av Christine Viklund
Den kritiska resan
En gång för ett antal år sen renoverade vi vårt badrum. Radhuset vi bodde i då var byggt på tidigt 90-tal och badrummet hade inte fått sig någon uppgradering sedan dess. Det var en speciell tid när allt det gamla hade rivits ut. Rummet var så annorlunda men inte bara till utseendet. Att kliva in i det kändes så märkligt, själva stämningen var annorlunda. Det var så tomt i rummet, inte bara för att det var tömt på grejer utan för att det var tömt på allt det som gör något till ett rum. Det fick mig att fundera över hur mycket av rum som bara är inredning och dekor och vad som faktiskt är bärande och avgörande för funktionaliteten.
Efter att rivningsprocessen var gjord så lämnade hantverkarna rummet någon dag och jag fann mig själv ståendes med en ficklampa, tittandes in i det mörka, kalla, tomma rummet. Det enda som var kvar när rivningen var gjord var själva ramverket för rummet, några takbjälkar, golvbjälkar, lite jord och betong. Från de kala väggarna hängde sladdar och rör som så småningom skulle fyllas med el och vatten. När vinden drog igenom rummet så hostade jag till. Dammet låg som ett tunt täcke i luften och möttes av ljuset från ficklampan. Det såg nästan ut som guldkorn som virvlade runt. Guldkornen var vackra, men rummet var allt annat än vackert. Det var en lång väg kvar till dess att jag kunde få se mina kranar i mässing komma på plats.
Jag är född i slutet av 80-talet, så mitt liv hade pågått nästan lika länge som badrummets. Under renoveringstiden gick jag igenom en stor process i mitt liv, med mycket förändring och omställning. Det var en tid då mina tankar och känslor snurrade mycket och många av de fundamentala bitarna som jag hade byggt mitt liv på var plötsligt uppe för förhandling. Det handlade om områden jag aldrig trodde att jag skulle ifrågasätta eller fundera över. Jag ställde mig frågor som ditintills inte funnits i mitt medvetna. Varje gång jag började dra i en tråd eller fundera över ett område, var det som om det tog med sig ett helt lass med andra frågor som jag inte var beredd på. Precis som en renovering så hängde allt ihop med allt, och när ett område var under besiktning så behövde frågor ställas om hur det hängde ihop med alla de andra. Det enda som under renoveringen aldrig var under undersökning eller ifrågasattes var de bärande bjälkarna och rummet som sådant. Själva rummet var aldrig ifrågasatt, men nästan allt annat däri. Detsamma gällde min inre process av frågor och ifrågasättanden.
Det var en otroligt rörig tid för känslorna men på något sätt ändå inte en kris. Jag tror att det skulle kunna klassas som en dekonstruktion av något slag. Det var åtminstone under den här säsongen som jag började fundera över det här med dekonstruktion. Jag läste böcker på temat, såväl poetiska som teologiska och genom allt fanns det en slags lättnad i igenkänningen som tröstade mig i mina frågor. Det var skönt att inte vara ensam. Det var en tröst att veta att fler hade tänkt och känt som jag. Trots trösten i igenkänningen så fanns det dock också en överhängande medvetenhet om att det var viktigt hur jag tog mig an detta, att jag inte bara sveptes med och rev ut de bärande väggarna på kuppen. Någonstans förstod jag att jag behövde hålla i det som var värt att hålla i så att inte processen klev över på fel område. Jag samlade mina icke förhandlingsbara bärande pelare inom mig och tog ett andetag medans jag gav mig ut på djupt vatten. Det var så smärtsamt.
När själen går igenom ett renoveringsprojekt är det väldigt lätt att fastna i de olika faserna i stället för att röra sig mot en målbild. När det är hjärtat som dekonstruerar så finns det sällan en målbild att titta på som visar ett önskat resultat. Allt som finns är de olika faserna och rummet som känns så annorlunda plötsligt. Nedrivningsfasen, fasen då allt öppnas upp och undersöks, fasen då reparation utförs innan en ny grund kan läggas och slutligen fasen då tätning och isolering sker innan det är dags att bygga upp allt igen. Det är lätt att fastna i tiden då allt ligger uppfläkt och öppet. I den fasen kan det upplevas som om vi alltid kommer att vara i tiden då det känns som om vi ska ramla genom golvet eller taket ska rasa in. Det är också lätt att fastna i tiden då något byggts upp igen, som behöver skyddas bakom isolering för att inte gå sönder i den sårbara processen. I tiden då en ny grund är lagd och det inte går att beträda förrän det lagt sig, stadgat sig, blivit fast och stabilt.
Det är lätt att fastna i säsongerna av uppbyggelse och missa att se målbilden framför sig. Om vi inte har blicken fäst på målbilden så är det lätt att tappa bort oss själva i dammet, gruset och stöket. Men hur ska vi veta vilken målbild som är rimlig att hålla upp när även själva målbildskonceptet är något som ligger uppfläkt och blottat på det kala golvet i rummet som känns alldeles annorlunda och förändrat. Under den fasen för mig var det påtagligt hur lite jag kände igen mig själv. Och ändå såg jag dammet av guld som påminde mig om att det trots allt fanns skönhet bortom dammet, ljus bortom mörkret, ordning bortom kaoset.
Dekonstruktion har blivit ett vanligt ord i vår tid. Kanske rent av ett tröstande ord för den som går igenom en tuff tid när det kommer till tro och tvivel. Tro och tvivel som egentligen går hand i hand, men som alltför ofta beskrivs som motpoler. Vi hör om det i podcasts, läser om det i böcker och runt omkring oss verkar samtalen som snuddar vid ordet ha blivit allt fler. Det verkar vara ett ord som sammanfattar mycket av den personliga resan många av oss gör när vi växer och utmanar systemet vi växt upp i/formats i. Ett utmanande som är helt naturligt där vi undersöka vart de bärande väggarna sitter, vart det bara är lösull och plast samt om det är valbara kranar vi tittar på. Ibland när människor eller sammanhang vi tillhört sårat oss kan vi behöva en stund att pausa, omvärdera och reflektera för att sen kunna plocka ihop bitarna igen och komma vidare med våra liv. Ibland när vi missat något av de kritiskt viktiga stegen på resan mot en mogen tro så kan det uppstå ett behov att bryta isär för att se vad som faktiskt är vad. Kyrka, församling, tro, den kristna gemenskapen, lärjungaskap och kallelser är ord som är laddade med så mycket vackert och så mycket brustet för många av oss. Där det är som vackrast är risken för smärta som störst. I det vi värderar högt och dyrt finns alltid risken att vi sårar varandra och oss själva desto mer. Att tro är per definition sårbart eftersom det kräver tillit till någon och något vi inte kan se.
Att dekonstruera trossystem och föreställningar om församling kan vara fullständigt nödvändigt för att hitta sin egen hållbara tro. Att fundera över Gudsbilder, teologiska teman eller hur vi har förhållit oss till dessa kan vara lika nödvändigt och viktigt för att ens tro ska kunna bestå som en renovering av ett badrum är när bäst-före-datumet gått ut. Dekonstruktion är inte att bränna upp rummet från grunden utan snarare dialog med det svåra och reflektion över hur det dyrbara inte ska skadas i processen. Dekonstruktion är inte heller förnekelse av det svåra som har hänt eller ett behov av att rättfärdiga eller försöka förklara bort det.
Det sägs att det finns sex olika faser av tro, från barnaskapets naivitet till mogen vuxen tro vari några kritiska skeenden i trons övergångar sker. I boken The Critical journey, stages in the Life of Faith beskriver författarna dessa faser och lär oss att inom dem kan vi alla finna oss oavsett om vi vuxit upp inom kyrkan eller om vi kommit till tro i vuxen ålder.
Att upptäcka Gud
Fasen då allt är nytt och spännande, vi upptäcker vem och hur Gud är vilket gör att vi vill leva nära honom.
Lärjungaskapet
Här engagerar vi oss i församlingen och gemenskapen där blir väldigt viktig. Vi kliver in i volontärskap och vi spenderar mycket tid i gemenskap med andra kristna. Under denna fas läser vi bibeln hungrigt och vi är snabba att applicera nya uppenbarelser i våra liv. Vi är ganska svartvita i vårt tänkande. Många av oss spenderar en längre tid i denna fas och många av oss bildar även familj under dessa år.
Produktivt liv
Här kommer fasen då vi inser att vi inte bara vill lära oss om Gud utan också tjäna Gud vilket leder oss till att vilja hitta våra styrkor för att bäst kunna tjäna Gud. Vi engagerar oss på olika sätt i församlingen, vi tjänar, vi bygger och vi ger. Vi ger mycket. I denna fas spenderar många av oss mycket tid och här är vi ofta väldigt drivna och kapabla.
Resan inåt
Den smärtsamma fasen vi kallar dekonstruktion kan också beskrivas som resan inåt. Här brister hjärtat och det som var självklart är plötsligt inte det längre. Detta är tiden då vi börjar ställa oss frågor. Vi börjar ifrågasätta sånt som vi aldrig tidigare gjort och vi reflekterar mycket. Stora processer sker på insidan och det är inte ovanligt att det är svårt för oss att sätta ord på varför våra gränser plötsligt blivit så skarpa. Vissa kallar denna fas för själens mörka natt och andra kallar det för väggen. Det här är fasen då många lämnar sin tro, när inte bara dekonstruktion sker utan även väggarna som bar trons rum rivs ner. Trots det är det också i denna fas som den största potentialen finns att återupptäcka vem Gud är, vem du är, vad du tror, varför du tror det du gör och hur du vill leva ditt liv framåt. Först när vi börjat ställa oss de avgörande frågorna om vilka väggar som faktiskt bär så kan vi våga starta renoveringen. Här är vi inte längre så starka utan ofta väldigt sköra.
Resan utåt
Om vi kommer ur fas 4 så väntar en upptäckarresa på nytt. En resa då vi med mogen tro, erfarenheter, vishet, ärr och sorg, kan sträcka oss utåt för att hjälpa någon annan på vägen. Här har vi kapacitet att vara mentorer. Vårt tjänande kommer inte längre från en plats av svartvit överlåtelse utan grundar sig i en resa med den gode Herden som får oss att se på våra liv som en plattform för kärlek.
Ett liv i kärlek
När tron har mognat och dekonstruktionens nödvändighet har landat i ett utåtriktat liv där kärlek har fått nå in hela vägen till tvivlet, så är lärjungaskapet redo för nya nivåer. Här kan vi leva generöst och öppet utan att göra våld på oss själva. Här är vi ärrade av resan men rustade för livets uppochnedgångar.
Dekonstruktion är inte något dåligt, så länge rekonstruktion alltid kan ske med målet att bygga upp igen. Trons rum består. De fundamentala bitarna bestå. De
områden som bär väggen, håller golvet och taket på plats samt ser till att basen är trygg. När alla bitarna plockats ut ur rummet så kan de placeras på rätt plats igen. Vissa delar kommer du se att du aldrig egentligen behövde men det mesta kanske bara skulle hamna på rätt plats i ditt liv. Tvivlet kanske till och med har blivit en följeslagare som lär dig något om urskillning, gråa nyanser och vem Herden är när svaren är svåra.
Målbilden när det kommer till dekonstruktion och tro behöver vara att när dammet har lagt sig vill vi kunna se guldkornen i luften och i dem skönheten i processen.
Målbilden behöver vara att bibehålla de bärande väggarnas fundamentala funktion och inte blanda ihop deras vikt med det som är tillval i renoveringen.
