Guds helighet och det heliga livet

Guds helighet och det heliga livet – några teologiska perspektiv

Den Gud som vi som kristna tror på är helig. Ingen annan egenskap hos Herren omnämns så ofta i Bibeln. Faktum är att Gud beskrivs som ”helig” på mer än sexhundra ställen i sitt ord. Det är självklart att det här måste få konsekvenser också för vårt sätt att tänka kring ett kristet ledarskap.

Den grundläggande betydelsen av ”helig” handlar om att vara avskild. Gud är skild ifrån allt i den här världen som är bristfälligt eller syndigt. Beskrivningen av Gud som helig kan därmed sägas handla om hans radikala ”annorlundahet”. Han är den ende i hela universum som inte själv är skapad. Han är ”den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:15–16).

Att tillhöra en sådan Gud är inte någon liten sak. Men i kraft av tron på Jesus Kristus – den helige Gudens Son – är det just det som vi gör.

Herren som vår högsta lojalitet

Den allra mest grundläggande konsekvensen av detta är att Gud är den ende som förtjänar vår reservationslösa tillbedjan. ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd”, säger Jesus (Matt 22:37).

Som lärjungar i allmänhet och som ledare i synnerhet innebär detta att också en annan konflikt blir aktualiserad, nämligen den mellan gudsfruktan och människofruktan. Om gudsfruktan är den hållning i våra liv som gör den helige Guden rättvisa, kan man säga att människofruktan är gudsfruktans motsats. Människofruktan är det som tar över handen när vi låter människors önskemål och förväntningar styra oss i högre grad än Gud och hans vilja. Och den utgör en ständigt återkommande frestelse i en kristen ledares liv. Som Jesus själv uttrycker det, efter ett samtal med sin egen tids andliga ledare: ”Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?” (Joh 5:44).

Ett av våra föredömen när det gäller denna typ av hållning är kung David. David blir på flera ställen beskriven som ”en man efter Guds hjärta”, och ett av de främsta skälen för detta är den gudsfruktan som han återkommande visar prov på. Inte så att David var någon felfri person – snarare tvärtom. Men när Gud på olika sätt påtalade detta, ser vi gång på gång att David väljer att omvända sig. I mötet med Guds heliga vilja och standard ger han sin skapare rätt.

Ett av de mest talande exemplen på detta inträffar några år innan David blir kung i Israel. Han och hans män befinner sig i fält, när den stad som deras familjer är bosatta i blir överfallen. Fienden för med sig deras kvinnor och barn, för att sedan bränna ner hela staden i grunden. Och förutom tragedin som sådan utvecklar sig situationen snart till att bli farlig också för David själv. Som ledare för sina män står det att han ”kom i stor fara, ty folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull” (1 Sam 30:6).

Den här situationen skulle vara pressande för vilken ledare som helst, och frestelsen var säkert stor från Davids sida att ”visa ledarskap” och gå de förbittrade soldaterna till mötes. Men trots detta står det att David inte vill agera förrän han har frågat sin högste Befälhavare om råd. Han ber sin präst Ebjatar att komma, och genom honom ställer han frågan till Herren: ”Skall jag jaga ifatt denna rövarskara? Kan jag hinna upp den?” varpå Gud svarar honom: ”Jaga ifatt den, ty du skall hinna upp den och befria alla” (1 Sam 30:8).

Resultatet av detta blir alltså att David verkligen kan gå sina mäns önskemål till mötes. Men inte på grund av någon människas påtryckningar – utan på grund av Guds eget klartecken. Som ledare låter han sig styras av gudsfruktan i stället för av människo-fruktan.

Kallade att söka Guds närvaro

En annan konsekvens av att ta Guds helighet på allvar är att låta hans egen närvaro vara det primära både i våra liv och i vår tjänst. Kristen tro är relation, och om vi på allvar vill älska Herren av hela vårt hjärta, av hela vår själ och av hela vårt förstånd, då måste det betyda att det dyrbaraste som vi kan äga är den helige Andes närvaro. Man vill ju vara nära den person som man älskar!

Ett talande exempel på detta kan vara Israels ledare Mose. Efter den förödande incidenten med guldkalven står det att Gud först markerar ett avstånd till sitt utvalda folk. ”Jag skall inte själv gå upp med dig”, säger han till israeliterna. ”Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen” (2 Mos 33:3). Men Mose låter inte nöja sig med detta besked. Genom sina möten med den Helige i tabernaklet har han kommit att älska Guds heliga närvaro, och därför ställer han sig nu på tvären: ”Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån”, säger han till Herren. ”Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?” (2 Mos 33:15-16).

Om vi inte får gå tillsammans med dig, säger alltså Mose, tänker vi över huvud taget inte gå. Och jag tänker inte vara ledare för detta folk. Samma attityd bör sätta sin prägel också på våra egna liv. Vad är det för mening med att tjäna Gud, om vi inte prioriterar tiden med honom i vår bönekammare? Vad är det för mening med att fira gudstjänst, om det är människor och inte vår Herre som står i våra sammankomsters centrum? Vad är det för mening att vara ledare i Guds rike, om vi inte förmedlar en smak till dem som möter oss av detta rikes härlighet?

I samma anda som sin föregångare Mose skriver kung David: ”Ett har jag begärt av Herren, detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel. … Mitt hjärta tänker på ditt ord: ’Sök mitt ansikte!’ Ditt ansikte, Herre, söker jag” (Ps 27:4, 8).

Den här attityden bör gälla även för dig och mig.

I Guds närvaro förvandlas vi

Men Guds närvaro är inte bara en prioritet eller en princip. Det är också en levande verklighet – och den får påtagliga effekter i våra egna liv. Som Paulus skriver till församlingen i Korinth: ”vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden” (2 Kor 3:18).

Det klassiska uttrycket för denna förnyelse-process är ”helgelse”. Precis som Paulus skriver handlar helgelse om en förvandling inifrån och ut. När vi kommer nära den helige Guden kan vi helt enkelt inte förbli dem vi tidigare har varit. I stället förvandlas vi ”till en och samma bild” – vi blir heliga, liksom han är helig.

De yttre konsekvenserna av detta skeende är många. Nya testamentet är sprängfyllt av texter som beskriver vår förvandling till Jesu Kristi likhet. Men när vi läser dessa texter blir det samtidigt tydligt att vår helgelse är ett samspel mellan oss och Gud. Ytterst sett är det visserligen Herren som helgar oss, men för att vår helgelseprocess ska kunna gå på djupet behöver vi hela tiden samarbeta med den helige Ande. Som Petrus uttrycker det hela: ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor” (2 Pet 1:5–7).

Särskilda principer för ledare

Helgelsen är absolut inte bara avsedd för något slags kristen ”elit”. Alla Guds barn har fått precis samma kallelse att leva i den Heliges närhet, och därmed också att förvandlas till hans likhet. Men när vi läser Nya testamentet blir det ändå tydligt att resultaten av denna helgelseprocess bör vara särskilt framträdande hos de personer som får förtroendet att vara ledare i församlingen.

Som kristna ledare behöver vi helt enkelt vara föredömen också i vårt sätt att leva. Eller med Paulus ord, i detta fall om ”församlingstjänarna” (grekiska diakonoi): ”[Dessa ska] vara allmänt aktade och pålitliga. De får inte missbruka vin eller vara ute efter pengar. De skall äga trons hemlighet i ett rent samvete. Men också de skall först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare, om det inte finns något att anföra mot dem” (1 Tim 3:8–10; jfr hela v 1–13).

Exakt hur dessa och liknande bibelord ska tillämpas är inte helt självklart. Att de gäller för präster och pastorer är ju uppenbart – även om de trots detta inte tillämpas i alla våra kristna sammanhang. Men hur ska vi tänka kring våra övriga ledare, till exempel inom barn- och ungdomsverksamheten? Utrymmet här räcker tyvärr inte till för att gå in på denna fråga. I stället vill jag på nytt vända tillbaka till frågan om helighet.

För det första menar jag att det är viktigt att vi som ledare med våra liv signalerar att vi är ambassadörer för en helig Gud. Att medvetet leva i synd borde helt enkelt vara otänkbart för en Herrens tjänare. Om en ledare ändå faller bör det i normalfallet vara så att man för en begränsad tid tar time out i sitt ledaruppdrag, för att sedan – och i nära dialog med en själavårdare – få möjlighet att ”hitta tillbaka” till den helighetens väg som vi alla har blivit kallade att vandra.

För det andra måste vi erkänna att det faktiskt finns en koppling mellan vår personliga helgelse och vår möjlighet att bli använda av Gud. Eller som Paulus formulerar det hela: ”Men den grund som Gud har lagt står fast. Den är märkt med orden: Herren känner dem som är hans och: Den som åkallar Herrens namn skall avhålla sig från orättfärdighet. I ett stort hushåll finns kärl inte bara av guld och silver utan också av trä och lera, de förra för fint bruk och de senare för mindre fint. Den som gör sig kvitt det onda jag har talat om blir ett kärl för finbruk, rent, användbart för sin ägare, färdigt att nyttjas till allt gott” (2 Tim 2:19–21, Bibel 2000).

När vi läser dessa ord ska vi notera att Paulus inte säger att den som inte lever i helgelse är ”obrukbar” för Herren. Gud kan använda också den värste av syndare! Men om vi långsiktigt vill stå till vår Herres förfogande, och om vi vill vara ”kärl för finbruk”, då måste vi ta det som Paulus skriver på allvar: ”Den som åkallar Herrens namn skall avhålla sig från orättfärdighet.”

Särskilt viktigt blir detta om vi får nåden att fungera som ledare i ett lite starkare andligt skeende, såsom en väckelse eller en förnyelse i den helige Ande. När Guds närvaro och ledning blir mer påtaglig, kan man nämligen också säga att ”ribban” i fråga om vår lydnad höjs. Saker som tidigare inte spelade så stor roll, visar sig få nya och avgörande konsekvenser. Sådant som tidigare bara sades i enrum ropas ut på taken (jfr Luk 12:2–3). Kompromisser i vår helgelse och tillbedjan får den helige Ande att dra sig tillbaka (jfr Hes 8–10).

Det är en ofta upprepad sanning att en församling inte kan gå längre än sitt eget ledarskap. Detta gäller självklart i frågor som har med inriktning och vision att göra, men i stor utsträckning gäller det också i frågor som har med helighet och Guds närvaro att göra. Detta är en sanning som kan fylla oss med både tacksamhet och bävan som ledare. Och det är väl just så som det också bör vara?