När blåser Guds Andes vind?

av Joakim Lundqvist

De senaste månaderna på Livets Ord, när Guds Ande har överraskat oss och utgjutit sin kraft och närvaro över oss på ett så speciellt och dyrbart sätt, har också lett mig till att tänka på, be över och studera Guds ord kring vad som gör att Anden kommer till oss. Vad inbjuder honom, och vad måste vara på plats för att hans närvaro ska trivas bland oss?

Det är naturligtvis viktigt att tidigt stryka under att vi aldrig kan manipulera, prestera eller förtjäna Guds manifesterade närvaro. Det finns definitivt ett moment av Guds utvalda tid i processen, att ”vinden blåser vart den vill” (Joh 3:8), och det är väldigt hälsosamt för oss att veta att allt som har med Gudsriket att göra inte strikt följer principer som kan mätas och förstås av oss människor. Gud gör vad han vill, när han vill.

Ändå är det tydligt när vi studerar Skriften att det faktiskt finns vissa förutsättningar för Guds manifesterade närvaro, för att Andens vind ska blåsa bland oss. Det finns saker som behöver vara på plats som en förutsättning, och som – om de inte finns där kan förhindra Anden att göra det han vill och längtar efter.

Låt oss se på några av dessa, så att vi kan göra vad vi kan för att förbereda oss för hans närhet och inbjuda honom både i våra individuella liv och i våra församlingar. Vi behöver hans närvaro så väl!

1. När templet är förberett

Detta första konstaterande går tillbaka till berättelsen om templets uppbyggnad och invigning i 2 Krönikebokens femte kapitel:

Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för Herrens hus var färdigt, förde Salomo dit in vad hans far David hade helgat åt Herren: silvret, guldet och alla kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Guds hus (v 1).

När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte leviterna upp arken. … Och prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. … Sedan gick prästerna ut ur helgedomen (v 4, 7, 11).

Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde. Leviterna, alla sångare – Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder – stod klädda i vitt linne med cymbaler, lyror och harpor öster om altaret, och tillsammans med dem hundratjugo präster som blåste i trumpeter. 

När trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och började lova Herren för att han är god och för att hans nåd är evig – uppfylldes huset, Herrens hus, av ett moln så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Guds hus (v 11-14).

Hela den här noggrant beskrivna processen av mänskliga förberedelser för att ställa Guds hus i ordning avslutas med konstaterandet att ” uppfylldes Herrens hus av ett moln”. ”Då” – när templet var förberett och då människohanden hade gjort vad Gud hade bett den att göra – inte tidigare.

Vi kan inte i oss själva prestera eller konstruera helighet och perfektion, men vi kan och ska ”arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning” (Fil 2:12). Det finns tider av att vila i Guds nåd och i insikten av att det är han som gör det bestående verket i oss, men det finns också tider när Gud väcker oss ur andlig slöhet och likgiltighet och uppmanar oss att ställa vårt tempel iordning, Tider av helgelse, ökad skärpa och noggrannhet.

Intressant nog föregicks det utgjutande av Anden som vi nu sett på Livets Ord, av 18 månader i just en sådan här förberedelse- och helgelsetid, när vi kände Guds Ande mana oss att se över våra liv, vår teologi, vår kultur och vår struktur på ett nytt och noggrant sätt.     

Den här processen både kan och ska ske både i makro- och mikroperspektiv. Vi är både som församlingar och som individer ”den levande Gudens tempel” (2 Kor 6:16) som behöver förberedas och ställas i ordning för nya utgjutanden av Anden.

2. När tillbedjan flödar

För det andra är det tydligt i Bibeln att Guds Andes närhet ibland oss är oskiljaktig från lovsång och tillbedjan.

Psalm 22 säger oss att Herren tronar på Israels lovsånger, och i den 29:e beskrivs atmosfären i himlen som att allting där ”förkunnar hans ära”. Detta är det tillstånd, den atmosfär, som Jesus själv bad oss att eftersträva och återskapa – ”såsom i himmelen, så också på jorden”.

Vår tillbedjan av Herren är både ett tacksamhetens gensvar på vad han redan har gjort för oss, och en andlig förberedelse, en förutsättning, för det som han är på väg att göra.

Detta blir extra tydligt i berättelsen om Joshafat i 2 Krönikeboken, kapitel 20, när Juda attackeras av tre fiendefolk samtidigt och mänskligt sett inte har någon enda chans i den strid som ligger framför dem

Vi förmår ingenting mot denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig. Hela Juda stod inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner.  kom Herrens Ande mitt i församlingen (v 12-14).

Vi ser Gudsfolket stå samlat, alla i en attityd av ödmjukhet och fullständigt beroende av Gud – ”men våra ögon är vända till dig”. Där, i den inställningen, kommer Herrens Ande över dem.

”Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er.” Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren. Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren, Israels Gud, med hög och stark röst (v 17-19).

Nästa sak som sker är att tillbedjan och lovsången flödar i gudsfolket. Observera att här finns den stilla, innerliga tillbedjan, när folket faller ner på marken och blir liggande inför Herren, och den höga och starka lovsången. Det ena är inte bättre eller starkare än det andra – båda kan och ska samexi-stera i våra liv och församlingar.

Sedan han (Joshafat) hade rådgjort med folket, ställde han upp sångare som skulle prisa Herren i helig skrud medan de drog ut framför den beväpnade hären. De skulle sjunga: ”Tacka Herren, evig är hans nåd.” Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna. Folket från Ammon och Moab reste sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra (v 21-23).

Och till sist: utgjutandet av Anden på ett nytt sätt – den här gången för att nedslå fienden och tillintetgöra attacken som några moment tidigare såg ut att kunna utplåna Guds folk. Lägg speciellt märke till att det var ”när de började att sjunga och lova” – inte tidigare – som miraklet skedde. Många gånger går det till på exakt samma sätt i våra liv. Vår tankegång kan lätt bli att lovet och tillbedjan kommer efter bönesvaret, som ett ”tack” från vår sida. Men det finns tider och stunder då vår lovsång i stället behöver komma först, och möjliggöra bönesvaret!

3. När Guds ord går ut i tro

Det här är mycket intressant. Första gången vi introduceras till den helige Ande är redan i bibelns andra vers, där han ’svävade över vattnet’. Men det här mer inaktiva tillståndet, ’svävandet’, övergår snabbt till en förlösning av skapande kraft, när ordet ’Varde ljus!’ utgår från Guds mun. När Herren i tro kallade på det som ännu inte syntes annat än i hans eget hjärta.

I en av Bibelns mest dramatiska berättelser ser vi hur den här tanken tas ett steg längre. Den här gången är det nämligen inte Gud själv som talar sitt ord i tro, utan en människa som instrueras att göra det.

Vi läser i Hesekiel kapitel 37, från den första versen:

Herrens hand kom över mig, och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder över dalen. Och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: ”Männi-skobarn, kan de här benen få liv igen?” (v 1-3).

Vilken märklig fråga det är som Gud ställer! Han är naturligtvis fullständigt medveten om svaret, helt på det klara med att inget – inte ens ett levandegörande av en hel dal full av skelett – är omöjligt för honom. Ändå är han angelägen om en överenskommelse mellan honom själv och människan, i det här fallet Hesekiel. Någon på jorden måste säga sitt ja och sitt amen till vad Gud kan och vad Gud vill!

Jag svarade: ”Herre Gud, du vet det”. sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord: Så säger Herren Gud till dessa ben: Se, jag ska låta ande komma in i er så att ni får liv. Jag ska sätta senor på er och låta kött växa ut på er och täcka er med hud och ge er ande så att ni får liv. Och ni ska inse att jag är Herren.” Jag profeterade som jag blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett ljud, det blev ett rassel, och benen kom tillsammans så att ben fogades till ben. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem. Då sade han till mig: ”Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren Gud: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna så att de får liv.” Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara” (v 3-10).

Det ena följer på det andra. När Gud har fått människans bejakande av vad han vill och kan, då – inte tidigare – kommer uppmaningen till människan att profetera. Att, precis som Gud själv i skapelsens morgon, tala ord i tro rakt in i det som verkar helt och hållet omöjligt. Och ”när jag profeterade som han hade befallt mig” – inte tidigare – förlöstes Anden, livgivaren, och miraklet var ett faktum.

Ännu i dag behöver Gud män och kvinnor som vågar tala ord av tro in i omöjliga situationer och omständigheter. Som vågar tala liv in i död och ljus in i mörker. Då kan hans Ande förlösas och göra det omöjliga möjligt!

4. När gudsfolket är i enhet

Den här punkten berörde jag redan i berättelsen om Joshafat, där vi strax innan Guds Ande förlöstes, såg hela Juda stå inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner. Här ser vi en generationell enhet som alltid är välbehaglig för Herren – han som är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, generationernas Gud.

När Anden kom över, och födde fram den första församlingen, ser vi exakt samma viktiga förutsättning på plats i deras gemenskap:

När pingstdagen kom var de alla samlade. hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala (Apg 2:1-4).

Orden som översatts med att de ”alla var samlade” går djupare än att enbart markera att gruppen fysiskt befann sig på en och samma plats. Detta är inte nödvändigtvis enhet. En skara människor kan naturligtvis ha det gemensamt att de befinner sig i samma lokal, utan att de är enade.

Engelska King James översättning ger oss en bättre och mer ingående bild av gruppens gemenskap och vilken anda som rådde i den: ”they were all in one accord in one and the same place”. De var inte bara på samma plats, utan också i ”ett och samma ackord”. De var olika toner, olika lemmar, men i harmoni med varandra – i ömsesidig kärlek, ömsesidigt erkännande, ömsesidigt beroende av varandra.

Få saker bedrövar och begränsar Guds Ande som när hans folk lever i oenighet med varandra. Detta stoppar upp hans planer och verk i oss och bland oss som få andra saker.

Vår strävan efter enhet är inte något valbart, utan en befallning. Den kan heller inte vara passiv, utan aktiv. Jesus själv sade till oss att ”saliga är de som skapar frid, de ska kallas Guds barn” (Matt 5:9). Att ”skapa” betyder att göra något som inte fanns till innan, i det här fallet frid mellan syskon. När vi lever våra liv på det sättet, tar försoningsinitiativ när det behövs, kärleksinitiativ där det behövs, förlåtelseinitiativ där det behövs, lever vi i sant lärjungaskap och skapar en atmosfär där Anden kan förlösas och verka mitt ibland oss.

Joakim Lundqvist

Joakim Lundqvist är pastor i Livets Ord, Uppsala

Comments are closed.