finns hos barnen. Tillåt att det bli rörigt. Eller att det inte blir som du tänkt och var beredd på ett möte med Jesus mitt i allt.

När barnen är små så upplever jag att det som förälder kan vara lättare att vara delaktiga i deras liv och vi har ett stort engagemang i barnens välmående och rutiner och tittar på tecknade filmer som vi inte skulle ha valt själva. Vi behöver fortsätta vara delaktiga i deras liv även när de blir större. Inte sluta engagera oss när dörren till deras rum stängs, utan hitta nya sätt att vara närvarande och knacka på. Kanske bli ett hängivet One Direction-fan – som jag fått bli som 45-åring då det är hela min tonårings liv. Samma tonåring får ofta skjuts till skolan med sin pappa. Då lyssnar de på musik och dottern får ta del av sin pappas nostalgiska musikhistorier, men även han blir lyrisk över soundet hos Harry Styles, som är dotterns stora idol. Relationer handlar mycket om att mötas och vilja förstå varandra.

I mötet med barnen blir det allt tydligare hur viktiga du och jag är som föräldrar och uppfostran är av avgörande betydelse för barnets värderingar senare i livet. Värderingar som blir allt svårare att förmedla till barnen när de väl vuxit upp. I dag lägger vi mycket tid på fritidsaktiviteter och det engagerar både barn och föräldrar. Min man är, till exempel, fotbollstränare och lägger inför matcher och träningar in mycket pepp med barnen för att få laget att känna sig motiverade. Tänk om vi föräldrar på samma sätt skulle peppa våra barn att tro och följa med till kyrkan?

Den kristna tron bär naturligt med sig grundläggande värderingar som jag vill ge till mina barn. Jag skulle vilja uppmuntra föräldrar att våga vara föräldrar fullt ut. Våga visa vägen till tro utifrån den erfarenhet du har, stor eller liten. Ibland tänker jag att vi har lagt ut barns andliga utveckling på entreprenad. Precis som vi skickar barnen till idrottsklubbar och kulturskolor för att undervisa dem och ringer 1177 för minsta skråma, hoppas vi att kyrkan kan lösa detta med tro?

Men det är vid köksbordet mitt i vardagen vi ska peppa till att tro. Sedan kan tron fördjupas i kyrkan. Våga visa barnen att tron är ett val man gör. Det här har vi valt och du får välja det om du vill. Ett fantastiskt erbjudande. Jag vill ge mina barn bra värderingar att ha med sig när de ska möta livet, men också en Gudsrelation och tro att luta sig mot när det stormar. Jag vill ge dem en ryggsäck med saker som är bra att ha med sig, och där finns tron med som en del i ryggsäcken. Tänk vilken förmån att jag som förälder kan lämna över något som kan finnas för mina barn även när jag inte själv finns där.

Hur blir vi en familj där andra får känna sig hemma?

När jag och min man träffades för många år sedan så drömde vi om att ha ett öppet hem. Ett hem där man får komma och känna sig hemma. I dag har vi en stor familj och hemmet är ofta fullt. Hur kom vi dit? Kanske för att vi pratat om det och drömt om det, men även för att vi har bjudit till. Visat barnen att ”här får ni vara”. Även om det ibland är lite för mycket ljud är jag så tacksam. Vi har också bett Gud att han ska använda vårt hus för rätt syfte och då behöver vi våga släppa kontrollen. För det är inte säkert att huset fylls med de människor vi har tänkt eller önskar, ibland är det tvärtom och det är just det som är så berikande.

Vi har förmånen att umgås och prata vid middagar med unga vuxna som våra egna barn tar hem, och får på så vis även vara andliga föräldrar till fler barn än våra egna. Det kräver att vi delar våra liv och visar att vi vill att de ska vara en del av det som är vi. Att vi öppnar upp och delar erfarenheter, men även saker vi kämpar med. För relation handlar om att ge och ta – och det gäller alla typer av relationer.

Jag frågade några av de unga vuxna som hänger hos oss vad det är som gör att de känner sig hemma.

”Vid ert köksbord så pratar man om allt högt och lågt. Det är någonting speciellt att få prata med folk i alla åldrar. Det berikar. Annars hamnar man lätt i att bara se saker ur sin egen bubbla i livet. Berikande att få höra hur andra tänker och tycker.”

”Jag tror att det främst handlar om klimatet och känslan av att känna sig välkommen. Det behöver inte vara så uppstyrt men att man är välkommen att vara med ändå. En blandning av ordning och reda med lite huxflux, ’det löser sig ändå’, gör att man känner sig hemma. Men det viktigaste är nog känslan av att det inte blir krångligare eller svårare för att jag är här.”

”Jag tycker det är så fint att ni är intresserade av människors liv och ställer mycket frågor. Att få komma och vara med i vardagen är så gott. Det måste inte vara välstädat eller en fancy middag.”

När jag fick svaren så kände jag mig så tacksam. Den stora bonusen med ett öppet hem där andra människor får plats är att vi som familj blir berikade när vi är till för fler än oss själva och inte minst att vi också får så många nya insikter och relationer längs vägen.

Vi vuxna får ofta höra att vi är förebilder för våra barn och att våra barn gör som vi gör och inte som vi säger. Sant. Vi lär av varandra, vi observerar och vi imiterar. Inte helt sällan är det faktiskt enklare att visa någon hur man gör i stället för att förklara det. Så barnen tolkar tron och Gud genom föräldrarna. Men jag tror även att våra barn är förebilder för oss och att vi kan lära oss av vad de säger och gör.

För ett tag sedan hade jag och vår yngsta son flera kvällar bett för olika saker och så en kväll satte han sig upp i sängen och tittade på mig: ”Mamma, när ska vi börja tacka?” Jag blev så tacksam för påminnelsen. Vi kan läsa i Malaki 4:6 att ”fädernas hjärtan ska vändas till barnen och barnens hjärta till fäderna”. Att dela tro och livsglädje i familjen går inte bara från föräldrar till barn, det går åt båda hållen. Både glädjen och tron kommer att få plats att växa även hos er föräldrar.

Det går inte att med ord beskriva hur tacksam jag är över mina fyra barn. På många olika sätt är de mina förebilder. De ger mig anledning att leva och kämpa vidare och mitt liv berikas av deras närvaro och kärlek.

Det är lätt att tänka att förebilder behöver vara perfekta, men jag tror att det är tillräckligt bra att vara människor med både styrkor och svagheter, både möjligheter och begränsningar. I Bibeln kan vi läsa i Andra Korintierbrevet 12:9 att ”i svagheten blir kraften störst”.

När vi som föräldrar vågar visa vår svaghet och sårbarhet, när vi vågar sträcka ut en hand och be om hjälp, när vi vågar bryta ihop och sedan komma igen så visar vi våra barn vägen. Vägen till ett liv utan filter, där vi vågar möta livet som det är och göra oss ömsesidigt beroende av varandra. Låt oss göra livet tillsammans. Låt oss både vara förebilder för barnen och låta dem vara exempel för oss. Låt oss bryta ihop och komma igen. Tillsammans tar vi oss igenom!

Så, om man vill berätta vad man brinner för – om man vill beröra – måste då tårarna tränga fram och rösten brytas som kvinnan jag träffade där på middagen menade? Nej, jag tror inte det. Det är inte det enda sättet, men du måste hitta ditt eget unika sätt att visa ditt djupa engagemang. Förre vice generalsekreteraren i FN, Jan Eliasson uttrycker detta så väl: ”Om man ska övertyga och nå framgång, måste man brinna för det man arbetar med. Det ljumma når inte fram.”

Jag brinner för att alla generationer enade ska möta Jesus tillsammans.