Att vårda sitt inre liv

av Olof Edsinger

Få saker är så smärtsamma för oss kristna att ta del av som berättelser om ledare som faller. Nog för att vi vid det här laget har lärt oss att det inte finns några perfekta människor. Även ledare är syndare, och aposteln skriver därför att ”den som tror sig stå [ska] se till att han inte faller” (1 Kor 10:12). Men när personer vi ser upp till kan beläggas med att leva dubbelliv, eller på andra sätt agerar i strid med sin kristna bekännelse, gör det ändå ont på rik­tigt. Det var inte så här det var tänkt att vara!

Orsakerna till att ledare kan falla är många, och skulle i sig förtjäna en både lång och ingående artikel. Men här och nu har jag ändå inte tänkt fokusera så mycket på det negativa. Ett citat från Hillsongpastorn Carl Lentz, som för en tid tvingades avgå som huvudpastor för församlingen i New York, grep dock tag i mig. Så här skrev han i en text på Instagram:

Laura och jag och våra fantastiska barn har gett allt vi har haft för att tjäna och bygga den här församlingen och under åren har jag inte gjort ett tillräckligt bra jobb för att skydda min egen ande, fylla på min egen själ och sträcka mig efter den hjälp som hela tiden har funnits tillgänglig. När man leder utifrån en tom plats gör man val som får verkliga och smärtsamma konsekvenser.

Att leda ”utifrån en tom plats” måste vara något av det värsta och mest förödande som en kristen ledare kan ägna sig åt. Ändå är det allt annat än ovanligt. För Carl Lentz ledde det till en offentlig krasch, som vi ännu inte har sett hela vidden av. För andra är det ”bara” någonting som dör på insidan. Livet och glädjen och kraften rinner ifrån oss. Och oavsett vilket som ligger närmast till hands behöver vi göra allt vi bara kan för att undvika denna typ av situation. Det är en andlig friskvård vi är skyldiga inte bara oss själva, utan minst lika mycket vår fa­milj och dem vi tjänar.

LEDDA FÖR ATT LEDA

Som ledare i kyrkans värld är vi ”ledda för att leda”. Konkret innebär detta att vi, för att fullfölja vårt uppdrag, behöver vara väl förankrade i relationen till vår Uppdrags­givare. Bara där kan vi ta emot den nåd, den kraft och den gudsgemenskap som vi behöver för att representera Kris­tus i den här världen. Bara där kan vi lyssna in Guds vägledning i fråga om våra egna liv såväl som i fråga om vår kristna tjänst. Få texter har betytt så mycket för mig själv när det gäller detta som Jesu undervisning i Johan­nes 15. Där talar vår Herre om sig själv som den sanna vinstocken, och den bild som träder fram är den av en organisk och livgivande gemenskap med Frälsaren.

”Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren”, säger Jesus. ”Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt.” Och lite senare: ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom gre­nen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig” (Joh 15:1–2, 4).

Vi säger ofta att den kristna tron är en ”relation” snarare än en ”religion”. Och här får vi en talande bild för detta förhållande. Som Guds barn räcker det inte att vi ”tror rätt” om vem Gud och Jesus är. Kristen­dom är mer än ett antal försanthållanden – och mer än ett antal dos and don’ts för hur vi borde leva våra liv. Framför allt är det en djupgående och livgivande gemenskap med Jesus själv. När vi förblir i honom, säger han här, kommer han att förbli i oss. Och när vi har honom, har vi allt som vi behöver.

Gemenskapen med Herren är också nå­gonting som formar oss. Vi ”ansas” eller

”rensas” för att bära mer frukt, säger Jesus. Detta kan ske på flera olika sätt, och de är alla viktiga om vi vill vårda våra inre liv.

Det sker i umgänget med Herren i bön och tillbedjan, där vi ”förvandlas genom förnyelsen av [våra] sinne[n]” (Rom 12:2).

Det sker i läsningen av Guds ord, där vi dels lär känna Gud och hans vilja, dels får hjälp att bryta ned ”tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud” (2 Kor 10:4–5).

Det sker i gemenskapen med andra krist­na, där vi ”tillsammans med alla de heliga” får hjälp att ”fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap” (Ef 3:18–19).

Och inte minst viktigt: Det sker i gemen­skapen med andra ledare och mentorer, som vi får ha som bollplank och som i kraft av sin personliga vandring med Herren får tala nåd och sanning in i våra liv.

FÖRBEREDDA ELLER DÖDA GÄRNINGAR

Att vårda våra inre liv kan med andra

ord ses som något väldigt praktiskt. Det handlar om att sätta sunda gränser kring det som är av värde i våra liv, så att de ri­kedomar som Herren själv har anförtrott oss inte blir förskingrade. Men det handlar också om att ge vidare av Jesu närvaro, för det är bara när vi ”ger som gåva vad vi har fått som gåva” som vi kan förbli andligt vi­tala (jfr Matt 10:8).

Inte minst handlar det förstås om att lyda det som Herren på olika sätt har up­penbarat för oss. ”Bli kvar i min kärlek”, säger Jesus. ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek” (Joh 15:9–10).

Det är då som vi på allvar kan beskrivas som Jesu vänner: ”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far” (Joh 15:14–15).

Det är också då som vi kommer att fyllas av den helige Andes glädje. ”Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig”, säger Jesus (Joh 15:11).

I centrum av Johannes 15 står både ge­menskapen och kommunikationen. När vi håller oss nära Jesus, kommer vi att höra honom tala. När vi hör honom tala, får vi en möjlighet att be och verka i enlighet med hans vilja. Och när vi gör det, kommer vi att ”gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå” (Joh 15:16).

Annorlunda uttryckt kommer vi som lärjungar och ledare att gå i förberedda gärningar. Det är bara när vi vårdar våra inre liv som vi kan vara så synkade med vår Herre att vi blir kanaler för hans liv sna­rare än för vårt eget – för våra tankar, pla­ner och ambitioner. I stället för den ”tomma plats” som Carl Lentz talade om, kan vi bli de fruktbärande träd som beskrivs i Psalta­rens inledande psalm:

”Salig är den som inte följer de gudlö­sas råd, som inte går in på syndares väg och sitter bland föraktare, utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrun­dar hans ord både dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Och allt han gör, det lyckas väl” (Ps 1:1–3).

Det är svårt att tänka sig en vackrare och mer livsbejakande vision för våra liv till­sammans med Kristus. Låt oss därför vidta de mått och steg som vi behöver för att inta denna plats i vår gemenskap med den le­vande Guden. Och låt oss ta emot hans nåd och liv och kraft som en gåva, Gud till ära och pris.

För det är ju som Jesus själv säger: ”Min Far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar” (Joh 15:8).

Olof Edsinger

Olof Edsinger – är generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Written By
More from jonatansa
Guds helighet och det heliga livet
Guds helighet och det heliga livet – några teologiska perspektiv Den Gud...
Read More
0 replies on “Att vårda sitt inre liv”