Guds ansikte

I sin bok Ett landskap skrev den nyss avlidna Birgitta Trotzig (må hon vila i frid) dessa rader:

Människan: skapelsens ansikte
Människans ansikte: människosonens ansikte.
Människosonens ansikte: Guds ansikte.

Här antyder Trotzig i tre korta satser den kristna trons grunddrag. Skapelsen och människan bär på en djup gudomlig hemlighet som blir återställd och synliggjord i Människosonens ansikte. Att det är just ansikten Trotzig talar om har inte bara bibliska orsaker. Få saker är så utrycksfulla och nyanserade som ett mänskligt ansikte. När vi ser på ett ansikte vet vi att något mer finns under ytan, detta något som antyds i små förändringar, i nedslagna blickar, leenden och spända käkmuskler. Här fungerar inga statiska eller objektiva ögonblicksbilder: ska du lära känna ett ansikte måste du leva med det och sakta börja ana dess språk. Sådan är skapelsen. Sådan är människan. Sådan är Gud.

Ett av de områden som tydligast utvecklat denna ansiktsteologi inom den kristna Kyrkan är den liturgiska bildkonsten. Från den tidiga kyrkans katakomber och framåt har vi exempel på hur kristna tar den påtagliga konsekvensen av tron på en Gud som blir människa: genom att måla hans bild i de gudstjänstrum (och martyrgravar) där hans närvaro blir som påtagligast.

För den som vill lära sig mer om den teologi och estetik som ligger till grund för Kyrkans bruk av ikoner finns nu en ypperlig liten essäbok på svenska: Ikonen – närvaro och källa (red. Lars Gerdmar; Sekel bokförlag, 2011).

Boken inleds med en personlig reflekterande text av Samuel Rubenson (professor i kyrkohistoria, Lund). Här påpekas att den brist på bildkonst som framför allt har präglat de reformatoriska kyrkorna har lett till ett försummande av delar av den bibliska traditionen. Vi har ofta låtit lyssnandet och örat helt ersätta skådandet och ögat. Men, som Rubenson påpekar: människan »är skapad till Guds avbild, inte till Guds eko eller megafon. Gudslikheten är mer grundläggande än förmågan att tänka och tala och tar sig inte främst uttryck i ord.«

Nästa text, skriven av Per Beskow (docent i religionsvetenskap och kyrkohistoria), fortsätter analysen av bibelns språk om Guds avbild och det frälsande skådandet av Guds ansikte. Här blir det speciellt tydligt hur ofta Johannes och Paulus talar om frälsningen genom Kristus som ett skådande: »Ordet blev människa, och vi såg hans härlighet« (Joh 1:14), »Den som har sett mig har sett Fadern« (Joh 14:9), »Ty Gud, som sade: ›Ljus skall lysa ur mörkret‹, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus« (2 Kor 4:6).

Britt-Inger Johansson (docent i konstvetenskap, Uppsala) bidrar med en text som ger en god introduktion till bildens plats i gudstjänstrummet, i både historien och nutiden. Här finns många utmanande tankar om hur vi kan skapa heliga platser för gudsmöten.

Lars Gerdmar, bokens redaktör, berättar i sin text initierat om den bysantinska ikonens estetik. Vi introduceras till den konsthistoriska bakgrunden i den grekisk-romerska traditionen samt hos de egyptiska mumieporträtten. Som ikonmålare berättar han även på ett unikt sätt om den praktiska måleriprocessen, samt hur innovation förhåller sig till tradition.

Paul Meyendorff (professor vid det ortodoxa seminariet S:t Vladimir’s i New York) avslutar boken med en text om bildens relation till gudstjänsten, den gudomliga liturgin, i den ortodoxa traditionen. Meyendorff lägger stor fokus på dopets teologi, som uttrycker den skapelseteologi som även ikonen är ett uttryck för: »skapad materia är av Gud avsedd att vara ett medel för gemenskap med Honom.« Frälsningen i Kristus upprättar inte bara människan utan hela skapelsen.

Som sig bör när det handlar om ikoner är boken självklart rikt illustrerad. Här vill jag även passa på att tipsa om Lars Gerdmars mer omfångsrika bok Ansikte mot Ansikte: om de heliga ikonerna (Sekel, 2007). Denna bok erbjuder en fördjupning i många av de teman som nämns i Ikonen. Gerdmar har ett poetiskt och beskrivande språk som för samman det historiskt-vetenskapliga med en andlig och bedjande känslighet. Sådana texter är vi inte bortskämda med.