Församlingsbygge i mångkulturell miljö

av Hans Erik Bylund

Församlingsbygge i mångkulturell miljö

Botkyrka är en av Sveriges mest mångkulturella kommuner. 60% av de 95 000 invånarna har utländsk bakgrund. Botkyrka Pingstförsamling, som har funnits i snart 100 år, har cirka 700 medlemmar, med bakgrund i mer än 40 länder.

Att bygga församling i mångkulturell miljö innebär många utmaningar, men framför allt många möjligheter:

Guds vision att hans hus ska vara ett bönens hus för alla folk (Jes 56:7) kan bli verklighet. 

Försoningen, det centrala budskapet i kristen tro, kan bli synliggjord. Jesus död på korset innebar försoning mellan Gud och människan, men också människor emellan. När människor från olika etniska bakgrunder är tillsammans i församlingen så talar det starkt om försoningens kraft. 

För en tid sedan blev en av våra ledare hämtad med taxi efter församlingens söndagsgudstjänst. Den muslimske chauffören bara stod och gapade när människor från världens alla hörn vällde ut ur kyrkan. Vad är det här, undrade han? Jag har aldrig sett något liknande? Vad handlar detta om? 

Att vara en församling med människor från många olika länder är en försmak av himmelen, där det finns människor från alla länder, stammar, språk och folk inför Guds tron (Upp 7).

Därför är det så viktigt att som församling ta vara på de möjligheter som det innebär att människor från hela världen kommit till oss.

Vi vill att alla som kommer till vår kyrka ska förstå att de är inbjudna att följa Jesus tillsammans med oss och vara delaktiga i församlingsbygget. Men det finns utmaningar när människor från olika etniska bakgrunder och kulturer kommer till en församling som funnits i många år, med sin kultur och sitt sätt att vara församling. Vem ska anpassa sig efter vem?

Situationen påminner om den i Efesos. Församlingen bestod av judar (de gamla i gården) och hedningar, icke-judar, som genom tron på Jesus blev en del av Guds folk. Paulus säger till nykomlingarna: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar, utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud” (Ef 2:19). I Guds församling finns det inga gäster. Den som blivit en del av Guds folk är med på allvar, oavsett bakgrund. 

Fungerar det så i våra församlingar? Får alla vara delaktiga i församlingsbygget? Kan alla vara med och bygga? Vill vi bygga tillsammans?

Får alla bygga?

I Efesierbrevet 2:14 talar Paulus om att Jesus rivit skiljemuren. Han tänker förmodligen på ”hedningarnas mur”, som fanns tempelområdet i Jerusalem. Fram dit var hedningarna välkomna, men att passera den var strikt förbjudet

Men Jesus river alla hinder för människor att komma in i Guds närhet, från hedningarnas mur ända in i det allra heligaste. I Jesus uppstår därför en gemenskap utan gräns. ”Nu är ingen lägre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus” (Gal 3:28).

Frågan är om vi trots det sätter upp murar, osynliga gränser för människor från andra länder när det gäller församlingsengagemang?  Välkomna med, men bara till en viss gräns.

Vår erfarenhet är att det är viktigt med tydliga signaler att troende från andra länder är välkomna med fullt ut. Det handlar bland annat om:

Öppenhet i kyrkan

Vi behöver tala och agera på ett välkomnande sätt. Inte uttrycka oss internt i gudstjänsten och utgå från att alla vet vad eller vem som avses. Det är viktigt att vi som varit med länge hälsar, lär oss namn och inte ser människor med annan bakgrund som en grupp, utan som individer.

Hos många finns en rädsla för människor från andra länder, och därför en tveksamhet att släppa in dem i gemenskapen. Även den nyomvände Paulus mötte rädsla när han försökte ansluta sig till församlingen i Jerusalem. Det var stängt, men det fanns en dörröppnare – Barnabas. Han introducerade Paulus genom att berätta om hans omvändelse (Apg 9:26-28).

Barnabas hade suttit ner, lyssnat och lärt känna Paulus, och kunde därför introducera honom. Så fungerar det också i dag. När vi tar tid och sitter ner vid kyrkkaffet och lär känna människor med annan etnisk bakgrund försvinner rädslan, och vi blir dörröppnare.

Öppenhet i hemmen

Församlingen byggs inte bara i kyrkan, utan även i hemmen och vardagen. Hemmen är en viktig plats för integration. Många tvekar att bjuda hem människor från andra länder. Men det är i hemmen det händer. Församlingar har förvandlats därför att det funnits en eller flera personer som målmedvetet öppnat sina hem. 

I Botkyrka Pingst är våra hemgrupper avgörande för att människor med olika bakgrund lär känna varandra och för att nya i Sverige blir delaktiga i församlingsbygget! 

Öppenhet för ledarskap

Finns det en osynlig mur för människor från andra länder när det gäller ledande positioner i församlingen? Välkommen, javisst, men ledarna ska väl ändå vara svenskar. Men för att integrationen ska vara på riktigt behöver det finnas en öppenhet att vara med och tjäna i alla funktioner. Inte kvotering, men en öppenhet för de gåvor Gud sänder. I vår församling finns ledare med utländsk bakgrund i många av våra hemgrupper, i barnverksamhet, lovsång, församlingsledning. Det borde vara fler, men vi är på väg.

Kan alla bygga?

När vi nyligen byggde ut och renoverade vår kyrka blev det tydligt att vissa i församlingen är väldigt skickliga byggare, medans andra helst ska hålla sig

undan. Men i församlingsbygget kan alla vara med. Paulus skriver att den helige Ande fördelar sina gåvor på var och en så att det blir till nytta (1 Kor 12:7). Detta gäller oavsett var vi kommer ifrån.

Men när vi är tillsammans från många olika kulturer, vilken kultur ska då gälla i församlingen? Den svenska? Eller ska vi blanda?

Vi kallar oss inte för en mångkulturell församling, utan en mångetnisk. Därför att det inte handlar om att blanda kulturer. Eller att nya ska infoga sig i svensk församlingskultur. Det är Guds rikes kultur som gäller, och den utmanar oss alla, oavsett om vi är svenskar, kongoleser eller chilenare. 

Det är en stor fördel att vara en mångetnisk församling. Min erfarenhet är att vi har upptäckt olika sidor av Guds rike, samtidigt som vi alla har blinda fläckar. Jesus säger att Guds rike är som en surdeg som knådas in i degen tills allt bli syrat (Matt 13:33). En del av detta knådande sker i mötet mellan etniska grupper där vi utmanas och utmanar varandra att följa Jesus.

Ett område där jag och andra med mig upplevt oss utmanade är bön. Många nysvenskar har med sig en kultur av fokuserad och intensiv bön. När Pingst hade fortbildning för pastorer delade jag rum ett antal veckor med min kongolesiske medarbetare som vid varje paus gick ner på knä vid sängen på hotellrummet för att be.

Många har med  sig en frimodig tro och en iver att nå människor med evangeliet. Ett par chilenska systrar i vår församling har fört tolv personer till tro och dop de senaste åren. En pakistansk man tar promenader varje vecka och hittar ständigt människor att föra till tro. Här utmanas vår svenska försiktighet.

Ytterligare områden där vi med svensk bakgrund utmanats är synen på pengar, gemenskap och karismatik.

Självklart finns det också saker i den svenska frikyrkokulturen som kan få utmana andra. Ett exempel är tjänande ledarskap. I vissa kulturer upphöjs kyrkliga ledare på ett osunt sätt. Vid ett tillfälle höll jag på att bära ut disk efter kyrkfikat då jag hörde en röst som sa: stanna! En afrikansk man stod med sin telefon och ville fotografera, eftersom han aldrig i sitt hemland sett en pastor göra sådant.

Alla kan vara med i församlingsbygget, eftersom Anden utrustar alla. Och det är inte en viss lands församlingskultur som är den rätta, utan ritningen är Guds rikes kultur! 

Vill vi bygga tillsammans?

Vill vi som varit med länge släppa in nya? Är vi beredda på att förändras? För integration handlar inte om att människor ska komma och bli som svenskar, utan att församlingen förändras och det blir något nytt. Är vi beredda att låta oss utmanas av andra sätt att vara församling, som ibland kanske stämmer bättre överens med Bibeln än det sätt vi är vana vid?

Och vill troende från andra länder vara med i etablerade svenska församlingar? Är det inte lättare att vara för sig själv, tala sitt eget språk och fira gudstjänst på sitt eget sätt? Många vill bygga egna församlingar. Och i många församlingar finns det egna grupper för olika språk och folk.

I vår församling vill vi prioritera den gemensamma gudstjänsten där vi alla är tillsammans. Vi har gudstjänster även på andra språk, exempelvis arabiska. Men ledarskapet där är tydligt med att detta är för den första generationens invandrare.

 Vi har många fler arabisktalande i den gemensamma gudstjänsten än i den arabiska gruppen, eftersom strategin är att dra till det gemensamma.

Trots utmaningarna vill vi i Botkyrka Pingst vara en församling där människor med olika etniska bakgrunder bygger tillsammans. Så att Guds vision bli verklighet, försoningen blir synlig och vi blir en försmak av himlen.

Hans-Erik Bylund

Hans-Erik Bylund pastor och föreståndare för Botkyrka Pingst.
Written By
More from jonatansa
Navigera genom solsken och stormar
Om ledarskapets strävan, styrka och sötma Om någon tror att ledarskap är...
Read More
0 replies on “Församlingsbygge i mångkulturell miljö”