Visionen av riket som varar i tusen år

En av Nya testamentets mest omdiskuterade och svårtolkade texter är Johannes vision av Satans fängslande och de troendes herravälde med Kristus i tusen år, Uppenbarelseboken 20:1–10. Texten föregås av visionen av Lammets bröllop, 19:1–10, och ryttaren på den vita hästen, 19:11–21. Därefter får Johannes se hur Satan binds och kastas i avgrunden för tusen år. Därefter ska Satan släppas lös igen »för en kort tid«, 20:1–3.

Johannes vision har förbryllat bibeltolkare i alla tider. Ska den förstås bokstavligt eller symboliskt?

Den centrala delen av Johannes vision lyder: »Och jag såg troner, och de som satte sig på dem fick rätt att döma. Och jag såg själarna av dem som halshuggits för Jesu vittnesbörd och Guds ord, dem som inte tillbett odjuret och dess bild och inte tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år. De andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig den som får vara med i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt, utan de skall bli Guds och Kristi präster och vara kungar med honom i tusen år«, Upp 20:4–6.

Johannes vision har förbryllat bibeltolkare i alla tider. Ska den förstås bokstavligt eller symboliskt? Är det en vision som avser något framtida, eller kastar Johannes en blick i historiens backspegel (ungefär som Upp 12:1–6 som skildrar Jesu födelse och himmelsfärd)? Hur relaterar beskrivningen av herraväldet som varar i tusen år till de föregående respektive de efterföljande verserna? Utspelar sig detta rike kronologiskt – efter beskrivningen av odjurets och den falske profetens omintetgörande, 19:11–21, och före den yttersta domen och en ny himmel och en ny jord, 20:11–21:9? Vilka är det som får ta del av tusenårsriket? Gäller det alla troende eller bara vissa utvalda?

Johannes vision brukar ofta kallas för »tusenårsriket« eller »milleniet« (av lat. mille = tusen). Redan tidigt i kyrkans historia fanns det skilda åsikter om hur man skulle förstå denna period av tusen år. Med tiden mejslades det fram tre huvudspår: premillenialismen, amillenialismen och postmillenialismen.

Premillenialismen

Den tolkning av tusenårsriket som var vanligast i fornkyrkan fram till och med det att Konstantin deklarerade kristendomen som det romerska imperiets religion på 300–talet var den så kallade premillenialismen. Detta synsätt företräddes av bland annat kyrkofäder som Ignatius, Papias, Justinus Martyren, Irenaeus och Tertullianus på 100– och början av 200–talet.

I en premillenialistisk tolkning förstår man Upp 19:11–21 som en beskrivning av Jesu tillkommelse som föregår (pre = före) tusenårsriket i Upp 20:1–10. Tusenårsriket tolkas alltså som något helt framtida; det upprättas av Jesus själv vid hans återkomst. En del hävdar att tiden före Jesu tillkommelse kommer att präglas av tilltagande ondska och orättfärdighet i världen, en tid då församlingen lider (den så kallade »vedermödan«). Efter Jesu återkomst kommer församlingen att regera på jorden med Kristus i tusenårsriket. Somliga har utifrån detta skapat ett mer detaljerat tidsschema för ändtidens händelser: församlingen kommer att »ryckas upp« före vedermödan för att återkomma tillsammans med Kristus vid hans andra ankomst. Tusenårsriket innebär i denna tolkning framför allt en period av fred och välstånd då nationen Israel har återupprättats med Jerusalems återuppbyggda tempel som jordens centrum (en vanlig tolkning i den så kallade »dispensationalismen«).

En premillenialistisk syn på tusenårsriket skulle kunna åskådliggöras med följande sekvensschema: Församlingen –> Jesus återkomst –> Tusenårsriket –> Dom –> Ny himmel och ny jord.

Amillenialismen

I och med kyrkofader Augustinus inflytande i slutet av 300–talet och början på 400–talet vann en allt mer symbolisk tolkning av tusenårsriket gehör. Den hade förvisso tidigare representerats av bland annat Origenes och Clemens av Alexandria på 200–talet, men den blev allt vanligare i och med kyrkans nya ställning under de nu »kristnade« romerska kejsarna. I och med reformatorerna på 1500– och 1600–talet blev en symbolisk läsning av »tusenårsriket« allmän.

I detta synsätt menar man att det inte finns någon kronologisk koppling mellan beskrivningen av Jesu tillkommelse i Upp 19 och tusenårsriket i Upp 20. I likhet med Upp 12, uppfattas Upp 20:1–10 som en historisk tillbakablick på tiden från Jesu korsdöd (Satans fängslande) och framåt. Man uppfattar tusenårsriket som en symbolisk beskrivning av tiden mellan Jesu död och Jesu återkomst. Tusenårsriket blir alltså detsamma som församlingens tid. Detta synsätt brukar därför kallas för amillenialism (a = icke).

Amillenialismen bygger på följande sekvens av händelser: Församlingen = Tusenårsriket –> Jesu återkomst –> Dom –> Ny himmel och ny jord.

Postmillenialism

I samband med modernismens genombrott slog ett tredje synsätt igenom, den så kallade postmillenialismen. Bland företrädarna kan nämnas nordamerikanen Jonathan Edwards och britten Daniel Whitby, verksamma mot slutet av 1600–talet och början av 1700–talet. Enligt detta synsätt beskriver inte Upp 19:11–21 Jesu återkomst, utan Jesu seger och triumf i historien genom församlingen. Det är genom församlingens evangelisation och mission som tusenårsriket successivt förs in i historien. Detta tar sig uttryck i en period av fred och rättfärdighet på jorden. Först därefter (post = efter) kommer Jesus tillbaka.

Postmillenialismen kännetecknas av ett utvecklingstänkande där fler och fler blir kristna och församlingen får ett allt större inflytande i samhället. Speciellt attraktiv har denna tolkningsmodell blivit för dem som betonar kyrkans kallelse att engagera sig för mission och socialt arbete.

Postmillenialismen kan åskådliggöras genom följande sekvens av händelser: Församlingen –> Tusenårsriket –> Jesu återkomst –> Dom –> Ny himmel och ny jord.

Ovanstående synsätt visar på grundläggande skillnader i tolkningen av Johannes vision av de tusen åren. Bristen på samsyn såväl i kyrkans historia som bland moderna teologer bör göra oss ödmjuka i samtalen mellan olika företrädare och ståndpunkter. Som jag bedömer det är vårt största problem med att förstå visionen om tusenårsriket att Nya testamentet i övrigt inte säger något specifikt om ett rike som ska vara i tusen år. Varken hos Jesus eller hos Paulus finns några tydliga indikationer på att en period av Kristi herravälde på jorden ska föregå skapelsens slutliga upprättelse och fulländandet av Guds rike. Att vi dessutom har att göra med en apokalyptisk text präglad av ett starkt symbolspråk gör inte tolkningsuppgiften enklare precis. Johannes vision förbryllar.

Trots detta, vill jag i det följande göra ett försök till tolkning av texten. Men försöket bör ses som högst preliminärt.

Bakgrund

Tanken på ett tusenårigt fredsrike kan framför allt härledas till den judiska och tidiga kristna apokalyptiken. I Första Henoksboken (100–talet f Kr) och Barnabasbrevet (100–talet e Kr) delas världshistorien symboliskt in i sju dagar i enlighet med skapelseveckan (en dag motsvarade tusen år, jämför även med 2 Petr 3:8). Efter sex arbetsdagar kommer en sjunde dag med vila, som i sin tur följs av en åttonde med evig tillvaro i Guds rike.

Det finns även gammaltestamentliga föreställningar om en period av fred mellan Messias framträdande och den slutliga domen över världen. Tanken att Gud fängslar de onda makterna för en tid innan de slutligt döms framkommer i Jes 24:21–23. »Herrens dag« beskrivs här som den dag då Gud ska fängsla ondskans makter inför en förestående dom. Föreställningen om en kommande fredsperiod innan den slutliga upprättelsen skulle kunna härledas även från Hesekiel beskrivning av det judiska folkets återupprättelse, Hes 36–48. Det finns en liknande struktur av texten i Hes 36–48 och Upp 20–22:

Gemensamt för texterna är att efter en fredsperiod kommer upproret genom Gog och Magog, och först därefter upprättas det nya Jerusalem. Visionen av tusenårsriket verkar alltså ytterst ha sina rötter i gammaltestamentligt tänkande kring Guds handlande och upprättelse av sitt folk vid historiens slut.

Det finns ytterligare en viktig text som kan ligga bakom tanken på en period mellan det att troner ställs fram, Upp 20:4, och den slutliga domen, Upp 20:11–15. I Daniel 7:9–10 ställs först troner fram, vers 9, och därefter »tog domare plats och böckerna öppnades«, vers 10. Liksom Uppenbarelseboken 19–20 handlar Daniel 7 just om omintetgörandet av odjuret och hur rike och herravälde ges åt Guds folk.

Vilka?

De som beskrivs regera med Kristus i tusen år är »själarna av dem som halshuggits för Jesu vittnesbörd och Guds ord, dem som inte tillbett odjuret och dess bild och inte tagit emot märket på sin panna eller sin hand«, Upp 20:4. Vilka avser detta? Troende från alla tider eller enbart kristna martyrer? Det framgår inte klart i texten.

Man skulle dock kunna förstå visionen om tusenårsriket som ett direkt svar på martyrernas fråga i Upp 6:10: »Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?« De språkliga likheterna mellan 6:9 och 20:4 är påfallande (grekisk text inom parentes):

De uppenbara likheterna i den grekiska texten antyder att Upp 20:4–6 syftar till att svara på martyrernas fråga i Upp 6:10. Svaret som ges till martyrerna är att »ännu en liten tid väntar«, 6:11. Det är först i Upp 20:4–6 som det egentliga svaret ges på martyrernas rop.

Martyrerna »fick rätt att döma«, Upp 20:4. Uttrycket kan i linje med Dan 7:22 tolkas som att »rätt skipades åt dem«. Nu är det tid för belöning av dem som lidit för Kristus. Tanken att vara »kungar med Kristus«, Upp 20:4, 6, har tidigare använts i olika omskrivningar om de troende, »de som segrar«, Upp 2:26–29; 3:21. I Upp 5:10 sägs det uttryckligen att de troende ska »vara kungar på jorden«. I dessa texter avser uttrycket det löfte som ges till de troende att härska tillsammans med Kristus. Löftet bör förstås som en beskrivning av den belöning och upprättelse som ska ges till dem som förnedrats och förtrampats på grund av sin tro på Kristus.

Att det framför allt är martyrer som avses kan styrkas av att det talas först om en »första uppståndelse«, Upp 20:5, och sedan indirekt om en »andra uppståndelse«, Upp 20:11–15. Denna »andra uppståndelse« verkar här gälla för såväl troende som icke–troende.

Martyrerna sägs vara »kungar med Kristus i tusen år«, vilket fungerar som ett tröstebudskap för Johannes läsare. I linje med Uppenbarelsebokens talmystik ligger det närmast till hands att förstå de tusen åren (10 x 10 x 10) som en symbolisk beskrivning av oändlig seger och triumf. De tusen åren ställs i kontrast till »en kort tid«, Upp 20:3. Poängen med tusenårsriket blir då att framställa de troendes triumf i tusen år som en kontrast till odjurets välde som varar i futtiga »fyrtiotvå månader«, Upp 13:5, eller de »tio dagar« av lidande som gäller för församlingen i Smyrna, Upp 2:10. De troende har lidit under odjurets välde, men makten tas från odjuret och ges åt martyrerna. De som håller ut ska bli lönade under en så oändligt mycket längre tid än den de lidit. Till slut är det de som förföljts och förtrampats som i triumf sitter på tronen – inte odjuret!

Var?

Ett av de stora problemen med de många tolkningar av tusenårsriket är att allt för mycket av andra bibliska texter, speciellt gammaltestamentliga, har lästs in i Johannes vision av tusenårsriket. Denna text har i det närmaste kommit att fungera som en »slasktratt« för ett antal ouppfyllda gammaltestamentliga profetior. Men dessa profetior om ett kommande messianskt fridsrike förstås bäst i ljuset av Guds rikes slutliga seger och löftet om »en ny himmel och en ny jord« i Upp 21–22. Allt annat blir spekulationer. Vi måste därför nöja oss med att läsa texten som den står och inte läsa in svar på alla våra frågor om »var?« och »hur?«. Framför allt måste texten läsas i sitt sammanhang.

Det sägs inte uttryckligen om var det så kallade tusenårsriket är lokaliserat. Det sägs inte ens att riket ska vara på jorden. De flesta av de troner som omnämnts tidigare i Uppenbarelseboken är placerade i himlen. Det skulle kunna peka på att även de troner som omnämns i Upp 20:4 är placerade i himlen. Även parallellerna till martyrernas rop, Upp 6:9–10, kan tyda på att platsen för martyrernas lön är lokaliserad i det himmelska, i en andlig dimension.

När?

Tidsaspekten i Johannes vision är den svåraste frågan att avgöra. Det är också denna fråga som mer än andra skiljer de olika synsätten på tusenårsriket från varandra. Ska visionerna i Upp 19–20 uppfattas som att de följer kronologiskt på varandra, eller ska de förstås som att de löper parallellt?

Kronologiskt. Om vi ser till det större textsammanhanget är det naturligt att förstå Satans fängslande i tusen år som något som hör framtiden till. Visionerna i Upp 19–20 beskriver då i nämnd ordning segerjublet i himlen när skökan Babylon störtas, 19:1–6, proklamationen av Lammets bröllop, 19:7–10, den vita ryttarens seger över odjuret, den falska profeten och Satan, 19:11–20:10, och den slutliga domen, 20:11–15. Rent språkligt har en sådan läsning stöd genom det återkommande uttrycket »och jag såg«, Upp 19:11, 17, 19; 20:1, 4, 11; 21:1. Det verkar därför rimligt att tolka Upp 20:1–10 som att det följer i tid på Upp 19:11–21. Med tanke på att det onda omintetgörs först, och sedan följs av en domsscen, är det naturligt att uppfatta kapitlen som en enhet som visionärt beskriver Jesu återkomst och upprättandet av det fullbordade Gudsriket.

Om det var detta Johannes avsåg, finns det ett grundproblem med den postmillenialistiska tolkningen av tusenårsriket som låter Upp 19:11–21 syfta på evangeliets segertåg i världen genom församlingen. I detta synsätt förstår man beskrivningen av ryttaren på den vita hästen, Upp 19:11–16, som en bild av församlingen. Men detta är knappast en naturlig läsning av texten. Skulle ryttaren, som kallas »Trovärdig och sann«, »Guds ord« och »Konungarnas konung och herrarnas herre«, avse församlingen? Det ligger närmare till hands att tolka ryttaren som Jesus Kristus, speciellt då Johannes använt liknande uttryck tidigare om Jesus Kristus.

Om visionen om tusenårsriket är framtida, blir även den amillenialistiska tolkningen problematisk, eftersom man här läser visionen som en beskrivning av församlingens tid. Grundproblemet med denna tolkning är att Satan i tusenårsriket beskrivs som fängslad och att han under denna period inte längre bedrar folken, Upp 20:3. Så beskrivs knappast Satan för övrigt i Uppenbarelseboken, där Satan aktivt motarbetar och förföljer de troende. Att Satan skulle vara fängslad i avgrunden under tiden mellan Jesu första och andra tillkommelse är dessutom svårt att harmonisera med andra nytestamentliga texter som beskriver Satan som en aktiv motståndare till de troende.

Amillenialismen tolkar uppståndelsen i Upp 20:4 som en andlig uppståndelse, en beskrivning av pånyttfödelsen: de troende regerar med Kristus i andlig mening i och med pånyttfödelsen. Problemet med en sådan tolkning är att uttrycket »fick liv igen« (edsēsan) då får två olika innebörder i ett och samma textavsnitt. Uttrycket återkommer i Upp 20:5: »De andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen.« I denna vers bör uttrycket rimligtvis avse en fysisk uppståndelse. Det vore märkligt om samma uttryck skulle avse två olika saker i ett och samma textavsnitt; att de döda »fick liv igen« bör rimligtvis avse en fysisk uppståndelse i båda verserna. Men här kan man samtidigt konstatera – kontra ett premillenialistiskt synsätt – att det inte finns någon annan nytestamentlig text som beskriver uppståndelsen i två faser, med en »första« och en »andra« uppståndelse.

Ett annat problem med den premillenialistiska tolkningen är att man ofta tolkar Johannes visioner alltför bokstavligt och talar om ett rike på jorden med Jerusalem som centrum i exakt tusen år. En sådan läsning tar knappast hänsyn till Uppenbarelsebokens symboliska språk. Dessutom är det ju inte självklart att martyrernas uppståndelse i Upp 20:4 är något som enbart hör framtiden till. Det skulle även kunna syfta på deras belöning efter döden; i själva verket regerar de med Kristus redan i nuet.

Parallellt/Överlappande. Alternativt till en kronologisk tolkning kan Upp 20:1–10 ses som en parallell vision, som ett slags »pausinskott«, till 19:11–21. Liknande inskott i Johannes berättande finns i till exempel Upp 7:1–17 och 11:1–19. Visionen av Satans frisläppande och slutstriden, Upp 20:7–10, skulle då kunna förstås som en parallell till 16:14–16 och 19:19–21, som också beskriver någon form av slutstrid. Samtliga texter talar om »striden« i bestämd form, Upp 16:14; 19:19; 20:8, och bygger på beskrivningar hämtade från Hes 38–39.

På detta sätt kan beskrivningen av Satans fängslande under tusen år, Upp 20:1–6, uppfattas som ett »pausinskott« som förklarar Satans makt i relation till martyrerna. Visionen om riket som varar i tusen år skulle då kunna avse någon form av rekapitulation för att beskriva martyrernas öde. Satan har tillåtelse att strida mot dem och döda dem, Upp 12:1–13:18, men inte att härska över dem. Satans bindande skulle då kunna förstås som en symbolisk beskrivning av hur Satan saknar egentlig makt över de troende.

Varför släpps Satan lös igen?

Efter tusen år beskrivs »Satan släppas lös ur sitt fängelse«, Upp 20:7–10. Grekiskans uttryck här och i Upp 20:3 (»sedan skall han släppas lös…«) antyder att Satans frisläppande ingår i Guds plan.

Tanken på ett slutligt uppror mot Gud anspelar än en gång på Hes 38–39, där »Gog och Magog« vänder sig mot Israel efter en tid av fred. »Gog och Magog« avser där en fiende till Israel som kommer från norr och förgörs av Gud. »Gog och Magog« blir för Johannes ett samlande uttryck för världens nationer, »folken i jordens fyra hörn«, Upp 20:8, som vänder sig i ett slutligt uppror mot Gud.

Vad är syftet med detta frisläppande och slutliga uppror? Denna text blir mest problematisk om vi tänker oss att visionen avser händelser efter ett framtida tusenårsrike. Premillenialister är inte överens om vad som är det egentliga motivet till att låta Satan leda ett slutligt uppror i framtiden.

En tanke som framförts är att tusenårsriket syftar till att blottlägga ondskans verkliga natur. Man tänker sig då att det under denna period skulle finnas människor som ännu inte återuppstått och som fortfarande lever under den gamla världens villkor. Trots att »tusenårsriket« inneburit fred under en mycket lång tid, vilar synden latent hos människan. Avsikten med ett slutligt uppror som det beskrivs i Upp 20:7–9 skulle då vara att Satan än en gång – liksom vid syndafallet – tillåts avslöja och blottlägga människans djupt rotade upproriskhet mot Gud. All fiendskap måste fram i ljuset och förgöras innan Gud kan upprätta sitt slutliga rike. Det hjälper inte att de yttre omständigheterna förändras – fred i tusen år – om inte människans hjärta förvandlas.

Om detta är förklaringen till varför Satan släpps lös, kan vi egentligen enbart spekulera i. En alternativ tolkning – och som jag antydde ovan – är att förstå martyrernas uppståndelse och belöning som något som sker efter deras död. Då blir Upp 20:7–10 en parallell till Upp 16:14–16 och 19:19–21 som en beskrivning på den slutliga striden i historien, Guds slutliga uppgörelse med ondskan.

Vad är syftet?

Även om Johannes vision av de som är »kungar med Kristus i tusen år« är svårtolkad, verkar ändå huvudsyftet någorlunda klart: Johannes vill ge tröst till troende som lider för sin tro. Deras nuvarande lidande väger lätt i jämförelse med den triumf och härlighet som väntar. Vi påminns som Paulus ord: »Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår«, Rom 8:18.

När exakt denna trösteperiod utspelar sig, ger inte Johannes ett tydligt svar på. Vi ställer frågor till texten som inte Johannes tycks besvara. Kanske Johannes tänker sig en period någon gång i framtiden. Men han kan också ha avsett en verklighet som redan existerar: de som dör i tron härskar i nuet – i en annan tid, i ett annat rum – tillsammans med Kristus. Denna tanke ligger i linje med Nya testamentet i övrigt. Paulus talar om sin död för Kristus som en vinning: »jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa«, Fil 1:23.

Avslutningsvis, viktigare än att exakt kunna bestämma var, när och hur tusenårsriket kommer att äga rum och vara, är att se att Gud till slut och en gång för alla kommer att döma ondskan. Därför finns det all anledning i världen att hålla ut ända till slutet.

Johannes vill ge en vision för de troende att leva för – och att dö för. Och för den som är beredd att slita ont och lida för Kristus i en ond och orättvis värld väntar stor tröst och uppmuntran: »Ty har vi dött med honom skall vi också leva med honom; härdar vi ut skall vi också härska med honom.« (2 Tim 2:11–12).

¹ T.ex. 1 Henok 93:3–10; Barnabasbrevet 15:3–5, 9. Se även 4 Esra 7:26–44; 12:31–34; 2 Baruksapokalypsen 29:3–30:1; 40:1–4; 72:2–74:3; 2 Henok 32:2–33:2.
² Jfr. Dan 7:26–27 och Upp 19:11–21; 20:4–6.
³ Jfr. samma uttryck i Upp 18:20: »Gud har dömt henne och gett er upprättelse.«
⁴ Se Upp 1:16; 2:12; 3:14; 17:14; 19:9.
⁵ Se t.ex. Upp 2:9, 13, 24; 12:9–13:4; 16:13.
⁶ T.ex. 2 Kor 2:10–11; 11:14; 12:7; Ef 6:12; 1 Thess 2:18; 1 Tim 1:20; 5:15; 1 Pet 5:8.
⁷ Se Hes 38:2–8; 39:2; jfr. Sak 12–14; Sef 3.