Så tänkte man på Vasas tid

Som ett paradoxalt nationalmonument ligger skeppet Vasa i sitt futuristiska koppartält. Men vad tänkte de som levde på den tiden? Det var en tid när Sverige-Finland upplevde en bildningsexpansion utan like. På några årtionden hade vi fem fullständiga universitet, ett stort antal högkvalificerade gymnasier, verkliga elitskolor, och hundratals studenter vid utländska universitet. Östersjön blev ett svenskt-finskt innanhav. Riket blev mångspråkigt och drog till sig högt kvalificerade invandrare från Tyskland, Belgien, Frankrike, England och Skottland. Rikets östligaste stad, Nyen, låg på den plats där S:t Petersburg sedan byggdes. Det var en mångspråkighet utan like: svenska, samiska, danska, tyska, finska, estniska, lettiska, latin och franska. Den svenske kungen blev även tysk riksfurste med säte och stämma i det tyska rikets riksdag. Svenskt militärväsen stod på högsta internationella nivå och svenska arméer vann segrar, som kom världen att häpna.

Hafenreffers Compendium bildar mentalitetsgrunden för en hel epoks beslutsfattande och värderingar

Fanns det något sammanhållande i denna sjudande, mångskiftande verklighet? Fanns det en gemensam mentalitet, en grundhållning där alla eller de flesta kunde känna igen sig? Historien kommer till oss som svaga ekon, där det gäller att med inlevelse kombinera och tolka klangerna. Där blir det väsentligt att finna det som spelar »det självklaras roll i historien« – för att tala med biskop Anders Nygren. I varje epok med ett ordnat skolväsen har man en viktig källa till det självklara: skolböckerna. Under hela denna period fanns det en skolbok, som alla gymnasister läste: Hafenreffers Compendium. Karl X Gustav hade den alltid med sig, Karl XII kunde Hafenreffer utantill. Den bildar mentalitetsgrunden för en hel epoks beslutsfattande och värderingar. I svensk historisk forskning spelar den emellertid en föga framträdande roll. Få om några har försökt att förstå den tidens människor utifrån vad som präglat dem genom Hafenreffers Compendium. En bidragande orsak har varit språkbarriären. Hafenreffers verk har hittills i sin helhet endast funnits på latin; först 1714 gav Jesper Svedberg ut en förkortad version på svenska.

Nu har vi emellertid en ny situation för förståelsen av denna vitala epok av svensk historia. Professor Bengt Hägglund och universitetslektor Cajsa Sjöberg har nu gett ut en svensk, kommenterad översättning tillsammans med den latinska texten. Titeln är Matthias Hafenreffers Compendium doctrinae coelestis (Skara stiftshistoriska sällskap 2010). Cajsa Sjöberg är latinist, och Bengt Hägglund är en framstående kännare av 1600-talets filosofi och teologi. Det visade han redan med sin avhandling Die Heilige Schrift und ihre Deutung in der Theologie Johann Gerhards (1951). Han har även funnit och identifierat ett stort manuskript av Johannes Rudbeckius, en av den tidens lärdomsgiganter. Detta stora manuskript – ett sannskyldigt själens Vasa-skepp – var tydligt präglat av Hafenreffer. Bengt Hägglund publicerade Rudbeckius verk 2001 under titeln Johannes Rudbeckius Loci Theologici (Almqvist & Wiksell International).

En man och hans verk

Vem var då denna för de flesta nu okände Matthias Hafenreffer, som kom att prägla så mycket i det svenska 1600-talet? Han levde åren 1561-1619 och var från 1592 professor i Tübingen. Hans ämnen var teologi och matematik, en inte ovanlig kombination. Den tidens universitet var medvetet tvär-vetenskapliga. Bland hans lärjungar fanns astronomen Johannes Kepler, som uttryckte en hög uppskattning av hans undervisning i matematik.

1611 fastställdes den skolordning för det svensk-finska riket, där Hafenreffer första gången fick en officiell ställning. Hans verk Loci theologici blev den normerande läroboken i teologi vid universitetet – det fanns då bara ett, nämligen Uppsala, men det kom att följas av Åbo, Dorpat (Tartu), Greifswald och Lund. Hafenreffers verk var omfattande, men redan 1613 utkom i Sverige en sammanfattning, Compendium, avsett för skolbruk. I den meningen är det ett svenskt verk, om än på latin. Det var denna sammanfattning, som kom att få så stor betydelse, och som nu utgivits av Bengt Hägglund och Cajsa Sjöberg.

Verket utges med det förord av ärkebiskop Petrus Kenicius, som följde boken alltifrån första utgåvan 1613. Förordet inleds med en lång mening av stor principiell betydelse: »Den heliga Skrift bör visserligen anses vara den allra främsta av alla heliga skrifter överhuvudtaget och uppgiften åligger i högsta grad oss alla att noggrant studera de profetiska och apostoliska skrifterna, eftersom man som från en evig och outsinlig källa bör ösa kunskapen om den sanne Guden och insikt om den eviga frälsningen endast från dem.« Redan här finner vi det som spelar »det självklaras roll« för denna epok. Det är Bibeln. Den är utan reservationer helig och outsinlig som en källa till kunskap om Gud och den slutliga frälsningen. Därmed är emellertid också sagt att den inte är en källa till kunskap om allt. Det finns också andra kunskapsområden, till exempel medicin och matematik, som har andra utgångspunkter.

I förordet finns några intressanta pedagogiska anvisningar. Skolans uppgift var på en gång teoretisk-kunskapsmeddelande och praktisk-fostrande. Lärarnas uppgift var att »öva de unga i fromhet och sedernas redbarhet«. Den praktiska uppgiften var alltså en kombination av själavård, andlig träning och moralisk prägling. När det gällde kunskapsmeddelandet var memoreringen huvudmetoden: »Allt som bör slå rot och sitta kvar ordentligt när man blir äldre måste nämligen läras in, memoreras redan från de tidiga barndomsåren.« Reflektionen över det inlärda tillhör nästa skede i livet, när »intellektet mognat med åren«. Det kan vara intressant att notera att Kenicius pedagogiska reflektioner i viss mening bekräftas av den senaste forskningen kring den mänskliga hjärnans utveckling.

Människan och den fria viljan

I historieskrivningen ställs man inför frågan, hur man skall kunna förklara den enorma svensk-finska kraftutvecklingen på alla områden under denna epok. I äldre forskning har man fokuserat på personligheterna. Senare har man intresserat sig för ekonomiska och sociala förutsättningar. Hafenreffers Compendium ger en annan aspekt, epokens mentalitet. Ett viktigt område rör människosynen. Den är på samma gång realistisk och optimistisk. Den avgörande punkten rör den fria viljan, egentligen det fria valet – arbitrium. Hafenreffer skriver: »När det gäller det jordiska (som omfattar allt det politiska och ekonomiska samt nya rön, undersökningar och studier i alla vetenskaper) är det som den förmår inte litet och dunkelt: att den har kvar ett lysande och i denna fördärvade natur beundransvärt omdöme och ännu kan finna en fri vilja i vårt sätt att agera, visar sig tydligt i de hedniska människornas minnesvärda skrifter.« Den ideologiska samtalspartnern var för 1600-talets kristna främst män som Aristoteles, Platon, Cicero och Seneca. Å ena sidan var man krasst medveten om människans »fördärvade natur«, som man upplevde i social oro, krig och kriser. Å andra sidan bejakade man vad människan genom forskning och förutseende beslut kunde åstadkomma. De antika författarna och tänkarna var exempel på människans förmåga att välja rätt. Men det fanns ett område, dit förmågan till fritt val inte sträckte sig: relationen till Gud. Människan kunde inte av egen kraft besluta sig för att älska Gud, än mindre kunde hon genomföra sitt beslut. Här behövdes ett ingripande från den andra parten, från Gud själv.

Människosynen med dess bejakande av möjligheten till ett fritt val på det sociala planet är en viktig faktor i epokens kreativitet på alla plan. Det finns en annan faktor av än större vikt, men mer svårtillgänglig. Det är försynen. Den hade för människor i stormaktstidens Sverige en positiv och befriande kraft, som nu är svårt att föreställa sig. Hafenreffer skriver: »Att det finns en gudomlig försyn för tingen, det vill säga att Gud, alltings Skapare, har omsorg om, leder och styr allt skapat, är uppenbart …« Själva begreppet »försyn« innebär »att se i förväg«.

Det ligger också i den latinska termen providentia. Men teologiskt har begreppet en vidare innebörd: omsorg, styrelse och ledning. Denna försyn omfattar hela existensen, att Gud »utan uppehåll på sitt faderliga sätt bevarar, sörjer för, gynnar, styr och lockar alla de ting han har skapat och hela universum.« Hela tillvaron är innesluten i en väldig, positiv rörelse mot sitt slutmål. Försynen är »den faderliga välviljans förutseende omsorg.« Här finns emellertid problem, som Hafenreffer är fullt medveten om. Det största utgörs av ondskans påtagliga närvaro. Compendium utkom första gången 1613, samma år som freden i Brömsebro slöts. Den köptes till priset av ett för vår tid ofattbart krigsskadestånd, som även samtiden bedömde som omöjligt att lösa in. Kriget hade redan kostat de södra och västra landsdelarna stora lidanden.

Hafenreffers svar på ondskans problem ges emellertid på den mest centrala punkten i den kristna tron: Kristi död på korset. Gud kunde förvandla denna tragedi till frigörelse, räddning och seger. Därför skriver Hafenreffer: »… världens styresman skall i sin goda och faderliga försyn vända allt till godo för de fromma …« Det visar hans förmåga att kunna vända det värsta till det bästa.

Försynen och vårt ansvar

Det andra problemet med föreställningen om försynen är att den kan inbjuda till passivitet; det blir ändå som det blir. Men tvärtom, menar Hafenreffer, innebär försynen att varje positiv insats blir dess viktigare. Inga motgångar eller faror är till sist avgörande, och därför får vi inte låta oss ledas bort från vårt ansvar och vår uppgift utan skall lita på att Gud just där bevarar och befrämjar vår insats. Axel Oxenstierna är ett utmärkt exempel på denna livshållning. Hans kritik av Magnus Gabriel de la Gardie träffar just den punkten. Denne tog inte emot medgången som en gåva av försynen och såg inte försynens ledning i motgången. Därför saknade han också enligt den store kanslern statsmannaegenskaper; han var »till intet ämbete rätt duglig.«

Hafenreffers framställning saknade inte utmanare och ifrågasättare. Han räknar med att det i samtiden finns människor, som överhuvudtaget inte räknar med en gudomlig försyn. Utmaningarna kommer också från den klassiska filosofin, till exempel från Epikuros, som menade att allt sker av en slump. En annan invändning kommer från stoikerna, som hävdade att ödet med oföränderlig nödvändighet leder allt. Att föra en diskussion med den grekiska antikens tänkare var självklart för epokens intellektuella. Men också i samtiden ser Hafenreffer utmaningar, till exempel från astrologin, som hävdar att tillvaron styrs av stjärnornas konstellationer. Ett annat ifrågasättande kom från kalvinismen, som enligt Hafenreffer var påtagligt beroende av stoicismen. Varken i Tübingen eller i Sverige fanns det enhetssamhälle, som man ibland trott epoken vara.

Det saknades ingalunda ifrågasättande av den livshållning, som Hafenreffer fick förmedla genom skolan i det svensk-finska riket under mer än ett sekel. Han beskriver religiös likgiltighet, socialt förfall med girighet, avund, dryckenskap, orena seder, förtal av kyrkans tjänare och »de ogudaktigas häftiga kritik.« Gustav II Adolfs krigsartiklar ger rikhaltiga exempel på ett socialt ifrågasättande. Den svåraste utmaningen ser Hafenreffer dock i det inre: »Ty det finns inte någon större eller djupare plåga än när sådana brinnande pilar träffar vår själ, om huruvida Gud i tingens så stora förvirring har omsorg om oss och om sin kyrka, huruvida Ordets löften är sanna, huruvida vi tillräckligt säkert kan stödja oss på de heliga skrifterna …« Detta var även unga människors frågor, och Hafenreffer tar upp dem med allvar och respekt, därför att han också är själasörjare. Han skriver för studenter, och hans verk bearbetades i Sverige-Finland för gymnasister. Hans öppenhet för sådana frågor bidrar till att ge hans verk en aktualitet utöver dess historiska betydelse.

Bengt Hägglund och Cajsa Sjöberg har med sitt verk gjort en viktig insats för kännedomen om ett sällsynt kreativt skeende. Hafenreffers verk har dessutom – och detta är det viktigaste – en existentiell potential.