Den narcisstiska människan – Del 1

Människan är sig lik, brukar vi ibland säga. Vi menar då att människans grundläggande behov, frågor och problem går igen i alla tider och kulturer. Men det är också sant att människan och den kultur hon är en del av förändras. Behoven, frågorna och problemen tar sig olika uttryck i olika tider.

Fram till andra världskriget menar många psykologer och teologer att den stora Frågan i västvärlden var kopplad till människans skuld. När vi i år firar reformationsjubileet påminns vi om hur Martin Luther fick tala evangelium in i en tid då en betydande del av befolkningen gick och funderade på frågan: ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” Även en sådan antikristen psykolog som Sigmund Freud ägnade stora delar av sin verksamhet åt likartade frågor – och särskilt då i form av den undertryckta skuld som lätt kan leda vidare till ångest och neuroser.

Efter andra världskriget började man dock märka en förändring när det gäller detta. Innan denna vattendelare i västvärldens historia kan man säga att psykologernas terapisoffor hade befolkats av människor som visserligen behövde hjälp för olika typer av störningar, men som ändå brukade ha en ganska stabil personlighetskärna. De var väl orienterade i tillvaron och kunde ge besked både om vilka de var, vad som var rätt och fel och vart de var på väg.

Under efterkrigstiden, däremot, började en ny typ av symptom att träda i förgrunden. De människor som sökte psykologernas hjälp var i allt högre grad plågade av känslor av tomhet, främlingskap och meningslöshet. I stället för skuld gav de uttryck för en diffus men ändå gnagande känsla av skam – en känsla av att något var fel, att något som inte gick att sätta fingret på ändå fick dem att skämmas. De existentiella frågor som började ta överhanden var sålunda inte: ”Hur ska jag komma till rätta med min skuld?” utan: ”Vem är jag? Var hör jag hemma? Duger jag som den jag är?”

När idéhistoriker och sociologer har försökt att förklara denna utveckling har de brukat hänvisa till de samhällsförändringar som karaktäriserar tiden efter andra världskriget. I takt med att samhället har blivit mer föränderligt, och den egna platsen i den stora helheten mindre tydlig, har nutidsmänniskan helt enkelt fått svårare att finna en naturlig vila i livet. Detta, i sin tur, har gett upphov till en ny uppsättning psykosociala mönster. På 70-talet hade processen gått så långt att sociologer gav kulturen i västvärlden efter andra världskriget etiketten ”narcissistisk”.¹

Den narcissistiska människan

Vilka karaktärsdrag döljer sig då bakom denna beskrivning? Ja, om vi börjar med de psykologiska handböckerna finner vi att en sjuklig narcissist är en individ med genomgående mönster av grandiositet, brist på empati och överkänslighet för omvärldens omdömen. Ofta rör det sig om en person från en splittrad eller otrygg uppväxtmiljö, som inte har fått den bekräftande spegling som han eller hon skulle ha behövt för att utvecklas till en trygg individ. Narcissisten är på ett överdrivet sätt både självupptagen och egenkär.

Men som vi redan har konstaterat går det alltså att föra över drag av denna diagnos även på betydligt bredare befolkningslager. Många människor i vår kultur har vuxit upp under jämförelsevis instabila yttre förhållanden. Den gradvisa uppluckringen av familjen och mer tid på dagis – för att inte tala om de narcissistiska föräldrarna! – har bidragit till en rörig uppväxtmiljö. I samhället som helhet har det vidare blivit allt svårare att – som i exempelvis bondesamhället – se sig själv som en del av ett större sammanhang. Många nutidsmänniskor uppfattar sig närmast som fragment i en i övrigt ganska otrygg och oberäknelig tillvaro.

Och den narcissistiska människan är alltså en individ som har blivit formad av denna flyktighet i sin egen närmiljö. Eftersom tillvaron som hon relaterar till är instabil, har hon själv blivit instabil. Hon har fått en svag personlighetskärna, och lever med en ständig brottning med den egna identiteten. Den egna otryggheten måste därför kompenseras av input utifrån, och medvetet eller omedvetet går hon med håven efter omgivningens uppmärksamhet, uppmuntran och bekräftelse. På något sätt måste ju den inre tomheten fyllas.

Narcissistens bekräftelsehunger leder i sin tur ofta till att han blir offer för sin egen omgivning. Eftersom det är viktigt för honom att passa in blir han extremt trendkänslig, och han försöker hela tiden leva upp till de ideal som hyllas i hans närmiljö. På så vis, tänker han, ska han förtjäna det värde som han innerst inne undrar om han verkligen äger.

Skammen – narcissistens existentiella smärta

Inte ens den bäste av oss kan alltid leva upp till de ideal och/eller krav som ställs på oss. Och i narcissistens fall blir resultatet av denna oförmåga en ständigt gnagande känsla av skam.

Om skuld handlar om vad en människa gör, kan skammen sägas handla om vad en människa är. Den amerikanske etikprofessorn Lewis B Smedes skriver i boken Skam, skuld och befrielse: ”Känslan av skam gäller vårt personliga jag – inte något illa vi har gjort eller sagt utan det vi är. Den säger oss att vi är ovärdiga. Fullständigt.”²

Skammen är svår att resonera med eftersom den har en så förlamande inverkan på den som plågas av den. Mer eller mindre medvetet lever narcissisten därför med en ständig kamp för att undvika skamfyllda situationer. När hon trots sina ansträngningar blir innesluten i skammens grepp tenderar ett av två olika reaktionsmönster att uppstå: förkastelse eller försvar.

Psykologen Bo Sigrell skriver med anledning av förkastelsereaktionen: ”Har man begått en handling som man känner skuld för, kan man försöka rätta till den. Skammen däremot upplevs som omöjlig att reparera. Hela ens person känns i grunden fel. … Det enda som återstår är att försvinna till ingenstans.³

Det andra typiska reaktionsmönstret, försvaret, ser visserligen annorlunda ut men är ändå nära besläktat med förkastelsen. Om krossandet av min egen idealbild är det värsta som kan hända mig, måste det ju ligga nära till hands att jag – i stället för att erkänna dem – tar mina felsteg i försvar. Narcissisten är expert på att undfly det egna ansvaret. Om hans ursäkter inte accepteras är det därför inte ovanligt att han blir aggressiv i sitt försvar.

Förståelse i stället för förlåtelse

Mot denna bakgrund kan det inte heller komma som en överraskning att den narcissistiska människan känner sig obekväm med talet om synd och skuld. Själavårdaren och psykoterapeuten Göran Bergstrand skriver: ”Att tvingas se sig själv som skyldig är [för narcissisten] att få sitt värde sänkt. Att be om och ta emot förlåtelse är att göra sig underlägsen och beroende inför den som förlåter.”⁴

Narcissisten vill inte ha förlåtelse. I stället vill han ha förståelse. I grund och botten, menar han nämligen, ligger alla brister utanför honom själv. Visserligen misslyckas han ibland med att leva som han borde, men mest av allt är han ändå att betrakta som ett offer – och ett offer kan man ju inte anklaga för skuld? För narcissisten blir syndernas förlåtelse därför ”ett obegripligt svar på en fråga man inte ställer. Dessutom: om jag gör så gott jag kan måste han [Gud] väl överse med resten. Gud är ju god! Är det inte ’hans yrke att förlåta’ (Voltaire)?”⁵

En följd av detta – som i verkligheten nog kan betraktas som både orsak och verkan – är att det kristna syndabegreppet på ett radikalt sätt har blivit omdefinierat i narcissismens tidevarv. I stället för att tala om synden som människans grundläggande bortvändhet från Gud – som hennes otro och ovilja att underordna sig Gud – uppfattas synden av den narcissistiska människan som ett allmänt ”misslyckande” i hennes strävan att leva upp till sina egna och andras (Guds?) ideal.

Följden av detta är att synden flyttas till en plats ”utanför” människan. Hon får en yttre måttstock att jämföra sig med, och behöver aldrig skåda in i sin egen själ. Den självklara följden blir att hon heller aldrig behöver konfronteras med den djupa skulden – den skuld till vilken evangeliet är tänkt att vara lösningen.

Den narcissistiska människan och Gud

Detta betyder nu inte att den narcissistiska människan skulle vara mindre religiös. Inte alls. Men den Gud som hon vänder sig till skiljer sig på avgörande punkter från den Gud som vi möter i Bibeln. Rent allmänt kan man säga att synen på Gud som Allsmäktig och Upphöjd, den Helige inför vilken ”alla knän skall böjas … i himlen, på jorden och under jorden” (Fil 2:10) ligger långt från narcissistens föreställningsvärld. Dekalogens första bud – ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3) – uppfattas snarast som något omotiverat, orättmätigt och orimligt.

Om Gud verkligen finns är han därför ur den narcissistiska människans perspektiv att betrakta antingen som Springpojken eller som den store Terapeuten. Själavårdaren Anders Olivius skriver: ”Gud förväntas effektuera önskningar av alla slag. Som en stor och givmild moder ska han ge goda gåvor utan gräns. Och varför skulle han ge till somliga men inte till mig?”⁶ Teologen Agne Nordlander fyller i: ”När den narcissistiska människan blir religiös attraheras hon av bön, meditation och andlighet. Det är självklart för henne att hon bör ha rätt till direkt tillträde till Gud utan förmedlande instanser som en Försonare, nådemedel, präster och kyrka. Hon kräver omedelbart uppmärksamhet, ansikte mot ansikte. Hon har ingen förståelse för formaliteter eller vördnadsbetygelser inför Gud.”⁷

Konsekvensen av detta blir att Gud aldrig får vara Gud fullt ut i narcissistens liv. Så länge som Gud ”sköter sig” och uppfyller den enskildes önskningar och behov får han visserligen hållas. Men någon djupgående utmaning av de egna värderingarna kan det aldrig bli tal om. Så snart som Gud blir ohanterlig känner sig nämligen narcissisten otrygg, och till Gud kommer han ju av motsatt anledning: att stilla sin otrygghet och fylla sitt inre tomrum. Likt en ständigt närvarande förälder ska Gud sörja för att narcissisten inte oroas i sin otrygga värld.

¹ Se särskilt Christoffer Laschs bok Den narcissistiska kulturen från 1979.
² Lewis B Smedes, Skam, skuld och befrielse (Libris 1993), s 17.
³ Bo Sigrell, Narcissism: Ett psykodynamiskt perspektiv (Natur och Kultur, första pocketutgåvan 1999), s 164f.
⁴ Göran Bergstrand, ”Skulden har många namn”, Tidsskrift for sjelesorg 1/97, s 7.
⁵ Fredrik Brosché, ”Syndernas förlåtelse åt allt Sveriges folk” i Tro åt svenska folket (Pro Caritate 1987), s 36f.
⁶ Anders Olivius, Att möta människor: En grundbok i själavård (Verbum, tredje helt omarbetade upplagan 1996), s 183.
⁷ Agne Nordlander, ”Jesus Kristus och honom korsfäst” i Med smak av nåd: Festskrift till Agne Nordlander (Libris 2000), s 234.