Gemenskap – Gå djupare – Ge vidare

av Ulf Bergsviker

Hemgruppen som kyrkans relationsbaserade lärjungaskap

”Jag har inga problem att tro på Jesus. Jag vet också att kyrkan gör bra saker. Jag har inga problem med det ni kristna tror är sant. Mitt problem är inte er tro, utan min fråga är om kristen tro går att leva, om kristen tro fungerar helt enkelt, inte bara om det är sant.”

Det är med stor glädje som jag tar mig an uppgiften att skriva om något av det viktigaste som kyrka och församling i dag kan praktisera, nämligen hemgruppen. Men varför lägga sådan vikt vid just hemgruppen? Varför inte i stället lägga betoning på gudstjänsten, predikan, det andliga ledarskapet, behovet av tidsenlig musik, alla kreativa verksamheter med vilka vi försöker samla folk i våra kyrkor? Detta är alla viktiga komponenter för att forma en församlings identitet. Men inget av det som räknades upp besvarar konkret den knäckfråga som enligt min mening är en av de mest avgörande för oss som kyrka att besvara, nämligen: Hur visar vi konkret världen vad den kristna församlingens ”bidrag” är, gällande vad det är att leva tillsammans? På detta är hemgruppen ett smått genialt svar, på ett sätt som inte verksamheter, aktiviteter, ja inte ens gudstjänsten kan.

Den amerikanske professorn och teologen Christine D. Pohl har under många år studerat, inte bara varför vissa församlingar och kyrkor växer en period. Hennes forskning handlar framför allt om varför vissa kyrkor fortsätter att bära frukt och växa över tid, även när de blivit etablerade och mogna. Skulle man sammanfatta Pohls slutsats så menar hon att de församlingar som fortsätter att växa och mogna, är församlingar som skapat ett konkret och transparent liv tillsammans. Därför sammanfattar hon: How we live together is the most persuasive sermon we´ll ever get to preach. Det vill säga, kyrkor som växer oavsett omvärldsförändringar, förmår att förkroppsliga ett sätt att vara församling, som inte i första hand handlar om att locka människor till verksamheter i en byggnad eller ens att samla människor till gudstjänst. Att vara kyrka handlar i stället om att samla människor till ett liv, ett liv tillsammans. Och en praktik som har det syftet är just hemgruppen.

Hemgruppens tre G

Hemgruppen har ett dna som gör att det finns potential att konkret svara på frågan vad det är att leva som kristen och vara en kristen gemenskap. Jag kommer i min reflektion att ta fasta på tre grundstenar eller tre G:n (gemenskap, gå djupare, ge vidare), som vi kallar dem i min gudstjänstfirande gemenskap, Immanuel 153, Stockholm. De tre G:na utgör tre grundläggande dimensioner som vi strävar efter att varje hemgrupp, oavsett karaktär, bör forma sin unika och praktiska relation till. Ytterst syftar de tre G:na till att synliggöra och ge kontur åt en livs- ochväxtprocess där människors unika gåvor och nådegåvor tillvaratas, utvecklas och delas med varandra. Syftet med hemgruppen är att var och en som är del av den, ska kunna formas och befrias till att leva och praktisera ett självgående kristet lärjungaskap. För att ge kontur åt några teologiska perspektiv hur detta kan tillägnas och realiseras kommer några ord att sägas om de tre G:na var för sig.

Gemenskap: hemgruppen formas inte av visioner, utan av kärleken till människor

He who loves his dream of a community more than the Christian community itself becomes a destroyer of the latter, even though his personal intentions may be ever so honest and earnest and sacrificial.

Gemenskap utgör den primära utgångspunkt mot vilken de andra tre G:na är förankrade. Gemenskap är den sociala jordmån som varje hemgrupp måste utveckla. Men att bygga fungerande och attraktiv gemenskap är bland det svåraste som finns. Inget ord är förmodligen mer utnött i våra kristna sammanhang. En avde absolut vanligaste fraserna som återkommande hörs från olika predikstolar i vår kristenhet är att ”Jesus ständigt söker och vill ha gemenskap med nya människor”. Detta är sant. Men här kommer den kritiska punkten. Vi vet att det är vad Jesu hela verksamhet går ut på, att söka relation och bygga gemenskap med nya människor. Samtidigt är det inte alls självklart att våra församlingsgemenskaper bekräftar detta. Vi fortsätter att umgås med dem som redan är som oss. Vi organiserar hela vårt liv, våra vanor, våra karriärer och våra relationer runt det som redan är känt för oss. De flesta kristna umgås med andra kristna. Det är inte konstigt att budskapet om att följa den Jesus som vill ha relation med nya människor, blir en klyscha som inte sällan omvandlas till dåligt samvete. Kanske är det därför kristna ledare ibland frestas att hellre bygga församlingar på visionen om gemenskap, i stället för att ärligt bygga relationer med nya människor baserat på äkta kärlek till dem.

  Låt mig ta ett exempel från min egen forskning. En av svensk kristenhets mest förvandlande kristna gemenskaper i dag är Clara kyrka. Men vägen till att bygga den attraktionskraft som finns i ”Claragemenskapen” har tagit tid. Från början gjorde man en del misstag som man också lärde sig av. Det värsta handlade om sammanblandningen mellan vision och kärleksrelation. I boken Gud i city, beskriver Carl-Erik Sahlberg hur man tog för givet att det bara var att öppna dörrarna till kyrkan, så skulle människor komma. Lite cyniskt, men med välvilja tänkte man att människor som är ensamma, hemlösa och socialt utsatta, också självklart skulle vilja vara del av en bra gemenskap om den bara erbjöds. Det var fel. Det Sahlberg berättar är att gemenskap inte byggs för att man slagit fast en vision om att tjäna Jesus bland de mest utsatta. Man når inte människor genom en vision, utan det enda sättet att ”nå” dem är att bygga en äkta och kärleksfull relation med dem. Och med människor som fråntagits och förlorat allt, tar det tid att bygga förtroende. Var det inte det Jesus gjorde? Jesus skapade relationer genom kärleken till människor, och inte på en egen vision om kärleken till människor. När också medlemmarna i Clara konkret började i en uppriktig kärlek till människor som inte var lika dem själva, då kunde också en vision växa fram och realiseras. Men det börjar med kärleken till de människor som Jesus älskar. Att älska de människor han älskar, är att tjäna honom.

Detta är också en helt avgörande dimension som många gånger fattas i vårt sätt att grunda församlingsliv. Att vi innan vi bygger hemgrupp eller församling faktiskt ser varandra i ögonen och ärligt samtalar med varandra angående om vi verkligen älskar människor och verkligen vill ha gemenskap med nya människor. Det ärbättre med ett ärligt nej på den frågan, än ett pålagt ja. Det är när ärlighet, snarare än förväntade svar ges utrymme, som också trygghet och tillit kan byggas för att växa tillsammans. Faktum är att en ”äkta fungerande kristen gemenskap” med attraktionskraft är en utmaning, eftersom den förutsätter praktiserandet av kärlek som vi sällan på ett naturligt sätt kan uppbåda av egen kraft. Kristen kärlek är mer en slags  dygd än en känslomässigt driven upplevelse. Detta tar tid att lära sig. Men där finns också attraktionskraften. För hemgruppen är en gemenskap som sätter våra individuella begränsningar i ett större sammanhang där vi erkänner ett ömsesidigt beroende av varandra för att kunna bli de vi är i Kristus. Vi är inte enbart hänvisade till våra egna individuella synpunkter och självbilder, utan får hjälp att befrias från dem genom kraften i en större gemenskap. Där ligger också attraktionskraften. Det handlar om äventyret att vara del av en annorlunda gemenskap, inte med syfte att odla en kristen kultur av likar, isolerad från världen, utan en gemenskap som praktiserar ett sätt att älska och visa världen kärlek som kan förvandla den. Lukas 6:32 ”Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek.”

Gå djupare: att formas av ett modersmål

En av de vanligaste frågor som jag får av kristna i olika sammanhang är: Du som är pastor, kan du säga mig: vad är Guds vilja? Sen räknas det upp, ”jag vet inte vad Gud vill med mig och mitt liv, jag vet inte vad Gud vill att jag ska göra, jag vet inte vad Gud vill att jag ska säga eller höra”. Utan att vilja vara brysk, så svarar jag ibland: Jag vet faktiskt inte, har du frågat Gud?

Gå djupare är det moment som hemgruppen praktiserar för att tillsammans växa i tro, gudsrelation och kärlek. Detta kan göras genom samtal om tro och Gud. Detta är inte detsamma som att tala om Gud i en mer teoretisk teologisk mening. Det handlar heller inte om att uttrycka särskilda åsikter, utan det handlar i första hand om att samtala om vad Gud gör och har gjort i ens liv. Det handlar om att söka Guds vilja och intention med kyrkans liv, hemgruppens liv och sitt eget liv. Och i centrum av allt finns den ”gå djupare”-praktik som också utgör hemgruppens själ, nämligen bönen. Detta är hemgruppsgemenskapens modersmål. Vi ber till den Gud som formar oss till ett folk, en annorlunda gemenskap. Bönen är det språk som kristen gemenskap skapar. Det är skillnad mellan en gemenskap som har ett gemensamt mål, och en gemenskap som har en gemensam kallelse. Gå djupare, handlar om att vi inte vänder oss till varandra med våra frågor, utan att vi tillsammans vänder oss till Gud. I hemgruppen möts den enskilda bönen och den gemensamma bönen. Styrkan med detta möte i hemgruppens gemenskap och gemensamma kallelse är att man undviker att den enskilda bönen endast degraderas till egocentriska syften. Men utan den enskilda bönen, finns det risk att det gemensamma bönelivet blir rutin och vana utan mening.

Att gå djupare har också ett moment av process över sig. Detta handlar om att man varje gång som hemgruppen ses, stämmer av vad Gud har gjort och lyfter fram bönesvar. Att dela vad Gud gör i våra liv, ger en oerhörd kraft för byggandet av gemenskap, men det synliggör också något som är särskilt karaktäristiskt för ett kristet liv, nämligen att vi formas till de vi är som enskilda och som gemenskap genom vår relation till Gud. Att dela dessa böneprocesser, bidrar också till att konkretisera att det att vara hemgrupp är att göra en resa tillsammans med Gud. Vi påminns helt enkelt om vårt djupa beroende av Gud, att vi faktiskt inte kan komma vidare – så vida Gud inte talar eller agerar. Att dela detta breoende kan upplevas frustrerande, men det är framför allt en nåd att vila i, då vi befrias från ensamheten det innebär att alltid vara hänvisade till våra egna prestationer. Att gå djupare i bön, innebär också att man som hemgrupp alltid är indragen i ett moment av risk, nämligen att Gud faktiskt talar. Någon har sagt att ”anledningen till att vi pratar och hela tiden gör så mycket i våra församlingar, är för att vi någonstans vet att om vi är tysta, då riskerar vi höra Gud tala.” Det är detta beroende och denna risk vi utsätter oss för när vi går djupare i hemgruppen.

Ge vidare: att inte förneka människor det värdefullaste som finns

Jag tror att det alltid  finns en risk när ett ord går förlorat i vårt språk. I svensk kristenhet finns det gott om ord som inte används längre. Men här går särskilt tankarna till ett ord, nämligen evangelisation. Anledningarna till att vi nästan aldrig använder detta ord är förmodligen flera. Dels för att de praktiker som en gång användes för att evangelisera faktiskt inte längre fungerar. Det kristna budskapet blev mer ett dogmatiskt paket som man skulle ta emot eller inte. Även om det kanske inte är möjligt att evangelisera på det sättet längre, så är problemet att vi som kyrka och församlingar faktiskt inte lagt så mycket kraft på skapa alternativa praktiker för evangelisation, eller det vi beskriver som att ge vidare. En allmän reflektion är att när det gäller att motivera och inspirera till gemenskap och gå djupare, så är detta något som skapas på ett kreativt och kärleksfullt sätt, trots ovan besktivna utmaningar. Men när det kommer till ge vidare, finns det en större rådvillhet. Denna rådvillhet finns i de flesta kristna sammanhang som jag har stött på. Man vet helt enkelt inte hur den egna tron och livet ska delas med andra på ett ”naturligt” sätt. Helt plötsligt blir kristna som har en mycket mogen och genomreflekterad kristen tro osäkra i mötet med någon som inte är kristen. Jag har också mött personer, inte sällan ”karismatiska” ledare (betydelsen här är inte karismatik som ett sätt att öppna sig för den helige Andes verkningskraft, utan här åsyftas mer ett personlighetsdrag), som på ett självsäkert sätt berättar för andra kristna hur man bör vara och tjäna som kristen. Samtidigt, blir jag alltid lika förbryllad när jag förstår att dessa ledare i stort sett aldrig lett en icke-kyrklig eller icke-kristen människa till tro. Vad det beror på är svårt att svara på.

Det finns dock två diken som jag möter hos människor när det gäller att ge vidare. Det första diket, är kanske det som uttrycks mest frekvent i samtalet med kristna människor om evangelisation. Det handlar i regel om känslan av otillräcklighet, det vill säga, att man inte har täckning själv i sitt eget liv för den tro man vill att en annan människa ska tillägna sig. Känslan av egna brister och tillkortakommanden står plötsligt i vägen för att rakryggat kunna känna glädje och upprätta en äkta relation med den person som vill överlämna sig till Jesus. Detta är märkligt, eftersom kontakten med sårbarheten, den egna begränsningen och beroendet av andra faktiskt är en tillgång för att evangelisera snarare än ett hinder. Det mest trovärdiga och effektiva sättet att ge vidare är att vara den man är, och utifrån det dela sin tro så att relation skapas. Jesu vilja att ha relation med människor avspeglar sig i ditt sätt att också vilja det. Där förkroppsligas Kristuslikheten. Det finns också ett annat dike, och det är naturligtvis kristna som evangeliserar på ett omoget sätt. Detta sätt är problematiskt, eftersom det faktiskt inte är förankrat hos den som vill ge vidare.

Jag skulle vilja utveckla detta G mycket mer, likt många andra perspektiv som jag lyft här, men på grund av begränsat utrymme måste det lämnas därhän.

Men låt mig säga några ord om att ge vidare som hemgrupp. Hemgruppen är en utmärkt plats för att träna sig i att ge vidare, och tillsammans med andra utforska sitt ”naturliga” sätt att dela tro. Det finns ett väldigt stort missförstånd hos vissa kristna att man måste ”ha evangelistens gåva” för att kunna evangelisera. Jag säger snarare, att det handlar om att vara sig själv och hitta sin ge vidare-stil. Faktum är nog att Gud också sänder personer i din väg, som passar ditt sätt att dela tron. Här kan hemgruppen utmana och stötta varandra. Att utmana varandra att ta steg för att bygga relation med nya människor. Ett sätt att utmana varandra att ge vidare är att faktiskt en gång i månaden eller åtminstone några tillfällen per termin, ha en hemgruppsträff, där var och en ska ha med minst en ny person till hemgruppen. Det handlar då om att odla och bygga relation, och lita på att när jag är mig själv, så kommer det också att synas i mitt sätt att tala, dela och leva vad kristen tro är.  Låt mig sammanfatta detta sista G med en intervju från den andra församlingen som jag forskar på, nämligen Immanuelskyrkans internationella gemenskap. Vid ett tillfälle frågade jag en informant, som är en kvinna från ett land i Afrika, om hon kunde berätta vilken bild av kristen tro man får i den internationella gemenskapen. Hon svarade så här: ”Det är klart att jag kan. I internationella gemenskapen menar vi att kristen tro är att Gud är kärlek, han skänker en ny glädje och ett nytt liv till dig. Det är en Gud som älskar dig så att han både dött och uppstått för att du ska leva även när detta liv är slut…” plötsligt avbryter hon sig själv och säger: ”MEN…vad hjälper dessa ord dig!? Jag vet, kom och lev med mig och min familj i en vecka så vet du vad det är att leva kristen tro och hur mycket glädje, men också medlidande det skänker dig. Vi är inte perfekta i min familj. Vi bråkar, men vi blir vänner också, vi glömmer ibland att be tillsammans, vi jobbar för mycket, ibland glömmer vi att se varandra. Det finns mycket vi skulle kunna vara rädda för att du skulle se, men jag litar på att du trots dessa brister, och mitt i dem också kommer att se vår glädje och relation med Jesus”.

Detta är att ge vidare, att vara kristen och kyrka, det är att inbjuda människor in till ett liv, ibland in i sitt eget. Att vara kristen är i slutändan att vara bärare av något så värdefullt att det, trots bristerna och tillkortakommandena, inte går att förneka människor.

Slutord

För den församling som vill starta hemgrupp eller utveckla sin hemgrupp, så skulle jag vilja tydliggöra vikten av att ställa en fråga till sig själv att besvara. Vill ni vara en församling som har hemgrupper, eller vill ni vara en församling som byggs upp av hemgrupperna? Kort sagt, vill ni bli en församling med hemgrupper eller en hemgruppskyrka. Frågan är helt avgörande. För om ni svarar det första, då kommer anspråket vara att hemgrupperna är något som utgör en av många enskilda verksamheter i församlingen. Den kan man välja att vara med i ett tag och man kan välja att inte vara med i den under en period. Men väljer ni att bygga församlingen på hemgrupper, då har ni ett utvecklings- och förändringsarbete framför er över en lång tid. Då kommer hemgrupperna och utvecklingen av församlingen att hänga ihop. Det kommer att vara den mest centrala frågan för styrelsen, anställda och ideella. Hemgrupperna kommer att vara de praktiker genom vilken människor får en relation och ett liv med Jesus. Jag skulle vilja utmana er som församling att be Gud om mandat att göra en sådan satsning. Det är få församlingar, om ens någon som vågat bygga en hemgruppskyrka baserad på äkta kärleksfulla relationer. Jag tror att det bor oändliga möjligheter i en församling som tar plats i världen som Kristi kropp på det sättet.

Jag har här på ett mycket övergripande sätt gjort några nedslag i olika perspektiv som har med hemgrupper att göra. I fokus har de tre G:na stått. De har varit utgångspunkt för att både personligt och med pastorns ögon teologiskt reflektera över hemgruppen som en fantastisk praktik. Jag vill verkligen så här i slutet åter utmana oss som kyrka och församling att skapa praktiker som ”synliggör” hur och vad det är att leva tillsammans som kristen gemenskap. På många sätt är det en avgörande framtidsfråga, hur våra liv av kött och blod, förkroppsligar vem Jesus Kristus är.

Ulf Bergsviker

Ulf Bergsviker är pastor i Immanuels­kyrkan, Stockholm och doktorand i systematisk teologi med tros- och livsåskådningsforskning vid Uppsala Universitet och Teologiska Högskolan, Stockholm.

Comments are closed.