Att fly eller inte

av Johanna Bode, Julia Martinsson & Fabrice Ahishakiye

Vi lever i en samtid där valen är oändliga. När en elev i nian 2020 ska välja gymnasium inför hösten finns över 4 000 möjliga program och skolor att välja mellan. Stor valmöjlighet är på många sätt positivt och skapar utrymme för att det som Gud lagt ner i varje människa, ska få chansen att blomma. Samtidigt formar det även andra beteenden som hindrar samma resa.

I dag är även informationsflödet enormt och möjligheten att veta var alla ens vänner befinner sig genom sociala medier gör att en ung människa kan flacka runt på otaliga ställen under en fredagskväll. Jakten på att vara där det händer eller att inte missa något har format många unga människor i dag.

Vi ser också hur många i den unga generationen växt upp under ett stort beskydd av föräldrar. I allra bästa välvilja för sina barn har många föräldrar ständigt skyddat dem och aldrig låtit dem skrapa sina knän, ramla från ett bord eller bli av med en leksak när ett större barn tagit den. När barnen blivit större har det ofta funnits en förälder där som berättat att det är fel på de andra när man hamnat i konflikt. Att det är lärarens fel att man inte fick högsta betyg eller att det bara var otur att man kuggade på uppkörningen. Att ständigt bli räddad och med det bli fråntagen möjligheten att lära sig hantera misslyckanden formar dem också.

Samtidigt är den unga generationen som växer upp nu en generation som räknar med att behöva arbeta och slita för att komma någonstans i livet. Genom att växa upp i tider av kriser har man förstått att framgång inte kommer över en natt. Det gör att man tar exempelvis skolan på mycket större allvar i en tidigare ålder än föregående generationer.

Men vad händer när den generationen växer upp och ställs inför vuxenlivet? Vad händer när de ska stå på egna ben och dessutom kanske leda ett ungdomsarbete eller en församling? Med ett i grunden flyktigt beteendemönster kryddat med liten motståndskraft för friktion och misslyckande är risken stor att de flyr i stället för att stanna för att låta rötterna gå djupt när det gäller både relationer och tro.

Men just där dyker någon upp. En Gud, som kallar. En Gud som inte lovar en dans på rosor men som lovar att alltid vara med. En Gud som kallar att stanna kvar och som erbjuder sig att vara vårt starka torn och skydd, mitt i stormen. I dag behöver unga människor hjälp att stanna upp och höra hans röst och våga lyssna på den.

Jag satt för några dagar sedan med en ung människa och pratade om framtiden. Det finns en kallelse där, en medvetenhet om att Gud drar personen mot tjänst som pastor eller ledare i hans församling. Men ändå är det svårt och jag kan se några förklaringar till det. Det kan handla om överlåtelse, att det är en kamp att välja att tjäna Gud och inte sig själv. Kanske finns det drömmar som behöver ges upp för det större uppdraget? Det kan handla om vilka bilder man har av att vara pastor och svårigheten att se sig själv i det sammanhanget. Men många gånger tror jag det handlar om att våga tro på den inre rösten, våga tro på vad den helige Ande viskar i ens inre. Jag tror att det ofta handlar om att våga lita på att det faktiskt är en kallelse som gnager och att Gud har valt just mig till den uppgiften.

Att lyssna till den inre rösten och våga tro på den formar oss. Att vi tillsammans med den helige Ande kommer överens om vad vårt liv ska handla om gör oss starka. Det gör oss inte till människor som ständigt behöver andras bekräftelse för att våga stå kvar. Att vi själva är övertygade om att vi befinner oss på en plats för att Gud har kallat oss dit skapar ett ankare i våra liv och förutsättningar till uthållighet även när det stormar.

En sommar för många år sedan behövde jag egentligen inget sommarjobb. Pengarna skulle räcka ändå, men jag upplevde att Gud kallade mig i alla fall att göra några veckor inom hemtjänsten. Jag var lydig det Gud viskade i mitt inre. En dag stod jag utanför en dörr och skulle gå in till en kvinna och om jag ska vara ärlig såg jag inte fram emot att besöka henne. Då bad jag och påminde mig själv om att det var Gud som hade viskat till mig att ta jobbet. Med de orden knackade jag på hos kvinnan, gick in och besöket gick bra. Jag hade kunnat fly, men vissheten om att Gud gett mig uppdraget gjorde mig också viss om att Gud var med mig och det gav mig kraft och mod.

Ibland flyr vi. Inte för att vi medvetet är olydiga utan för att vi helt enkelt tänker att vi nog är på fel plats. Vi har nära till att tänka att svårigheten kommer för att vi inte passar för uppgiften och att vi skulle passa bättre någon annanstans. Ibland är det sant, ibland är det inte det, men problemet är att vi aldrig riktigt har frågat Gud. Det gör att vi ibland flyr när vi borde stå kvar.

Den inre resan är ett samspel mellan min ande och själ, och den helige Ande. Den helige Ande planterar en längtan, en kallelse, i mitt inre men det är först när jag vågar tro på den och ger den utrymme som den kan växa. Jag kan göra den mer tyst och otydlig genom att trycka undan den och kanske göra andra val. På samma sätt kan jag låta kallelsen växa genom att pröva den när jag gör val i linje med den.

Vad viskar Gud i ditt inre?

Johanna Bode

Johanna Bode är verksamhetsledare för Pingst Ung

Att man handlar utan hänsyn till den där viskningen i det inre, att man gör val som inte går ihop med vår övertygelse och kallelse, kommer förmodligen att märkas. Kanske inte på en gång, men att trycka undan den inre rösten kommer troligtvis att fälla krokben för oss själva om – eller jag skulle vilja säga när – omständigheterna inte blir så som vi hade tänkt.

Jag är en list-person. Skriver gärna listor för allt jag ska göra, hela tiden. Oftast digitalt, men ibland med papper och penna. Häromdagen gjorde jag det, och råkade i all hast göra en liten pil i stället för en kryssruta längst upp på mitt papper. Jag vill kunna sätta en fin bock framför avklarad uppgift, men det gick ju inte nu. I stället skrev jag vid pilen: ”vara bästis med mig själv”, som är ett av de ständigt pågående projekten i mitt liv. Och sedan fortsatte jag med kryssrutorna.

Vid den där listan slog det mig vad mycket det är jag tänker att jag ska få gjort och checka av. Bara jag får det där och fixar det där och skaffar det där så kommer jag att vara … där. Men vad är det egentligen som syns vid dagens slut? Det syns att jag inte bockade av ”dammsuga”, tro mig.

Men allra mest så syns det vad jag gjorde inuti. Och då menar jag inte att det alltid syns utåt, men inåt. Meningen vid pilen väger så mycket tyngre än att dammsuga, för det är det där som ger den djupare meningen i mitt jag. Det syns hur jag följer, eller inte följer, min Mästares viskning om riktning och det syns om jag varit trogen mitt inre.

Vad är pilen i ditt liv? Följer du den? Låter du den ta plats, eller täcker du över listan med sådant du ska få gjort? Sådant du bara ska fixa först? Om kryssen bara blir fler och fler – vilken roll har din pil då?

Sanningen är ju att vi inte behöver ha gjort allt och kunna allt innan vi ställer oss i tjänst för Guds rike. Men vi tycks ofta tro det, i ett samhälle som dessutom talar om att vi ska vara hundra procent säkra på vad vi tycker, gillar och vill.

I berättelsen om Eli och den unge Samuel ropar Herren på Samuel i natten. Samuel tror flera gånger att det är Eli som kallar på honom. Han springer dit – men finner inte målet. Till slut förstår de att det är Herren som kallar, och Samuel svarar: ”Tala, din tjänare hör.”

Likadana tror jag att vi kan vara ibland. Vi springer till det ena och det andra för att vi tror att det är det som är vårt mål. Det var ju ”passa upp på Eli” som var en punkt på min checklista. Då måste det ju vara det jag ska göra?

Men så vet jag där inne att det finns ett djupare kall. Precis som i den unga människan som satt framför Johanna. Det finns där och det väger allra tyngst trots allt.

Och då avgör inte andras åsikter om att jag ska bli läkare eller att jag ska satsa på en storslagen karriär. Spelar ingen roll att kompisarna flyttar till andra städer och att det där jobberbjudandet innebär bättre betalt. Går det inte i linje med det jag upplever att Gud viskar om mitt liv, så får jag välja bort det.

Jag har gjort mitt val, och jag väljer att stå kvar i det valet. Valet att lyssna och följa när min Herre talar.

De senaste gångerna som jag har stått inför att gå in i nya uppdrag så har Gud målat bilden om att springa i mina egna skor och inte i någon annans. För mina egna skor är inte för stora, inte för små, de skaver inte. De är mina. Det är vad Gud har gett mig.

Utrustade med just våra egna skor kan vi lita på att det räcker. Att vi räcker. Att vi inte måste sträva efter att vara allt och alla andra också.

Jag är ju nämligen ingen superhjälte som klarar allt och lite till i min egen kraft. Jag är en människa med allt det en människa är. Jag blir trött, hungrig, vill dra mig undan, vill välta lite bord och bränna någon buske. Sådan var Jesus med.

En mognad inför uppgiften handlar därför inte alltid om år av erfarenhet, studier och en inställning att jag kommer göra allt allra bäst här. En mognad kan också vara den där påtagliga tryggheten om att jag är rätt person på rätt plats just nu, och att det är nog. Det är befriande att få landa vid fötterna vid den Högstes mantel och ta av sin egen superhjältemantel som både vi själva och den här världen ofta vill att vi ska ha, täckmanteln om att vi minsann ska klara allt.

Den tidigare nämnda inre resan är den som ligger till grund för våra steg framåt och vår visshet om vad Gud leder oss till. Men den inre resan måste också i mångt och mycket stanna vid det inre. Där det är bara jag och Jesus. Det händer något med oss när vi får zooma ut och se att världen håller utan oss. Att vi kan vara bortkopplade från att göra en hel dag utan att jorden går under.

Om man är en person som älskar att göra är det här ingen lätt grej – men viktig. För vad händer med oss om vi alltid gör allt? Kanske har superhjältemanteln plötsligt blivit självklar och vi har blivit så fästa vid den, att den är omöjlig att få av? Vi har snurrat in oss tight i den och fastnat i vad vi gör och i vår uppgift.

Där och då blir svårigheter och misslyckanden i uppgiften direkta käftsmällar på vår egna identitet, för att vi ofta har svårt att skilja på vad jag gör och vem jag är. Att skrapa ett knä eller kugga uppkörningen blir så hårda slag att vi tror att vi är fel, när vi i själva verket bara gjorde lite fel. I stället för att sitta ner en stund och plocka smågrus ur skrubbsåret och göra oss redo för nya tag, så lämnar vi cykeln i diket och flyr. För det här var väl inte vad jag var kallad till då?

Gud kommer inte med vår kallelse i ett paket med snören. Han säger inte: ”Var så god, ta på dig den här manteln nu, och spring snabbt så att den fladdrar.” För sådana mantlar kan vi vilja fly från. De som handlar om vad vi gör och hur bra eller inte vi gör det.

Gud har från första början lagt en kallelse i dig, en gåva större än alla presenter och paket, en kallelse som först och främst handlar om att låta dig älskas. Bortom vad du gör! Som håller och är sann även när omständigheterna inte blir som förväntat. Han har sanningen om vilka vi är när vi inte är annat än är.

Omslutna av den sanningen och den kärleken kan vi få prova och chansa, göra några uppgifter hit och några dit. Några kryss på listan. Men riktningen om vad Gud har kallat oss till finns kvar överst på listan, och i slutändan får du alltid landa i sanningen om vem du är: älskad.

Julia Martinsson

Julia Martinsson är kommunikatör på Örebro Folkhögskola

 

En av de mest spännande och mest lästa berättelserna finner vi i Lukas­evangeliet kapitel ett i verserna 26–45. Här läser vi om hur en ung flicka, 15–17 år gammal, blir kallad till en av de viktigaste uppgifterna i Bibelns historia och för mänsklighetens överlevnad. Som i en dröm kommer Guds ängel till henne och förmedlar det budet som Herren hade sänt till henne. Maria, som hon heter, gör exakt det vi ofta gör när Gud kallar oss. Vi hittar ursäkter till varför vi inte kan göra det Gud har kallat oss till. Vi säger att tiden inte passar, att vi inte har den rätta utbildningen eller de rätta kontakterna. Vi börjar se på våra brister, och glömmer bort att han som har påbörjat ett gott verk i oss ska fullborda det. Vi säger att vi är för unga eller att vi inte kommer från den rätta familjen, men varje gång jag läser denna text så inser jag att det inte är det som gör att Kristus kallar oss till tjänst. Det är inte på grund av var vi kommer ifrån som han kallar oss, utan det är på grund av vår tillgänglighet. Vår egen överlåtelse till honom där vi säger ”må det ske med mig såsom du vill, inte såsom jag vill”.

Om vår tjänst inför Gud ska bero på oss själva så kommer vi att falla. Vi kommer att falla i att vi inte räcker till, att vi inte har presterat tillräckligt och att det hela tiden finns någon annan som är bättre lämpad till denna uppgift än vad vi är. I vers 33 ser vi hur Maria tvivlar i sin otro och frågar: ”Hur ska detta ske när ingen man har rört vid mig?”

Direkt ser vi hur budbäraren bekräftar henne med att säga: ”Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig.” Det är nästan skrattretande hur Gud, mitt i vårt sökande efter utvägar, talar till oss. Att han säger: ”Fabbe, det är inte genom din kraft utan genom min Ande. Det enda du behöver göra är att säga ja, överlåta dig till mig för den här dagen, inför det här lägret, inför den här hemgruppen, inför det här samtalet. Du kan lita på att jag är densamme i går, i dag och i morgon. Att jag är din Gud i din dödsskuggans dal och att jag är din Gud på toppen av berget.”

Jag vet inte hur det är för dig, men jag vet att jag ofta frågar mig själv: ”Hur vet jag att detta kommer att gå hela vägen?” Jag är nästan säker på att det var samma typ av fråga som den unga Maria ställde till budbäraren innan han lämnade henne. Det jag älskar mest med denna frågeställning är att Gud svarar på den också. Gud säger till henne i vers 36: ”Gå till din släkting Elisabet, hon som ej kunde få barn tidigare är nu havande.” Det som Gud säger är: ”Jag vet att du aldrig skulle kunna klara av detta själv, du behöver människor som har gjort detta före dig, människor som kan tala in i ditt liv.”

När jag läser dessa verser så inser jag vikten av att ha äldre mödrar och fäder omkring sig. Människor som har hört Gud tala till dem tidigare, som har vandrat med Gud i samma tjänst som jag är i eller längtar efter. Människor som kan hålla i mina små händer när jag tar mina första steg, som ser min inre kamp medan omvärlden trycker på, på utsidan.

När det kommer till tjänsten som ungdomspastor så känner jag igen mig i det gensvar som Maria gav, men i dag är jag tacksam till Gud för Elisabet-generationen i mitt liv. En generation som har sett mig, som har bett och ber för mig, en generation som jag kan luta mig mot i livets stormar och i livets segrar. En Eli-generation som talar om för Samuel-generationen hur man svarar när kallelsen är tydlig, men som är ohörbar på grund av rädslan eller ovissheten om vad som finns där. Någon som hjälper dig och mig att öppna tjänstens ryggsäck för att se vad som finns i den.

Så jag vill säga till dig som är en Maria-generation: lita på att han som har påbörjat ett gott verk i dig ska fullborda det. Lita på att han som bor i dig är större än den som bor i världen, och låt detta vara ditt varför i det Gud kallar dig till. Låt detta vara livlinan i det Gud utrustar dig för.

Till dig som är Elisabet-generationen, se dig omkring efter din Maria som Gud sänder till dig. Kom ihåg att Maria inte är en belastning eller en bromskloss för dig, utan en välsignelse i ditt liv. Maria är bekräftelsen på de löften som Gud har sagt till dig så som Lukasevangeliet 1:41-45 beskriver det. Kom ihåg att Josua behövde sin Mose på väg in till det förlovade landet. Vi kan vara säkra på att vår Gud är en generations-Gud, en Gud som för oss till varandra i den tjänsten var och en står inför.

Fabrice Ahishakiye

Fabrice Ahishakiye är ungdomspastor i Livets Ord, Uppsala

Comments are closed.