Tydligt är snällt

Tänk dig att du är fjorton år gammal. Du kommer in i en – för dig – helt ny lokal där ett antal människor i samma ålder som dig umgås, alla är okända för dig. Du möts av en vänlig och varm person i 25-årsåldern som glatt hälsar dig välkommen och berättar att här kan du göra precis som du vill. Han visar dig runt i lokalen och berättar att i ett hörn spelas det tv-spel, i ett annat är det brädspel, en trappa ner kan du vara med på biljard eller så kan du fika och umgås i sofforna där ett gäng tjejer redan satt sig och tittar ner i sina telefoner.

– Kvällen avslutar vi med en frivillig andakt, säger ledaren glatt, men till dess kan du bara hänga!

Skulle du trivas? Skulle du hitta in och vart skulle du välja att gå? För egen del hade jag krupit efter väggen en stund och sen förmodligen gått hem igen. Att ”bara hänga” kräver att du är en enormt socialt stark person. De flesta fjortonåringar är inte det, i varje fall inte om de befinner sig i en grupp där de inte känner någon. Ändå är det så här de flesta kyrkors ungdomsverksamhet ser ut på helgkvällarna i dag.

Verksamhetskultur har ersatts av hängkultur. Och det är inte så konstigt i sig. Som grupper är vi inte så bra på att gunga gungbräda, vi går från ena sidan till den andra – och är sällan bra på att låta brädan hänga i luften. Nittiotalet var fullt av verksamhet i de flesta svenska frikyrkor. Det var aktiviteter så gott som varje kväll: lekar, hajker, bibelstudier, gudstjänster, tävlingar och events.

Och sedan tröttnade vi. Orkade inte mer. Luften gick ur en hel generation. Vi hittade inte ledare som orkade hitta på allt det där längre, och frågan är om vi ens tyckte det var önskvärt? Trots alla våra ansträngningar och alla varianter på Fyra-man-i-soffan såg vi hur unga människor lämnade kyrkan efter tonåren och inte kom tillbaka.

Om vi ska vara lite krassa – vi hade gett en generation unga en plats att vara kristen på, men hade vi gett dem verktyg som höll för en levande relation till Jesus även utanför kyrkans fyra väggar? När lekarna och bibelstudierna var över?

Motreaktionen mot verksamheten blev hänget. Vi drog ner ambitionerna. Kyrkan blev en plats att bara vara på, helt utan samhällets krav och utan krav på lojalitet eller uthållighet. ”Kom som du är, stanna så länge du vill.” En god intention förstås. Men vad händer med vårt behov av tillhörighet och sammanhang där i gränslösheten? Vem vågar ta plats och slå sig in i gruppen när det inte finns några givna strukturer att ta del av?

Jag är sjuttiotalist. Jag jobbar dessutom till vardags med generationsforskning vilket gör mig extra intresserad av vad just det faktum att jag är sjuttiotalist innebär. Och när det kommer till frågorna om verksamhet och engagemang så är forskningen rätt enig: jag vill klara mig själv. Jag vill vara ansvarig bara för mig och fatta mina egna beslut. Och jag tror att jag gör andra en välgärning när jag säger åt dem att fatta sina egna beslut. Det har gjort mig och mina generationslikar lite rädda för allt som andas konformitet och gruppbeteenden. Vi vill vara tydliga kring att det är viktigt med frivillighet och egna val och vi gillar tanken på att våra barn ”hänger”, utan krav eller uppstyrdhet.

Många av oss i dagens föräldrageneration upplever också att den kyrka vi växte upp i var för snäv. Lite beroende på samfund och geografi så bär vi med oss olika mycket erfarenheter av att ha känt oss inmutade i en gemenskap som blev trång. Som gjorde oss besvikna. Och nu vurmar vi för att våra barn inte ska drabbas av samma känsla. Så vi värnar öppenheten, gränslösheten och frivilligheten. ”Låt våra unga komma och gå som de vill, styr inte upp kvällarna så mycket”, är en av de vanligaste replikerna från föräldrar som de ungdomsledare jag möter brukar upprepa.

Men tänk dig själv som den där fjortonåringen igen. Hade du klarat samma ickestruktur som du nu vill ge till dina barn? Är det din församlings bästa strategi att berätta om Jesus – att låta unga ha en fritidsgård att hänga på där man eventuellt får höra om Jesus innan kvällen är över?

Tänk om tydligt är snällt? Tänk om vår strategi att skapa en plats att ”bara vara” för unga får helt motsatt effekt mot vad vi tänkt oss och om en uppstyrd verksamhet skulle göra det enklare för så många fler att vara med? Om lekarna och de rejäla bibelstudierna faktiskt rymmer mer frihet och sänkta axlar än hänget i en soffa där du hela tiden behöver ha koll på de sociala hierarkierna?

I mitt jobb möter jag mycket chefer som har bett oss om hjälp med att förstå den unga generation medarbetare man är mitt upp i att anställa. Våra råd är alltid att satsa mer på tydlighet, mer på gränssättning och på att ge verktyg för återkoppling och tydligt lärande. Unga i dag vill kunna se sin egen utveckling, förstå sin egen världsbild och se resultat i sitt eget växande. Samtidigt som den här rörelsen hos unga är så tydlig i samhället riskerar kyrkan att i så många lägen göra tvärtom – i stället för växtplats erbjuder vi en plats att ”bara vara” och där förlorar vi vår attraktionskraft. För att inte tala om vårt existensberättigande.

Kristenheten i Sverige står inför världens smashläge. I en tid där nyfikenheten på världen utanför mig själv är stor, där längtan efter struktur växer sig starkare och där viljan att förändra världen till det bättre är stor så har vi både riktigt goda nyheter om himlen att dela med oss av och en riktigt bra plats för engagemang att erbjuda. Tar vi chansen?

Kanske känner du inte igen ditt sammanhang i min beskrivning. I mötet med olika samfund roar vi oss ibland lite försiktigt med att se att övervikten mot ”hängkulturen” gått olika fort i olika sammanhang. Men om just din församling inte är där än – fundera på hur ni inte hamnar där. På nittiotalet erbjöd svenska frikyrkor unga människor en plats att vara kristna på men glömde verktygen för att leva i sin tro även utanför kyrkans väggar. I dag riskerar vi att bara erbjuda en plats – punkt. Och medan resten av världen på allvar börjar se vikten av att ge unga utmaningar, gränser och tydliga mål så riskerar vi att just missa målet.

Så fundera igenom hur er ungdomsverksamhet ser ut. Fundera igenom hur ni vill vara en kyrka där unga trivs, växer och utmanas i sin tro på Jesus och i sitt uppdrag i den här världen.

• På vilket sätt talar ni tydligt tro in i unga människors liv varje vecka?

• På vilket sätt arbetar ni med uppmuntran och gåvoupptäckande?

• Hur ofta inventerar ni vilka unga ni har omkring er och hur de får vara med och växa i ansvar och mognad?

• På vilket sätt ställer ni krav och utmanar ni unga att växa i ansvar och i sina ledargåvor?

• Hur jobbar ni med mentorskap över generationer?

• Hur är ni själva exempel på både uthållighet och trohet men också på att det är möjligt att misslyckas och testa igen?

• Är ni tydliga i vad som förväntas av människor i de uppdrag de går in i eller är ni ”bara glada att någon ställer upp”?

• På vilket sätt är du själv ett exempel i hur du utövar din tro och uttrycker din kärlek till Jesus i ord och handling?

Tydligt är snällt. Unga människor i dag längtar efter att få frågor om att engagera sig och vara med och förändra. Men om frågorna de får inte är tydliga och om gränserna för uppdraget inte är konkreta, så kommer de att tacka nej. Om förutsättningarna inte är givna riskerar de att ta på sig för mycket eller lägga för höga krav på sig själva.

Så: Hur ser ni – i ditt sammanhang – till att få med er nästa generation? Fråga dem. Dra med dem. Ge dem tydliga riktlinjer och släpp in dem i beslutsprocesser och samtal kring erat ”varför” och vilken riktning ni är på väg åt.

Stå sedan kvar när de vacklar. Berätta för dem igen att du tror på dem. Och backa inte från tydligheten. För när resten av världen vacklar behöver vi alla – inte minst unga på väg in i vuxenlivet – något beständigt att luta oss emot. Och sist jag kollade var tron på Jesus en lysande sådan beständig sak. Låt oss inte slarva bort det i hängkulturens tidevarv.