Livsstil för lärjungar – en skepparpastors tankar om evangelisation

Jag möter över tusen konfirmander varje år ombord på missionsbåten Elida, de flesta från en ickekristen bakgrund. De utgör ett snitt av vanliga svenska ungdomar som av olika skäl väljer att konfirmera sig: segling, kompisar, presenter eller genuin nyfikenhet – oavsett vilket, så kommer de ombord. Mellan alla dessa konfirmandseglingar har vi tre bryggmötesturnéer om året, i Sverige och södra Europa.

Efter flera decennier mitt i ett utåtriktat arbete, är det uppenbart att det aldrig går att bli expert på evangelisation. Men jag vill ändå utifrån detta perspektiv dela några av mina tankar.

Det finns knappast något som skapar så mycket känslor, och ofta kramp, som just ordet evangelisation. En del tänker på solariebruna, stajlade, väloljade, coola säljartyper, som kan ge svar på alla tänkbara och otänkbara frågor som kan komma upp i mötet med okända människor.

Andra tänker på personer som nästan fanatiskt delar ut traktater och talar om att Jesus kommer i morgon ”och då kommer du att dö om du inte börjar tro nu”. Det finns många stereotyper, så fort ämnet kommer på tal.

Jag har under åren mött alltför många kristna som känner sig obekväma med det som faktiskt kan vara livets stora lycka. Ofta därför att evangelisation – felaktigt – förknippas med personliga kvaliteter som man kanske inte anser sig själv besitta.

Innan man kan närma sig evangelisation, och senare metoder och idéer, måste man närma sig Kyrkans väsen – vi måste våga se det som är grunden för vårt uppdrag. Kyrkan, som föddes på pingstdagen, är redan vid sin födelse en del av inkarnationen, det under som skedde när Gud blev människa. Avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria kommer Jesus med himlens härlighet till oss. Inkarnationen är ett pågående verk sedan Jesu födelse och Kyrkans födelse. När denna säd planteras i vanliga människor genom Anden, kommer det att leda till att människan föds på nytt, och blir en ny skapelse i Kristus. Men nya skapelser i Kristus är inte självständiga, kompletta och ensamma i denna världen, utan lemmar i Kristi kropp. En tå kan inte leva för sig själv, lika lite som en hand kan hjälpa till om den inte är förenad med kroppen.

Förståelsen av Kyrkan

Förståelsen av Kyrkan som Kristi kropp är något som ofta går stick i stäv med den samhällsanda som råder, där egot, jaget, står i centrum. Att smälta samman och bli en kropp tillsammans med en heterogen grupp människor, med både fel och brister, kan kännas otidsenligt och hämmande.

Personlig tro, privat tro och ”jag tror så här” är mer tilltalande i vår postmoderna tid. Den värdeglidning som detta medför, märks inte så mycket i det korta perspektivet, men den är som en cancer som äter upp Kroppen inifrån.

Därför är det intressant att all kristen evangelisation börjar i de egna leden. Jesus kallar oss till sig för att evangelisera oss, låta säden landa i våra liv. I tre år evangeliserade Jesus sina lärjungar i det vi kallar lärjungaskap. Ur detta perspektiv är det märkligt att det i många sammanhang i dag anses att evangelisation är något som nykristna och ungdomar ska syssla med. I den svenska frikyrkans tidiga historia var evangelisation och ”arbetsveckor” något som hela församlingen var delaktig i, en viktig del i lärandet, där unga kunde få träna med vuxen support.

Pingstdagen

Den största evangelisationen i de egna leden var på pingstdagen. Gudsfolket var i Jerusalem och Messias hade kommit, och gudsfolket omvände sig. Petrus predikan var inte till hedningar, utan till de utvalda. De visste vad Gud krävde, de visste att Messias skulle komma, de var bibelläsare. Många var dessutom lagiskt troende, goda och kloka människor. De kan liknas vid att växa upp i det kristna livet utan att ha kommit nära, inte låtit Andens säd och dopets vatten landa i ens liv.

I alla tider kallar Anden de troende till sig för att förbereda dem för evangelisation. Att vandra i gemenskapen med Jesus och Kyrkan i Andens liv och ljus, är helt avgörande för att det ska bära frukt. Under Kyrkans första tid fanns en period då de troende fick mogna. I Apostlagärningarna 2:42-47 finns en bra sammanfattning av hur det fungerade.

Petrus fick det första uppdraget att gå utanför ramarna av de egna. Mötet med Cornelius skakade om Kyrkan och visade på uppdraget att nå utanför. Om igen fick Petrus kliva ur båten och ta nya steg i tron.

Kärlek som drivkraft

I Kyrkans tidiga historia myntades nya ord för dem som sysslade med evangelisation. Ett av dem var martys, det grekiska ordet för vittne, som under de första århundradena fick den betydelse som många kristna i andra delar av världen upplever i dag. ”Martyrernas blod är det bästa utsädet”, har varit ett talesätt under hela Kyrkans historia. Tanken på detta får oss att fatta att evangelisation inte handlar om tillfälliga impulser, när man har lust eller när det verkar givande, utan en befruktning av Anden som gör att ”Kristi kärlek tvingar mig”, som Paulus uttryckte det (2 Kor 5:14).

Djupast sett består evangelisation däri att Gud dukar upp sitt bord bland människor och bjuder in till gemenskap med sig själv – på samma sätt som när vi människor dukar upp nådens bord, där det enkla brödet och vinet, frukten av jorden och människors arbete, blir platsen där Jesus möter oss i sin lekamen och sitt blod. På samma sätt blir det enkla vittnesbördet om Jesus fröet från Anden som inkarneras i människor av vanligt kött och blod, födda på nytt in i Kristi kropp.

Det står om Petrus och lärjungarna att de lärde blev förvånade när de hörde dessa enkla människors predikan. Men de hade ingen aning om den gedigna utbildning dessa fått genom att leva tillsammans med sin läromästare i tre år och både fått se och höra hur det kristna livet skulle levas och delas vidare.

Evangelisation är en del av lärjungaskapet, för en del som en intensiv ”värnplikt” under ett år för att sedan bli en lekmannasyssla, för andra en hel livstid på heltid. Detta är ett lärjungaskap som inte tar slut på denna sida graven, och det följer oss både ute på fältet och hemma i vardagen. Det är inget någon kristen kan välja bort. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt” (Joh 12:23–24).

Många ser Billy Graham som 1900-talets meste och störste evangelist. I vilket fall så har han betytt mycket i min syn på evan-gelisation, och många av hans tankar har satt spår i mitt liv. När Graham skulle definiera evangelisation beskrev han det så här:

Evangelisation är att samarbeta med den helige Ande och andra människor för att föra en människa ett steg närmare Kristus.

Att samarbeta med den helige Ande

Det är både självklart och svårt att samarbeta med den helige Ande. Ingen kan självsäkert påstå att man i allt samarbetar med den helige Ande. Det kan vara tillräckligt svårt ibland att samarbeta med frun, som jag ändå kan diskutera med i samtalston. Men det duger inte att hoppa över detta bara för att det är svårt. Det kräver träning och framför allt tid. Tid att lyssna.

Samtidigt, när man står i skarpt läge måste man lita på att Anden leder och våga gå på det man förnimmer. Att vara uppkopplad till Anden gör att man ser det ögat inte ser, hör det örat inte hör och hittar nycklar till hjärtan.

Andra människor

En människas väg till Kristus kan ses som flera steg, där specifika tillfällen och möten har signifikativ betydelse för att ta steg närmare. Det finns en del som forskat i detta och någon har kommit fram till att det rör sig om sju till nio tillfällen och personer som har en avgörande betydelse för en människas väg från att inte veta någonting om Jesus tills man tar emot honom i sitt liv. Denna insikt visar på många viktiga fakta:

Jag är kallad att göra det som är min del.

”Kaffetanten” i kyrkans servering är ovärderlig.

Människor kan aldrig pressas, utan måste ges tid.

Hela Kristi kropp behövs.

En person

Det är viktigt att vi ser att när vi räddar en människa räddar vi världen. När det goda mötet med en människa ägt rum tänker jag ofta, att bara för denna människas skull är Elidas arbete värt allt! Ibland blir risken med stora event att man inte ser trädet för all skog. Varje människa är inbjuden som en unik del i Kristi kropp.

Närmare Kristus

I varje steg som en människa tar närmare Jesus kommer hon också närmare den punkt där hon föds in i gemenskapen med både honom och Kroppen. I honom, som är huvudet, finns det som varje människa söker. Vi kan dra människor närmare, men inkarnationens under är en frukt av Andens verk.

Billy Graham poängterar att han alltid predikar så att en tolvåring kan förstå. Det är viktigt att vara tydlig i sitt budskap så att den som lyssnar begriper vad som sägs. Men det är också viktigt att det som predikas, proklameras och delas faktiskt håller en mogen granskning. Att lova guld och gröna skogar och att man blir lycklig och glad i alla sina levnadsdagar när man blir kristen, gränsar till falsk marknadsföring och skapar felaktiga förväntningar. Vi är inte en feel good-rörelse, utan en del i Guds operation rescue – hans räddningsaktion!

Jag talar ofta till konfirmandungdomar och försöker uttrycka mig så att de förstår, men med den insikten att det jag säger i dag måste tåla att granskas även när de är sisådär 35 år. En del saker begriper de direkt, andra får mogna fram till en förståelse. Detta gör att vi inte får vara rädda för det djupa livet i Kristus, för det kommer dagar i människors liv då de behöver djupet i Herrens godhet.

Rygga inte för djup

Evangelisation får inte använda lättsålda förenklingar, utan ska skicka ut ett DNA som återspeglar huvudet Kristus och kroppen Kyrkan. Läran är viktig: i tider av ”snuttifiering” och ytlig kunskap blir det än mer angeläget med Bibeln och undervisningen i evangelisationen. Även jobbiga delar måste vi våga ta i när de kommer upp. Vi är inte – och kommer aldrig att bli – politiskt korrekta. Där-emot är det viktigt att ta saker i rätt ordning och rätt tid för att låta människor få mogna.

Som jag nämnde kommer de flesta av våra konfirmander från sekulära svenska hem, och vi har ofta ett antal frågor vi brukar ta upp runt borden vid våra ”tepartyn”. En av dem undrar vad som är det bästa med kyrkan, och de två klart vanligaste svaren är: ”Där kan man vara sig själv” och ”Där kan man stilla ner sig”. Hysterin man kan uppleva i många kristna sammanhang i kampen att vara cool och spektakulär, är totalt missriktad! Ungdomar av i dag lär sig att gömma sig bakom en yta, men bakom ytan ropar barnet i dem. Kyrkan ska vara platsen där man kan krypa ur sitt skal. Coola ytor och fasader bygger murar, men enkelhet och vänlighet river ner murar.

Del av Kyrkans DNA

Evangelisation är en del av Kyrkans DNA och också den första uppmaningen i missionsbefallningen: ”Gå ut! Predika för hela skapelsen!” I den svenska kontexten är sommaren den tid då alla är ute i skapelsen. Då är det läge för musik utanför väggarna, då finns grillarna i trädgårdarna, då är seglarna ute på havet. Jag tror vi måste återta initiativet att möta semester-Svensson!

Samtidigt måste vi också tänka på, vem är hemma under sommaren? Människor i livskris. Arbetslösa. Sjuka. Ensamma. De som av olika anledningar inte har råd. Med andra ord, de människor som kanske mest av alla är i situationer där de lättare öppnar upp hjärtat. Med det i bakhuvudet kan man undra med vilka incitament vi anser att vi kan dra ner Kyrkans verksamhet till minimum just i sommartider.

Under den senaste sommaren plockade vi upp lite av Kyrkans ritual i Elidas sommarevangelisation, nämligen Kyrkans förbön, liksom Vår Fader och Välsignelsen. Detta har skapat stunder av helighet och Guds påtagliga närvaro, som omfamnat hela hamnområden, med sina pubar och restauranger. Människor som lojt lyssnat eller pratat under bryggmötet har plötsligt stannat upp inför heligheten.

Längtan efter helighet

Det sekulariserade samhället Sverige saknar helighet och bön! Det avkristnade samhället vill tala med Gud! Allt annat kan de få var som helst – musik, underhållning, standup-komik. Men vem kan förmedla syndernas förlåtelse och förbön, om inte vi?

Vi är en del av Kyrkan, en mångtusenårig historia med rötter från löftet till Abraham, där skapelsens Gud har uppenbarat sig i Kristus och genom hela historien vakat över sitt folk. Vi kan vara trygga i att tro och stå för de eviga sanningar som vi förvaltar. Här behöver vi ingen anpassning till världen, utan förstånd och mognad för att förklara så att världen förstår.

När Petrus fick uppgiften att leda församlingen var han i en urusel position. Han hade förnekat Jesus, den värsta synden av alla, och hela hans karriär var i spillror under fördömelse och misslyckande. ”Älskar du mig, Petrus?” Jesu fråga bränner. Jesus använder ordet agape som beskrivning på kärleken – en utgivande, osjälvisk kärlek som inte väntar sig något tillbaka. Jag är så glad att Petrus svarade ja på kallelsen, att han gick före.

Ingen av oss undkommer Jesu fråga. Den måste få bränna till i varje kristens liv.

Kommentar

Jag ser det evangelisationsarbete jag står i som en del av Kyrkan. Ibland är vi ett litet finger som pekar inåt mot Kroppen, ibland en hand som sträcks ut mot människan som håller på att drunkna. Oavsett vilket, är vi hjälplösa utan Kroppen.