Vägen till Gud – Jesu anspråk och vårt svar

Varje dag färdas vi längs vägar. Vi kör till jobbet, går till affären, rör oss från en plats till en annan. Vägar korsas, möts och förenas. De kan se olika ut, ha olika namn men alla har samma syfte: att leda oss från en plats till en annan. Ibland finns det flera vägar att välja mellan men i Johannes kapitel 14 gör Jesus anspråk på att inte bara känna vägen till Fadern, utan att vara vägen – den enda vägen.

Jesu påstående kommer som ett svar på lärjungarnas frågor i ett intressant samtal mellan honom och dem. De har firat påskmåltiden, Judas har lämnat gruppen för att förråda Jesus och Jesus förbereder lärjungarna på att tiden snart är inne för honom att lämna dem. Lärjungarna undrar vart han ska gå, och Jesus ger som vanligt inga enkla svar. Han ska dit lärjungarna inte kan följa honom (vilket ironiskt nog var just det de var kallade att göra). De upprepar frågan och får till svar att han ska gå bort för att bereda plats för dem i sin Fars hus. Han påstår dessutom att lärjungarna vet vart han går och att de känner vägen (Joh 14:4).

Detta svar verkar inte vara till någon hjälp för Tomas, som fortsätter fråga Jesus hur de kan känna vägen om de inte ens vet vart Jesus är på väg? Vilken adress är det han ska knappa in i sin GPS? Jesus svarar med de välkända orden: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).

Vad menar Jesus när han säger detta? Vilken väg är han och vart leder den? Hur hänger vägen ihop med sanningen och vad är det för slags liv han syftar på? Hans till synes korta och enkla svar är allt annat än det och rymmer ett teologiskt djup som inte kommer få plats i denna enkla artikel.

Men om vi börjar där Jesus själv börjar: vart är han på väg? Vi som läser Bibeln i dag vet vilket händelseförlopp som satts i rörelse och vad som väntar Jesus efter detta samtal. Jesus är på väg mot korset. Han går frivilligt mot det lidande som väntar honom, för deras och hela världens skull. De kan inte följa honom dit, för endast han är Guds felfria lamm, försoningen för våra synder (Joh 1:29, 1 Joh 2:2). Men hans väg slutar inte där. På korset besegrar Jesus synd och död. Han bryter fiendskapen mellan Gud och människor och öppnar en ny väg tillbaka – en väg till förlåtelse och gemenskap med Fadern.

Det är på grund av den väg Jesus själv skulle gå som han kan säga till sina lärjungar att han är vägen. Han är inte bara en guide som pekar ut rätt riktning – han är själv vägen som leder fram till Fadern och evigt liv. Den väg genom vilken försoning mellan Gud och människor är möjlig. Den väg vi behöver för att komma från mörker till ljus, från död till liv. Som Paulus skriver i Efesierbrevet så är det i hans kropp och genom korset som fiendskap dödas och både hedningar och judar försonas med Gud (och varandra). Genom honom har vi frid och tillträde till Fadern (Ef 2:16–18).

Det krävdes ett offer för våra synder, för hela världens frälsning och endast han kunde vara det offer. Vi ser hur Jesus grips av sorg och ångest i Getsemane inför vad som väntar. Han ber sin Far om att låta bägaren gå förbi honom – om det är möjligt. Men det var inte möjligt. För att fullborda sin Faders verk och Guds vilja behövde han lida och dö. Där djuroffer tidigare täckte över människors skuld, ger Jesus sig själv – sin kropp och sitt blod – för att öppna en ny och levande väg (Hebr 10:4, 19). Därför kan ingen annan göra samma anspråk som Jesus. Ingen annan kan säga sig ha lösningen eller svaret på hur människor kan komma till Gud. Det kan inte finnas flera vägar, för det finns bara ett giltigt offer. Det var han som älskat oss och som gav sitt dyrbara blod för att friköpa och lösa oss från våra synder (1 Petr 1:18–19, Upp 1:5).

Det är också därför som Jesus kan säga till Tomas och lärjungarna att de känner vägen, för att de känner honom. Och de känner även Fadern, för att de har lärt känna Jesus. Här kommer vi även till hans anspråk på att vara sanningen, uppenbarelsen om vem Gud är. Han är det inkarnerade Ordet och genom honom kom Guds nåd och sanning (Joh 1:14, 17). Lärjungarna förstår ännu inte att det de ser i Jesus är detsamma som Mose längtade efter på Sinai, när han bad Gud om att få se hans härlighet (2 Mos 33:18). Jesus är sanningen, den Enfödde och Gud själv, som har gjort Fadern känd och att känna Fadern och sonen är evigt liv (Joh 1:17–18, 17:3).

Vi förstår därför att allt detta hänger ihop: vägen, sanningen och livet. Han kom för att uppenbara Fadern, alltså är det i gemenskapen med honom som evigt liv finns. Jesus är inte bara vägen till eller sanningen om livet utan livet själv och vill ge oss sitt liv i överflöd (Joh 10:10). Som Johannes senare skulle skriva kom han för att ge ”oss förstånd så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Gud och det eviga livet” (1 Joh 5:20).

Lärjungarna står där med vägen, sanningen och livet framför sig i detta underbara samtal. Även om de inte förstått det så känner de vägen, för att de känner Jesus och samma möjlighet finns för oss i dag. För det som Jesus säger till lärjungarna är lika relevant och verkligt i dag som det var då. Frågan för oss, personligen och som ledare, är hur vi förhåller oss till och gensvarar på hans ord.

Vad är vårt personliga svar? Är vi som fariséerna som sökte svar hos sig själva? Som fortsatte söka efter evigt liv i Skrifterna utifrån sina egna föreställningar om Gud och missade att det var just denne Jesus som Skrifterna vittnade om (Joh 5:40)? Eller är vi som Simon Petrus, som utbrister: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh 6:68–69). En sådan inställning går inte att förena med samhällets önskan om allas rätt till egen sanning, där man hellre påstår att ”alla vägar bär till Rom”.

Därför måste vi som ledare också rannsaka vilken inställning vi har till Jesu anspråk. Den väg som han själv gick – för att uppenbara Guds kärlek, för att ge evigt liv och skapa en väg till Fadern – kostade honom allt. Han kompromissade inte i sitt offer. På samma sätt måste vi som ledare orubbligt peka på Jesus som den enda vägen, sanningen och livet för människorna omkring oss. För det finns ingen annan som kan frälsa, ingen annan som har sanningen och ingen annan som har verkligt liv. Låt oss här också välja att följa Petrus exempel och tydligt förkunna att ”hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12). Den enda vägen är Jesus.