Frälsningens väg

av Johannes Pulkkanen

Denna predikan svarar på frågan om vad en människa behöver tro och göra för att erfara den frälsning som de kristna talar om.

Ett avgörande »ja«

Den bibliske författaren Paulus använder ordet mysterion, dvs hemlighet, för att beskriva den uppenbarelse som fick sin början i och med Jesus människoblivande.1 Ordet myste¯rio¯n går tillbaka till det grekiska verbet muo som betyder att stänga, i synnerhet ögonen. Detta är en referens till kunskap som förutsätter inre seende, dvs tro.

Han skrev angående denna hemlighet att den »har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga« och att uppenbarelsen i fråga  handlade om att »Kristus finns hos er, hoppet om härligheten«2

Guds hemlighet har med andra ord att göra med hans sons närvaro hos en del människor. Paulus kallar dessa människor för »de kallade«.3

Gud kallar på alla, men alla väljer inte att bli »de kallade«.

Att bli en av dem betyder att bli Guds medarbetare. Ordet syftar på samarbete, på grekiska synergia.4

Det område på vilket en människa kan samarbeta med Gud är viljan. Detta är en viktig uppenbarelse om Gud. Eftersom det inte kan finnas någon tvång i kärleken, frågar Gud »som är kärlek« först efter en människas »ja«.5

Efter att hon sagt sitt »ja« kom Guds Ande över henne och hon blev havande med Guds son, Jesus Kristus, och introducerade på detta sätt Guds hemlighet för världen

Uppenbarelsen om Guds hemlighet kom genom en människas fria »ja«. Denna var en ung judisk flicka i 13-årsåldern, den Maria som kyrkan minns i den heliga Skrift med följande ord.

Vi läser:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galiléen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: »Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.« Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.« Maria sade till ängeln: »Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.« Men ängeln svarade henne: »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.« Maria sade: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Och ängeln lämnade henne (Luk 1:26-37).

Till att börja med reagerade Maria på Guds budskap med sitt förstånd och frågade hur detta skulle ske. Dock var detta en öppen fråga i tro och inte ett slutet påstående.

Efter att hon sagt sitt »ja« kom Guds Ande över henne och hon blev havande med Guds son, Jesus Kristus, och introducerade på detta sätt Guds hemlighet för världen.

En kort tid efter Sonens födelse träffade Maria en profet vid namnet Symeon i templet i Jerusalem och fick höra vad hennes »ja« skulle få för konsekvenser för hela världen och för henne personligen. Symeon sade: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid, ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen« (Luk 2:34-35). Dessutom sade Symeon:

Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.

Frälsningens ljus och härlighet

Som Guds profet såg Symeon att Marias son var den som tackar ja till Gud på Marias vis och som befriar alla människor från deras fiender: döden och den osynliga onda ande som söker kontrollera människor med hjälp av deras dödsfruktan.6 Denna kontroll handlar om onda ingivelser, dvs tankar och ord som får människor att försöka njuta av livet till vilket pris och på vilket sätt som helst, på bekostnad av allt det som är vackert och sant på ett rent sätt. Logiken bakom dessa ingivelser reflekterar dödlighetens villkor: eftersom odödlighet inte verkar finnas gäller det för var och en att leva ut sitt begär så mycket som möjligt. Alla ondska mellan människor och förstörelse av miljön går ytterst tillbaka till onda ingivelser av detta slag.

Symeons glädje över Guds son hade att göra med att han såg i honom meningen med Marias »ja«; en väg ut ur de onda ingivelsernas cirkel, frälsningens ljus och odödlighetens härlighet, Guds Andes utgjutelse över var och en som tror.

Berett åt alla folk

Allt detta innebär med andra ord att de ord av Gud som ängeln Gabriel förmedlade i Andens kraft, och en ung flicka, räckte till att föda fram frälsning åt alla folk. Eftersom varken Nasaret i Galiléen eller Betlehem i Judeén kunde rymma alla dessa folk, blev den kristna kyrkan till som en direkt historisk konsekvens av Marias »ja«, hennes sanna tillbedjan i Ande och sanning. Maria är med andra ord kyrkans moder.

Kyrkan kallas också för Kristi kropp, en andlig och historisk gemenskap av alla dem som sagt sitt »ja« till att bli en enda kropp med Marias son. Dessa två är i själva verket så nära förbundna med varandra att de som vördar henne tillber sonen och de som tillber Sonen vördar henne, även om de inte skulle vara medvetna om det.

Sonens kärlek till henne är så stor att det inte kan låta bli att behaga honom när människor vördar henne. Även mitt i sitt allra största lidande tänkte han på henne, så som evangelisten Johannes berättar

När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: »Kvinna, där är din son.« Sedan sade han till lärjungen: »Där är din mor.« Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen (Joh 19:26).

Dessa ord visar också att det inte är möjligt att förstå denna kärlek i termer av våra jordiska son- och mor-relationer. Genom att älska henne älskar Sonen sin egen mänsklighet och med den oss människor. Därför lär sig de som »prisar henne salig« om honom.7

Maria är i själva verket den främsta av kyrkans helgon. Dessa har som uppgift att vittna om Sonen. Det är nämligen så att de som blir upplysta av Anden deltar också i Andens uppgift att förhärliga Sonen.8 Dessa är de fullkomnade rättfärdigas andar och den »sky av vittnen« som Hebreerbrevets författare berättar om.  De förmanar och uppmuntrar oss att hålla ut och lägga av allt det som tynger, att fästa blicken på Sonen.9

Fall eller upprättelse

De som fäster sina blickar på Sonen gör detta till sin upprättelse, och de som väljer att se bort gör det till sitt fall.10 Upprättelsen börjar med en ny födelse i vatten och ande.11 Vattnet är det kristna dopet i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Den som blir nedsänkt vattnet i den treenige Gudens namn dör bort från sitt gamla liv och uppstår till ett nytt andligt liv i odödlighetens tecken.12 Detta är ett liv i Anden i Jesus första lärjungars dvs apostlars efterföljd. Vi läser:

När pingstdagen13 kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem (Apg 2:1-4).

Efter denna händelse började de apostlar som var med om denna händelse förmedla Anden till nya lärjungar genom handpåläggning. När antalet kristna växte till den grad att apostlarnas efterföljare, kyrkans biskopar,  inte längre kunde träffa varje ny kristen personligen, ersatte kyrkan handpåläggningen med myrrasmörjelsen som en präst vanligtvis uträttar i anslutning till dopet.14 Själva myrran är en väldoftande olja som vissa biskopar har rätt att tillreda och på så sätt förmedla Anden till varje ny kristen.15

När Anden kom över Maria blev Sonen till i hennes kropp på ett sätt som gav hennes liv en ny inriktning mot evigheten. I hennes efterföljd får varje kristen som har fått Anden förenas med Sonen kroppsligen genom den heliga eukaristins bröd och vin så snart som möjligt efter dopet och myrrasmörjelsen. Den som tar del i denna föda »skall leva i evighet«, och den som inte tar del av den »går miste om livet«.16

Orden räcker inte till för att beskriva detta mirakel som sker i kyrkan när Sonen kommer till var och en som vill, som bröd och vin, som kött och blod. Eftersom det handlar om materia är det inte bara en känsla eller en insikt. Inte heller är det tro eller ord utan mer en så; deras fullbordan. Det som sker är med andra ord ingenting annat än en objektiv förening med Gud, det eviga livet som verklighet på jorden.17

Eftersom de som förenas med detta liv lever under dödlighetens villkor, behöver de låta sitt eukaristiska »ja« till Gud få en konkret fortsättning i vardagen; de behöver med Andens hjälp säga »nej« till det i deras liv som är i strid med Sonens liv och »ja« till sådant som gör det möjligt för Sonen att ta hand om dem genom sin Ande på alla sätt han kan och vill.  Det är detta aposteln Paulus menar med sina ord om att »följa en andlig väg«, att »lägga av den gamla människan och ikläda sig den nya«, att »förnyas till verklig kunskap« i ens inre människa dag för dag och bli en bild av sin skapare och som sådan en helt »ny skapelse«.18

Ett svärd som avslöjar mångas innersta tankar

Utgångspunkten för detta liv i andlig förnyelse är kyrkans bot: den enskildes ånger och syndabekännelse och prästens uttalade avlösning utifrån kyrkans mandat att binda och lösa.19

I sitt väsen är boten en kontinuerlig frihetsproklamation. De som bekänner sina synder anklagar sig själva och förklarar i och med detta sig vara fria från den vridna ande som lägger skulden på omständigheterna, på dödlighetens villkor och andra dödliga. De som lever i boten proklamerar att odödlighetens villkor har börjat gälla: att det kommande livets krafter har strömmat in i tiden.20

Utgångspunkten för boten är ett erkännande av kyrkans tradition, i synnerhet Jesus och apostlarnas lära, och ett avståndstagande från alla traditioner och läror som inte härstammar från kyrkans apostlar och deras efterföljare.21 Detta handlar om att vägra bli sin egen påve, att vägra »mäta och jämföra sig med sig själv«, att vägra välja sina egna läror utifrån sig själv, att vägra bli en heretiker.22

Att inte välja sina egna läror är detsamma som att böja sig inför Andens verk i dem som har gått före i tron, att vara arvtagare till den frihet som fick tidigare generationer att inte anklaga sina föregångare utan i stället ödmjuka sig inför dem.23 De erkänner sig som barn till den frihet i Anden som förmår varje generation att leva i traditionen i sin tid, utifrån sina specifika förutsättningar, utan att förvanska den.24 Dessa upptäcker i sin tid den Andens liv som tidigare generationer upptäckte i sin. I sin essens är traditionen nämligen inget annat »Andens ständiga närvaro« i kyrkan.25

Alla de som har fått Anden har förmågan att leva Andens liv i kyrkan. Detta är detsamma som att göra Guds vilja, att handla efter hans bud som »inte är tunga«.26 Detta betyder att dessa bud har kraft i sig; de ökar Andens ljus och kraft hos den som praktiserar dem. Därför lär sig den som uthålligt praktiserar ett bud av Gud något om honom hela tiden.27 Det gäller till exempel att de som försöker låta bli att döma någon, efter Herrens bud »döm inte så blir ni inte dömda«, förenar sig med honom hela tiden och blir fyllda av Anden. Deras misslyckanden i sitt praktiserande blir en källa till ånger och förbättring, och deras uthållighet får som lön att Anden kommer till deras hjälp. Genom att praktisera detta enda bud lär de sig både ödmjukhet och kärlek, dygder som hjälper dem i deras praktiserande av andra bud. Deras misslyckanden och den hjälp som de får av Anden skänker dem också tålamod och vishet, dygder som de behöver för att kunna skilja mellan onda och goda tankar och läror.

Det händer i själva verket att den hjälp som Anden ger åt de uthålliga får som frukt att det sinnelag som rådde hos Herren själv börjar råda hos dem.28 Detta leder till en så djupgående andlig förvandling att kyrkans tidiga fäder började tala om en gudomliggörelse: Gud blev människa, för att en människa skulle bli gud genom att bli delaktig i och förvandlad av Kristus egen förening med Fadern och Anden. Detta är frälsningens hemlighet.

 

1 Matt 28:19-20.
2 Kol 1:27-28. Se också Rom 16:25 -27, Ef. 1:5-10, 3:9, 5:32, Kol 1:26-27, 2:2, Thess 2:7, 1 Tim 3:9, 16, Upp 10:7.
3 I Kor 1:24.
4 1 Kor 3:9 (Theou gar esmen sunergoi), 2 Kor 6:1 (sunergountes de kai parakaloumen), 3 Joh. 1:8 (sunergoi te¯ ale¯theia), Mark 16:20 (tou kuriou sunergointos).
5 I Joh 4:16.
6 Hebr 2:15, 1 Kor 15:24 – 26, 2 Tim 1:10.
7 Luk 1:48.
8 Joh 16:14.
9 Hebr 12:1, 23.
10 Joh 3:18.
11 1 Joh 3:5.
12 Rom 6:3-4, 8-9, 11.

13 Ordet pingst kommer från grekiskans pente¯koste¯ som betyder »den femtionde«.
14 Enligt Markus 1:9-11 kom Anden över Sonen omedelbart efter dennes dop i Jordan av Johannes Döparen.
15 Myrrhan består av 64 ingredienser bl.a. olja, balsam, örter och aromatiska plantor.
16 Joh 6:47-59.
17 Joh 6:47-59.
18 Gal 5:25, I Kor 11:31, Ef 4:22-23, Kol 3:9, Kol 3:10, 2 Kor 4:16, 2 Kor 5:17.
19 Matt 18:18.
20 Heb 6:4, Matt 18:20.
21 Hebr 13:9, Joh 7:16-17, Rom 6:17, 2 Tess 3:6 (Bibel 2000 översätter det grekiska ordet »paradosis« som betyder tradition med ordet »regel«), 2 Tim 2:2.

22 2 Kor 10:12. Ordet heresi kommer från grekiskans »hairesis« som betyder »välja«.
23 2 Tim 1:11-13.
24 1 Kor 3:17. Biskop Kalistos Ware säger: »Medan traditionen till det inre är oföränderlig (för Gud förändras inte), antar den ständigt nya former som lägger till något till de gamla utan att ersätta dem.« Den Ortodoxa kyrkan (Artos, 2003) s. 202.
25 Georges Florovsky: Bible, Church, Tradition: An Eastern Orthodox View (Belmont, 1972) s. 46-47. Citerad i Den Ortodoxa kyrkan, s. 203.
26 1 Joh 5:3, Matt 11:30.
27 Joh 7:16.
28 Fil 2:5.

Johannes Pulkkanen

Johannes Pulkkanen är teol dr och ortodox lekman

Comments are closed.