I Guds vildmark

av Andrew Louth

»Alla de stora religionerna föddes mellan öknen och stäpplandskapet«, säger Carlo Carretto någonstans.1 Man kommer att tänka på de gånger Muhammed drog sig undan till berget Hira i den arabiska öknen och den uppenbarelse han fick där som slutligen blev Koranen; eller på Buddhas avfärd från faderns palats till skogarna och ödetrakterna i norra Indien. Även Bibeln ger stöd för uppfattningen att öknen är platsen där Gud uppenbarar sig för män och kvinnor: tänk på Mose på berget Sinai i öknen (2 Mos 19ff.), eller på Elias möte med Gud på samma berg (här kallat Horeb: 1 Kung 19:8), eller på Johannes Döparen, förelöparen, som »predikade i Judéens öken« (Matt 3:1), eller på den plats vildmarkens avskildhet hade i Jesu liv, där han frestades i fyrtio dagar innan han påbörjade sin tjänst (Matt 4:1-11 och paralleller), där han ofta drog sig undan för att be till sin Fader (Luk 4:42, 6:12, 9:18, 11:1, etc.) och där han på berget Tabor (eller möjligen berget Hermon)2 förvandlades (Mark 9:2-8 och paralleller).

Öken – natt – grav: samtliga miljöer där mänsklig aktivitet nekas tillträde. Men de är alla platser där Gud kan verka, där den gudomliga kraften kan manifesteras

Det är därför värt att lägga lite tid på att studera öknen och vad den betyder i berättelsen om Guds handlande med män och kvinnor i Bibeln. Det första man kanske bör lägga märke till är att öknen inte är den ultimata symbolen: man stöter på öknen många gånger under berättelsens gång, men berättelsen varken börjar eller slutar där. Den berättelse Bibeln återger börjar i en trädgård, Edens lustgård, paradiset (vilket är det grekiska ordet för en trädgård): en trädgård är behaglig, fylld av blommor och frukter och bäckar och fontäner, inte alls ofruktsam och ogästvänlig. Åtminstone var den här trädgården det:

Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och Herren Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Livets träd liksom trädet med kunskap om gott och ont satte han mitt i lustgården. Från Eden gick en flod ut som vattnade lustgården … (1 Mos 2:8-10)

Mellan trädgård och stad

Det var på en sådan behaglig plats som män och kvinnor skapades att leva tillsammans, enligt berättelsen i Bibelns början. Där skulle de glädja sig och vara lyckliga. Bibeln slutar heller inte i en öken: aposteln Johannes ser en stad:

Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer …« (Upp 21:2-4)

Det slutliga mål mot vilken aposteln, profeten, skådar är en stad i harmoni med Gud, med invånare i harmoni med varandra, en plats där det inte finns någon misär, någon död. Att staden också omnämns som brud för tankarna till den märkliga lilla bok i Gamla testamentet, Höga visan, som hyllar kärleken mellan en brud och en brudgum, som hyllar en kärlek utan skam och fruktan, den kärlek som Adam och Eva var ämnade att dela i sin trädgård, precis som Höga visan själv utspelar sig i en trädgård (se 4:12; 5:1, etc.).

Det är mellan trädgården och staden som vi finner öknen. Adam och Eva drivs ut ur trädgården, till följd av deras synd, som grundläggande var olydnadens synd: trädgården är inte längre något som ges åt dem som en plats att njuta av och leva i. Marken måste brukas: den måste plöjas och odlas, nu under stor möda, för att ge ifrån sig föda och »i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd«. Om människan försummar att bruka jorden och vårda den, blir den ofruktsam, ogästvänlig – en öken. Öknen är ett hot, en varning, en sporre till arbete, mellan Edens lustgård och Guds stad. Första Mosebokens tidiga kapitel beskriver skissartat – inte mer – människans försök att hålla öknen borta: Adams ättlingar bor som nomader i tält (se 1 Mos 4:20); de lär sig att tillverka redskap och vapen av brons och järn (jfr 4:22), att lätta upp sin hotade existens med musik (jfr 4:21). Det mänskliga livets förbannade natur, i förvisning från lustgården, visar sig i Kains mördande av Abel och ännu mer avgörande i den etablerade ondska som utplånas genom floden. En ny början äger rum med Noa. Den här gången antyder myten att mänskligheten satsar på något mer än en nomadisk tillvaro. Den här gången församlar de sig för att bygga en stad: inte den Guds stad som aposteln får se »komma ner från himlen, från Gud«, utan en stad som reser sig från jorden, med »ett torn som har spetsen uppe i himlen« (1 Mos 11:4), ett monument över mänsklighetens trots mot Gud. Den här staden, tornet, Babel, omintetgörs genom en språkförbistring, ett åstadkommande av ömsesidig oförståelse genom en mångfald av mänskliga tungomål.

Bortom mänsklig kontroll

Mänskligheten, i sin förvisning från trädgården, försöker skydda sig från öknens intrång genom att ta skydd i en stad, en jordisk stad, grundad av människor som sluter sig samman för att skapa en känsla av självtillräcklighet. I den bibliska historien utgör detta fonden mot vilka de som vågar gå ut i öknen porträtteras, de som vågar förlita sig enbart på Gud, de som vågar överge illusionen av mänsklig självtillräcklighet och leva i lydnad till Gud.

Den förste … den förste var faktiskt Noa. Havet – floden – talar kanske till och med starkare än öknen om ett område som är bortom den mänskliga förmågans kontroll. Arken, buren av samma vatten som övertäckte den mänskliga civilisationen – en ark byggd i lydnad till Guds befallning, så stor att den verkade oanvändbar, mänskligt sett: kan man tänka sig en starkare symbol för övergivandet av den mänskliga självtillräckligheten och förtröstan enbart på Gud?

Men Noa är ett isolerat exempel, nästan en falsk början. Raden av våghalsar börjar på riktigt med Abraham. »Herren sade till Abram: ›Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig‹ … Abram begav sig i väg … och drog sig allt längre söderut till Negev« (1 Mos 12:1, 4, 9, eng. övers.): Negev är den stora öknen söder om det heliga landet. Abrahams liv framställs som ett liv i lydnad, inte lydnad till någon mänskligt förståelig beräkning, utan lydnad till den Okände, till den översinnlige Guden, en lydnad i tro, »en visshet om det man inte ser« (Heb 11:1). Därför säger Hebréerbrevets författare:

I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets strand, detta trots att han var så gott som död. (Heb 11:8-12)

I tro på den okände Guden, och i lydnad till honom, lämnar Abraham sitt hus och beger sig ut till ett främmande land. Han färdas genom öknen i sökandet efter den stad »som Gud har format och skapat«.

Detta är öknens första lektion: att uppge det mänskliga samhället och den mänskliga kontrollen, och att lita enbart på Gud. Den är inte anti-human som sådan; det är en fråga om prioriteter. Resultatet är omformandet av det mänskliga samhället, »staden med de fasta grundvalarna«, men det kommer endast att förverkligas om Gud är första prioritet. Och det kommer bara att uppnås genom vårt uppgivande av mänskliga försök att själva värja oss och kontrollera och forma vår omgivning och vårt samhälle.

Öknen som Guds vildmark

Men det är i berättelsen om Mose och redogörelsen av uttåget som öknen blir ett centralt tema. Moses överlevnad som spädbarn var resultatet av hans föräldrars uppgivande av varje mänskligt försök att rädda honom, för att förtrösta på försynen, på Gud. Bebisen i korgen gjord av vass upptäcks av faraos dotter, som uppfostrar honom som sin egen son. Men början av Moses egna möte med Gud äger rum i vildmarken, där Mose söker efter sin svärfars fårflock sedan han hade flytt från Egypten. Han kommer till Horeb (vilket forskare identifierar med berget Sinai, på Sinaihalvöns södra del):

Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: »Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.« När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: »Mose! Mose!« Han svarade: »Här är jag.« Då sade Gud: »Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.« Och han sade: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.« Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. (2 Mos 3:2-6)

Det är i öknen, i ensamhet, som Mose möter – eller snarare blir mött av – Gud. Vid den brinnande buskens mirakel känner Mose en överväldigande förnimmelse av platsens helighet, så att han upplever sig manad att ta av sig sina skor. Och sedan befaller Gud Mose att vara det verktyg genom vilket han skall befria Israels folk från egyptiskt förtryck. Mose tvekar, ber om Guds referenser och får höra Guds mystiska uppenbarelse av sig själv som »Jag är den Jag är«: En som inte kan definieras genom jämförelse eller kontrast, utan som helt enkelt är … den han är – En som inte förstås utifrån andra saker, utan En utifrån vilken alla andra saker får sin mening. Öknen ter sig som en passande plats för en sådan uppenbarelse: öknen, själv utblottad på allt utifrån vilket jämförelser låter sig göras; öknen, vars ofruktsamhet utgör en passande kontrast till Guds transcendenta fullhet.

Mose återvänder till Egypten, efter sitt ensamma möte med Gud vid berget Horeb, för att övertyga farao att släppa Israels folk fria. Hans begäran har dock en särskild form, som återigen involverar öknen. Mose frågar: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!« (2 Mos 5:1). Guds folk ska sättas fria så att de kan gå ut i öknen och tillbe sin Gud. Öknen symboliserar uppgivandet av mänskliga angelägenheter så att Gud allena kan bli deras enda angelägenhet. Ett sådant erkännande av Gud som vår enda angelägenhet – inte bara vår främsta angelägenhet – den utifrån vilken alla andra angelägenheter ska förstås och över huvud taget beröra oss – ett sådant erkännande av Gud är tillbedjan, tillbedjan av En som säger: »Jag är den Jag är«. Öknen gör oss förmögna att skymta något av Guds transcendens, något som alltför lätt kommer i skymundan i den mänskliga tillvarons angelägenheter.

Beroende av Gud

Uttåget, korsandet av Röda havet, ledde Israels folk ut i vildmarken, öknen. Pentateuken berättar om fyrtio år i öknen, fyrtio år under vilka Israels folk var omedelbart, mirakulöst, beroende av Gud för sitt uppehälle. Vi läser om hur Gud försåg dem med manna och vaktlar; vi läser om hur de som genom sin mänskliga förståelse försökte ingripa i den gudomliga försörjningen genom att samla mer än vad som behövdes för en dag, fick sitt verk omintetgjort. Det de hade sparat till dagen därpå hade ruttnat (2 Mos 16:16-21). »Ge oss i dag vårt dagliga bröd«; »Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga« (Matt 6:11, 34). Återigen detta uppgivande av ängsligt mänskliga beräkningar för förtröstan på Gud.

Öknen var för Mose, och genom honom för hela Israel, platsen där de levde i beroende av Gud och där Gud uppenbarade sig. På berget Sinai (som det nu kallas) uppenbarade sig Gud för Mose i en teofani som var ännu mer dramatisk än den brinnande busken:

Hela Sinai berg höljdes i rök därför att Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt. Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst. (2 Mos 19:18-19)

Sedan följer uppenbarelsen av Lagen, Torah, med början i de tio budorden. Vid ett annat tillfälle går Mose och de sjuttio äldste tillsammans upp på berget:

De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. Men han lät inte sin hand drabba de främsta av Israels barn. De skådade Gud, och sedan åt de och drack. (2 Mos 24:10-11)

Det här tillfället, firandet av förbundet som ingicks mellan Gud och Israel, där Gud uppenbarar sin vilja för Israel så att de kan leva i fred och harmoni med honom, ses av den bibliska författaren som något anmärkningsvärt: Gud, vars närvaro är så intensiv att den överväldigar ynkliga människor (jfr. 1 Mos 32:30; Dom 6:22f; etc.), låter människor äta och dricka i hans närvaro.

Mose får höra hur han ska fira den »närvaron«: flera långa kapitel beskriver dekorationerna för uppenbarelsetältet (2 Mos 25-27) och ytterligare kapitel förklarar offerceremonierna (2 Mos 28-30). I det tältet, utanför lägret, bortom samhällets mänskliga angelägenheter, också för ett samhälle så beroende av Gud som detta, uppenbarade Gud sin närvaro och talade till Mose:

Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. (2 Mos 33:9-11)

Intimitet och mystik

Men trots att Gud talar till Mose »ansikte mot ansikte« som en vän, under den här perioden i öknen, få Mose inte »se« Guds ansikte. Senare i samma kapitel ber Mose att han skall få se Guds »härlighet«, men får svaret: »Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva« (33:20). Istället ställer Gud Mose i en klyfta i klippan och »när min härlighet går förbi skall jag … låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se« (33:22-23).

Senare generationer, såsom Filon, den alexandrinske juden som nästan var samtida med Jesus, och efter honom många av de kristna fäderna, såg Moses möte med Gud i vildmarken som en slags arketyp för alla mänskliga möten mellan Gud och människor. Många, särskilt helige Gregorios, biskop av Nyssa i slutet av 300-talet, slogs av hur Mose möte med Gud på samma gång är ett möte av stor intimitet och ändå ett möte som blir ännu mer mystiskt. Ljuset från den brinnande busken ger vika för molnen och mörkret på Sinai och kulmen tycks vara att Gud vänder ryggen åt Mose helt och hållet. Gregorios själv tolkade detta som Guds yttersta outgrundlighet: ju närmare vi kommer, desto mindre tycks vi veta och desto mer förbryllande och överraskande blir Gud.3 Andra tolkade Guds »rygg« som hans kreativa verk – inte han själv, utan vad han gör – eller de verk i vilka Guds uppenbarelse verkar hemlighållas, särskilt delarna av Kristi passion (2 Mos 33:11-23 är en av läsningarna vid vesper på långfredagen i den bysantinska riten).

Förnyelsen av förbundet

Berättelsen om de fyrtio åren i öknen är inte bara en berättelse om närhet till Gud och Guds uppenbarelse av sig själv: det är också en redogörelse av israeliternas flitiga gnällande och om försök att överge Gud som kulminerar i berättelsen om guldkalven (2 Mos 32). Trots det så är det ökenvandringens tid, till skillnad från den tid som följde därefter, då israeliterna enligt den bibliska redogörelsen började bosätta sig i Palestina, som av den senare profetiska traditionen betraktas som en slags guldålder. Förnyelsen av förbundet, som så ofta bröts av Israel, ses ofta som ett slags återvändande till öknen. Berättelsen om Elia anspelar på detta, när han efter sin dramatiska seger över baalsprofeterna på berget Karmel, av rädsla för Isebel, flyr ut i öknen till berget Horeb. Där, på de plats där förbundet ursprungligen hade ingåtts, uppenbarar Gud sig på nytt för sin profet:

Herren sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.« Och se, Herren gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning (svag stilla röst, eng. övers.). Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. (1 Kung 19:11-13)

Det är väldig skillnad i jämförelse med Guds dramatiska uppenbarelse för Mose på Sinai berg. Här är de dramatiska manifestationerna av Guds kraft inte manifestationer av hans närvaro; hans närvaro manifesteras istället i en »svag stilla röst« eller »ljudet av en svag susning«, något som lätt skulle kunna missas om det inte vore för öknens tystnad. Det utgör en vändpunkt för Elia, en upprättelse av hans tillförsikt. Han återvänder från Horeb, finner en lärjunge i Elisa och därigenom inleds de händelser som kommer att leda till kung Ahabs fall, han som var trolös mot Israels Gud under inflytande av sin hustru Isebel.

Tanken på ett återvändande till öknen kan också återges ganska uttryckligt. Hoseas profetia skildrar Guds budskap till Israel:

Därför skall jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till hennes hjärta. Sedan skall jag ge henne tillbaka hennes vingårdar och göra Akors dal till en hoppets port. Där skall hon sjunga som i sin ungdoms dagar, som på den dag då hon drog upp ur Egyptens land. (Hos 2:14-15)

Guds förbund med Israel, sett som en kärlekspakt, kommer att förnyas där det först ingicks: i öknen. Vildmarken ses som en slags mötesplats, en hemlig plats dit älskande kan dra sig tillbaka – en hemlig plats, undan från allt som distraherar, där Gud kan uppvakta sin älskade, Israel.

En ofruktsam plats, en hemlig plats, en plats som människor inte kan göra något av, där bara Gud kan göra något. Det är i sådana ordalag Mose besjunger Guds handlande med sitt folk (sett som maskulint den här gången):

Han fann honom i öknens land, i ödslig, tjutande ödemark. Han omslöt honom och tog honom i sin vård, han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn väcker upp sitt bo, och svävar över sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog emot honom och bar honom på sina fjädrar. Blott Herren ledde honom … (5 Mos 32:10-12)

Men de profetiska texter, där öknens bildspråk är som mest utvecklat, är de delar av Jesaja som tillhör en senare profet från exilen:4

Öknen och ödemarken skall glädja sig,
hedmarken fröjda sig och blomstra som en lilja.
Den skall blomstra skönt och fröjda sig,
ja, fröjda sig och jubla.
Libanons härlighet skall ges åt den,
Karmels och Sarons prakt.
De skall få se Herrens härlighet,
vår Guds majestät …
Ty vatten skall bryta fram i öknen,
strömmar på hedmarken.
Den glödande sanden skall bli en sjö,
den torra marken vattenrika källor …
(Jes 35:1-2, 6-7)

Hör på mig, ni som far efter rättfärdighet,
ni som söker Herren.
Se på klippan, ur vilken ni är uthuggna,
och på gruvan, ur vilken ni har grävts fram …
Ja, Herren tröstar Sion,
han ser med medlidande på alla dess ruiner.
Han gör dess öken lik Eden,
dess ödemark lik Herrens lustgård.
Fröjd och glädje skall höras därinne,
tacksägelse och lovsångs ljud.
(Jes 51:1, 3; jfr. 41:17-20)

Här är inte öknen endast en plats där Guds närvaro manifesteras, utan Guds kraft manifesteras snarare i förvandlingen av öknen: den ofruktsamma öknen förvandlas av Gud till Eden, paradisets lustgård. Öknen blir en slags naturlig analogi till fattiga människor, de som i Bibeln ses som beroende av Gud och därmed de som får ta emot hans nåd och belöning. »Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike«: salig är du öken, för du ska bli ett paradis.

Ökenprofeten Johannes

Öknen, ofruktsam för mänskliga syften, är öppen för gudomliga syften. Så när tiden för det nya förbundet börjar gry, framträder dess härold, Johannes Döparen, från öknen. Men Johannes Döparen är mer än en profet från öknen, han är profeten av öknen. Detta är något Abbé Huvelin5 tog fasta på i sina predikningar om den helige Johannes Döparen:

Honom som ingen känner – 30 år av Nasaret – av denna förintelse – en djup skräck att vara någon – Ecce agnus Dei! Vem är du, då?

En röst – inte mer – ett glas från vilket vätskan har druckits – och redo att krossas … tanken när den har yttrats … ett intet som försvinner, som upplöses.

Så utgår en stark röst från denna botfärdighets, denna anspråkslöshets sköte – detta liv som inte betyder något för världen … Hela hans varelse är en röst – den måste vara stor för att en sådan röst ska kunna utgå från den. Och tala om Gud.

Med rätta kallar han sig själv en röst. Han är faktiskt där för att ropa ut. De tar honom för Honom! Han skakar plötsligt till djupet av sin varelse likt en galning – hycklare, lögn, att bära uppskattningens börda – han behöver bekänna det. Jag skall skingra förvillningen. Om det vore så, skulle allt vara förlorat! Vad är en röst? En röst som brister ut. Ödmjuk – ett rop som dör medan det yttras. Vad den bar förblir – själv dör det – Men storhet …

En röst. Den är inget. Den är en hel del – Den brister ut – men den har sagt ett ord – kraften i en röst.

En röst, det är inte mycket. Den brister ut, upplöses, försvinner. Ja – men om den ställer någon inför den sanning som fanns innan och kommer att finnas efteråt. Evig seger.6

Johannes Döparen inkorporerar öknen, dess tomhet, dess ofruktsamhet, genom att vara en röst: ett ljud som bär en mening, men inget i sig själv. Och genom att vara det blir Johannes en modell för varje kristen. Eftersom Johannes införlivar öknen, inte bara i sin livsstil, utan i själva sitt väsen, blir han ett verktyg för Guds syften, budbäraren, förelöparen, den som pekar på Kristus. Man kommer att tänka på Johannes Döparens långa, beniga finger på Matthias Grünewalds Isenheimaltare eller Döparens gestalt på ikonostasens sida, som leder ens blick mot Kristusfiguren på högra sidan om de heliga dörrarna.

Frestad av Satan

Och öknen har, som vi har sett, en plats också i vår Herres liv. Efter sitt dop leds han ut i vildmarken av Anden (Mark 1:12): »Och han vistades i öknen under fyrtio dagar och frestades av Satan. Där levde han bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom« (Mark 1:13). Markus redogörelse av vår Herres frestelse är mycket mindre detaljerad än den som återfinns hos Matteus och Lukas. Men den frambringar kanske öknen ännu skarpare: en plats utanför staden, bortom mänskliga omsorger, också goda och eftersträvansvärda omsorger, en plats bebodd av icke-mänskliga varelser, av vilda djur, av änglar, av Satan. Det kanske verkar rimligare att tolka detta som att Jesus tillbringar tid i ensamhet, med sina rädslor och sitt hopp. Många människor klarar inte av att vara ensamma särskilt länge, så de ser till att de aldrig är riktigt ensamma. Även om de inte har någon med sig, dövar de ensamhetens udd genom radion eller teven, stereoanläggningen eller något annat – med distraktion, med något som avleder och underhåller. Något som muntrar upp – eller snarare något som dövar vår djupa längtan efter verklig lycka, en lycka som kommer inifrån, snarare än något som grips tag om – och tappas bort – utifrån. »Jag har ofta sagt«, berättar Pascal, »att den enda anledningen till människans avsaknad av lycka är att han inte har lärt sig att förbli i sitt rum under tystnad.«7

Jesu liv, som det presenteras för oss i evangelierna och särskilt hos evangelisten Lukas, är fyllt av stunder av avskildhet: det fyrtio dagarna i början av hans tjänst, stunder av tidig morgonbön innan hans lärjungar har vaknat, hans tid av avskild bön i Getsemane trädgård innan han arresteras. Och dessa är långa perioder av avskild bön – dagar och timmar, inte minuter. Det är inte märkligt att de som har lockats att följa Kristus nära också har lockats till liknande stunder i avskild bön och till den öken som förser oss med villkoren för sådan bön, inte heller att några av Kyrkans lemmar, för hela Kroppens skull, har funnit sitt kall i öknen.

Avskildhetens öken

Om vi tittar på öknen i Jesu liv, såsom den framställs i evangelierna, är det flera saker som slår oss. För det första återvänder Jesus om och om igen till öknen, trots att hans tjänst var en tjänst till män och kvinnor, där de befann sig, i byar och i staden. Ett sådant tillfälle var Kristi förklaring, då Jesus drog sig undan med den inre kretsen lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, och gick »upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem« (Mark 9:2). Bland Abbé Huvelins papper finns det flera meditationer över Kristi förklaring, som utan tvekan utgör material för predikningar. En för samman öknen där Jesus frestades och vildmarken där berget Tabor stod:

Varför inte?
Öknen – med vilda djur – jag förstår
(a) Frestelsen. Jag känner mig själv djupt engagerad i den striden.
(b) Men vad har denna strålglans med mig att göra, denna strålande vithet?
Invändning: På den här arma jorden, mellan dammet som smutsar våra fötter – och molnen där man tappar huvudet, där sikten besväras och förvirras!
(c) Att tala om förvandlingen i detta liv som vanställer.
Svar: Låt dig inte bedras! Du är också djupt delaktig av denna härlighet.
(a) Människosonen så att vi kan bli Guds söner. Detta är Sonen!
Tala inte ont om livet. Det har haft sin sorg. Universum.
(b) För att världen ska bli lycklig. Men stor.
Men det vi beklagar oss över är inte det som Gud har skapat – utan det vi har gjort i trots mot Gud – konsekvenserna av våra fel.
(c) Förtvivlan – den farligaste frestelsen förstörs av hans kritik vid varje beröring.

Och meditationen fortsätter i följande avslutning:

Han som älskar – förvandlar också.
Titta närmare. Jesus. Livet.
Låt oss ta tag. Låt oss utföra förvandlingens verk. Kom så skall du få se. Och vi skall gå in i mysteriets innebörd. Vi skall inte se något av det – men de andra – kanske inte ens de troende – men de som känner något slags släktskap – och saker kommer att framstå för oss som nästan sanna – och vi skall känna igen!8

Den frihet öknen skänker, att vi vet när vi konfronteras med oss själva utan att misströsta: den friheten öppnar våra ögon för att se Kristi härlighet uppenbarad på berget, uppenbarad som Sonen, vår broder.

Natten i Getsemane

En annan sak vi märker när vi ser på öknen i Jesu liv är att öknen är inte alltid en bokstavlig öken. Vi har nämnt Getsemane som en plats där Jesus bad i avskildhet. Det var ingen öken: det var en trädgård. Men det var natt och Jesus var ensam (lärjungarna sov): erfarenheten i trädgården rekapitulerar erfarenheten av frestelserna i öknen och förädlar Kristi mänskliga vilja till närmre och närmre lydnad till hans gudomliga vilja, Faderns vilja. På en mänsklig nivå kan det verka som att den uppsökta avskildheten under Jesu liv förberedde honom för denna stund då han accepterade kalken med hela sin varelse: »Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.« Natten i Getsemane var den sista öken Jesus trädde in i, innan han försköts från människornas samhälle och blev upphängd i luften, på ett kors.

Och sedan ytterligare en öken, ytterligare en icke-bokstavlig öken: graven. I likhet med öknen, i likhet med natten, är den en negationens symbol. Precis som öknen är ofruktsam, varken fruktbärande som en trädgård eller befolkad som en stad, precis som natten är mörk, berövad på ljus, så är graven en frånvarons och negationens plats, dödens plats, viloplatsen för ett lik. Öken – natt – grav: samtliga miljöer där mänsklig aktivitet nekas tillträde (»Natten kommer«, säger Jesus, »då ingen kan arbeta«: Joh 9:4). Men de är alla platser där Gud kan verka, där den gudomliga kraften kan manifesteras: »[Herren] … gör dess öken lik Eden, dess ödemark lik Herrens lustgård« (Jes 51:3). Eller som vi får höra proklameras under påsknattens gudstjänst:

Detta är den natt då du först ledde våra fäder, Israels barn, ut ur Egypten och ledde dem torrskodda genom Röda havet.
Detta är den natt som utplånade syndens mörker genom eldstodens ljus.
Detta är den natt som i dag över hela världen skiljer dem som tror på Kristus från världens laster och syndens dunkel, upprättar dem till nåd och förenar dem med helighet.
Detta är den natt, i vilken Kristus, efter att ha krossat dödens bojor, steg segerrik från dödsriket.

Ut ur natten, ut ur graven

Detta är den natt, detta är den natt … då Gud handlar. Och i uppståndelsen, genom Guds kraft, blir så graven en plats av liv. Därför sjunger ortodoxa kristna under påsknattens gudstjänst verser som dessa:

O lyckliga grav! Den mottog i sig Skaparen, likt en som sover, och blev gjord till en gudomlig skattkammare av liv, för vår frälsning, som sjunger: O Gud, vår befriare, välsignad är Du.
Alltings Liv låter sig läggas i graven, enligt de dödas lag, och Han gör den till en uppvaknandets källa, för vår frälsning, som sjunger: O Gud, vår befriare, välsignad är Du.9
Kom, låt oss se vårt Liv som ligger i graven, så att Han får ge liv åt dem som ligger döda i andra gravar.10

I den heliga lördagens hymner blir Kristi grav, så att säga, transparent till en annan grundläggande symbol av negation: helvetet. Genom att träda in i graven, träder Kristus in i helvetet, de dödas boning, och befriar alla dem som döden har hållit fångna i helvetet, eller dödsriket, alltsedan Adam:

I dag klagar dödsriket och ropar högt: »Min makt har uppslukats; Herden har korsfästs och Han har uppväckt Adam. Jag har blivit berövad dem jag en gång härskade över; i min styrka slukade jag dem, men nu har jag kastat upp dem. Han som blev korsfäst har tömt gravarna; dödens makt har mist sin styrka.« Ära vare ditt kors, o Herre, och din uppståndelse.11

Öknen – natten – graven – till och med dödsriket själv: de är alla symboler för negation och förlust, men alla förmögna att förvandlas genom Guds kraft. Vägarna genom öknen är vägar som utforskar negationens och förlustens gränser och bortom dem finner bevis på Guds kraft, och uppståndelse. Symbolerna vänds ut och in eller sammanställs med en slående motsägelse: den trånga graven blir en brudebädd, helvetet självt leder oss tillbaka till paradiset:

Josef bad om Jesu kropp och han lade den i en ny grav: för det var passande att Herren skulle komma ut ur graven som ur ett brudgemak. O Du som har krossat dödens makt och öppnat paradisets portar för människor, ära vare Du!12

 

1 Citeras av Mary Craig i hennes introduktion till God of the Impossible: daily readings with Carlo Carretto (London, 1988), s. xii.
2 Se A. M. Ramsey, The Glory of God and the Transfiguration of Christ (London, 1949), s. 113.
3 Se, till exempel, Jean Daniélou, From Glory to Glory (London, 1962).

4 Författaren återger majoritetspositionen bland Jesaja-forskare, även om det traditionellt sett har uppfattas som ett enat författarskap (övers. anm.).
5 Henri Huvelin (1830-1910) var en katolsk präst i Paris (övers. anm.).
6 Citerad i Lucienne Portier, Un précurseur: l’abbé Huvelin (Paris, 1979), s. 162.
7 Pensées, nr. 136 (Lafuma edn; eng. övers. A. J. Krailsheimer, Harmondsworth, 1966, s. 67.). (På svenska: Tankar, övers. anm.)
8 Citerad i Portier, s. 172f.
9 The Lenten Triodion, övers. Moder Maria och Arkimandrit Kallistos Ware (London, 1970), s. 650.
10 Ibid s. 652.
11 Ibid s. 655f.
12 Ibid s. 652.

Andrew Louth

Andrew Louth är präst i rysk-ortodoxa kyrkan och professor emeritus i patristiska och bysantinska studier vid University of Durham. Denna text är ett utdrag från boken The Wilderness of God (London: Darton, Longman and Todd, 2003) och är översatt och publicerad med författarens tillstånd.

Comments are closed.