av Torbjörn Aronson
Historiskt sett hör kristen tro och politik samman. Kristet politiskt tänkande och kristet politiskt engagemang har spelat en roll i framväxten av Europas politiska landskap. Den kristna kyrkan har alltid stått i olika typer av relationer till statsmakten och kristen socialetik har utgjort en fruktbar mylla för utvecklingen av politiska idéer.
Kyrkohistoria är den teologiska disciplin vid våra universitet som studerar interaktionen mellan kyrka, stat och samhälle i historien. Kyrkohistoriska kunskaper ger distans till och vidare perspektiv när det gäller kyrkans relation till staten och samhället, liksom till olika politiska partiers relation till kyrkan och till kristen teologi och etik. Två exempel på svensk kyrkohistorisk forskning som direkt exemplifierar detta är Urban Claessons Folkhemmets kyrka. Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. (2004), vilken behandlar liberalteologins roll för den socialdemokratiska kyrkopolitiken, och Alf Tergels Teologi och dialog. Utmaningar och svar i teologin. (2006), som bland annat diskuterar kristna tänkare i politiska, sociala och ekonomiska frågor i slutet av 1900-talet.
Politik, stat och civilsamhälle
Vad är politik? Det finns flera definitioner men de flesta är överens om att politik handlar om idéer, beteenden och institutioner som är relaterade till det offentliga (stat, kommun, internationella organisationer). Staten är den organisation som har monopol på laglig tvångsmakt inom ett givet territorium, och makten över staten ger därför möjlighet att påverka social, ekonomisk och religiös organisation, med mera, inom detta geografiska territorium. Politik handlar således ytterst sett om staten och dess verksamhet (inkluderande politiskt beslutsfattande på regional och kommunal nivå). Genom de lagar och regler som stiftas av staten, i dess beslutande församlingar och verkställande organ, och genom de skatter och avgifter som staten ålägger medborgare och företag skapas förutsättningar för livet på olika områden. Staten står å sin sida i ständig växelverkan med samhället, det vill säga civilsamhälle och ekonomisk organisation. Civilsamhället består av sociala gemenskaper och gruppbildningar (till exempel familjer, organisations- och föreningsväsende, sociala rörelser, från fristående religiösa samfund och kyrkor, men också större informella oorganiserade kategorier som till exempel etniska grupper och samhällsklasser), media och kultur. I den ekonomiska organisationen finner vi kapital, arbete, produktion och distribution av varor och tjänster.
Idéer och beteenden som syftar till att påverka staten, och genom staten samhället, formas i den ömsesidiga interaktionen mellan civilsamhälle, stat och ekonomi. Idéer och sociala rörelser i civilsamhället sätter gränser för vilka politiska beslut som kan fattas i staten, medan statens lagar 
och skatter sätter gränser för opinionsbildning och organisering i civilsamhället. Ekonomisk utveckling sätter i sin tur gränser för respektive och möjliggör både civilsamhällets och statens organisation. I det moderna Europa utgörs länken mellan civilsamhälle och stat av politiska partier och intresseorganisationer. Politiska partier och intresseorganisationer är i sin tur ofta knutna till bredare sociala rörelser i civilsamhället. Medborgarna kan naturligtvis också påverka staten som enskilda individer, både som väljare, som politiker, och som opinionsbildare med utgångspunkt från de medborgerliga rättigheter som finns.
När kristen tro och politik diskuteras är det således en mångfald av relationer som berörs. Det handlar om kyrkans juridiska relationer till statsmakten men också om idéer som syftar till att påverka statens beslut. Det kan handla om kristna individers engagemang i sociala rörelser och politiska partier, men också om politiska partiers relation till kyrkan och till idéer som formulerats på basis av kristen socialetik.
Även om Jesus inte skapade ett politiskt program har hans kyrka alltid stått i någon form av relation till statsmakten, och har därför också varit involverad i politiska processer och beslut. Ibland har kyrkan velat ha en juridisk reglerad relation till staten, ibland inte. Ibland har staten velat reglera och bestämma i och över kyrkan, ibland inte. Ibland har kyrkan varit en del av statens verksamhet, ibland har den varit frikopplad och underjordisk. Kyrkan och staten har stått i en spänningsfylld relation till varandra ända sedan apostlarnas dagar. Kyrkan har aldrig kunnat fly från ställningstaganden av politisk natur.
Fyra revolutioner som format Europa
Det finns fyra stora omvälvningar som gett upphov till det europeiska politiska landskapet av i dag: nationalismen, industrialismen, kommunismen och den postmoderna revolutionen. De är gemensamma för flertalet europeiska länder, och är bakgrunden till flertalet politiska partier, intresseorganisationer och sociala rörelser som finns i dag. De politiska idéer och ideologier som präglat partier, organisationer och rörelser, har formulerats i dessa stora politiska och sociala konflikter. I var och en av dessa omvälvningar har kristna opinions-bildare (politiker, kyrkomän, teologer, och filosofer) formulerat politiska idéer med utgångspunkt från kristen teologi och socialetik.
Den första stora omvälvningen var nationalismen. Nationalismen, i betydelsen en vision om en nationell sekulär medborgarrepublik, fick sitt genombrott med franska revolutionen 1789-99. Nationalismen spreds sedan med de franska revolutionsarméerna och skapade sekellånga konflikter framför allt i den katolska världen. I den protestantiska världen blev återverkningarna mindre. Det var en politisk konflikt som gällde statens ideologi. Revolutionens anhängare ville skilja kyrka och stat ifrån varandra, avskaffa monarki och adliga privilegier och skapa en sekulär medborgarrepublik byggd på nationell samhörighet. Likhet inför lagen, en konstitution, och en skola som formade medborgare i en nationalstat var viktiga politiska mål. Ett resultat av den nya ideologin och de omvälvningar som följde i dess spår, var våldsamma angrepp på kristendom och kyrka och många kristna martyrer i Frankrike. Tidigt formulerades ett kristet ideologiskt försvar för det bestående samhället, där kyrka och stat hängde samman. Britten Edmund Burke (1727-97) och fransmannen Joseph de Maîstre (1753-1821) blev de mest namnkunniga och inflytelserika. Burke var betydligt mer frihetsinriktad och försvarade det protestantiska brittiska styrelseskicket med dess yttrande- och religionsfrihet. Vad han framför allt avskydde hos de franska revolutionärerna var deras kristendomsfientlighet, våldsamhet och naiva tro på att kunna skapa ett nytt samhälle utan förankring i samhällets historiska traditioner. De Maîstre var katolik och ville helst återställa det styre som präglat Frankrike före revolutionen. Han hade inte samma frihetsideal som Burke men samma antipatier. Sent i sitt liv skrev han boken Du Pape (Om påven) där han argumenterade för att ett återupprättat påvedöme var det enda som i längden kunde förhindra krig i Europa. Burkes och De Maîstres explicita utgångspunkter var att:
• politisk makt ytterst kommer från Gud,
• människan är en religiös varelse,
• kyrkan spelar en positiv roll i samhället, bland annat genom sin omsorg om fattiga och sjuka,
• samhällets historiska traditioner bör vara vägledande när förändringar och reformer diskuteras och förändringar bör genomföras gradvis (gradualism),
• våldsamma maktövertaganden alltid leder till negativa konsekvenser för hela samhället.
I tidens längd besegrades slutgiltigt Frankrike och Napoleon (1815). De antirevolutionära tänkarnas idéer blev vägledande för Europas rekonstruering därefter. De politiska idésystem, och så småningom politiska partier, som växte fram ur omvälvningen var liberalismen och konservatismen. Även om båda hade tidigare rötter utgör franska revolutionen och Napoleon-krigen den katalysator 
som bidrog till deras formering i politiska rörelser. Liberalerna förenades i en tro på förnuft, vetenskap, nyttotänkande, individens rättigheter, och framåtskridande på olika områden. Ofta förenades tidiga liberaler, särskilt på den europeiska kontinenten, även i en strävan att förverkliga dessa ideal genom att undertrycka kyrka, religion, äldre samhällstraditioner, och privilegier. I den anglosaxiska världen var klassisk liberalism anti-statlig medan liberaler på kontinenten under 1800-talet tenderade att se den sekulära staten som en motor i moderniseringen av samhället. Konservativa ville däremot bygga på det bestående historiska samhället och dess traditioner och genomföra reformer varsamt.
Industrialismen
Nästa omvälvning som påverkade Europas politiska landskap var industrialismen. Det var en socioekonomisk revolution med bakgrund i den ekonomiska och teknologiska utvecklingen i 
Storbritannien. Industrialismen innebar en massproduktion av varor till låga priser. Den började i England på 1780-talet och spreds till resten av Europa gradvis efter Napoleonkrigens slut. Det dröjde ytterligare ett sekel innan dess genombrott nått hela kontinenten. Industrialiseringens följder är välkända: nya sociala grupper (industriarbetare, entreprenörer och nya typer av professioner), urbanisering, problem med bostäder, arbetsmiljö, anställningsförhållanden, arbetslöshet, och framväxten av nya typer av organisationsformer, med mera. Sociala rörelser växte fram: arbetarrörelser, nykterhetsrörelser, och rösträttsrörelser, med flera. De politiska konflikterna kom att fokusera på frågor med anknytning till äganderätten, sociala problem, och tull på jordbruksprodukter.
De centrala ideologiska motsättningarna i Europa förändrades kraftigt. På ena sidan kom liberaler och konservativa att närma sig varandra i försvaret av ett borgerligt samhälle byggt på privat äganderätt. Utmaningen mot det bestående kom nu från anhängare av ett socialistiskt samhälle byggt på statligt och kollektivt ägande. Socialistiska rörelser växte fram, ibland med revolutionära mål och våldsamma metoder. Den centrala politiska konfliktdimensionen blev således den mellan borgerliga politiska partier och socialistiska. Det är en konfliktdimension som fortfarande har aktualitet.
Det kristna gensvaret på den nya politiska och socioekonomiska situationen blev i en del länder stark och framgångsrik, men i andra svag och ofullständig. I Storbritannien spelade väckelsekristendomens spridning bland industriarbetare stor roll för att radikala socialistiska idéer inte skulle få fotfäste. Politiska ledare i liberala och konservativa partier framträdde, präglade av kristen etik och personligt kristet engagemang. Sociala reformer, kompromisser mellan olika sociala grupper, och kristna sociala initiativ spelade viktiga roller för att möjliggöra en fredlig samhällsutveckling.
I ett längre perspektiv var de två viktigaste kristna politiska idégivarna dock inte britter, utan en nederländsk neokalvinist (Abraham Kuyper) och en påve (Leo XIII). Kuyper (1837-1920) var ledare för en väckelserörelse inom den nederländska reformerta kyrkan, men också teolog och filosof med ett starkt socialt och politiskt intresse. Han ledde sina anhängare både till att bilda en egen frikyrka, men också så småningom i att grunda ett politiskt parti, en friskolerörelse, en fackföreningsrörelse, och ett universitet. I slutet av sitt liv blev han även statsminister efter att ha bildat regering tillsammans med det katolska partiet i Nederländerna. Kuypers idéer har påverkat både europeisk kristdemokrati och amerikanskt kristet politiskt engagemang.
Hans politiska vision var teologiskt motiverad. Hela det mänskliga livet levdes inför Gud. Varje sfär av mänskligt liv präglades eller borde präglas av den skapelseordning Gud hade bestämt för den. Varje sfär (till exempel familjen, kyrkan, staten, ekonomiska livet, utbildning, etcetera) var betydelsefull och skulle inte inkräkta på den andra och det fanns ingen hierarki mellan de olika sfärerna inför Guds ansikte. Det politiska begrepp som blev följden av detta sätt att tänka brukar kallas sfärsuveränitet. Statens roll tänktes primärt negativ, bland annat eftersom den var skapad efter syndafallet. Stat och kyrka borde därför vara skilda från varandra. Staten hade inte heller någon rätt att bestämma över barns utbildning. Det var föräldrarnas ansvar. Familjen skapades före staten och var mer primär. Statens inflytande över utbildning, familj och i sociala och ekonomiska frågor skulle begränsas i största möjliga mån. Kuypers politiska ideologi var således starkt antisocialistisk och hans parti fick namnet Antirevolutionära partiet. Samtidigt hävdade han den kristna jämlikhetstanken som grund för demokratin och understödde framväxten av fackföreningsrörelser och deras rätt att påverka arbetsvillkoren.
Påve Leo XIII (1810-1903) publicerade 1892 encyclikan Rerum Novarum, vilken innehöll en modernisering av den katolska social-etiken. Leo XIII fastslog att alla arbetare, såsom människor skapade till Guds avbild, hade rätt till en rättvis lön och en dräglig levnadsstandard. En rättvis lön var en lön som räckte till de grundläggande behoven för arbetaren och hans familj. I ett längre perspektiv är Rerum Novarum en vändpunkt och en startpunkt. Den romersk-katolska kyrkan uppmuntrade nu för första gången ett socialt och politiskt engagemang, och under det följande seklet skulle detta få återverkningar i många länder med katolsk befolkning.
Kommunismen
Den tredje stora omvälvningen som påverkat Europas politiska landskap var kommunismen. Den ideologiskt motiverade statskuppen i Ryssland hösten 1917 ledde till att arbetarrörelsen i Europa (och andra delar av världen) splittrades i en demokratisk och i en revolutionär diktaturorienterad 
falang. Kommunismens maktövertagande i Ryssland ledde direkt till ryska angreppskrig för att sprida revolutionen och kommunistiska revolutionsförsök i flera europeiska länder. En kommunistisk international upprättades i syfte att arbeta för en världsvid kommunistisk revolution. Samma år som revolutionen i Ryssland gick USA in i första världskriget med syfte att sprida demokrati, frihandel och fred i världen. Make the world safe for democracy var slagordet. Med USA:s stöd segrade Storbritannien och Frankrike över Tyskland och Habsburgmonarkin i kriget. Fredsvillkoren innebar ett genomslag för demokrati och nationalism i Europa. En rad nya nationalstater bildades.
Tiden mellan första och andra världskriget och även därefter kom att präglas av den nya politiska frontställningen mellan kommunismen och de demokratiska politiska partierna. Sakta växte, i en del länder, en ny värdegemenskap mellan socialdemokrater, liberaler och konservativa. Samtidigt uppstod fascistiska och nazistiska rasistiska partier som i likhet med kommunisterna föredrog diktatur och åsiktsförtryck. Diktatur kontra demokrati blir den stora politiska skiljelinjen från 1917 ända fram till 1989. Detta förstärks genom USA:s engagemang i Europa under andra världskriget och den kommunistiska ockupationen av östra Europa 1945-89.
Demokratins seger och kris under mellankrigstiden framtvingade ett nytt kristet politiskt tänkande. En katolsk väckelse bland franska intellektuella fick stora konsekvenser för dess utveckling. Genom bland andra Jacques Maritain (1882-1973), Etienne Gilson (1884-1978) och Emanuel Mounier (1905-50) formulerades nu en genomarbetad kristen syn på demokratin. Den syftade till att ge demokratin en motivering hämtad från kristen (och aristotelisk) tradition. Människosynen blev utgångspunkten för den nya kristna demokratin: människan som en fysisk och andlig varelse med både sociala och religiösa behov. Människans andliga natur innebar att gränser måste sättas för den politiska makten och religionsfriheten skyddas. Demokratin var den styrelseform som passade bäst för ett samhälle präglat av andlig frihet och gemensamt socialt ansvar, och där den politiska makten begränsades. Begrepp som människovärde, personalism och subsidiaritet formulerades under denna tid och en argumentation utvecklades för att motivera internationellt samarbete byggt på allmängiltiga moraliska normer.
1968 – den postmoderna revolutionen
Slutet av 1960-talet innebar en kulturell och ideologisk nyorientering i västvärlden. Från 1970 och framåt brukar perioden beskrivas som den postmoderna epoken, präglad av nya värderingar och alternativa livsstilar. De kulturella förändringarna består än i dag och präglar fortfarande mycket av
kulturliv och sociala och politiska förhållanden i Europa. Europa och USA upplevde under 1960-talet en helt ny politisk situation. Avkolonialiseringen innebar att Europa på allvar blev tvunget att göra upp med imperialism och tanken på en kulturell överhöghet över resten av världen. En våg av litteratur, film och musik skildrade de forna kolonierna med empati och ifrågasatte europeiska attityder till främmande kulturer. Medborgarrättsrörelsen i USA uppstod under 1950-talet och fick sitt genombrott under 1960-talet och krävde samma rättigheter för svarta som för vita i USA. USA:s engagemang i Vietnamkriget förlorade i legitimitet i samband med denna utveckling.
I både Västeuropa och USA ifrågasattes nu traditionella politiska uppfattningar och kulturella mönster. Kulturförändringar i ungdoms- och studentvärlden ledde till nya attityder till droger, sex och samlevnad. Preventivmedel, krav på liberalare abortlagstiftning, samboskap, porr, homosexualitet, etcetera, bidrog till att starkt underminera en traditionell kristen syn på familj och äktenskap. Den rekordsnabba ekonomiska tillväxten mellan mitten av 1940-talet och 1970-talet skapade ett nytt konsumtionssamhälle men också miljöproblem.
Följden blev att familjens moraliska organisation liksom naturmiljön kom att politiseras, liksom relationerna mellan västvärlden och de nya staterna i Afrika och Asien. Nya politiska konflikter 
uppstod och nya sociala rörelser (radikal kvinnorörelse, studentvänster, miljörörelser, etcetera) och så småningom partier. Två nya politiska ideologier utvecklades: feminismen och ekologismen. Under senare delen av 1970- och början av 1980-talet omvandlades de sociala rörelserna i vissa fall till politiska partier, de så kallade gröna partierna, eller miljöpartierna uppstod ur miljörörelsen. Feminismen assimilerades i högre grad av de etablerade partierna.
Vad blev det kristna svaret? På den politiska och sociala arenan framträdde ganska snabbt gräsrotsrörelser i både Europa och USA. Dessa har dock varit starkare och mer inflytelserika i USA än i Europa. I likhet med de radikala rörelserna har de både organiserat sig som opinionsbildande rörelser och påtryckningsgrupper och även som politiska partier eller fraktioner inom etablerade partier. Syftet har varit att försvara en kristen syn på familjen och livet. Moral Majority, Focus on the Family, Christian Coalition är välkända amerikanska exempel. Rörelser som arbetar mot en liberal abortlagstiftning har slutit sig samman i Human Life International och Right to Life International. I Skandinavien omsattes gräsrotsrörelserna i kristna politiska partier: Kristen Demokratisk Samling i Sverige, Kristelig Folkeparti i Danmark och Kristliga Förbundet i Finland.
Påvarna har i Europa åter spelat en roll för formuleringen av kristen socialetik i aktuella frågor och därmed även för kristet politiskt tänkande och engagemang, bland annat genom att försvara det mänskliga livet såsom givet av Gud, liksom en traditionell kristen syn på äktenskap och familj, avvisande av abort, eutanasi, och homoäktenskap.
Påvarna har också engagerat sig i fattigdomsbekämpning. Maximen option for the poor (”fördel för de fattiga”) har lanserats som en politisk princip, innebärande att politiska beslut alltid bör kännetecknas av en strävan att förbättra situationen för dem som har det sämst i samhället. Det är en princip som har påverkat politiska program och beslut framför allt bland kristdemokratiska partier i världen. Det har från 1970-talet även funnits ett teologiskt motiverat kristet miljöengagemang i Västeuropa, med utgångspunkt från första trosartikeln och människans ansvar inför Gud att förvalta skapelsen (förvaltarskapstanken). I takt med att miljöfrågorna kommit allt mer i fokus i den politiska debatten har de traditionella protestantiska kyrkorna men också romersk-katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor fört upp dem på sina agendor i samtal med regeringar och politiska företrädare. Vilken politisk roll detta faktiskt har spelat är svårt att säga i dag.
Situationen i dag i Europa rymmer nya komplexa utmaningar i politiska och sociala frågor. De ska inte beskrivas och debatteras här. Syftet här har varit att i stället peka på det starka kristna politiska och sociala engagemang som gång efter annan uppstått och spelat en roll i Västeuropa under de senaste tvåhundra åren. Kristen teologi och socialetik har politiska konsekvenser. De kan tillämpas på ett kreativt och genomarbetat sätt i nya situationer. Det är vad som behövs i dag i Sverige och i andra europeiska länder. Uttalanden om att kristen tro och politik inte hänger ihop är därför ohistoriska och felaktiga och kan bidra till resignation, isolering och politiska ställningstaganden utan etisk grund. Kristen tro tar oftast social gestalt och blir något kollektivt, och har starka etiska konsekvenser för individer och sociala sammanhang. Kristen socialetik kan motivera olika typer av ställningstaganden i konkreta politiska frågor men utgör samtidigt ett yttre ramverk som garanterar en långsiktig inriktning på politiken som står i överensstämmelse med den kristna trons innehåll.
