Tjänstegåvornas teologi

Vad menar vi egentligen när vi använder begreppet ”tjänstegåva”? Och vilken är den bibliska grunden för detta uttryck? 

Om detta tvista de lärde.

Ett av nyckelställena för att reda ut begreppen är Paulus ord i Första Korinthier-brevet 12: 

Det finns olika nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla (1 Kor 12:4–6).

I dessa verser gör aposteln en distinktion mellan: 

1) nådegåvor (grek charismata) 

2) tjänster (grek diakoniai) och 

3) kraftgärningar (grek energenata). 

Därmed torde vi också kunna konstatera att det finns biblisk grund för att göra distinktioner mellan olika manifestationer av den helige Andes närvaro i församlingen. Till exempel mellan gåvor och tjänster.

Ordet ”tjänst” är centralt även i flera andra Paulustexter. Stora delar av Andra Korinthierbrevet kretsar till exempel kring hur han som Jesu Kristi apostel får fungera som kanal för sin Frälsares liv och kraft i den här världen. Gud, skriver Paulus, ”har gett oss förmåga att vara tjänare [grek diakonos] åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens” (2 Kor 3:6). Längre fram talar han om sig själv som Jesu sändebud, och hävdar att det här innebär att Herren talar och verkar genom honom (se 2 Kor 5:20).

Den kristna diakonian måste alltså ge den som är bärare av den en form av inifrån-erfarenhet av Jesus själv. Och då inte bara i härlighet och kraft (som de flesta av oss känner oss tilltalade av) utan också i lidande och död. ”Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp”, skriver Paulus. ”Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp” (2 Kor 4:10–11, jfr v 1). 

Allt detta bör enligt min mening ligga med i potten när vi diskuterar begrepp som ”tjänstegåvor” och ”andliga tjänster”. Som lärjungar till Jesus har vi blivit fyllda av hans Ande. Vi har blivit bärare av hans gudomliga liv och vi kan med Paulus säga att ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20). Detta liv är alltså Jesu egen närvaro i och genom oss, och det finns tillgängligt för alla som har Jesus som sin Herre och Frälsare. Men utöver denna generella erfarenheten av Jesu närvaro manifesterar den sig också på ett specifikt sätt genom de andliga gåvor och tjänster som han har anförtrott åt sin församling här på jorden. 

De fem tjänsterna

När vi talar om de fem tjänsterna apostel, profet, evangelist, herde och lärare ser vi på flera ställen, men alldeles särskilt i Efesier-brevet 4, att de är tänkta att vara till hjälp för Guds folk att växa till just i denna andliga ”tjänst”: 

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet (Ef 4:12–13).

Målet med tjänstegåvorna är alltså hela församlingens uppbyggelse. Som vi redan har sett är det också att Jesu närvaro ska manifesteras i sitt folk: Den korsfäste och uppståndne Frälsaren vill genom de fem tjänsterna – och självklart också genom Anden och Ordet – föra oss fram till sann enhet, kunskap och andlig mognad.

Detta lyser igenom även när vi läser de nästföljande verserna: 

Då är vi inte längre barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran, när människorna spelar sitt falska spel och listigt förleder till villfarelse. Nej, vi ska hålla fast vid sanningen i kärlek och på alla sätt växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Av honom fogas hela kroppen samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, med den kraft som är fördelad åt varje enskild del. Så får kroppen sin tillväxt och bygger upp sig själv i kärlek (Ef 4:14–16).

Alla troende har alltså en funktion i Guds stora församlingsbygge. Men om vi fokuserar lite extra på aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren skulle man kunna säga att vi genom dessa fem tjänster får se något av Jesu eget ledarskap för sin församling. 

Jesus själv är förstås den kristna kyrkans Ledare med stort L, och ingen människa får sätta sig över honom, eller mellan honom och hans barn. Men genom tjänste-gåvorna är det ändå så att ett antal centrala dimensioner av detta ledarskap tar form i den kristna församlingen (jfr Gal 1:15–16). Det är helt enkelt Jesus själv som betjänar oss genom apostelns, profetens, evangelistens, herdens och lärarens tjänst. På så sätt kan hans diakonia träda fram både i kyrkans ledarskap och i församlingen som helhet.

Vikten av att hedra varandra

Det här är viktigt inte minst för att det förklarar varför en församling som inte betjänas av alla de fem tjänsterna tenderar att lida av olika slags bristsjukdomar. Och det här har vi tyvärr stor erfarenhet av i Kristi kropp. Under merparten av kyrkans historia har det faktiskt bara varit två tjänster som har haft en hundraprocentig sanktion från kyrkans etablissemang: herden och läraren. Dessa gåvor är självklart viktiga i sig, och en församling som saknar dem kommer att vara rejält utarmad. Men det är också så att herden och läraren kan beskrivas som till stora delar förvaltande gåvor, eftersom de normalt väljer att gå in i – och därmed inte utmana – den rådande ordningen. Detta i kontrast till de övriga tre tjänstegåvorna, som bär på ett starkare dna av att vara aktivistiskt och gränsöverskridande. 

Personligen tror jag att det är här som skon klämmer. Varken aposteln, profeten eller evangelisten låter sig inrättas i ett system där det mesta redan är ”färdigt” – där traditionerna tillåts sätta agendan även för framtiden. Att aposteln och profeten period-vis har varit omdiskuterade rent teologiskt gör förstås inte saken lättare.

Trots att kyrkan så ofta har gjort det, är det därför av stor vikt att inte spela ut olika tjänster mot varandra. De behöver alla vara en del av ett större team, även om de för den skull inte behöver vara delar av samma församlingsgemenskap. Evangelisten gör kanske inte störst nytta i en styrelse, och profeten ska kanske inte vara ansvarig för själavårdsarbetet. Men på något sätt behöver de ändå länkas samman. 

Och framför allt: de behöver hedra varandra. Även om de har olika funktioner behöver de erkänna sitt behov av det som de andra tjänstegåvorna kan bidra med. Evangelisten klarar sig inte utan herden. Läraren klarar sig inte utan profeten. ”Överträffa varandra i ömsesidig aktning”, skriver Paulus (Rom 12:10). Och Jesus själv säger: ”Den som tar emot en profet för att det är en profet ska få en profets lön” (Matt 10:41).

Som vi redan har varit inne på: När vi tar emot de olika tjänsterna utifrån deras unika särart, är det i någon mening Jesus själv vi tar emot. Vi låter honom verka i församlingen genom apostelns, profetens, evangelistens, herdens och lärarens smörjelse. Och vice versa: när vi stänger ute någon av de fem tjänstegåvorna, skapar vi en obiblisk begränsning av hur vår Mästare får träda fram i vår gemenskap.

Hur vårt behov av de fem tjänsterna ska organiseras praktiskt kan samtidigt variera. I ett större team av gåvor och tjänster kan en del ledare vara anställda, medan andra är lekmän. Man kan också ha ett samarbete mellan olika enheter eller församlingar, där man genom ett större nätverk låter olika funktioner komma i kontakt med och betjäna varandra. Allt för att hålla samman det som enligt Nya testamentet inte är tänkt att skiljas åt.

Utrusta de heliga

En sista sak som förenar de fem tjänstegåvorna, och som därför behöver kommenteras även här, är att de tillsammans och var för sig har till uppgift att ”utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst” (Ef 4:12). Detta kan faktiskt ses som ett av de mest grundläggande skälen till att de beskrivs som just ”tjänstegåvor”: i likhet med Jesus själv är de till sin natur utrustande. 

Konkret innebär detta att aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren visserligen är betydelsefulla för att manifestera vår Frälsares närvaro i den kristna församlingen. På olika sätt bär de med sig Jesu eget liv in i gemenskapen. Men de är inte är tänkta att utföra missionsuppdraget på egen hand. I stället kan de beskrivas som katalysatorer, som hela tiden bidrar till att nya individer kommer i funktion. 

En av de viktigaste uppgifterna för en ledare i Guds rike kan med andra ord beskrivas som att träna nästa generation ledare. Paulus skriver:

Det du har hört av mig inför många vittnen ska du anförtro åt pålitliga personer som i sin tur ska kunna undervisa andra (2 Tim 2:2).

Till tjänstegåvornas särart hör att de ”förökar” sig genom att göra det lättare även för andra personer att blomma ut i samma gåvor. Ett sammanhang som präglas av lärarens tjänst kommer med andra ord att dra till sig och ”föda fram” fler lärare. Ett sammanhang som präglas av evangelistens tjänst kommer att dra till sig och ”föda fram” fler evangelister. Och så vidare. 

En viktig dimension i detta är att de fem tjänsterna i många fall får funktionen av att vara ”tändande gnista”. Att de som utrustande ledare utövar sitt ledarskap så att de förlöser andra människor till tjänst. I många situationer är det enda som behöver ske för att något ska hända att det finns en ledare som reser sig upp, pekar ut en färdriktning och säger: ”dit kan vi gå”, ”det här kan vi göra”. När visionen på så sätt har formulerats händer det förunderliga att även de som tidigare var passiva hakar på. Vad de behövde för att komma i funktion var att en annan människa tog steget och sände en ”startsignal”. Just detta är också de fem tjänsternas – och inte minst apostelns, profetens och evangelistens – funktion i församlingen.

En församling utan tydliga tjänstegåvor blir passiv.

En församling med bara en eller två tydliga tjänstegåvor blir ensidig.

Men en församling som välkomnar och hedrar de olika tjänsterna mobiliserar Guds folk så att ”kroppen [får] sin tillväxt och bygger upp sig själv i kärlek” (Ef 4:16).