Behålla fokus i ett paradigmskifte

av Richard Hultmar

Tänk om den pågående pandemin är en katalysator för det digitala paradigmskiftet i världen! Hemarbete med digitala möten, förändrat resande och ökande näthandel tyder på att människors sätt att agera och mötas har förändrats, antagligen mer genomgripande än vi anar och troligen inte bara tillfälligt. Ett paradigmskifte är enkelt uttryckt en övergång från ett normalläge till ett nytt normalläge, där människor har samma grundläggande behov men efterfrågar andra sätt att möta dem.

När covid-19-pandemin drabbade oss i början av mars förändrades våra förutsättningar i församlingarna dramatiskt. Restriktionerna och riktlinjerna begränsade våra möjligheter att fira gudstjänster, evangelisera och vara missionella som vi varit tidigare. I vår församling, Korskyrkan Stockholm, liksom de flesta andra, ställde vi snabbt om till att sända inspelade gudstjänster digitalt, mötas som hemgrupper på nätet och att ge möjlighet till diakonal hjälp till äldre och riskgrupper. När vi tog de digitala stegen under våren var det svårt att tänka sig att restriktionerna skulle vara längre än några månader, men nu pekar det mesta på att pandemin blir långvarig. Tänk om det normala vi längtar efter, vårt normala församlingsliv med gudstjänster och stora konferenser inte kommer tillbaka! Oavsett om vi kommer att kunna återgå till det gamla normala eller inte, har pandemin påskyndat det digitala paradigmskiftet. Därmed har människors rädslor och upplevda behov förändrats, vilket innebär att vi kan behöva förändra våra arbetssätt.

Vid ett paradigmskifte är det viktigt att veta vad som är ens identitet och uppgift och kunna skilja det från vad som är ett sätt att lösa uppgiften, för en särskild tid. Kodak är ett välkänt exempel på ett företag som genom att identifiera sig med den tidsbegränsade lösningen: att tillverka film till kameror – och sätta den före huvuduppgiften: att ge människor möjlighet ta bilder av sin omgivning. Snabbt fick man stora problem när den digitala fototekniken kom, trots att man var först med patent på en digitalkamera. De lyckades inte börja utveckla den nya tekniken i tid och blev frånåkta. Därför behöver vi omgående fundera på vår identitet som församling och vad vår huvuduppgift är, om vi inte ska stå med händerna fulla av verksamheter som riskerar att vara irrelevanta, när omvärlden går in i det nya postcoronaparadigmet, vilket vi ännu inte riktigt kan se konturerna av. I klartext menar jag att vi behöver fundera över om de gudstjänstformer och de konferenser vi organiserar oss kring och identifierar oss med är vår rätta identitet och vårt uppdrag? Eller är de tidsbegränsade lösningar som tjänat oss mer eller mindre väl under många år? Och om vi fortsätter med samma form fast digitalt kommer de då att fylla någon långsiktig funktion?

Den stora frågan är hur pandemins nuvarande restriktioner för folksamlingar och fysisk närhet kan hjälpa oss att hitta tillbaka till vår identitet och vårt uppdrag? Henry Cloud, en amerikansk psykolog nämnde i en podcast att i den digitala världen får vi fler kontakter men färre fysiska kontakter. Det pekar på att människors behov av verklig kontakt och gemenskap med Gud och människor kvarstår och till och med är större än tidigare. Den missionella frågan är hur vi skapar sådan meningsfull kontakt på väg in i det nya digitala paradigmet?

För att ge ett bra svar på den frågan behöver vi först besvara ett par grundläggande frågor.

Vad är en församling och vilket uppdrag har den?

För det flesta av oss har det under pandemin blivit tydligare att församlingen är vi, människorna, inte kyrkobyggnaden vi samlas i. Vi flyttade snabbt våra gudstjänster från kyrkans gudstjänstlokal hem till våra vardagsrum via sändningar på nätet, vilket visar att vi inte identifierar oss med byggnaden. Men kan vi i längden säga att vi är en församling när vi inte möts och när kommunikationen bara går åt ett håll? Jag tror inte det. I min bok Drömmen om en Jesusrörelse ger jag en enkel definition av vad en församling är: ”en grupp lärjungar som tagit emot ordet om Jesus, låtit döpa sig och samlas.” Ordet församling, på grekiska ecclesia, betyder ”de som samlas” och i Nya testamentets texter är det solklart: att vara församling handlar om att samtala om läran, gemensamma måltider, bön och hjälpsamhet i gemenskap. Att bara sända inspelade, eller livegudstjänser, hur bra de än är, fyller inte kriterierna för att vara en församling. Det kan under en övergångstid vara ett substitut till att mötas, men håller knappast ihop en församlingsgemenskap långsiktigt. När vi flyttar gudstjänstupplevelsen till åskådarplats i tv-soffan går så mycket av dynamiken förlorad. Ingen ler mot mig och hälsar mig välkommen. Ingen vän kramar om mig. Ingen lägger handen på mig och ber för mig. Och jag berövas möjligheten att skoja och skratta med mina vänner vid kyrkkaffet. För att gemenskap ska uppstå krävs det minst att man kan kommunicera med varandra. Digitala smågrupper, bibelstudier och andra samlingar kan därför fylla ett visst behov av gemenskap och hjälpa stressade storstadsmänniskor att faktiskt hitta tidpunkter då man kan mötas, utan att lägga dyrbar tid på resor. Men digitala möten täcker inte in alla delar av att ha gemenskap med varandra.

Jag är som du märker lite oroad över att vi är på väg att upprepa Kodaks misstag. Om vi fortsätter att ha vår identitet i att ordna gudstjänster och konferenser, eller producera dem digitalt, riskerar vi att missa tåget.  Enligt Jesus är uppdraget: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er” (Matt 28:19-20). Missförstå mig inte! Jag är inte emot gudstjänster. De kan vara bra, har haft en viktig funktion och kommer att fortsätta att ha en funktion framöver, även digitalt. Men om vi ska klara paradigmskiftet behöver vi ha vår identitet i att vara en missionell gemenskap som gör lärjungar, och börja organisera oss utifrån det och våga pröva nya former för andlig gemenskap. De närmsta månaderna i coronapandemin är ett utmärkt tillfälle att jobba med vår identitet som gemenskap med uppdrag att göra lärjungar och pröva oss fram med olika former av missionellt arbete och gemensamma samlingar, när restriktionerna tvingar oss att lämna det vi kunnat göra tidigare.

Vilken storlek av gemenskap är mest lämpad för uppdraget?

När jag var barn höll vår lilla pingstförsamling regelbundet stugmöten i en grannby där ett par av församlingens medlemmar bodde. Vi satt uppradade på träplankor i tant Götas kök, kanske ett trettiotal personer. De inbjudna vännerna fick sjunga med i ”Pärleporten”, lyssna på några vittnesbörd, en predikan och någon profetia. Men de flesta kom nog för att de var släktingar och grannar och tyckte om Göta och hennes hembakta mjukbröd. Stugmötena  resulterade i att flera personer i denna lilla by kom till tro och blev medlemmar i församlingen.

När vi drygt trettio år senare planterade en församling i Luleå visade det sig att dynamiken från stugmötena med cirka 25-50 personer, med musik, vittnesbörd och god mat och festlig stämning, var den gemenskap som det var enklast att bjuda med sig våra vänner till, oavsett om det var korvgrillning på Ormberget, höstfest i kyrkan eller vår utökade husförsamlingssöndag. Det var från den missionella gemenskapen vi kunde ta människor vidare in i alphakurser och hemgrupper.

När Jesus sänder lärjungarna till de städer han själv tänker besöka sänder han dem två och två och säger:

”När ni kommer in i ett hus, säg då först: Frid över detta hus. Om där bor en fridens man ska er frid vila över honom. Annars ska den återvända till er. Stanna i det huset och ät och drick vad ni får, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Bota de sjuka i staden och säg till folket: Guds rike är nära er” (Luk 10:5-7, 9).

Det grekiska ordet för hus i den här texten är oikos, som betyder hus, men också alla de som finns i hushållet, alltså det närmsta relationsnätet. På Jesu tid kunde ett hushåll bestå av det äkta paret, deras föräldrar, alla barnen, kanske tjänstefolk och andra ogifta släktingar som ibland åt vid deras bord. Det liknade alltså inget svenskt normalhushåll med två-tre personer. Det var en grupp människor som levde och arbetade i relation med varandra. Antagligen en grupp på femton till femtio personer. Ungefär som tant Göta och hennes grannar, eller den grupp av församlingsmedlemmar med tillhörande familjemedlemmar och vänner som möttes till grillfest i Luleå. Kan det vara så att Jesus pekar på att just den här storleken och typen av gemenskap är bäst lämpad när evangeliet om riket ska förkunnas för nya människor? I en sådan social gemenskap med delvis redan etablerade relationer, är det lätt att delta och bli sedd men man förväntas inte vara privat och personlig med alla, så man tvingas inte lämna ut sina djupare känslor och tankar och kan prata om vädret hela kvällen om man vill. Det är alltså en inbjudande, varm och tilltalande gemenskap som avses.

Detta verkar också vara den vanligaste gruppstorleken i Nya testamentet. Den första församlingen möttes i hemmen (oikos) och i templet. Paulus många hälsningar till församlingar som möts i olika hem (oikos) tyder på att den första generationens missionärer ledda av Anden organiserade församlingen i dynamiska missionella grupper på det sätt som Jesus hade påbjudit. I Romarbrevet 16 hälsar Paulus till minst fem sådana oikos i Rom. Och flera kapitel i första Korintierbrevet handlar om hur man ska uppföra sig i en oikosgemenskap.

Både Nya testamentet och den moderna kyrkohistorien verkar alltså peka på att det är sådana här medelstora missionella gemenskaper med mat och dryck, under och tecken och förkunnelsen om Guds rike som är vägen framåt om vi vill nå människor med de goda nyheterna. Med den nuvarande restriktionen om max femtio personer i en sammankomst, kombinerat efter människors ökande behov av mänsklig kontakt, är den missionella oikosgruppen något att pröva och experimentera med så att evan­geliet kan fortsätta att planteras i människor i gemenskap med andra, precis som Jesus lärt oss.

Nu och framåt

Vår tonårsgrupp VOLT valde spontant ett lite annat sätt att mötas när riktlinjerna kom i våras. De valde att mötas i mindre geografiska grupper om cirka tio ungdomar i varje grupp, eftersom de bor ganska utspritt i Stockholmsområdet. Smågrupper är inte unikt, men de valde att samlas synkat och digitalt uppkopplade mot varandra. De förberedde kvällarna tillsammans och hade samma upplägg, samma meny, lekte samma lekar, ibland som ”tribal wars”, och hade gemensam undervisning och andakt. De skapade utan större teologisk reflektion ett virtuellt/fysiskt oikos eftersom det var naturligt för dem som är uppväxta uppkopplade. Intressant i sammanhanget är att det blev enklare för dem att ta med sig vänner till dessa samlingar än till samlingarna i kyrkan, så de har blivit fler.  Vid Voltlägret senare under sommaren möttes alla tillsammans och flera av dem fick starka Gudsupplevelser, och där togs avgörande beslut. Jag tror att tonåringarnas spontana gemenskap med fördelarna från både det digitala och det fysiska mötet visar en spännande väg framåt för församlingen som en missionell gemenskap in i en ny tid.

Det jag skriver här handlar som du märker om i vilka former vi ska kommunicera evangeliet nu och i framtiden. Jesus lär oss att evangeliet bäst ska planteras in i gemenskap, så låt oss inte överge våra sammankomster. Men låt oss fundera på hur de bäst kan utformas för en ny tid. Någonstans i gränslandet mellan en glad och inbjudande gemenskap och den nya digitala verkligheten kommer framtidens församlingsrörelse att växa fram.

Richard Hultmar

Richard Hultmar är föreståndare i Korskyrkan Stockholm och författare till Drömmen om en Jesus­rörelse (Livets Ords Förlag, 2019).

Läs mer om boken här!

Comments are closed.