KÄRA LÄSARE
Han lärde dem mycket i liknelser, och i sin undervisning sade han till dem: ”Lyssna! En såningsman gick ut för att så. När han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på stenig mark där det inte hade mycket mylla, och det kom upp snabbt eftersom det inte hade djup jord. Men när solen steg sveddes det, och eftersom det saknade rot vissnade det bort. En del föll bland tistlar, och tistlarna sköt upp och kvävde det så att det inte gav någon skörd. Men en del föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav skörd, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt (Mark 4:2–8). .
I det här numret av Teologi & Ledarskap sätter vi fokus på vårt största uppdrag: att predika evangelium och dela de goda nyheterna om Jesus med så många som möjligt – ut i så många olika sammanhang och områden som möjligt – mitt i oroliga tider i vårt land med skjutningar och bränningar av olika slag. Därför ligger det nära till hands att minnas den här liknelsen från Markusevangeliet, där Herren talar till oss om hur just den processen ser ut och går till. Om vad som är vårt ansvar och vad som inte är det.
Jag minns en väldigt speciell episod från mitt sjuttonde levnadsår. Jag gick på Livets Ords Bibelskola, var helt ny i tron och hade precis kommit dit att jag trots min korta vandring med Gud, ändå hade frimodighet nog att dela det lilla jag visste med andra.
På mitt eftermiddagsjobb fanns en kille i min ålder som var ganska tuff och självsäker, men ändå samtidigt nyfiken på den där tron som jag var så passionerad över. Efter att vi hade pratat (mest jag, om jag ska vara ärlig) på mängder av fika- och lunchraster så frågade han mig plötsligt en dag om jag kunde hänga med hem till honom samma kväll för att prata mer över en pizza. Jag trodde knappt mina öron. Vilket tillfälle! Jag mobiliserade snabbt alla mina bibelskolevänner att be. Detta skulle bli kvällen då min kollega skulle öppna hjärtat och ta emot Jesus!
Den kvällen fick vi mycket riktigt ett fantastiskt bra, ärligt och djupt samtal. Efter ett par timmar visste jag att det egentligen inte fanns fler frågor att besvara – nu handlade det bara om ett beslut som skulle fattas. I det läget hände något som varken min kompis eller jag hade räknat med: plötsligt kom Guds närvaro in i rummet där vi satt. Jag kände den tydligt och att döma av min väns tystnad och stirrande in i mina ögon, kände han den också. Efter några minuter av tystnad och mättad gudsnärvaro sade kompisen tyst till mig: ”Han är här.” Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för att inte störa vad det nu var som Gud var i färd med att göra, så jag nickade bara. Ytterligare några minuter senare tittade min vän på mig igen och sade: ”Han har varit på mig förut också.” Jag nickade tillbaka. Sedan lutade jag mig fram emot honom och sa: ”Vet du, nu ber vi en bön tillsammans och så får du ta emot honom i ditt hjärta.” Och han svarade: ”Nej. Jag är inte redo ännu.”
Hela min värld rasade. Han kunde väl i allsin dar inte mena allvar!? Jag menar, hur dum får man bli?! Här sitter killen och bejakar att Gud är i rummet, säger att Gud har sökt honom tidigare också – och väljer att säga NEJ? Jag försökte vilt och på alla sätt att vädja till honom om att ta emot, att säga ja, men det var lönlöst. Jag gick i stället hem den kvällen full av frågetecken och kände mig som världens mest misslyckade försök till evangelist.
Självförebråelserna fortsatte när jag kröp i säng. Vad hade jag gjort fel? Hade jag någon hemlig, okänd synd i mitt liv som hade blockerat Guds Andes verk? Vad var det i mig som gjorde att han kom så nära men ändå inte hela vägen fram till frälsning?
Och så, stilla och djupt inom mig, hörde jag plötsligt Guds varma, faderliga röst säga: ”Du gjorde precis vad du skulle göra.”
Sakta gick det upp för mig under de kommande dagarna och veckorna, att mitt ansvar inte var att pusha min vän fram till ett avgörande där och då. Det var inte upp till mig utan upp till honom att fatta ett beslut för hans eget liv. Det Gud hade bett mig om att göra var att agera såningsman efter bästa förmåga. Att plantera ett så fint frö som möjligt i min kompis liv och sedan lämna växten och skörden upp till honom och Gud. Billy Grahams Institut för Evangelisation har slagit fast att de flesta människor behöver höra evangeliet sex till åtta gånger innan de är mogna att ta emot. Kanske var den där speciella kvällen gång nummer tre, fem eller sju i min väns liv. Det är inte min sak att veta. Min uppgift – vår uppgift – är att vara såningsmän.
Det här perspektivet på evangelisation gör all skillnad i världen! För det innebär att inte ett enda samtal om Gud, inte ett enda initiativ för att dela berättelsen om Jesus, någonsin är misslyckat eller värdelöst, även om du inte fick en omedelbart positiv reaktion tillbaka. När ordet är sått ska det inte återvända fåfängt. Gud har lovat att vaka över sitt ord och låta det gå i fullbordan. Om bara detta ord blir sått av någon som gett sig ut för att så!
Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han besöker dem (1 Petr 2:12).
Evangelisationens huvudsyfte är inte nödvändigtvis och enbart att få leda så många som möjligt till tro på plats, där och då, även om vi så klart längtar efter det och jublar när vi får göra det. Dess syfte är att plantera så många frön som möjligt, i tro på att de alla kommer att få liv på ”den dagen han besöker dem”.
Besökelsens dag kanske är just den dagen som du vittnar för en person, eller kanske en annan dag långt i framtiden. Men vartenda frö av evangeliet som vi sår, är en investering i att göra den dagen – när den än kommer – till en frälsningens dag!
Jag hoppas och ber att din läsning ska få bli till inspiration och uppmuntran att våga nå ut i olika världar i vårt samhälle, och så bli den bästa såningsman som du bara kan bli!
Guds välsignelse,
Joakim Lundqvist
Chefredaktör
