Församlingens olika rum

Goda relationer med trygghet & gemenskap

En ensamstående man skulle fylla 40 år. Han köpte ett par tårtor och ställde i kylskåpet och tänkte att någon skulle komma för att gratulera honom. Ingen dök upp, varken släkt eller arbetskamrater. Inte heller kom någon ifrån hans församling. 

När vi läser beskrivningen om den första församlingen så står att: 

… varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje (Apg 2:46).

Det låter som människor som tycker om varandra, arbetar tillsammans och som har ett gemensamt mål. En gemenskap där det fanns plats för familjer, de äldre, de som var socialt utsatta (främlingen, änkan och den faderlöse), och plats för barnen. Vi vet också att det fanns praktiska uttryck för att se till varandras behov (Apg 2:46). 

Åter till mannen med tårtorna. När han fyllde 50 år fanns han i en annan församlingsgemenskap där hans födelsedag firades i församlingsvåningen med både församling, släkt och vänner. Han hade hittat vänner och hade en uppgift i församlingen. 

Vad vi alla längtar efter

Alla längtar vi efter goda relationer med trygghet och gemenskap. Relationer där vi kan ”vara oss själva”, bli lyssnade på och bli förstådda. Där vi har utrymme att pröva våra tankar och både få med- och mothåll, utan att det blir hotande. Relationer som finns genom livets olika situationer och som är kvar även när omständigheter förändras eller det blir tufft och vi behöver stöd. 

Hur är läget i dag – vad ser vi i vår omvärld?

Vi lever i en urban och global tid där många flyttar på sig ofta, på grund av jobb, studier och intressen. Det finns så många möjligheter och alternativ när det kommer till att bo, arbeta och skaffa relationer.  Inte bara i närområdet utan nationellt och internationellt.

Många relationer är ytliga och inte sällan styrs relationerna utifrån ”whats-in-it-for-me?”. Alltså vad jag kan få ut ifrån relationen, och inte den ömsesidighet som en relation kan innebära. Det kan exemplifieras från två håll: Dels när man kommer ny till en församling och direkt ses som en lösning för luckan i arbetet för att fylla en uppgift. Dels när man som ledare i församlingen inte ses för den man är, utan alltid som en representant för den verksamhet man finns i, och får klä skott för saker som hänt i församlingen. 

Efter covid-åren upplever många kyrkor att människor har svårare att avsätta tid för församlingsgemenskap. Man har frivilligt eller ofrivilligt dragit sig undan, och nya vanor har ersatt de gamla. Om vi lämnar människor där kommer cybervärlden med poddar och sociala medier göra att relationer blir ensidiga.

Så trots otaliga möjligheter till att ha många relationer i dag, upplever många att ensamheten är större.  

Hur kan vi få relationer att hålla genom livets många skiften? 

Om relationer ska hålla under en längre tid behöver grunden för relationen inte vara för smal. Det behöver handla om en genuin kärlek och ett intresse för varandra. Livet är inte en ”spikrak” väg utan man förändras. Omständigheter som familj, arbete, utbildning, ålder eller hälsa påverkar oss och gör att vår inre karta ritas om. Då behöver relationer ha en generositet och öppenhet för att omfamna förändringar och ge utrymme för att få se annorlunda på saker och ting. 

Allt går så snabbt i dag. Men hållbara, långsiktiga relationer tar det tid att bygga. För att bli riktigt stark behöver en relation också gå genom tuffa tider.

Olika situationer för olika människor

Vi kan behöva fundera på olika åldrars förutsättningar för att förstå vad vi har att arbeta med. Som exempel: tonåringen behöver möjligheter att få ställa obekväma frågor, småbarnsföräldrarna behöver slippa dömas efter antalet gudstjänstbesök eller hur deras ungar sköter sig, de medelålders karriäristerna vill köpa sig fria ifrån den ideella städningen – det kan handla om tidsbrist, inte om avfällighet, de äldre som saknar sitt arbetsliv kan hitta mening med engagemang och gemenskap i församlingen. Om vi ser till de olika åldrarnas behov och ger utrymme för detta i församlingen så skapar vi möjlighet för alla att känna sig hemma och kunna utmanas till efterföljelse i den tid man finns i.

Församlingens olika rum för relationer

I en doktorsavhandling från 2018 skriver Arne Olsson om relationer i en ekumenisk kontext, alltså kyrkor emellan. Titeln är ”Förnyelse – Förbittring – Försoning”.¹ Avhandlingen handlar om relationer församlingar emellan, men jag vill applicera titeln på personlig nivå för att beskriva olika slags relationer.

Titeln på avhandlingen visar på ett mönster som relationer ofta följer.

Förnyelse: När en relation uppstår i en situation så hittar man varandra och får ett utbyte av varandras personligheter och den situation man finns i. Inte sällan så prövas detta i den fasen som Arne Olsson kallar förbittring. Det är att något händer som förändrar situationen. Reaktionen på detta och hur man agerar därpå, kan leda till en konflikt eller en situation där relationen svalnar, avståndet växer och man drar sig ifrån varandra och söker nya relationer. Det är här som försoning kan komma in, och är då vägen för att hålla kvar och fortsätta, eller att upprätta en bruten relation. Relationer behöver tid, och inte sällan en konflikt för att djupna och leva vidare. 

Arne Olsson använder även en modell, i sin avhandling, för att beskriva vad som utmärker olika typer av relationer. Han talar om finrummet, arbetsrummet och köksbordet. 

Finrummet: här får vi nya bekanta; vi möter nya människor som vi delar något gemensamt med. Rummet präglas av nyfikenhet.

Arbetsrummet: här skapas strukturer i relationen; man lyssnar och lär av varandra, arbetar tillsammans. Rummet präglas av ett genuint personligt intresse. 

Köksbordet: här skapas personliga vänner; omsorg och öppenhet växer. Rummet präglas av överlåtelse. 

Utifrån bilden med rummen kan vi fundera på hur våra egna relationer ser ut. I församlingsperspektivet kan vi ställa oss frågan: vilka rum befinner sig människors relationer i?

Min reflektion är att de flesta relationer i en församling är i finrummet, vi är bekanta. Man träffas, känner igen varandra, vet vissa grundläggande saker om varandra, delar församlingsgemenskap. I arbetsrummet är man närmare varandra och man arbetar tillsammans. Man utsätts för utmaningar som, när man arbetar igenom dem tillsammans, kommer att föra oss närmare varandra. Här finns ofta smågrupper, arbetsgrupper eller andra konstellationer i kyrkan. Köksbordsgemenskapen kan växa fram ur arbetsgemenskapen eller komma från ett helt annat håll. I den delar man livet med varandra. Det är inte nödvändigtvis det gemensamma arbetet som för oss samman, utan det är ett genuint intresse och utbyte vi har av varandra.  Helt enkelt vänskap som växer och fördjupas.

När Paulus säger om sin medarbetare Timoteus ”mitt trofasta och älskade barn i Herren” (1 Kor 4:17) skönjer vi en relation som är mer än arbetsrumsrelationen. Det är även köksbordsrelation. 

Tider av försoning

Något av det finaste man kan uppleva är försoning, inte bara mellan Gud och människa, utan mellan människor. Det är också ofta vägen till att relationer fördjupas. Att vara med att öppna vägen för en försoningsprocess är något av det viktigaste vi kan göra! Det uttrycker Guds hjärta. Insikten att man skadat någon eller skadat en relation, utifrån att man haft sin egen agenda i fokus, kan i bästa fall få oss att gå in i förkrosselse och ödmjukande för att hitta vägen till en ny startpunkt. Det behövs i alla relationer förr eller senare.  

Finrums- och arbetsrumsrelationerna är bra och absolut nödvändiga för ett gott församlingsliv och för en god församlingsgemenskap. Det är grunden för ett gemensamt fruktbärande arbete. 

Det är däremot köksbordsrelationen som har förutsättningar att vara den relation som håller genom livets olika svängningar och förändrade förutsättningar. Den håller fastän arbetsrummet och finrummet förändras. Kan vi identifiera våra köksbordsrelationer och värna om dem, så har vi relationer som håller under lång tid. 

Självreflektion

Som ledare eller pastor i en församling kan det vara hälsosamt att fundera över hur många köksbordsrelationer jag faktiskt har, så att det inte bara är arbetsrelationer eller finrumsrelationer. För i den händelse jag slutar mitt arbete (av en eller annan orsak) kanske jag hamnar i situationen där jag upptäcker att jag inte har några vänner. 

Som pastorsteam eller ledarteam tänker jag att man behöver gå före och visa på exempel på att leva i alla rummen. Man behöver också sitta ner och analysera hur människor träffas i församlingen. Är det i gudstjänsten eller finns det forum att mötas i generationsgrupper, arbeta tillsammans, finnas i lärjungagrupper eller Alphagrupper etcetera? Vi bör ställa frågor som: Hur mår de olika grupperna – barnen, unga, unga vuxna, medelålders, äldre eller grupper med nysvenskar? Hur många upplever ensamhet, och vad gör vi för att ge forum för att möta behovet av gemenskap? Här finns mycket pastoralt arbete att göra!

Det är Jesus som bygger sin församling (Matt 16:18) och jag tror att den är relationell. ”Han ska vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder” (Mal 4:6). Dessa församlingar är eller kan bli fantastiska platser där människor får långvariga relationer som hjälper oss igenom livets olika faser. När det fungerar tänker jag att församlingen blir en attraktiv plats, som också blir en stabil grund för mission och engagemang för lärjungaskap och Gudsrikesarbete som når ut i vårt samhälle. 

I den globala och urbana tid vi lever där många har ryckt upp sina rötter, kan också församlingen bli en plats för tillhörighet. Där kan våra kyrkor spela en viktig roll för att överbrygga den alltmer ökade ensamheten.