Kristen och entreprenör

Det var mitt första riktigt riktiga jobb. Så där med bra lön och semestervillkor. Jag fick undervisa och projektleda saker, sådant jag tycker är roligt. Jag hade kollegor jag tyckte mycket om och en väldigt bra chef. Så gick det plötsligt upp för mig att arbetsplatsen jag arbetade på hade aktiviteter jag inte kunde stå för. Alltså, inte sådana där aktiviteter som innebar att folk drack för mycket alkohol och betedde sig tokigt på kickoffen, sådant kunde jag hantera ganska väl. Utan aktiviteter där vi – inom ramen för ett utbildningsprogram – erbjöd unga människor kontakter och samarbetsmöjligheter inom den del av krigsindustrin som riktar sig mot barn. Som minor som ser ut som leksaker, till exempel.

Det var ju inte så att någon på mitt jobb tyckte att det var vettiga grejer – inte alls – men det hade liksom gått alla förbi att den sponsor vi hade valt för programmet bjöd våra deltagare på sådana event där just den typen av produkter fanns tillgängligt.

Jag tänkte en stund. Sedan tog jag mitt anställningsbevis och lite information kring den svenska vapenexporten och gick in till min chef. ”Du får välja”, sa jag som den kaxiga 28-åring jag var. ”Mig eller det här sponsorföretaget.” Det blev ett styrelseärende. Jag vann. Eller, vann och vann, jag har fått återberättat för mig att styrelsen tyckte jag var gullig. Men att de tyckte det var enklare att skaffa nya sponsorer än att hitta någon ny att anställa. Så jag blev kvar.

– Den dag jag förlorar dig spelar pengar ingen roll, skrockade min chef en tid senare. Jag kan försöka muta dig bäst jag vill men jag kommer ju tävla med Gud själv.

Kanske var det när han sa så som drömmen föddes. Den om att kunna välja helt själv. Att inte behöva kompromissa åt vare sig det ena eller andra hållet om vad jag tror på eller upplever mig kallad att göra.

Under hela min karriär så har jag varit i en av de två följande situationerna. Antingen har jag jobbat i kyrkan och längtat efter att få göra någon form av skillnad i världen utanför den. Eller så har jag jobbat på ett vanligt sekulärt bolag och drömt om att få finnas mer tillgänglig för de delar i kyrkan där jag tror jag har något att bidra med.

Lösningen blev till slut att bli företagare. Och att hitta några att drömma och bära tillsammans med. Människor som – precis som jag – tycker det är lika självklart att besöka en ungdomsgrupp i en liten församling för kaffepengar som det är att utmana sig själv i mötet med de stora företagardrakarna. Vi startade ett föreläsningsbolag som talar om ämnen i skärningspunkten mellan kulturer, generationer och religioner. De senaste veckorna har jag, bland annat, mött chefer på stora techbolag, skiftledare inom bilindustrin och elever på en bibelskola. Jag nyper mig i armen emellanåt. Som företagare upplever jag att jag plötsligt har hittat hem i min kallelse. Jag får faktiskt vara precis där jag ska vara – förhoppningsvis till tjänst för dem omkring mig. Visst låter det fint? Trivsamt hur jag liksom plötsligt fått hamna helt rätt och kan leva varje dag precis mitt i där Gud vill ha mig. Ödmjuk och självsäker på samma gång. Alltid redo att förändra världen till det bättre.

Det är ju en ganska begränsad del av sanningen. För det första: om du skulle ha frågat den där chefen som till slut blev av med mig – och vars profetia blev sann för övrigt, jag sa upp mig för ett jobb i kyrksvängen igen, Gud vann – så skulle han också berätta om att det var ganska skönt att jag försvann. Om hur svårstyrd jag var med för många idéer och för lite tid efter de stora drömmarna att lösa min egen administration. Något i mig längtade alltid bort och jag tror att han var en av de första som såg det.

För det andra så innebär ju företagandet en väldig massa sidojobb som dagligen drar en ifrån det man egentligen vill göra. Fakturerandet, bokföringen, marknadsföringen och allt nätverkande som i sig kräver en högskoleutbildning i social kompetens som jag aldrig har gått. Resan blir inte alltid lättare bara för att destinationen är rätt.

Och så är det där med att våga stå på sig och välja rätt vägar. Kanske var det rent av enklare att vara kaxig när det bara var min anställning som stod på spel? Senast häromdagen ringde en kund upp som hade googlat mig och sett att jag talar på en massa kristna konferenser, var jag verkligen att lita på eller skulle jag försöka manipulera hans medarbetare att tro som jag?

Och så familjen. Och församlingen. Och allt det där andra jag också vill göra vid sidan av mitt företagande som plötsligt vill suga åt sig all min kraft. Hur hittar man balansen?

Egentligen är jag för ny för att skriva den här texten. Jag har inte erfarenhet nog för att komma med alla råden än. Men jag skulle vilja skicka med dig fyra saker som jag har behövt höra i starten av min företagarresa, kanske behöver du dem med?

Se dina entreprenöriella egenskaper som en gåva

Tillhör du de där som alltid har fått höra att du är lite mycket? Att du driver lite för snabbt eller går lite för ofta utanför givna ramar? Tänk om de egenskaperna är en gåva från Gud? Tänk om de – rätt använda – kan vara med och bygga Guds rike snarare än att stressa dem du har omkring dig?

Ibland ser jag framför mig hur Gud nästan fnittrar när vi får till det med något vi liksom skruvat på ett tag och som plötsligt funkar. Som om jag får en helig high five de där gångerna vi lyckas. Och jag kan upptäcka hur sidor hos mig som förut var ett hinder i vägen nu är en av mina bästa tillgångar. Att drömma lite onödigt stort, att testa först och fråga senare. Tänk om allt det där är gåvor du fått av en anledning – hur kan du använda dem till max?

Se ditt företag som ditt missionsfält

För några dagar sedan var jag inne på en gravyrverkstad i Örebro för att hämta upp några studentpresenter. Ur högtalarna strömmade lovsång och på väggarna satt vackra skyltar med uppmuntran och bibelord. Jag fick en rundtur in i verkstaden där ägaren och hans medarbetare överallt hade satt upp bilder på människor de ville komma ihåg att be för under dagarna, bland annat under deras gemensamma bön en gång i veckan. De tillverkade skyltar. Mest sådana där med anvisningar om vart toaletten är eller vem som sitter i vilket rum. På vilket sätt kan ditt företagande – oavsett vilken bransch du är i – bli något som får andra att få upp ögonen för att de är älskade?

Skaffa dig goda rutiner

Företagandet tar aldrig slut. Det finns alltid något mer att göra. Det går alltid att sälja lite till, eller leverera lite bättre. Lär dig sätta gränser. Skaffa dig goda rutiner. Något för varje dag, varje vecka, varje månad och varje år.

För egen del? Jag försöker uppmuntra någon varje dag, administrera ”färdigt” på anvisad tid varje vecka, utvärdera de jobb jag gjort varje månad och ta minst tre dagar borta för skrivande, bön och reflektion varje år. Hur ser dina rutiner ut?

Hitta människor att alliera dig med

Företagandet kan vara väldigt ensamt, det är ingen nyhet för någon. Antingen är du helt egen och då är ensamheten en del i ekvationen varje dag. Eller så har du efter vägen lyckats att bygga upp något där du är ansvarig – inte bara för företaget i sig – utan också för flera medarbetare. Det gör sällan känslan av ensamhet mindre.

Hitta människor att göra företagarlivet ihop med. Inte någon gång i framtiden utan nu. Jag har företagande vänner som en gång i veckan möts och äter frukost och ber tillsammans. Det ger dem chansen att be för varandras företagande, familjer och världen omkring dem. Men det ger dem också en möjlighet att stämma av och hålla varandra ansvariga när företagardelen av dem får ta över för mycket.

För egen del har jag förmånen att driva bolag ihop med två typer som tycker det är lika självklart att få sms om förbönshjälp för min son som om en missad verifikation till ett utlägg. Ibland stannar jag upp och tänker på det en stund. Och sedan tackar jag Jesus för gåvan och förmånen att få vara företagande.

(Kanske att min gamle chef också skulle tacka Jesus för att jag blev det, om han bara fann den där tron jag ber att han ska finna.)

Till sist: glöm inte att du är människa. Det kan låta så självklart. Men många är de företagare jag möter som på något märkligt vis efter vägen har tagit på sig tyngre och tyngre bördor tills knäna liksom skakar. Och som förväntar sig att omgivningen ska brinna lika hårt för visionen som de själva gör. Det är så lätt att bli tunnelseende när man har hittat det som känns precis rätt att få lägga sin tid på.

Men du? Du är inte ansvarig för allt. Tillvaron står och faller inte med dig. Höj blicken. Minns vad som är viktigt på riktigt. Resten? Det löser sig.