Ledarskapet och den andliga kampen

I den här artikeln vill jag beröra ledaren och den andliga kampen. Vi har alla sörjt över ledare som misslyckats: ledare som allvarligt sårats eller sårat andra, för att inte tala om de som har fallit. Den som, liksom jag, varit ledare i många år i församlingen vet hur svår den andliga kampen är och hur lätt det är att göra fel, hamna fel, kompromissa med uppdraget, fastna i fiendens fälla eller ge upp. 

Någon har sagt att det krävs ett särskilt slags ledarskap i krig – jag tror att det sades i bedömningen av Winston Churchill, att han hade egenskaperna för att leda landet i krig. Jesus gör ingen hemlighet av att lärjungarna kommer att vara i ett krigstillstånd. Guds rike går fram och denna världens furste trängs tillbaka, men kapitulerar inte trots att det avgörande slaget är vunnet.  Vi behöver förstå allvaret i kampen och den bibliska uppenbarelsen beskriver kampen som ytterst verklig och samtidigt omöjlig att klara av utifrån våra mänskliga resurser: 

Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker någon att sluka (1 Petr 5:8). 

Så i den andliga kampen är vi helt beroende av Jesus och den helige Ande. I egen förmåga kan vi inte uträtta någonting. Detta vet vi teoretiskt, men så ofta lever vi som om vi klarar av uppdraget själva. Präst- och pastorsutbildningarna betonar relativt lite vikten av ett helgat och helt ledarskap. Att ett andligt ledarskap i församlingen behöver leva med korta räkningar till Gud, transparent och uppfyllt av den helige Anden. Petrus säger att vi behöver nykterhet och vaksamhet.

Ledare har en utsatt position. Kraven på en ledare är stort, och när det gäller andligt ledarskap räknar Paulus upp en rad förutsättningar, karaktärsdrag och egenskaper för den som åstundar att bli ledare i församlingen. Dessa egenskaper ska skydda ledaren och församlingen, så att uppdraget ska kunna fullföljas och inte väcka splittring eller onödig anstöt. Paulus vet att andligt ledarskap är utsatt för mycket mer än mänskligt motstånd. Därför verkar det vara viktigt för honom att det finns en mognad och en karaktär, så att fienden inte ska ha någon inflytande och makt över ledaren. Vi läser om detta i Första Timoteusbrevet 3. I sin stora undervisning om församlingen skriver han i Efesierbrevets fjärde kapitel: 

Han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp (Ef 4:11f). 

Det går inte att utrusta eller ge vidare det man själv inte har tagit emot eller lever i. Andligt ledarskap är beroende av ett dubbelt förtroende. Först och främst handlar det om att ha förtroendet från Herren. Ledarskap är en Guds utkorelse, men det måste också finnas förtroende från dem man är satt att leda, annars kommer det inte finnas någon som följer. Ledarskap för Guds folk är helgat av Herren, igenkänt och erkänt av folket.

Vi ser genom hela Gamla testamentet att folkets ve och väl i mycket hänger på om ledaren vandrar Guds vägar. När kungen inte lyssnar till Herren och vandra bort från honom, får det konsekvenser för hela folket. Detta är naturligtvis en andlig princip. En blind kan inte leda. Den som själv gått vilse eller irrar i mörkret kommer nödvändigtvis att leda dem vilse som tar rygg på honom eller henne. Därför är det heller inte konstigt att ett av fiendens första och viktigaste mål är ledarskapet. När Israels folk upplevde ett av sina största andliga lågvattenmärken så står det: ”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott” (Dom 17:9).

Det finns bland Guds folk ett ledarskapsideal som visar att ledaren inte bara delar folkets villkor utan också går i spetsen för det. Jesus ger själv det exemplet både praktisk med sitt liv och i sin undervisning. Den som går före kommer att först utsätta sig för fiendens attack och också vara den som känner på motståndet i främsta ledet.

Vi vet från fiendens strategi att han vill splittra. Namnet djävulen kommer ju från det grekiska ordet diaballo – slita isär. Därför är splittring, att bli skild från Gud och från människor, hans mål. En av ledarens främsta uppgifter är att bevara den andliga enheten (se Ef 4:1ff), och att vara en herde som vakar över Guds hjord: 

Var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta (1 Petr 5:2).

Vi ser i Bibeln att det finns två huvud­strategier för fienden när han går till attack. Frestelse: där han försöker locka oss bort från Guds vilja, och motstånd: att med hot eller direkt motstånd och förföljelse skrämma lärjungen till att dra sig undan kallelse eller striden. Det finns stora löften från Gud när vi är trogna hans ord och vandrar på hans vägar. Herren har lovat att inte bara gå med utan också att strida för oss. När Guds folk står gemensamt inför Gud och ber finns det klara löften om bönhörelse. 

”Vad helst ni kommer överens om att be om i mitt namn det skall jag ge er” (Matt 18:19).

Jag vill här ta upp några aspekter av den andliga kampen som är speciellt viktiga för ledare i församlingen. Det finns inte utrymme att göra ett djuplodande studie i ämnet, utan jag vill belysa några infallsvinklar som kan hjälpa oss att urskilja fiendens strategi och förhoppningsvis också styrka oss. Motstånd kan ibland upplevas som om vi är fel ute eller som att det är fel på oss. Vi kan snarare se i Bibeln att vi har inget annat att vänta om vi gör det rätta. Det andliga motståndet visar sig i samhället och den rådande kulturen, och vi möter det även från andra människor. Motstånd kan då snarare vara ett tecken på trohet mot Herren. Detta är dock lite tveeggat, för naturligtvis ska vi inte provocera fienden eller söka konfrontation. Vi kan inte heller försvara brister och provokationer med att motstånd är naturligt. Församlingen och även samhället har till uppgift att pröva ledare och ska självklart kunna påtala fel och brister, utan att det genast ska kläs i termer av andligt motstånd.

Människofruktan eller gudsfruktan

En avgörande fråga för allt andligt ledarskap är på vems uppdrag vi leder och vem som vi ska avlägga räkenskap inför? Vem har vi vår lojalitet till, vem lyder vi? I grund och botten går det tillbaka på om vi fruktar Gud mer än människor?  (jfr Apg 4:19) Det är inte sällan vi ser att en ledare i Bibeln ger efter för människo­fruktan, och så bryter eller kompromissar med Guds befallning. När Mose sände de tolv spejarna in i Löfteslandet fylldes tio av dem av människofruktan. De sa: ”Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss” (4 Mos 4:32). Bara Josua och Kaleb hade den rätta gudsfruktan. Under Israels första kungatid möter vi kung Saul som när han såg att folket skingrades medan fienden samlades, så valde han att utföra ett offer själv tvärtemot Herrens befallning (1 Sam 13). Ett annat exempel finner vi i berättelsen om David och Goliat. Hela folket, även kungen, blev förskräckta för jätten och ingen vågade strida mot honom (1 Sam 17:11). I motsatts till detta lyfts i Bibeln ledarskap fram som litar på Gud och som lyder honom oavsett vilka personliga konsekvenser det får. Exempel på det är bland andra Josef och Daniel. Ynglingar som fruktade Gud mer än människor och som inte böjde sig för makten eller kompromissade med Herrens befallningar.  Jesus undervisade sina lärjungar: 

”Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer. Jag skall visa er vem ni skall frukta: Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna” (Luk 12:4f).

En ledare som fruktar Gud och vet att det är inför honom som vi ska avlägga räkenskap är fri att tjäna Herren och fri att leda hans församling utan att styras av rädsla för människor. Är det inte här som slaget om det andliga ledarskapet står? Det mest utmanande är när de som man är satt att leda vänder ledaren ryggen eller gör gemensam sak med ”fienden”. Något som många av Guds ledare i Bibeln fick erfara. Särskilt utmanande är det när de mest förtrogna, familjen eller de närmaste vännerna tar avstånd eller gör motstånd. Vi ser det när vi läser om Mose, David, Paulus och det är något som Jesus känner av vid flera tillfällen: 

Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget och hans egna tog inte emot honom (Joh 1:10f).

En utmaning i den andliga kampen som ligger nära till hands om vi brister i gudsfruktan är att lockas till att tillfredsställa våra egna behov före att troget fullfölja vår kallelse. Både frestelsen i Edens lustgård och Jesus frestelse i öknen har karaktären av att försöka locka till att tillfredsställa det egna begäret på uppdragets och Guds ords bekostnad. Jesus gör det helt klart:

”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig” (Joh 6:38).

När ångesten och oron jagar honom i Getsemane och han ber att kalken ska gå förbi honom så landar bönen i ”inte som jag vill utan som du vill” (Matt 26:39). 

Många av oss ledare har känt det andliga hotet att bli fråntagen vänner, levebröd och anseende. Ibland har vi kanske till och med misströstat om livet. Kanske har vi förlorat vår frimodighet, tystnat eller dragit oss tillbaka.

Ensam är inte stark utan ett lätt byte

Om isolering och upplevd eller verklig ensamhet blir konsekvensen av fiendens hot har han vunnit det första slaget. När vi blir ensamma utan församlingens beskydd blir vi ett lätt byte. Strategin hos de flesta rovdjur går ut på att försöka skilja en individ/ledare från flocken. En sårad ledare som blir lämnad och likt ett skadat djur drar sig undan, är verkligen illa ute. Vi är skapade till gemenskap och där fienden splittrar drar Anden oss samman och enar. Det är i den kristna gemenskapen som beskyddet finns och det är där vi kan bli upprättade, burna och utrustade. En av bilderna av den andliga kampen hämtar Paulus från den romerska armén. Sida vid sida skyddar vi varandra och kan agera tillsammans.

Den andliga kampen är inte annorlunda för en ledare än för varje kristen men konsekvenserna blir större därför uppdraget och ansvaret är större. 

Slaget om Guds ord

För att vi ska förstå varför kampen så tydligt står kring ledare så behöver vi förstå att det har med uppdraget att undervisa, tolka och med auktoritet använda Guds ord. Guds ord är den näring som Guds folk behöver för att orka med och förstå striden. Det är det vapen som fienden besegras med och det är det uppenbarelsens ljus som gör att vi kan känna Guds vilja och det ljus som leder oss i en mörk värld. Om ledaren överger Guds ord eller leder folket bort från Guds ord så får det omedelbara konsekvenser. Den helige Andes kraft som är avgörande i den andliga striden och en förutsättning för allt andligt ledarskap, verkar i, med och genom Guds ord. 

Eftersom Jesus leder sin hjord med sin röst och genom sitt ord, blir det kanske klart för oss varför slaget i dag mycket handlar om bibelsyn och bibelbruk. Ett folk som inte känner Guds ord och ett ledarskap som har lämnat Guds ord har inget i den andliga striden att göra. Andens svärd, som är Guds ord, är det vapen och den kraft som besegrar fienden. 

Så kunskapen om Guds ord, tron på Guds ord och bruket av Guds ord i ledarens liv och tjänst kommer att visa om vi går segrande ur striden och troget fullbordar det uppdrag vi har avskilts för. Därför ber Jesus: ”helga dem i sanningen: ditt ord är sanning” (Joh 17:17).