I ginstbuskens skugga – Att leva med ledarskapets press

av Joakim Lundqvist

Den här historien är fascinerande på så många sätt.

Först och främst på grund av det faktum att det föregående kapitlet var det mest segerrika i Elias tjänst. Eld hade fallit från himlen i en av bibelns mäktigaste demonstrationer av Guds allmakt, och alla israeliter på Karmel hade fallit ner och bekänt sig till Israels Gud. Ovanpå det hade de mångåriga torkans tid tagit slut, regn öste plötsligt ner från en öppen himmel och Elia själv utrustades av Anden med sådan kraft att han till och med sprang ikapp kung Ahabs häst och vagn. 

Och så, direkt efter denna triumf, omedelbart efter den sortens mirakel som enligt vår spontana logik borde göra gudsmannen andligt osårbar för resten av livet, bryter han ihop fullständigt. Tyngd av fruktan, ensamhet och isolering väller depression och till med dödslängtan över honom.

Det andra som gör denna berättelse så speciell är det faktum att Bibeln överhuvudtaget inkluderar den. Om Skriftens ambition hade varit att skapa bilden av Elia som en osårbar hjältefigur, som den starke gudsmannen, borde den här episoden rimligen ha retuscherats bort.

Men när Anden ställde samman Bibeln ville han uppenbarligen ha med inte bara berättelsen om Elias triumf på Karmel, i vad som verkar vara en självklar och bergfast tro. Utan också berättelsen om hur samme man direkt därefter går in i väggen, med rädsla och allvarliga självskadetankar som följd.

Vi vet att ’hela skriften är utandad av Gud och nyttig…’ (2 Tim 3:16). Så var finner vi ’nyttan’ i den här berättelsen? Vad är syftet med att Gud själv var angelägen om att vi skulle läsa den? 

Med allra största sannolikhet för att påminna oss om att ledarskap alltid har varit en dyrbar, vacker och viktig kallelse, men också innebär en press som både måste bejakas och hanteras. Att hur mycket vi än känner Gud, arbetar för Gud och ser Gud verka i oss, igenom oss och bland oss, betyder inget av detta att vi blir andligt osårbara.

Precis som i Elias fall kommer ledarskapet, kallelsen, att innebära både ljusa stunder på Karmels berg och mörka, under ginstbusken. Den här verkligheten försvinner inte med år och ökad mognad. De mörka molnen kommer att fortsätta flyga in över oss så länge vi lever, helt enkelt därför att ledarskapet alltid kommer att vara djävulens måltavla nummer ett. Däremot kan vi, genom att ta vara på de råd och den insikt som Bibeln ger oss, bli bättre och bättre på att hantera mörkret, pressen och ledarskapets mest utmanande stunder.

Så vad kan vi som ledare lära oss av berättelsen om Elia under ginstbusken? Vad vill Anden säga oss genom att inkludera den i Guds heliga bok? Vilka eviga ledarskapslektionen kan profeten ge oss, som lever och vill bygga Gudsriket nästan 3000 år senare?

1. En ensam ledare är en ledare på väg mot katastrof

Jag tror personligen en speciell sak som sker, alldeles innan mörkret med full kraft rullar in över Elia, bidrar kraftigt till depressionens djup och ångestens styrka: ensamheten.

Han kom till Beer-Sheba i Juda och lämnade där sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen… (v 3-4)

Elia gör här ett dramatiskt val: att lämna gemenskapen med sin tjänare och ’själv’ gå ut i öknen. Och du och jag, som ledare, gör alldeles för ofta exakt samma val men ofta utan att ens tänka på det. När ledarskapets press sätter in – det kan vara genom allt från besvikelse, trötthet, upplevelse av att vara oförstådd, konflikter i det övriga ledarskapet, självömkan, ilska och många andra saker – så går vi, inom oss, den där dagsresan ut i öknen alldeles själva. Kanske lyssnar vi på rösten som säger att ingen ändå förstår oss. Kanske tänker vi att ledaren inte får visa svaghet för någon annan. Eller kanske har vi faktiskt inte bjudit in någon så pass djupt i vårt liv, att det finns någon att be om hjälp när de mörka molnen hopar sig.

Ledarskapet kan vara långt mer ensamt än många förstår. Pastorskallelsen kommer att ta dig rakt in i komplexiteten av att ständigt vara omgiven av människor men ändå kunna känna dig fullständigt ensam. För bara det faktum att många rör sig i omloppsbana runt dig, betyder inte automatiskt att ni någonsin kommer varandra nära. Den sortens relation måste odlas och utvecklas intentionellt och målmedvetet.

En fråga som jag alltid vill ställa till ledare är: vem ringer du när allt rasar omkring dig? Vem litar du så mycket på att du är beredd att vara brutalt ärlig med hur du mår, vad du känner och vad som sker just nu i ditt känsloliv? Vem släpper du in inte bara i ditt fina, städade hus utan också i din mörka, illaluktande källare?

Om du du inte kan svara tydligt, klart och snabbt på den frågan så lever du med en enorm risk. Även om allt går bra här och nu och inga regnmoln är i sikte överhuvudtaget, behöver du göra till din högsta prioritet att odla den sortens relation och etablera den sortens mentorskap i ditt liv. För så länge det finns mörka områden i ditt liv och brister i din karaktär som du inte är villig att dela med någon, så är sannolikheten tyvärr stort att just dessa saker kommer att växa och ta över dig mer och mer.

För egen del vet jag flera tillfällen då mentorsrösterna i mitt liv har varit det som har hållit mig uppe, det som har skingrat skuggorna och hjälpt mig att se klart. Utan mina mentorer och den brutala ärligheten i vår relation – en som aldrig kan skapas om du som ledare inte aktivt bjuder in till den – hade jag inte varit där jag är idag, och därmed inte heller min församling.

2. Du (och de runt omkring dig) måste veta var arbetsgränserna går

Om du står i pastoralt ledarskap i en församling så gör du förmodligen det för att Gud har förberett ditt liv för uppgiften genom att lägga ner en kärlek till, och omsorg om, människor i ditt hjärta. Detta är naturligtvis i sig själv något fantastiskt, gott och vackert. Men det leder också samtidigt till behovet av några helt nödvändiga gränsdragningar.

Anledningen är helt enkelt att en människa aldrig blir ’klar’. Så länge vi lever på den här jorden, i den här världens system och med den opånyttfödda dimensionen – ’köttet’ – som ständig följeslagare, kommer en andlig ledare aldrig att komma till en punkt när man är fullt färdig för dagen. Det kommer alltid att finnas mer att göra. Det kommer alltid att finnas ett samtal kvar att ringa, ett hembesök kvar att göra, ett viktigt samtal kvar att ha. Att tjäna som ledare i Guds församling innebär att ständigt sopa jordgolv.

Min poäng är då denna: så länge vi jobbar med människor kommer gränserna i ditt liv inte att dra sig själva. Du måste dra dem. Du, tillsammans med ditt team, måste landa i en definition av vad arbetet och ansvaret börjar och slutar. För om du inte gör det, min käre vän, kommer du att dö av utmattning. Och innan det sker kommer din familj att ha tagit skada bortom läkedom.  

Många gånger när vi går på knäna under ledarskapets press, kan vi inte skylla på djävulen. Problemet var kanske inte andlig press utan orimliga förväntningar, pålagda av dig själv eller andra runtomkring dig, eller odragna gränser som leder till att du aldrig någonsin kommer till den helt nödvändiga punkt då du kan säga att ’nu räcker det för idag’. Inte för att alla behov är mötta – det kommer de aldrig att bli – utan för att du har gjort nog för just den här dagen. Nog för att också hinna med ditt eget hjärta, din egen själ, ditt äktenskap och din familj. 

Låt inte ditt brinnande hjärta bränna ut dig! Låt inte ditt blödande hjärta blöda ur dig! Du måste dra gränser, våga säga nej och säga stopp – inte minst till dig själv, din egen entusiasm och din egna pliktkänsla.

Och trots att du kanske är pastor är du fortfarande underställd det tredje budet, det om sabbaten. För mig är det så fascinerande att Gud, det enda väsen som inte behöver någon vila, ändå vilar på den sjunde dagen. Han vilar inte för egen del, utan för att ge oss – hans barn och medarbetare – en modell för hur våra liv, som inte är allsmäktiga som hans, behöver levas: arbeta hårt och målmedvetet i sex dagar. Vila sedan helt och hållet i en dag. Och detta enkla bud är ändå det som de flesta kristna, inte minst ledare, bryter mot mer än något annat. Ändå förväntar vi oss att leva under Guds välsignelse. Ändå förutsätter vi att vi är så osårbara att vi inte ens behöver ta hänsyn till Guds egna instruktioner för ett hälsosamt, långsiktigt liv.

Ledare, fråga dig själv: har du etablerat rimliga gränser för var ditt ansvar och arbete börjar och slutar? Helgar du vilodagen? Har du tid att vårda ditt äktenskap? Tid för dina barn? Tid att utveckla egna intressen och hobbies som inte har något alls att göra med tjänsten, uppgiften och kyrkan? Om inte: sätt dig ner och börja etablera dem. Både för din egen och din omgivnings skull.

3. Våga identifiera och ta itu med synd i ditt eget liv

Så länge jag teg förtvinade mina ben och jag stönade dagen lång. Dag och natt var din hand tung över mig, min kraft rann bort som i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig och dolde inte min skuld.  Jag sade: ”Jag vill bekänna mina brott för Herren” – då förlät du mig min syndaskuld.
Psaltaren 32:3-5

Vi vet att den trettioandra psalmen är Davids återgivning av sitt eget ledarskaps mörkaste ögonblick, otrohetsaffären med Bat-Seba. Den här hemliga synden och Davids desperata försök att sopa undan spåren efter den, ledde också till en tyngd över hans liv och ledarskap, och en brist på kraft och inspiration. 

Vi som ledare har så mycket att lära av den berättelsen. Inte minst måste vi ärligt fråga oss hur mycket av den andliga press vi känner, eller den brist på kraft vi upplever, som skulle kunna bero på dolda synder i våra egna liv. Kanske tyngden och den obekväma känslan inom oss inte alls har med djävulen att göra, utan är Andens maning att förlåta en kollega, sluta tala illa om andra, eller bryta med en destruktiv vana i våra liv?  

Även här är mentorskapet så viktigt. Det finns saker som inte kan eller bör sägas i det breda arbetskollegiet och absolut inte i söndagens predikan – men som ändå behöver sägas. Kom ihåg vad vi nyss läste att David skrev: Så länge jag teg förtvinade mina ben (v 3)

Tystnad i relation till personliga synder och brister är en av ledarskapets största risker. Käre vän och kollega: gå inte under i hemlighet! Ingen otillåten njutning är så skön att den är värd din öppna relation med Herren, eller värd att lägga sordin på arbetsglädjen i Guds vingård. Bestäm dig idag för att ta första steget till att bekänna och bryta med beteenden som du vet är fel, och ta det steget genom att bjuda in en mogen, betrodd människa i ditt liv, som du vågar vara ärlig och öppen med, också om dina mörkaste sidor. 

I en tid då många ledare faller genom att det som var dolda synder plötsligt exponeras, är behovet av äkthet, ärlighet, mentorskap större än någonsin. Inte minst för att visa en ung generation av ledare i Guds rike, att det går att både starta och fullborda ett lopp. Att det går att lämna ginstbusken bakom sig, gå ut ur öknen och fortsätta vandringen framåt med Herren och det ledarskap han har anförtrott oss.

Joakim Lundqvist

Joakim Lundqvist är pastor och internationell
ambassadör för Livets Ord.
Written By
More from jonatansa
När blåser Guds Andes vind?
De senaste månaderna på Livets Ord, när Guds Ande har överraskat oss...
Read More
0 replies on “I ginstbuskens skugga – Att leva med ledarskapets press”