Tolkningsprinciper för bibeltexter

Tolkningsprinciper för bibeltexter

Bibelsyn och bibeltro

All bibeltolkning avslöjar tolkarens bibelsyn. Därför är det viktigt att som bibeltolkare veta vilket slags text Bibeln är. Och inte bara veta detta utan också ha en bibelsyn som är grundad i Bibeln och den kristna traditionen. Grundläggande är naturligtvis bekännelsen att Bibeln är Guds ord, inte bara innehåller Guds ord utan är Guds ord. Detta innebär att hela Bibeln, sådan den faktiskt ser ut, är Guds ord. Detta är troligen i dag en av den kristna traditionens mer utmanande trossatser, tillsammans med tron och övertygelsen att Jesus är den enda vägen till frälsning.

Bibelsyn är en helhetssyn på Bibeln, dess huvudinnehåll och budskap. Det ställer då frågor om hur vi ska förena Bibelns beskaffenhet med tron och bekännelsen att Bibeln är Guds ord och hur vi ska tolka Bibeln som helhet i all dess mångfald eller rikedom. Här har kristna individer och traditioner kommit till olika slutsatser och formulerat olika förhållningssätt. Ofta har bokstavliga tolkningar ställts mot olika andra tolkningar som varit mer eller mindre symboliska eller poetiska eller på andra sätt begränsade. Inte sällan har en så kallad bibeltrogen läsning av Bibeln ställts i motsats till framför allt den historisk-kritiska tolkningsmodell som fram till nu varit den förhärskande inom universitetsvärlden och den vetenskapliga bibelforskningen.

Bakgrunden till att olika bibelsyner funnits och finns har flera orsaker. En är bibeltexternas egen karaktär, en annan är tolkarens/tolkarnas skilda förutsättningar, en tredje är inflytande från den kulturella, religiösa och sociala situation där tolkaren är verksam.

När det för det första gäller Bibelns egen karaktär är det lätt att se att Bibeln innehåller texter som till form och innehåll är väldigt olika. Här finns historiska skildringar, poetiska avsnitt, släkttavlor, visioner, exempelberättelser, ordspråk, brev, församlingsinstruktioner, apokalypser och så vidare. Här finns böcker knutna till mer eller mindre kända personer och andra där vi inte vet vem eller vilka som står bakom skriften i fråga. Här finns texter som vi på goda grunder kan säga att de är tillkomna vid en viss tidpunkt eller tidsperiod, och så finns flera texter som vi faktiskt inte kan datera med någon rimlig säkerhet. Vidgar vi synfältet och betraktar Bibelns roll i olika kristna traditioner, vet vi att den kanon vi evangeliskt kristna bekänner oss till inte är densamma som katolska kyrkans eller den ortodoxa kyrkofamiljens. Men förutom dessa olikheter finns nog en än mer grundläggande sak som har med texternas karaktär att göra och som påverkar bibelsynen, nämligen vad texterna handlar om. Innehållet i vissa av Bibelns texter uppfattas helt enkelt anstötligt, omöjligt att tro på, alltför udda för att tas på allvar och så vidare.

När det för det andra gäller bibeltolkarens eller bibeltolkarnas förutsättningar är även de väldigt varierade. Vi har olika kunskap både om Bibelns innehåll (regelrätt bibelkunskap helt enkelt) och om hur man till exempel bär sig åt för att tolka. Den gamla devisen att läsa som det står är visserligen slagkraftig, men den är inte särskilt enkel att följa alla gånger. Tolkning är på många sätt ett hantverk. För många har den tradition man är uppvuxen i satt ramar för vad man tror om Bibeln. Bibelsynen är ett slags arv, något man fått med sig utan att det varit särskilt reflekterat. För en del är till och med själva uttrycket ”bibelsyn” laddat, och det är klart att det i hög grad påverkar hur man uppfattar Bibeln. Det är naturligt att en bibeltolkarens personlighet och erfarenhet påverkar synen på Bibeln. Något annat vore konstigt.

När det för det tredje gäller påverkan från omgivningen i tid och rum är det lätt att se att vi som tolkar Bibelns texter inte lever i ett vacuum utan tar med oss intryck och känslor som finns i vår omgivning när vi läser Bibeln. Vissa ämnen som för ett antal år sedan knappast berördes och relaterades till Bibeln och dess budskap alls har i dag högsta prioritet, just för att de är viktiga i den aktuella samhällsdebatten. Det gäller inte minst frågor av etisk karaktär. I vår oerhört känslostyrda kultur är detta mycket påtagligt. Många gånger ställdes tidigare frågan vad Bibeln sade om en viss sak eller företeelse; nu utgår man inte sällan i stället från ett i samhället accepterat tankemönster och funderar på hur det kan relateras till eller till och med motiveras utifrån bibliska utsagor. Också detta är en fråga om bibelsyn, och det illustrerar hur denna syn i hög grad påverkas av den kulturella och sociala situationen i ett samhälle. Man kunde hävda att bibelsyn och bibeltolkning är delvis modeberoende. 

Med det sagda har jag velat visa att en människas bibelsyn påverkas av flera olika förhållanden, inre och yttre. Just för att det förhåller sig så, är det av vikt att vi som bibelläsare och bibeltolkare är medvetna om hur vi ser på Bibeln och utifrån vilka utgångspunkter vi tolkar det.

Därför återvänder vi till bekännelsen att Bibeln är Guds ord. För den som söker stöd för detta i Bibeln själv finns en hel del att hämta. Paulus utsaga i Andra Timotheosbrevet 3:16 är känd; där handlar det om Gamla testamentet som inspirerat – det grekiska ordet betyder ordagrant inandat – och nyttigt på många sätt. Petrus uttalar sig i sitt andra brev om profetian utan att närmare definiera denna och talar om den som ord från Gud utsagda av människor ledda av helig ande (Andra Petrusbrevet 1:21). Jesus själv talar om hur kung David ”genom den helige Ande” formulerat ord i Psaltaren (Markusevangeliet 12:36). Det är uppenbart att i Nya testamentet äger Gamla testamentet auktoritet som helig skrift. Av lätt begripliga skäl finns inte samma utsagor om Nya testamentet, eftersom detta inte fanns som skriftsamling på nytestamentlig tid. Men det hindrar inte att det finns embryon exempelvis i Jesu anspråk – ”De ord som jag har talat till er är Ande och liv” (Johannesevangeliet 6:63) – och i Paulus vittnesbörd om sin egen predikan i Första Thessalonikerbrevet 2:13 när han skriver: ”Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som människors ord utan så som det verkligen är: Guds ord.”

Tolkningsprinciper

Ovanstående är en bakgrund. Andra artiklar i detta nummer av Teologi & ledarskap behandlar inspirations- och auktoritetsfrågor när det gäller Bibeln. Här ska därför bara ytterligare några grundläggande tankar redovisas innan jag går in på mer praktisk tolkningslära.

I ett kristet sammanhang är det – eller borde det vara – självklart att utgå från Bibelns sanning när den ska tolkas. Samtidigt kan sanning vara av lite olika karaktär. Historisk sanning är inte samma sak som poetisk sanning. En psaltarpsalm är inte självklart sann på samma sätt som en skildring av ett historiskt skeende är det, men båda kan vara sanna. I Bibeln är mycket som återges historiskt sant; själva den kristna trons grund vilar på historisk sanning. Om inte Jesus funnits, om han inte fysiskt dött och uppstått, finns ingen verklig grund för den kristna tron. Bildspråkets sanningar är möjligen svårare att hantera. Här blir behovet av olika förståelse väldigt beroende av det sammanhang som bildspråket står i. Ovanstående resonemang är inte en relativisering av vad sanning är utan ett nödvändigt påpekande att sanning kan vara av skilda slag. 

På samma sätt som Bibelns sanningsanspråk är viktiga som utgångspunkt, är också Bibelns auktoritet det. Bibeln är uppenbarelse. Det betyder – förutom att dess ursprung är gudomligt – bland mycket annat att den berättar hur Gud visar sig i historien och att dess texter har förmåga att förvandla den som läser. Bibeln har ett ärende; varje text i Bibeln har ett ärende. Tolkning innebär att se och förmedla detta ärende. Bibelns auktoritet visar sig i dess förmåga att övertyga och förvandla.

Detta knyter an till – inte minst i luthersk teologi – några viktiga förutsättningar för all tolkning. I koncentrerad form kan de – utan att jag här påstår att detta säger allt som kunde sägas – beskrivas enligt följande. Guds ord (Bibeln) är en Guds kraft. Det finns ingen uppenbarelse vid sidan om Bibeln. Det är Andens uppgift att tolka bibelordet. En yttre klarhet kan alla läsare uppnå genom sitt förstånd. En inre klarhet ges med Andens hjälp. Bakom detta ligger den helt avgörande uppfattningen att frälsning tas emot genom tro inte genom kunskap. Samtidigt är det naturligtvis viktigt med kunskap och erfarenhet. Det finns vid bibeltolkning ingen omväg vid sidan om gedigen kunskap i Bibelns språk och innehåll. Därför är rådet att låta skrift tolka skrift också grundläggande.

En sista synpunkt kan också behöva lyftas fram. Även den hämtar jag från mitt eget lutherska sammanhang. Det är övertygelsen att Bibeln är frälsningshistoria och att den har ett bestämt centrum: Jesus Kristus själv. Alla texter i Bibeln har inte samma dignitet, men det betyder inte att det finns oviktiga texter, texter som bara kan lämnas därhän eller förpassas till ”historiens skräphög”. Men det betyder att vissa texter talar tydligare om Kristus än andra, och det är i ett kristet sammanhang tolkarens uppgift att inte ge upp förrän detta vittnesbörd fått komma fram.

Det sagda blir särskilt tydligt när vi som kristna ska tolka Gamla testamentet. I den kristna kyrkans historia har just synen på relationen mellan de två delarna av Bibeln återkommande varit en diskussionspunkt. Även människor som bekänner att hela Bibeln är Guds ord, kan komma till ganska olika slutsatser när det gäller tolkningen eller förståelsen av enskilda bibelord. Grundregeln är att hela Bibeln ska läsas utifrån vittnesbördet om Kristus, och vid tolkningen av Gamla testamentet får det en del konsekvenser. Jesus, hans gärning och förkunnelse, står inte i en enkel kontinuitet med det som sägs i Gamla testamentet. Något avgörande händer med honom som gör att de gammaltestamentliga utsagorna behöver tolkas i nytt ljus. Följande uppställning kan, om än inte fullständigt, illustrera det hela:

Mycket uppfylls. Detta gäller inte minst alla de många Messiaslöftena som får sin direkta uppfyllelse med Jesus Kristus.

En del vidareförs eller förutsätts. Det gäller exempelvis det som står om skapelsen, syndafallet, människans villkor som syndare, behovet av förlåtelse med mera.

En del avförs. Efter Jesu fullkomliga offer har offerlagarna haft sin tid. De behövs inte. Det är fullbordat.

En del omtolkas. Det i Gamla testamentet ganska strikt etniska gudsfolket utvidgas i Nya testamentet till att omfatta alla som tror på Jesus Kristus. Tyngdpunkten är flyttad från etnicitet till tro.

En del skjuts upp. I Gamla testamentet är domen och straffet av olydnaden återkommande i historien, men i Nya testamentet är domen huvudsakligen förknippad med Jesu återkomst i härlighet när hela världen ska dömas.

Denna uppställning är, som sagt, inte fullständig, men den ger bland en del annat också en antydan om varför bibeltolkning är viktig. Ingen kan läsa Bibeln utan att tolka. Många bibelläsare gör det kanske omedvetet, men inte desto mindre tolkar de/vi.

Bibeltolkning i praktiken

Inom den exegetiska bibeltolkningen har under lång tid en rad metoder utvecklats till hjälp för praktisk och konkret bibeltolkning. En del av dessa metoder är allmängiltiga, andra är knutna till vissa typer av texter och inte tillämpliga på alla texter i Bibeln. Det är ett välkänt faktum att olika slags texter kräver olika tolkningsmetoder. En liknelse kan inte tolkas på samma sätt som en historisk skildring, även om de till det yttre kan se väldigt lika ut. En psalm i Psaltaren kan inte tolkas med samma metoder som en apokalyptisk text ur Uppenbarelseboken, trots att de båda i hög grad kan bygga på bildspråk. En vishetstext ur Ordspråksboken bör nog inte tolkas på samma sätt som Paulus förmaningar i de brev han skriver till olika församlingar, även om enskilda rader kan påminna väldigt mycket om varandra.

I de allra flesta fall, och särskilt när det gäller berättande eller argumenterade texter i Bibeln, är det avgörande att läsa och tolka varje bibeltext i sitt sammanhang. Enstaka verser kan vara uppbyggliga och härliga att ta till sig direkt, och så kan vi göra i den enskilda andakten. Men om vi ska tolka och utlägga för andra måste vi bearbeta texternas sammanhang (kontext). Det hör till grundarbetet vid all bibeltolkning att noggrant läsa och förstå en text i sitt vidare och snävare litterära sammanhang, det vill säga både var den har sin plats i bibelboken som helhet och på vilket sätt den är en del av en mindre enhet inom boken i fråga. 

Ett illustrativt exempel kan vara liknelsen om talenterna i Matteusevangeliet 25. Där står i slutet formuleringen ”[v]ar och en som har ska få, och det i överflöd, men den som inget har han sak bli fråntagen också det han har” (vers 29). Om inte denna vers läses i sitt sammanhang med det som följer, nämligen den yttersta domen, blir den väldigt konstig, ett slags visdomsord i största allmänhet. Men läst i sitt sammanhang förklaras den. Den som har är den som äger Kristus, den som inte har saknar Kristus. Den som har får fortsatt gemenskap med Kristus (evigt liv), den som inte har får ta det eviga straffet (vers 46).

För att förstå ett resonemang eller allmänt skaffa sig en uppfattning om flödet i en bibeltext är det viktigt att göra sig en bild av strukturen i texten. Hur hänger de olika delarna av texten ihop? Vad sägs i början och slutet? Finns det upprepningar? Vilken roll spelar de i texten? Och så vidare. Att finna – eller försöka formulera – en texts struktur är oftast en god hjälp att förstå texten. Det är en hjälp att inte missa någon viktig del av texten, och för den som predikar är det en stor hjälp att också ge struktur åt predikan. Vissa texter är tydligare i sin struktur än andra, och att strukturera texter innebär alltid ett visst mått av godtycklighet – men det är åtminstone en godtycklighet som är resultatet av arbete. Inte minst i poetiska och argumenterande texter är strukturering ibland närmast avgörande för att förstå. 

Det kända avsnittet i Filipperbrevet 2:1–11 kan få belysa betydelsen av att arbeta med en texts struktur. Enkelt kan stycket delas i tre delar: verserna 1–4 med sin förmaning till enhet och ödmjukhet; vers 5 med sin uppmaning att vara lik Kristus; verserna 6–11 om Jesu Kristi föredöme. Genom denna enkla strukturering visas åtminstone ett par saker tydligt. Dels den centrala betydelse som ligger i innehållet i vers 5; där flyttas fokus från dem Paulus uppmanar (filipperna) till Jesus. Dels den sammanfattande funktion som versens uppmaning har. Förmaningarna i verserna 1–4 summeras i att ha samma sinnelag som Kristus och innehållet i verserna 6–11 illustrerar Kristi sinnelag. Det är genom en ganska enkel strukturering av textavsnittet som detta tydliggörs och hjälper vid tolkningen av texten.

Till arbetet med textens struktur hör också frågan om dess genre, alltså vilket slags text det handlar om. Berättelser är oftast uppbyggda på ett annat sätt än poetiska texter. Argumenterande texter har en annan struktur än apokalyptiska texter. För den som tolkar Bibelns texter är det därför av betydelse att kunna se sambandet mellan vad som sägs och hur det sägs. 

Ett drastiskt exempel kan få belysa fenomenet. Om det i en beskrivande skildring av en skog på berget Karmel står att träden som växer där klappar i händerna, skulle jag förmoda att de flesta antingen omedelbart i sina tankar växlade från att uppfatta beskrivningen som en skildring till att vara bildspråk. Samtidigt vore det förvirrande för läsaren att detta inte tydliggjordes. När det däremot i Jesajaboken 55:12 står att ”markens alla träd ska klappa i händerna” framstår det ganska direkt att detta är bildspråk. Och ännu tydligare blir det när det i Psaltaren 98:8 sägs att [s]trömmarna ska klappa händer. Vi vet ju att vatten inte har händer; detta är bildspråk, och bilder hör till poesins genre.

Många av Bibelns texter är berättelser. Där är ofta själv händelsen eller skeendet det avgörande; det är i dessa budskapet ligger. Andra texter är argumenterande eller undervisande på annat sätt. Dessa senare texter innehåller oftast ord eller uttryck som har en särskild tyngd i resonemanget. Vi talar om betydelsebärande eller innehållstunga ord, ord som ibland också kallas ”storord”. Det är ord som rättfärdiggörelse, helgelse, tro, nåd, frälsning, helighet, barmhärtighet, gudsfruktan, salighet och åtskilliga andra. Många av dessa är på samma gång kända och okända. De är begrepp som används utan att varje gång definieras samtidigt som de behöver förklaras. Vid bibeltolkningen är det av vikt att inte hoppa över dessa ord eller utgå ifrån att de är kända, särskilt som många av dem egentligen är ett slags förkortningar. 

Som exempel på detta kan ordet ”kors” nämnas. Att ta sitt kors på sig (Matteusevangeliet 16:24 med flera ställen) betyder något annat än att bära omkring på ett halssmycke i form av ett kors. Det står för efterföljelsen och dess villkor. Och ”korset” i bestämd form står för väldigt mycket mer än ett avrättningsredskap i antikens romerska maktutövning. Det blir tydligt när vi läser Första Korinthierbrevet 1:18 där Paulus skriver att ”[o]rdet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft”. Här är det ingen tvekan om att korset står för hela evangeliet om Jesus Kristus.

För all bibeltolkning är en texts samband med andra texter i Bibeln av stor betydelse. Det hör till den tidigare nämnda grundregeln att låta skrift tolka skrift. Men alla samband ser inte likadana ut. I vissa fall handlar det om direkta citat, angivna eller inte. I andra fall handlar det om associationer, enstaka ord eller uttryck som anspelas på eller hela berättelser som liksom finns bakom. I ännu andra fall kan det röra sig om en tankevärld som finns där som en förståelsebakgrund som är nödvändig att ta med för att tolkningen ska bli rättvis. 

Exempel på direkta citat från Gamla testamentet i nytestamentliga skrifter är oftast enkla att se; inte sällan är de tydligt angivna. När det gäller profetior som får sin uppfyllelse är de nytestamentliga författarna oftast angelägna om att ange detta. Så är fallet i början på Matteusevangeliet där evangelisten citerar avsnitt från gammaltestamentliga profetskrifter och direkt skriver att dessa nu går i uppfyllelse (Matteusevangeliet 1:23; 2:5; 5–6, 15, 17–18; 3:3 och så vidare). I andra fall är en gammaltestamentlig föreställning eller idévärld bakgrund till ett begrepp eller tankegång i Nya testamentet. Exempelvis kan herdebilden hos Jesus uppfattas så. Dess bakgrund finns naturligtvis i Psaltaren 23, men Hesekiels bok 34 är sannolikt nog så viktig för att förstå vad Jesus menar med bilden. Ytterligare exempel på betydelsen av Gamla testamentet för förståelsen av vad som står i Nya testamentet är Uppenbarelsebokens fullständiga beroende av bildspråk, föreställningar, enstaka ord och associationer från många gammaltestamentliga texter. Hos Paulus får ibland ett citat från Gamla testamentet sammanfatta och stödja ett argument i hans framställning. Som exempel kan Första Korinthierbrevet 10:23–26 nämnas. Där avslutar aposteln en serie uppmaningar kring temat samvetets frihet med ett bekräftande citat från Psaltaren 24:1.

Bibeltolkning handlar om att väga samman olika moment för att komma fram till vad som är den bibliska textens budskap. Den praktiska och konkreta bibeltolkningen är ett arbete att utföra noggrant under bön om Andens ledning. Det är en glädje och ett privilegium att utifrån tron och övertygelsen att Bibeln är Guds ord få ta god tid på sig genom att medvetet arbeta med tolkningen av texterna.