Frikyrkans fem starka

Orden i Matt Redmans lovsång ”Abide with me” stämmer väl med Paulus konstaterande i Romarbrevet 8:22-23:

Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.

Den kristna vandringen, från frälsningen till himlen, är full av skarpa kontraster. Den gudomliga natur, fullkomligheten som vi fått del av i våra hjärtan genom tron på Jesus, ligger ständigt i kollisionskurs med ofullkomligheten i den stukade, sargade värld vi lever, och själva är en del av. Kampen mellan den pånyttfödda anden och det korrumperade köttet (Gal 5:17) påminner oss ständigt både om att vi är pilgrimer och främlingar på väg till ett rike som vi redan blivit medarvingar till, men också om att vägen dit är märkt av den fallna skapelsens brister.

Och om konstrasterna syns så tydligt redan i våra egna, individuella liv, märks de ännu tydligare när vi kommer tillsammans som församlingar.

Varje kyrka och rörelse är en blandning av gudomlig fullkomlighet och mänsklig ofullkomlighet. Guds renhet och helighet möter jordisk brist och svaghet. En ovärderlig skatt deponeras i ett bräckligt lerkärl (2 Kor 4:7).

Det fantastiska – det totalt revolutionerande – är att denna sammanblandning mellan himlen och jorden, denna kombination av fullkomlighet och ofullkomlighet, av gudomlig styrka och mänsklig svaghet, ändå kan reflektera och återspegla Gud själv. Han är den som gör en enkel flicka från Nasaret till mamma åt Messias, han gör ett illaluktande stall i Betlehem till en födelseplats för en kung. Han gör tolv judiska unga män med allt från maktambitioner till mindervärdeskomplex – och dessutom en tendens att hugga öronen av folk med svärd – till ambassadörer för sitt nya rike på jorden.

Detta är hoppet, ljuset och kraften i evangeliet: att Guds fullkomlighet sväljer upp vår svaghet och att hans styrka är så oändligt mycket starkare än våra brister. Att vi som troende, trots vårt kött och sviterna av människans olydnad och fall, ändå kan kallas Guds barn, ett heligt prästerskap, och att våra församlingar, trots vår ofullkomlighet, genom kraften i hans nåd faktiskt ändå är bärare av hans helighet och härlighet, och kallas sanningens pelare och grundval (1 Tim 3:15).

Utifrån denna tro och övertygelse har jag tillbringat 28 år av mitt liv med att över hela världen titta in i unga människors ögon och säga till dem: Du kan göra en skillnad för Gud i din värld! Gud är större än din svaghet, din ofullkomlighet, din rädsla och dina tillkortakommanden. Hans kärlek sväljer upp din fruktan, hans ljus vinner över ditt mörker och hans fullkomlighet trumfar din brist.

Det är samma ande och attityd, samma övertygelse, som jag lever i vad gäller min församling, den kyrkofamilj jag som tillhör och hela den stora, globala Kristi kropp. Trots våra brister, ambitioner, vår splittring och vårt kött, är kraften i Guds rike och Jesu fullbordade verk på korset så stark att den lyser igenom och dominerar. Den har potentialen att förvandla vanliga enkla människor som kommer samman i en församling, till ett Gudsrike, till ett reellt uttryck för Guds härlighet och helighet, en försmak av himlen! Detta sker varken genom vår präktighet eller fullkomlighet, utan enbart genom Guds enorma nåd och hans Andes verk i våra liv.

Detta betyder naturligtvis inte att vi inte behöver omvändelse och helgelse. Den dag då vi tar Jesu försoningsverk för givet och försöker sudda ut begrepp som gudsfruktan, synd och helighet som enbart ”gammaltestamentliga”, punkterar vi nådens potential i våra liv och avviker från kristendomens originalversion. Utan ödmjukhet, bekännelse och förkrosselse, ingen nåd. Men om vi som individer däremot i våra egna liv med känsliga, brutna hjärtan, och som församlingar vandrar framåt med en längtan om försoning, förståelse och gemenskap oss emellan, tar nåden vid där vi tar slut. Och redan långt innan vi har blivit fullkomliga eller har nått alla mål, suddas gränserna ut för hur mycket Gud kan göra i och genom oss.    

Detta perspektiv ger mig en obändig tro på min kyrkofamilj, kalla den frikyrkan eller vad du vill (jag gör det här, för enkelhetens skull, även om uttrycket kan uppfattas smalt och delvis missvisande). Inte på ett exklusivt sätt eller som exkluderande uttalande, men utifrån ett bejakande av att Guds nåd är så stark och hans rike så stabilt att det som började som en splittring faktiskt kan sluta som ett berikande. På samma sätt som i berättelsen om Josef, kan en inledande delning av en familj, genom Guds fantastiska nåd och ledning komma att medverka till samma familjs överlevnad och frälsning.

En av de principer som jag lever efter och ständigt påminner mina medarbetare i kyrkan om, är ”fem starka – fem svaga”. Det handlar om vikten av att vi alla – både i våra egna liv och i det arbete vi tillsammans utför – ständigt måste vara medvetna om fem saker som fungerar bra, som vi är nöjda med, och samtidigt fem saker som inte flyter på lika bra, där vi missar och brister. Om vi enbart ser på våra styrkor och fokuserar på dem, riskerar vi att bli stolta, högmodiga och självtillräckliga. Ser vi där­emot bara på våra svagheter blir vi i stället missmodiga och desillusionerade. Kan vi däremot konstatera våra styrkor och glädja oss över dem, och samtidigt ärligt lokalisera våra svagheter, hittar vi en bättre balans. Motiverade och styrkta av det som faktiskt fungerar bra i våra liv och församlingar, finner vi energin att identifiera, ta oss an och arbeta på våra svagheter.

Frikyrkans ”fem svaga” talas det mycket om. Vi har inga större problem att självkritiskt peka på de områden där vi brister, och sucka över vad vi önskar vore bättre och annorlunda. Att se och vara medveten om detta är viktigt och helt nödvändigt, men vi bör samtidigt, av nyss nämnda anledning, också faktiskt se över och göra oss medvetna om gåvorna, resurserna och styrkorna vi fått och kan ge vidare, både till varandra och till resten av Kristi kropp. Vi kan bara ge det som vi är trygga i, och väl medvetna om, att vi har (Apg 3:6). En sund och välbalanserad självbild, där vi hittar balansen mellan å ena sidan mindervärdeskomplex och å andra sidan övermod, är också startpunkten för all utveckling i rätt riktning.

Så låt oss påminnas om några av de styrkor Gud på ett speciellt sätt har låtit utvecklats i vår del av kristenheten, och som vi har som ansvar att nära och förvalta väl. Ingen av dessa är naturligtvis unika för just frikyrkan – det handlar om klassiskt kristna dogmer och företeelser som finns och betonas mer eller mindre i alla sammanhang, men som på ett speciellt sätt kommit att utgöra den andliga ryggraden, själva dna-koden, i stora delar av just vår kyrkofamilj.

1. Det personliga perspektivet

Det kristna livet får aldrig presenteras som någon sorts individuell solokarriär, som en relation som enbart handlar om och berör mig och Gud. Speciellt i Sveriges extremt individualistiska kultur, är det viktigt att vårt trosperspektiv inte smittas ner av vår omvärlds. I och genom tron på Jesus blir vi en del av en kropp, en familj, vars gemensamma bön börjar med orden ”Vår Fader” – inte ”Min Fader”.

Men hur sant detta än är, börjar denna fantastiska resa, inlemmandet i den stora kroppen, ändå med ett personligt bejakande, en personlig tro. Den kanske mest individuellt centrerade versen i hela bibeln är talande nog just den som beskriver hur människan tar emot frälsningen genom tro på Jesus:

Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst (Rom 10:9-10).

Just här, i detta initiala steg, finns ännu inte vi-perspektivet med. Här gäller enbart ”du”, ”din”, ”ditt” och så ”du” än en gång. Här blir det uppenbart att Guds rike inte tillämpar kollektivanslutning, eller medlemskap via familj, tradition, kyrkotillhörighet eller goda gärningar.

Den personliga tron och det personliga bejakandet av Jesu Kristi försoningsverk på korset, kan inte ersättas av något annat. Bara det hjärta som på ett personligt plan väcks inför sin egen synd och sitt eget behov av frälsning, och sedan själv åkallar Herrens namn, kan blir frälst och ingå i det fantatiska ”vi-liv” som väntar.

Denna betoning på den personliga tron, det personliga beslutet och den personliga frälsningen av nåd genom tro (Ef 2:8), är en skatt som frikyrkan har fått att förvalta och aldrig ska sluta att betona.    

Just detta perspektiv var det som först mötte mig vid 16 års ålder, i min allra första kontakt med den del av kristenheten som sedan skulle komma att bli ”mina egna” (Apg 4:23) i den stora, världsvida familjen. Jag hade fram till detta tillfälle visserligen levt mitt liv i ett kyrkosammanhang, men utan att någonsin ställas inför uppmaningen och utmaningen att jag själv faktiskt behövde fatta ett beslut, ta emot och säga ja. Den förkunnelse jag nu för första gången hörde, knuffade ut mig ur det ganska bekväma ingenmansland där jag befann mig och ställde mig inför ett vägval. Det lät mig ömt men obarmhärtigt förstå att jag inte är ett Guds barn per automatik, av födsel och ohejdad vana, utan att Jesus står för dörren och knackar. Och att jag personligen och ingen annan är den ”någon” som väljer om dörren ska öppnas eller inte (Upp 3:20). Den kvällen sade jag mitt ja, och startskottet sköts för ett liv jag inte ens skulle kunna ha drömt om.

När jag skriver denna text sitter jag på ett flygplan på väg hem från en möteshelg. Hjärtat är ännu varmt och ögonen tåras efter att ha sett cirka 150 unga människor ta emot Jesus, frälsning och förlåtelse, efter att ha kommit till samma punkt inför Gud som jag kom till vid 16 års ålder: till insikten om att jag – just jag och ingen annan – måste säga mitt eget ja till Jesus.          

2. Initiativkraft

Ett av frikyrkans signum, och något som behöver återerövras igen och igen, är dess förmåga att effektivt förlösa människor i tjänst för Gud och i initiativ för Gudsriket.

Detta kan vi försöka förklara med hjälp av yttre faktorer, kopplingen mellan frikyrkan och folkrörelserna till exempel – men nej, det går djupare än så, och har snarare att göra med ett Guds Andes verk i en människas liv.

Det personliga perspektiv som från början födde oss in i den stora gemenskapen, är tänkt att förbli över oss i form av ett personligt ansvarstagande för just min värld och för tillståndet i den. Inte heller här kan jag lägga över ansvar och initiativ på någon annan, utan i stället ständigt själv vara beredd att med Jesajas ord säga: ”Här är jag, sänd mig.”

Detta är förklaringen till att att hela den amerikanska medborgarrättsrörelsen sprang fram ur en liten baptistkyrka i Montgomery, Alamaba, orsaken bakom de fantastiska sociala reformer som utfördes av Metodisterna på 1800-talet och Frälsningsarmén på 1900-talet (och även i dag, naturligtvis), bara för att ta några exempel.

Vår kyrkofamiljs förkunnelse har historiskt rimmat väl med Guds ord till Gideon i Domarbokens sjätte kapitel: ”Herren är med dig, du tappre stridsman. Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig.”

Den har haft som syfte att mobilisera Guds fotfolk till aktiv handling, att i både ord och gärning leva ut Gudsriket i vår egen värld och samtidigt konfrontera dess mörker och orättvisor. Vi är inte på något sätt ensamma om detta – det finns mängder av människor och organisationer från alla kyrkofamiljer som arbetar för detta och utför fantastiska saker – men helt klart är att frikyrkan från start har präglats av ett positivt och hängivet engagemang, en organisk, övernaturlig förmåga att aktivt mobilisera människor till goda gärningar.

Låt oss vara innerligt tacksamma för detta arv, och göra allt vi kan för att förvalta och förädla det – det behövs mer än någonsin i vårt samhälle i dag!

3. Ordets förkunnelse

Guds ord är naturligtvis något som ska predikas, förkunnas och proklameras i varenda kristen kyrka (sker inte detta kan man på god grund ifrågasätta om detta är en sådan överhuvudtaget), så inte heller här talar vi om en företeelse som frikyrkan på något sätt är ensam om. Vad den däremot har är ett starkt och solitt arv när det gäller Ordets betoning, position och prominens, både i den gemensamma undervisningen och den egna bibelläsningen.

En kristendom, rörelse, församling eller individ som inte bygger på den fasta och stabila grund som det levande Gudsordet ger, dömer sig själv till svaghet och instabilitet. Den kan fungera under en period, när solen skiner och andra sorts vindar (trender och kurvor) blåser åt rätt håll, men det är när ”regnet öser ner, störtfloden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset” (Matt 7:24-27) som det uppenbaras vad verket egentligen var konstruerat av. Den dagen räcker varken poetiska betraktelser eller själsligt peptalk. Bara Guds levande och eviga ord håller att bygga på, och innehar kraften att smälta det frusna (Ps 147:18), krossa sönder klipporna (Jer 23:29) och på djupet bota det sjuka och hela det trasiga inom oss (Ps 107:20).

Frikyrkan har under lång tid varit ett viktigt föredöme i att förkunna, förvalta och försvara Guds ord. Låt oss som ledare ta på vårt ansvar att bygga vidare på samma grund!

4. Andens liv

Andeutgjutelsen och pingstens erfarenhet är tvåtusen år gammal vid det här laget, och något som har berört och berör alla samfund och sammanhang. Den är en allmänkristen välsignelse och självklart inget som någon grupp eller rörelse varken kan, får eller ska ta patent på.

Ändå är det uppenbart att den kyrko­familj vi kallar frikyrkan har burit och ännu bär ett viktigt ansvar och initiativ även här. Med en gudstjänstform som ofta ger utrymme för lovsång, bön och personlig betjäning markeras ett fokus och byggs – i bästa fall – en aktiv förväntan på Andens beröring, vägledning, helande och vitalisering.

På Livets Ord hade vi nyligen en temaperiod på tre veckor med namnet ”Jesus Läkaren”, där vi varje söndag (och även vid övriga gudstjänster under perioden) undervisade om helande och tog tid för att be för sjuka, lyhörda för Andens tilltal och gåvor. Jag blev förvånad över hur många som kom och sökte förbön vid varje tillfälle, eller tog med sig bönedukar för nära och kära, och också över hur Andens gåvor som kunskapens ord och profetians nådegåva flödade så starkt och betjänade så många. Så många vittnesbörd om Guds helande kraft kom in och jag blev återigen påmind om vikten av att fortsätta öppna upp för och skapa dessa gudomliga mötesplatser i våra gudstjänster, och aldrig någonsin ersätta dem med streetsmarta stå-upp-apeller eller filosofiska resonemang. Guds Ande vill alltid möta människor, och människor behöver alltid möta Guds Ande!

Jag ser däremot ingen som helst konflikt mellan det spontana, karismatiska gudsmötet, och det som kan ske i en liturgi. Kyrkohistoriens stora tragedi är tvärtom att vi har ställt det ena mot det andra, när det vi i själva verket behöver inte är ”antingen eller”, utan ”både och”. Allt tillhör oss, och det som avgör om en bön når fram till Guds heliga boning eller inte, handlar inte om huruvida den bads spontant eller gemensamt, utan om den bads i tro eller ej (Hebr 11:6).

5. Mission och evangelisation

Elden för att gå ut i hela världen och predika evangeliet har ofta kännetecknat frikyrkan sedan respektive samfunds tidiga dagar. Listan på banbrytande pionjärer inom mission kan göras lång: William Carey (kallad ”den moderna missionens fader”), Adoniram Judson, Hudson Taylor och William Booth är bara några av dem som skrivit missionshistoria och utgjort föredömen för miljoner i att ta missionsbefallningen på allvar.

Frikyrkans fantastiska historia inom mission och evangelisation är både centrerad kring det evangelistiska mandatet, missionsbefallningen, att göra alla folk till lärjungar (Matt 28:18-20) och det sociala mandatet, kärleksbudet, att älska sin nästa som sig själv (Matt 22:37-38).

Gång på gång har vi under 1900- och 2000-talet sett hur kyrkor och samfund i vår kyrkofamilj på ett påtagligt sätt förändrat inte bara sig själva utan städer, länder, kulturer och trender, genom ett utåtriktat fokus, ett aktivt socialt engagemang och en obändig tro på kraften i bönen och i det predikade Gudsordet.

Också detta är ett arv värt att förvalda, ett andligt mandat vi måste bygga vidare på, och en del av det stora, andliga bidrag som frikyrkan har att ge och vitalisera den stora kroppen med.

Medvetna och tacksamma – men aldrig någonsin högmodiga – över allt det som Herren har anförtrott vår del av den stora kroppen, finner vi styrka och motivation att också ta itu med dess svagheter och utmaningar. Men dessa pratar vi mer om i nästa nummer.