Ett andetag av tillit

av Christine Viklund

Tänk om det vackraste vi går igenom just nu är ett andetag av tillit? Att andas in tillsammans med den helige Ande, och stanna upp en stund innan vi andas ut igen. Att syresätta trötta muskler som brunnit på sparlåga länge, och syresätta hjärnan med kreativitet och nytt liv. Tänk om andetaget är en gåva till din relation med Jesus och en gåva till ditt ledarskap?

I början av den här pandemin så pratade jag och Pappa Gud mycket om tillit, om att stanna upp, bli kvar, förbli nära – oavsett vad som rusade runt omkring oss.

Och nu när vi går in i nästa vända som ser helt annorlunda ut, med andra utmaningar och andra förutsättningar, så handlar våra samtal om stormen. Stormen som inte är emot oss, utan för oss. Stormen som leder oss till tillit, och som drar oss nära sanningen om vilka vi är. Nej, jag säger inte att Gud sänder stormen, men ibland sänder han oss in i stormen för att kunna ta oss igenom stormen.

Tänk om den storm vi befinner oss i, oavsett om det för dig personligen är corona eller något helt annat, inte är emot oss, utan för oss. En inbjudan till tid med Jesus i båten där allt det som finns inom oss kan tittas på tillsammans med Tryggheten själv. En inbjudan till att inte vara densamme när båten kommer över på andra sidan.

Den här stormen är för dig om du låter den vara det

Den helige Ande besitter den mest kreativa och mest innovativa kraft som existerar. Skaparen och Livgivaren blåser liv in i kaoset och skapar ordning. Vad skulle hända med alla oss som sitter fast i våra känslor av otillräcklighet och jämförelse om vi fäste vår blick på Jesus som sover lugnt i båten? Alla vi som kämpar med oro kring allt det där vi har i våra händer som vi inte kan förändra, om vi där i båten lät den helige Ande göra sitt verk i oss? Om vi släppte kontrollen och vågade lita på Kärleken?

Just nu – på grund av stormen – är jorden i våra hjärtan oerhört mjuk och rörlig. Själens trädgård kan blomstra om vi lutar oss in i denna säsong. I andetaget, i stormen, i vinden som rör sig och vattnet som forsar fram så luckras jorden i hjärtat upp. Och om vi vill finns det en inbjudan till att läka och växa. Vi kan antingen blåsa bort i stormens vind och tappa fästet, eller så kan vi borra våra rötter djupt och låta stormen verka för oss. Just nu, när allting andas in, får vi välja hur vår tillit ska se ut när vi andas ut igen. Just nu när allt ställs på sin spets, får vi välja hur våra hjärtan ska se ut när vi börjar gå igen.

Som det ser ut här och nu så går det inte att luta sig mot det välbekanta och betrodda – så varför inte låta detta bli en tid av kreativitet och innovation? Låt det livgivande vattnet hitta nya vägar att ta sig fram. Låt nya källor flöda igenom och rensa och läka och utveckla. Kom ut ur prestationsbubblan och kliv in i identiteten av att tillhöra någon som har koll och svar på alla frågor, men aldrig överbelastar våra själar med tyngden av dem. I stället bjuder Pappa Gud in oss i intimitet, hjärta mot hjärta, där vi kan höra slag för slag som slår och rösten som viskar: ”Jag har dig, och jag har det här i min hand.”

Vi är inte i ett väntrum

Vi är på väg över till andra sidan. Där finns det människor med behov, brustna livs­öden och utmaningar större än vi kan ana. Men där finns också löftet om kreativitet, sanning, liv och en dag i taget, tillsammans med den som aldrig släpper taget om oss. Tillsammans med den som aldrig ger upp om oss och vars kärlek ingenting kan skilja oss ifrån.

Kanske har din storm ingenting alls med corona att göra. Kanske var det storm redan innan vi befann oss i en pandemi. Kanske stormade det kring ditt ledarskap, ditt äktenskap, din hälsa, din familj, din församling, din ekonomi, din tro eller din psykiska hälsa, långt innan dess. Kanske blev detta mer än något annat bara droppen som fick bägaren att rinna över. Eller pausen som fick dig att inse hur trasigt allt det där du upprätthöll vecka efter vecka verkligen var. Vilken storm du än befinner dig i så finns det en väg ut. Det börjar och fortsätter med tillit, med att fästa blicken på Jesus, komma ihåg vem du tillhör och var du är placerad.

Lutar vi oss in i stormen och allt den kan ge oss så kommer vi över på andra sidan tryggare i vår identitet, med mindre oro. Hur lutar man sig in i en storm då? Det innebär så klart inte att man omfamnar den som något gott eller lever i förnekelse om förödelsen den orsakar. Men det innebär att man väljer att se att till och med det som är smärtsamt har gåvor till oss, om vi bara vill. När det stormar har vi en möjlighet att skjuta våra rötter djupt i Gud och djupt i tillit.

När vårt fokus är på stormen och våra ögon konsumeras av allt som rasar så glömmer vi vilka vi är och vem Gud är. Vi lär av Petrus att det är viktigt vad och vem vi fäster blicken på. Vi lär av Petrus att det är livsavgörande att hålla sig så nära Jesus, att hans hand kan greppa oss om vi vacklar, att vi kan lita på honom som kan sova i stormen.

Vi är placerade i honom som kan sova i stormen och den här stormen kan vara en gåva till ditt ledarskap om du låter den vara det.

Tillit och ledarskap

Det är inte det utvändigt mätbara som definierar dig som ledare. Det är förvandlingen på din insida som gör dig till en ledare värd att följa. Det är inte hur väl du lyckas jobba upp era online-gudstjänster eller hur väl ni lyckas möta alla era mål för 2020 trots corona. Det är hur krisen får ditt inre att vakna till nya sidor av vem Gud är i dig och vem du är i Gud. Och dra dig djupare in i tilliten av den relationen. Det är inte huruvida du inte tappar medlemmar till en annan församling under krisen. Det är att du inte tappar din koppling med den som kan ge dig identitet och värde bortom människors applåder och bekräftelse.

Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.
  Johannesevangeliet 15:4

Det är svårt att leva för yttre bekräftelse och det är fullständigt omöjligt att bli kreativ när vi krampaktigt håller fast vid våra fasader och hoppas att ingen ska se igenom dem. In till kärnan där vi alla är osäkra och sårbart utelämnade till allt det där vi inte vet. Kreativitet kan inte finnas utan sårbarhet, utan risk och utan tillit.

Det faktum att vi befinner oss i en pandemi ger oss en bra anledning att prata om livets stormar och hur de påverkar vårt inre, som människor och som ledare. När det stormar runt omkring oss prövas inte bara det vi har i våra händer utan kanske framför allt det vi har inom oss. Vad händer i dig när allt det här händer runt omkring dig?

Det finns de av oss som kan dra sig till minnes tidigare stormar och kriser som drabbat vårt land eller oss själva personligen. Det går att jämföra och utvärdera och landa i insikten att allt kommer att bli bra till slut. Att även detta ska gå över. Det finns de som upplever detta som livets första riktiga grundvalsskakande tid. En tid när allt de trodde var säkert och fast i tillvaron rubbas och ruckas. Det finns också alla de som står däremellan, de som levt igenom tuffa tider förut men ännu inte landat i vilan att det verkligen kommer att bli bra. För hur landar vi egentligen där?

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.
  Romarbrevet 8:28

Gemensamt för oss alla är att denna tid är ett andetag. För någon är det ett lugnt och långt andetag, av återhämtning och uppbyggelse. För en annan är det som efter ett löppass, när hela kroppen krampar efter luft och andetagen är många och snabba. Men inbjudan till förvandling gäller oss alla. Detta kan vara en chans att starta om. En chans att tänka om, tänka nytt. En inbjudan till reflektion och en inbjudan till sårbarhet. Sårbarhet inför varandra och inför Gud. En inbjudan till att kapitulera inför insikten att vi inte har alla svar och att vi inte behöver ha alla svar heller. Sanningen är att ingen av oss vet exakt vad som kommer sedan.

Vi människor – och särskilt vi ledare – vill så gärna ha kontroll över vad utgången kommer att bli, vad allting kommer att leda till och hur framtiden kommer att se ut efter. Vi är ofta så fokuserade på att kontrollera det där som kommer efter, att vi tenderar att missa här och nu. Här och nu finns en vacker inbjudan till att dra nära Gud och låta vårt inre förvandlas i närheten av helhet och sanning.

identitet föder kreativitet

För faktum är att vad som faktiskt är viktigt just nu, i dag, i nästa andetag, är att vi lär oss leva i kärlek, lär oss leva älskade. Kärlek som i en mening innebär tillit. Att lita på att godhet och nåd faktiskt är det som följer oss alla våra dagar. Att lita på att Gud är god och gör gott. Att lita på att vi inte kommer att överges eller försakas. Det enda vi vet är att vi har denna stund, detta andetag. Och det enda vi kan kontrollera på riktigt, är hur väl vi kapitulerar inför kärleken och låter den definiera oss. Hur väl vi låter sårbarhet och tillit styra vårt nästa steg, ett i taget, närmre sanningen om vilka vi är och sanningen om vem Gud är. Det förändrar allt.

Om Gud är god och om Guds avsikt alltid är kärlek så finner vi vårt svar på stormens problem i att luta oss in. Inte in i kaoset utan i vem Gud Är mitt i kaoset. I Gud finns svaret på hur även detta ska vändas till något gott. I den som Är kärlek finner vi svaret på hur även detta ska vändas till att bygga mer kärlek i oss och hur mer kärlek ska utvinnas ur oss.

Och där i platsen av tillit och sårbarhet finns kreativiteten. Utan sårbarhet finns ingen kreativitet. Och utan tillit finns ingen sårbarhet. Och utan relation finns ingen tillit. Som tur är, är det en relation med kärleken själv vi bjuds in i.

Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.
  Första Johannesbrevet 4:16

Om vår identitet består i vad vi naturligt är bra på, klarar av och kan lösa själva, vad gör vi då när vi inte längre kan förlita oss på det? När kraften tryter, när stormen kommer, när människor sviker. Nej, vår identitet består i att vi är älskade och har blivit inkluderade i den perfekta relationen av ömsesidig, självutgivande kärlek som är Treenigheten. Vi tillhör. Bibeln lär oss att allt som är skapat är skapat i Kristus och att vi är placerade i honom. Där är vår plats av värde, tillhörighet och sanning. I Kärleken. Och där föds kreativiteten i oss, för att vi drar nära Kreatören av allt. Vad händer med din själ när allt som kan rubbas gör det? Vad i dig består då orubbligt?

Christine Viklund

Christine Viklund är verksamhetsansvarig för Pingst Omsorg.

Comments are closed.