Vägar till enhet

av Ulf Ekman

Denna artikel utgör inte någon översiktlig, systematisk framställning, utan jag har valt ett mer kyrkohistoriskt perspektiv, där också de psykologiska låsningarna beaktas. Artikeln handlar alltså inte om vad de nya karismatiska kyrkorna, de så kallade »samfundsoberoende grupperna«, tror och praktiserar, utan snarare om att hitta gemensam mark för att uppnå samförstånd och om möjliga vägar att utveckla enhet.

Enhetsfrågan är något som de nya karismatiska kyrkorna delar med alla kristna

1. Kortfattad historisk bakgrund

Enhetsfrågan är något som de nya karismatiska kyrkorna delar med alla kristna. Som »bibeltroende gemenskaper« ser man Joh 17:11, 21-23; 1 Kor 12:12-13 och Ef 4:3-6, 13 som grundläggande sanningar om Kristi kropps enhet. Utifrån sina karakteristiska perspektiv och unika kännetecken, betygar alla karismatiska och samfundsobereonde grupper på olika sätt sin tilltro till värdet och vikten av enhet, även om ämnet inte alltid ges så stor prioritet på agendan. Orsakerna till detta är många. De nya karismatiska kyrkorna och grupperna har vuxit fram i någon form av karismatisk väckelse i protestantisk miljö och präglas till stor del av pentekostala särdrag. Det innebär att de här församlingarna och rörelserna – medvetet eller omedvetet – bygger på ett distinkt och tydligt arv. I princip bygger de nya karismatiska församlingarna på en grundläggande protestantisk teologi. Reformationens grundläggande uppfattningar om nåd, försoning och frälsning, syn på Skriften, traditionen, Kyrkan och ämbetena utgör de pingstkarismatiska gruppernas dogmatiska grund och centrum. I så måtto är man i bred bemärkelse protestantiskt evangelikal. Från reformationen går linjen via 1700-talets pietism, 1800–talets evangelikala missionsrörelser och helgelserörelse till de olika pentekostala grupper som föddes i början av 1900-talet. Från pingstväckelsens utbredning, med dess betoning på andedop, Andens nådegåvor och betoning av det övernaturliga, finns en kontinuitet som sträcker sig genom 1940- och 50-talens helandeväckelse till den karismatiska väckelsen och dagens förnyelserörelser. Det är i kölvattnet av de här rörelserna som de nypentekostala, samfundsoberoende grupperna har uppstått. När man kort vill sammanfatta dessa gruppers teologi, andlighet och socio-kulturella strukturer, måste de här historiska inflytandena tas med i beräkningen. Här hämtas inspirationen, förebilderna och teologin.

2. De samfundsoberoende gruppernas gemensamma nämnare

Trots yttre organisatoriska särdrag eller dogmatiska skillnader och olika betoningar, kan man hävda att det finns starka gemensamma huvudpunkter hos dessa grupper.

  1. För det första finns det en stark betoning på det personliga livet med Gud, där omvändelse, det kristna livets erfarenheter och en vandring i Kristi efterföljelse betonas.
  2. För det andra finns det en stark betoning på Skriften, ofta i motsättning till traditionen. Traditionen identifieras ofta negativt som nedärvda mänskliga åsikter och extra plikter påtvingade av människor. Skriften läses i enlighet med reformationens principer; det är människans eget samvete och rätten till individuell tolkning genom det allmänna prästadömet, utan ett läroämbete, som gäller.
  3. För det tredje finns det en betoning av det övernaturliga, Andens verk i tiden och manifestationer av tecken och under i dag.
  4. För det fjärde finns det en stark betoning på att rekrytera lekmän till tjänst och en stark maning till mission som inkluderar alla troende.

Runt dessa fyra huvudpunkter kan man samla det mesta som tros, levs och praktiseras i samfundsoberoende grupper. Punkterna grundar sig på vad de karismatiska kyrkorna och grupperna uppfattar att Skriften lär om vad som var centralt i Jesu liv och tjänst och vilka bindande bud han har gett sina lärjungar. Omkring detta centrum råder en stark, inre konsensus och samstämmighet bland nya karismatiska församlingar. Denna samstämmighet har sitt ursprung i en teologisk övertygelse gällande väckelsens väsen och nödvändighet och i en iver för dess utbredning. Detta fokus på väckelse kan också förklaras genom den starka betoningen av andligt – eller evigt – liv (Joh 10:10). Nya karismatiska församlingar är intresserade av vad detta egentligen innebär för individen och hur det andliga livet förs vidare. Detta anses vara evangeliets kärna och centrum i Jesu frälsande gärning, som fortsätter genom hans lärjungars tjänst, i Kristi kropp.

I korthet skulle man kunna säga att den samfundsoberoende kristenhetens hela existensberättigande grundar sig på tre kärnövertygelser:

  1. Behovet av en väckelse i varje generation och behovet att nå de onådda – oavsett om de befinner sig i eller utanför den kristna kyrkokulturen – för att dessa ska få sin egen personliga tro på Jesus Kristus, i enlighet med missionsbefallningen.
  2. Behovet att utmana och väcka de befintliga kyrkostrukturerna, för det andliga livets förnyelse, reformation och upprättelse, men samtidigt att på olika sätt avgränsa sig ifrån vad som uppfattas som tecken på avfall, världslighet och antikristna tankar inom kristenheten.
  3. En längtan att se Kristi kropp i sin fullhet och skönhet resas upp och förverkligas i sin kallelse och sitt väsen. Detta handlar både om fördjupning av det inre livet, tillväxt i det yttre och en manifesterad andlig enhet.

Beroende av hur olika grupper har ärvt dessa tre övertygelser och anammat dem, har de slutat i större eller mindre splittringar, läromässiga differentieringar och till och med i villoläror. Man kan naturligtvis också argumentera för att alla tre övertygelserna på varierande sätt delas av alla samfund och utgör en del av alla kyrkor. Här finns därför både en källa till djupare enhet och till fortsatt splittring, beroende på hur man väljer att se på dessa.

Styrkan i de samfundsoberoende grupperna ligger i deras starka betoning av de fyra huvudpunkter och tre kärnövertygelser som jag här kortfattat har skissat. Mycket mer uppmärksamhet skulle kunna ägnas var och en av dem. Då skulle fler nyanser framträda. Reformationens syn på Skriften, nöden för människornas frälsning och behovet av erfarenheter av den helige Ande har skapat en livsstil som – på gott och ont – har individen i centrum, är minimalistisk i synen på Kyrkan och har en negativ hållning till traditionen. För att säga det enkelt, och därigenom riskera överförenkling, skulle man kunna säga att väckelsekristendom med dess koncentrerade betoning på nuet, har en flexibel förmåga att nå ut till människor, men samtidigt bär med sig en ovillighet att djupare koppla med den tidigare historien och den kristna traditionen.

Dessa perspektiv är en del av väckelsekristendomens »andliga gener«. Utifrån detta bör man se pietismen, 1800-talets väckelser och inte minst 1900-talets pingstväckelse, främst som lekmannaväckelser med syfte att aktivera just lekmännen, de troende, så att de tar sig an sitt mandat, mognar och hittar sin roll och plats i Kristi kropp. Kyrkliga ämbeten och kyrkostrukturer får då automatiskt en underordnad roll och ses antingen som mindre väsentliga eller till och med som regelrätta hinder, beroende på vilken grupp man frågar. I betoningen av lekmännen och aktiverandet av den individuelle troende, ligger en polemik, som ibland blir antagonistisk mot varje form av auktoritet. Den här tendensen kommer särskilt fram i den traditionellt protestantiska grenen av den karismatiska väckelsen, medan många moderna karismatiska församlingar däremot har balanserat upp detta med en lite starkare struktur, främst centrerad kring den lokale pastorn eller de ämbeten som nämns i Efesierbrevet 4:11-13.

3. Synen på omvärlden

I detta sammanhang blir det också viktigt att uppmärksamma de nya karismatiska kyrkornas syn på den omgivande kulturen. En pessimistisk syn på världen, grundad i tron på människans syndafall (förstärkt genom arvet från reformationen) tillsammans med en stark kristocentrisk betoning av evangeliet, med tonvikt på den individuella personen (ett arv från pietism och helgelse- och missionsrörelser) leder till två saker. Ett slags ointresse eller misstänksamhet uppstår i förhållande till de omgivande kulturerna och en brist på engagemang för att arbeta för strukturella förändringar i samhället. Man menar ofta att engagemang utanför kyrkan inte främjar det högst prioriterade målet, vilket är världens frälsning. Men kan säga att den Apostoliska trosbekännelsens andra artikel är så dominerande att den hotar de två andra artiklarnas plats i tron. Det här resulterar i en försvagning av första trosartikelns skapelsetro, trots att skapelsen är den scen där försoningens drama utspelar sig. Men det försvagar också den tredje artikeln, där Anden och kyrkan starkt sammankopplas och där de »heligas gemenskap« gestaltas.

Man kan däremot inte dra slutsatsen att nya karismatiska församlingar i allmänhet är ointresserade av kultur eller av socialt och politiskt engagemang. Det finns dock en tendens att deras engagemang huvudsakligen fokuseras på enskilda frågor, såsom till exempel abort, istället för att ha en bred syn på kyrkans kulturella och sociala mandat. Det finns dock grupper som är mer aktiva på det här området och som inte ansluter sig till den klassiska pietistiska världsbilden, med dess mer introverta drag.

I ett klimat som lätt präglas av behovet av teologiska markeringar, där synen på världen kännetecknas av en övergripande omsorg om dess frälsning, lämnas ofta inte mycket utrymme för vilja till samförstånd. I en miljö där samfundsoberoende grupper begränsar sig i sina relationer till andra kyrkor, som man anser är i behov av väckelse, och genom avståndstagande till dessa kyrkors läror, kommer varje tanke på kristen enhet primärt att handla om närstående grupper och hur dessa ska relatera till varandra. Samtidigt kan en stark misstro mot falsk ekumenik utvecklas, som ofta bär apokalyptiska drag med inslag av varningar mot förförelse.

Det finns alltså något i de nya karismatiska församlingarnas grund, teologi och struktur som lätt framstår som anti-enhetssträvande. Just i det reformatoriska fröet, arvet, i väckelsetanken och i upprättelsearbetet finns en baksida, ett inslag av motstånd som består i att man avskiljer sig själv, för att vara annorlunda, för att »gå ut från dem« och, för Guds skull, »skilja« sig från »de avfälliga«. Under detta ligger tanken på och längtan efter en ren och genomhelgad församling. Ett centralt bibelord som ofta citeras är Andra Korintierbrevet 6:14-18. Separatismens och splittringens realitet finns i denna miljö långt mer än man ofta är villig att tillstå. Splittringens betydelse minimeras därför eller också ingår den som en del i teologin och rättfärdigas. I det senare fallet kan det hävdas att avfall och splittring är en del av det andliga livet och att det måste vara på det viset. Den ena väckelsevågen följer på den andra. Den ena vinsäcken torkar och måste därför ersättas av en annan. Flodfåran slammar igen och vattnet bryter sig loss och bildar en ny fåra. Naturen erbjuder en rad illustrationer som ligger nära till hands för att beskriva en väckelses olika faser. I den protestantiska traditionen med dess minimalistiska och funktionalistiska kyrkosyn, finns inte någon djupare övertygelse gällande vikten av enhet som sådan. Yttre kyrkliga strukturer och historiska traditioner ses i bästa fall som mänskliga behållare av något gott, i värsta fall som hinder till evangeliets enkelhet, klarhet och kraft. Enhet söks därför ofta på en funktionalistisk grund, för att uppnå större slagkraft i särskilda aktiviteter och ofta på grundval av antagandet att vi alla redan är ett – på ett osynligt sätt. I vissa fall finns det ett klart ointresse för enhet, särskilt när det finns en stark segregation eller en resignation inför den historiska verklighetens otaliga splittringar som verkar oöverstigliga.

4. Enhetens byggstenar

Historiskt sett finns det ibland en tendens i nya karismatiska kyrkor att när man har upplevt stark tillväxt och blivit etablerade, uppstår en längtan efter fördjupning – och häri ligger ett frö till längtan efter enhet. Nya testamentet är så otvetydigt på det här området, att det inte kan ignoreras i längden. Svårigheten blir då att identifiera den Kropp i vilken enheten ska manifesteras. Det här är särskilt svårt i ett sammanhang där man har identifierat sig själv och byggt hela sitt existensberättigande på att »inte vara som andra«, eftersom det är i relation till dessa »andra« som enheten skall byggas. Här uppstår en utmaning, inte minst bland pastorer och ledare, att göra en omorien-tering i sin förståelse och förkunnelse. Detta blir mycket svårt om ledarskapets identitet bygger på en vilja att vara mer radikal, mer levande, mer äkta och mer biblisk än omgivande kyrkor och grupper. Alltså måste arbetet för enhet börja med en djupare förståelse av den egna identiteten som kyrka. Detta kommer att skapa förutsättningar för en djupare uppskattning av ecklesiologi och leda till att man öppnar sig för andra kyrkor som man tidigare inte har velat erkänna. Men när den här förståelsen av kristen enhet börjar utveckla sig, uppstår vissa fallgropar. Den första är tanken att ens uppdrag i själva verket är att förändra de andra. En annan är att man enbart vill stå samman för att man önskar nå ett visst strategiskt mål, och därför måste närma sig dem. Det här skapar ett pragmatiskt sätt att tänka på enhet utifrån en funktionalistisk anda som är kortsynt och i längden dömt att misslyckas.

När man begrundar de stora teologiska skillnaderna mellan de protestantiska, karismatiska nya kyrkorna och de sakramentalt orienterade historiska kyrkorna, kan det ytligt sett verka som att hindren för enhet är oöverkomliga, vilket jag dock inte tror är fallet. Från ett strikt ecklesiologiskt perspektiv, finns det många uppenbara och utmanande skillnader. Det är förmodligen ingen fruktbar utgångspunkt att börja där. Man kan då lätt hamna i debatter om struktur, ämbeten och förvaltandet av sakramenten, eftersom det är här de största skillnaderna finns, både teologiskt och kulturellt. Dessa skillnader är så stora att de nya karismatiska församlingarna ofta har övertagit ett mycket antagonistiskt sätt att tänka från de äldre protestantiska, evangelikala och pentekostala samfunden och knappt ens är villig att erkänna till exempel den Katolska kyrkan som en genuin kyrka. En skillnad görs ofta mellan »pånyttfödda katoliker« och kyrkan som ett yttre system fyllt av villfarelse. Syftet med gemenskap är då att »rädda« människor ut ur detta system. Det kan knappast bli någon djupare enhet förrän dessa attityder på djupet omprövas och överges, liksom liknande attityder från de historiska kyrkorna där man ofta betraktar väckelserörelser som sekter.

5. Ett kristologiskt centrum

Enhetssträvanden har ofta börjat med ett ömsesidigt erkännande av varandras dop. Det finns ett stort värde i detta, men frågan är om man inte hellre borde samlas runt den fornkyrkliga bekännelsen »Jesus är Herre« och göra detta till centrum för diskussionerna om en gemensam tro. Då kommer utgångspunkten inte att vara motsättningarna mellan sakramentala och icke sakramentala teologier, utan kommer att koncentreras kring Jesu Kristi person, hans frälsande verk och dess konsekvenser i och för Kyrkan i dag. I just kristologin finns stora förutsättningar för enhet. På det här området råder redan avsevärd samstämmighet. För det är i Jesu person, Guds inkarnerade son, den korsfäste, uppståndne och uppstigne Frälsaren, som vår frälsnings helhet finns. Den frälsningen ska levas ut och ges fullt uttryck i Kyrkan, Kristi kropp. Enkelt uttryckt, om vi kommer till en samsyn om Jesus, Guds son, om vi ser hans ansikte och förnimmer den härlighet och uppenbarelse som strålar från hans ansikte (Hebr 1:3; 2 Kor 3:18; Rom 8:29), då kommer vår gemenskap i den uppenbarelsen att mer och mer forma oss till hans avbild och där kommer enhet oundvikligen att uppenbaras och uttryckas. Detta verk att uppenbara Jesus Kristus för oss och i oss, är ett Andens verk. När vår överlåtelse åt bekännelsen att »Jesus är Herre« blir vår djupaste identitet, då är det Andens verk som också på djupet för oss samman. Ur detta växer då fram en djupare förståelse för denne Herres kropp, Kyrkan – och vår identitet där.

Det är ingen tillfällighet att Paulus viktiga kapitel om Andens gåvor, Första Korintierbrevet 12, också är kapitlet om enheten mellan de olika lemmarna i Kristi kropp. Detta kapitel börjar med den fornkyrkliga kristna bekännelsen »Jesus är Herre« (12:2), vilket Paulus säger, endast kan uttalas genom den helige Andes kraft. Här finns ett kristologiskt centrum, vilket genom den helige Ande skapar en ecklesiologisk verklighet som karaktäriseras av en ontologisk enhet, och en funktionell effektivitet från Anden.

Det här är en framkomlig modell för enhet som många nya karismatiska församlingar och grupper skulle vara öppna för. Den här vägen skulle leda både till ett sunt kristologiskt centrum och till ett erkännande av Andens verk i Kristi kropp som samfundsoberoende grupper skulle känna igen och bekräfta. Utifrån detta kan en ökad förståelse av Kristi kropps historiska utveckling och dess strukturella utformning komma snabbare. Det går knappast, i relation till Katolska kyrkan, att börja med Petrusämbetet eller jungfru Marias plats, eftersom dessa utgör två enorma stötestenar som skrämmer protestanter kanske mer än något annat. Men, i ljuset av ett uppenbarat kristologiskt centrum kan också de frågorna anta sina rätta proportioner, belysas i syfte att få tillbörlig uppskattning och till och med uppväcka nyfikenhet och respekt bland de nya karismatiska kyrkornas medlemmar.

6. Från kristologi till ecklesiologi

Ecklesiologiska frågor kan förstås inte undvikas – och det bör inte heller göras. I den här diskussionen kommer vi oundvikligen att tvingas ta itu med det paradigmskifte som reformationen innebar i förhållande till sakramentala och icke sakramentala teologier. För människor som har vuxit upp i en nyare karismatisk församlingsmiljö, framstår de traditionella kyrkornas sakramentala liv som främmande och föråldrat. Så skulle man kunna tro att det är, men erfarenheten hos många, inte minst bland unga människor i dessa sammanhang, säger att det inte alltid är så. Vi vet att människor som upplevt att de har fått en levande tro efter ett uppbrott från en sakramental miljö, ofta är mycket negativa liksom de som har fostrats i starkt anti-katolska miljöer. Dessa miljöer har ofta uppstått som en reaktion mot historiska kyrkor med en episkopal karaktär och en fast liturgi. Bland protestanter har sådana kyrkor ofta inslag av liberal teologi, med dess typiska rationella avståndstagande från Bibelns sanningar. Detta avståndstagande omfattar de klassiska troslärorna, men också, i upplysningens anda, ett förakt mot det övernaturliga och för Bibelns skildringar av tecken och under. Många av dem som har anslutit sig till nya karismatiska församlingar, men som har kommit från andra kyrkor, har ofta upplevt enkelheten, tron på Jesus, Skrifterna och Andens ingripande i vardagslivet som mycket befriande. Deras tro har blivit levande och har förankrats i verkligheten och i vardagslivet. Detta sker eftersom den kristna erfarenheten kommer i centrum på ett annat sätt och att förväntan på Guds omsorg och hans ingripande blir mer uttalad. Det handlar om en reaktion på den västerländska intellektualismen som så ofta har slagit rot i de historiska protestantiska kyrkornas teologi. Människor, särskilt från ickekristna och sekulariserade bakgrunder, men ibland också från historiska kyrkor med en teologiskt liberal karaktär, upplever den moderna teologiska debatten som anemisk och andefattig, ibland som ett direkt svek mot evangeliet och den moderna människans verkliga andliga behov. När man i dessa sammanhang talar om kyrkans objektivitet och visar kyligt avståndstagande från upplevelsebaserad kristendom, grundad i personliga upplevelser, uppfattas detta som en förklädd förnekelse av evangeliets löften. Den katolska betoningen på objektivitet och dess sakramentala teologi förkastas då lätt av dessa grupper. Här har den protestantiska liberalteologin gjort mycket skada och blivit ett instrument för alienation och främlingskap mellan olika väckelsekristna grupper och den Katolska kyrkan, vilken av dem – rätt eller fel – uppfattas som själva förkroppsligandet av formalism. Här spelar fruktan, inte bara för villolära, utan också för att gå miste om den kristna erfarenheten, oss ett spratt och håller många tillbaka från att närma sig de historiska kyrkorna.

7. Synen på det övernaturliga

Det finns ett antal beröringspunkter som kan tjäna som vägar till en större nivå av enhet. En sådan beröringspunkt är de karismatiska inslagen. Samfundsoberoende grupper har till stor del fått sin identitet – historiskt, teologiskt och praktiskt – från den pingst-karismatiska erfarenheten. Den erfarenheten är helt formerande för alla sådana grupper, men skiljer dem också från äldre evangelikala kyrkor och organisationer med vilka de i övrigt har mycket gemensamt.

Den lågkyrkliga protestantiska teologin, färgad av pietism, med sin betoning av det inre livet och den personliga erfarenheten, har i sig självt en djupt rotad misstänksamhet mot det sakramentala. En avskalad minimalism och en aversion mot yttre manifestationer har förmedlats från generation till generation. Detta bryts till en del upp i och genom den pingst-karismatiska framväxten. Här finns, ofta omedvetet, ett återknytande till yttre symbolhandlingar och yttre liturgiska manifestationer, om än i en annorlunda och mindre strikt form. Här finns också en förståelse av den sakramentala teologins förmedling av nåd och, åtminstone i vissa grupper, en förståelse av Jesu verkliga närvaro i nattvarden. Det här representerar ett definitivt avsteg från den historiska protestantiska teologin och, även om det sker omedvetet och embryoniskt, utgör det de facto ett närmande till en katolsk syn. Processioner, handpåläggning, smörjelse med olja och bönedukar är indikationer på en sakramental tro. Hela synen på det övernaturliga ligger klart närmare katolsk tro än vad det gör den klassiska evangelikala synen.

8. Potentiella vägar till enhet

Avslutningsvis kan man peka på ett antal områden där ett samtal om enhet skulle vara fruktbart.

1. Synen på Bibeln som Guds ord. På det här området råder det stora missuppfattningar av varandra på båda sidor. Pingst-karismatiska grupper blir ofta mycket överraskade när de inser att det finns en stark tro på Bibeln och en lång tradition av genuin och trogen bibelutläggning i den Katolska kyrkan. En förståelse av att »läsa Bibeln med kyrkan«, genom traditionen, skulle kunna uppnås relativt enkelt, om bara tillfälle ges till en pedagogisk förklaring av vad det egentligen betyder. Detta kan också medföra att den katolska kritiken av väckelsekristna som naiva fundamentalister faller. Bland katoliker finns det ofta en schablonmässig uppfattning av hur protestanter läser Bibeln – subjektivt, individualistiskt, ytligt bokstavligt, anti-intellektuellt, och så vidare – och detta skulle behöva bearbetas. Med grundval i en gemensam bibelsyn, skulle man kunna gå vidare och finna enhet gällande ett stort antal etiska och moraliska frågor, där man kanske har lättare att nå fram till en åtminstone en handlingsenhet i vissa specifika aktioner.

2. Kristologi. En medveten strävan att sätta Jesus i centrum skulle, som tidigare nämnts, skapa en större förståelse av vad båda parter anser vara det viktigaste i sin tro och en realistisk utgångspunkt för att gå vidare.

3. Den helige Andes verk i historien. De nya karismatiska församlingarnas erfarenheter av den helige Ande, som är en stor tillgång, kan på olika sätt spåras bakåt genom kyrkohistorien. Dessa erfarenheter måste respekteras av yngre karismatiska rörelser som den helige Andes verk, inte minimeras eller föraktas, och kan då tjäna som en grund för att återupptäcka den helige Andes verk i historien. Det förakt för kyrkohistorien som ofta finns i nya karismatiska församlingar och grupper har olika ursprung. Ett av dessa är förfallsteorin som i stort sett ignorerar allt som ägde rum efter 300-talet, eller till och med tidigare, fram till antingen reformationen på 1500-talet eller pingstväckelsen på 1900-talet. Detta ytliga och revisionistiska sätt att se på historien måste bearbetas och korrigeras. Först då kan den helige Andes verk genom kyrkohistorien till fullo förstås. Detta verk av den helige Ande måste lyftas upp, belysas och förstås. Då kan väckelsekristna få ett återupprättat förtroende för och förståelse av Kyrkan som ett redskap i tiden, i alla tider. Utan denna förståelse kommer all ecklesiologi att falla platt, eftersom de nya karismatiska församlingarna uppfattar allt tal om ämbeten, sakrament, tradition och senare proklamerade dogmer, som »senare tillägg«, och därför som uttryck av förfallet.

4. Den helige Andes verk i helgelsen. Det måste sägas att arbetet för enhet ytterst sett är ett Andens verk, som de nyare karismatiska församlingarna – som på ett särskilt sätt vill bekänna sig till Anden och vill vara trogna mot den helige Andes verk i tiden – måste gensvara på. I detta sammanhang bör det nämnas att det specifika Andens verk som vi kallar helgelse, är av särskilt intresse för samfundsoberoende grupper. Det innebär att man gärna vill samtala kring de specifika mekanismer som har skapat splittring, såsom högmod, elitism, maktbegär, villoläror och världslighet. Samma Andens verk som visar på vägar till enhet avslöjar också våra djupare motiv för splittring. Det finns ett behov av en djupare öppenhet för att analysera dessa mekanismer och underordna sig det Andens verk som avlägsnar dessa underliggande hinder för enhet.

5. Synen på enhet. Det finns en rädsla för formalisering av yttre organisatorisk enhet bland de nya karismatiska kyrkorna. Här ses inte Jesu ord i Johannes evangelium kapitel 17 som ett uttryck för yttre och synlig enhet. Man faller istället tillbaka på den reformatoriska synen av kyrkans »osynliga enhet«. Härtill kommer också en rädsla att yttre strukturer inte kommer att bevara Andens liv och frihet, utan istället kommer att kväva den. En syn på enhet i mångfald, av Kyrkans innersta väsen, av Kristi kropps liv och av enhet i hjärtat, vilka föregår den dogmatiska och strukturella enheten, måste belysas och pedagogiskt förklaras. Vikten av gemensam bön och gemensam handling i särskilda frågor, till exempel etiska problem, är av särskild betydelse.

6. Det eskatologiska motivet. Trots stora skillnader i eskatologin, finns det ändå många beröringspunkter. Det gäller synen på nödvändigheten av enhet »för att världen skall tro« (Joh 17:21). I pingst-karismatiska församlingar har ofta funnits en stor betoning av den yttersta tiden och upprättelsen av Kristi kropp, som inte kan ske utan en sann enhet samt en tro på en stor världsvid skörd av människor för Guds rike, innan Jesu återkomst (Matt 24:14). Detta kan inte ske om inte Kyrkan är enad och stark, andligt mobiliserad för att utföra detta uppdrag på ett effektivt sätt. Båda dessa element – upprättelsen av Kyrkan i enhet och Kyrkans uppdrag att nå världen – bär på eskatologiska drag, eftersom båda ses som villkor för Jesu återkomst.

Syftet med denna korta och summariska framställning har varit att ge några utgångspunkter för vidare samtal om enhet. Den är på inget sätt uttömmande, men kan förhoppningsvis användas som ett utkast för att koncentrera sig på vissa områden där samsyn är tänkbar och där det kunde vara möjligt att gå vidare mot en djupare enhet. Detta är absolut nödvändigt för Kristi kropp, som i dag är djupt plågad av osunda splittringar, som så starkt står i motsättning till hjärtat och viljan hos Honom som är huvudet för kroppen, Jesus Kristus.

 

Ulf Ekman

Ulf Ekman är fil kand, teol kand, grundare av församlingen Livets Ord samt författare av ett femtiotal böcker.
Written By
More from jonis
Himladrottens härmän
Nordens kristnande är ur missionshistoriskt perspektiv en mycket lång process. Längst blev...
Read More
0 replies on “Vägar till enhet”