Egenvård för ledare

”Ta först på masken själv, hjälp sedan andra”

Jag vet inte hur många gånger jag har hört uppmaningen från flygplanets högtalarsystem, och samtidigt sett dessa stackare från kabinpersonalen stå i flygplanets mittgång och förgäves söka uppmärksamhet för informationen om hur den gula syrgasmasken ska tas på i en katastrofsituation. Samtidigt suckar passagerarna, mumlar spydiga kommentarer om att alla redan kan det här, och gör sig alldeles för upptagna med allt annat mellan himmel och jord, för att lyssna.

Men just den instruktionsraden – uppmaningen att säkra upp den egna syretillförseln, se till att hjärtat pumpar på och hjärnan har klarhet och fokus nog för att kunna hjälpa någon annan – är en visdom som kan rädda liv. Inte bara i ett flygplan utan minst lika mycket i ett andligt ledarskap. Låt mig förklara vad jag menar.

Om du står i någon sorts pastoral uppgift – en församlingsledning, ledarskap i en hemgrupp, ungdomsgrupp, barnverksamhet eller på något annat område – gör du förmodligen och förhoppningsvis det för att du har ett hjärta för Gud och för människor och verkligen vill hjälpa andra. Det du fått ta emot är djupast sett en återspegling av Jesu intensiva kärlek till sin församling. Kyrkan tillhör Kristus och är hans ögonsten. Du och jag skulle aldrig be vilken förbipasserande främling som helst att passa våra barn under en tidsperiod då vi skulle behöva resa bort. Lika lite är Jesus intresserad av att lämna sin församling i händerna på vem som helst fram till sin återkomst. Istället söker han herdar som vakar över Hans hjord, ”…inte för egen vinning utan med hängivet hjärta” (1 Petr 5:2).

Guds längtan efter hängivna hjärtan hos sina samarbetspartners på jorden går som en röd tråd genom hela bibeln. ”Ty Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom” (2 Krön 16:9). Studerar man Guds urval av medarbetare genom hela skriften är det uppenbart att hängivenheten, den innerliga villigheten att följa och att tjäna, trumfar stor erfarenhet (Gideon), är viktigare än god social kompetens (Petrus), och dyrbarare än hög utbildning (Jeremia), solid självbild (Moses), fläckfritt förflutet (Paulus) eller hög ålder (Maria). Hängivna människor får Guds kallelse. Hängivna människor hör och tar emot den. Hängivna människor påbörjar efterföljelsen i tro att han som har startat ett gott verk kommer att fullborda det intill Kristi Jesu dag (Fil 1:6), och att alla andra egenskaper, kompetenser och erfarenheter de behöver kommer att läggas till utmed vandringen.

Men som alltid: det som är din största styrka, riskerar alltid också att bli din största svaghet. Samma gåva du fick för att lyfta upp Gud kan användas för att lyfta upp dig själv. Samma resurser som gavs för att ges vidare kan behållas i girighet, styrkan du fick för att bryta igenom andligt motstånd kan göra dig högmodig och stolt. Och samma hängivenhet du fick för att brinna för Gud och för hans församling, kan – om den inte disciplineras och hanteras på rätt sätt – bränna ut både dig själv och din familj.

Det är här syrgasmasken kommer in. Utifrån vårt hängivenhetsperspektiv låter det främmande och lite halvt syndigt att ens tänka på sin egen syresättning i ett läge då andra är i nöd. Men faktum är att uppmaningen om andlig egenvård för ledare är djupt biblisk, och varken behöver eller får krocka med uppmaningarna till hängivenhet i tjänsten.

Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod (Apg 20:28).

Intressant nog börjar Paulus sin uppmaning till ledarna med orden ”Ge akt på er själva”, innan han fortsätter att tala om ansvaret för hjorden. Det perspektivet behövs inte om man tänker kortsiktigt. Alla har möjligheten att under en viss tidsperiod – hur länge är olika beroende på person – sätta allt annat åt sidan och köra på i 200 km/tim utan att ens hämta andan. Men den förmågan finns där för att plöja upp andliga pionjärskeden och för speciella tider av intensiva eller akuta behov. Om du däremot permanentar det arbetssättet är det bara en tidsfråga innan syresättningen sjunker och passionen, orken och kreativiteten börjar tryta. Ansvaret blir mer börda än förmån. Gudsidéerna och initiativen möter ett redan fullbelagt hjärta. Glädje byts mot cynism och betydligt fler ”ack” än ”tack” börjar höras ur munnen.

Att ”ge akt på sig själv” handlar om att skapa en livs- och arbetsrytm som gör att du, mitt i det hårda och intensiva arbete som det alltid innebär att vara med och bygga Guds församling, kan syresätta ditt eget blod så att du kan hjälpa andra, fortsätta vara en välsignelse och tjäna Herren med glädje. Inte bara i din ungdoms mest energiska fas, utan årtionde efter årtionde till den dag då du når ditt eget målsnöre med bibehållen hängivenhet och kärlek till församlingen och dess huvud, Jesus Kristus.

Att hitta detta och bibehålla det genom livets och tjänstens alla faser är inte det enklaste. Men låt mig ge dig några tankar som varit till stor hjälp för mig själv i den processen:

1. Gå upp på berget med Jesus

När vi talar om att ta på sig syrgasmasken handlar det inte minst om att skapa plats och utrymme för den egna fortsatta, pågående relation med Jesus.

På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram” (Joh 7:37-38).

Som ledare är du ständigt i en position där strömmar av friskt vatten behöver gå ut från dig för att uppliva och vitalisera andra. Vi kan utveckla vårt ledarskap på många nyttiga sätt och läsa mängder av bra och viktiga böcker om principer och strukturer, men den källa som ger mer kraft, friskhet och liv till ditt ledarskap än någon annan, är att du har tid avsatt för att vårda den egna relationen och vandringen med Herren. Redan i Apostlagärningarnas dagar konstaterade dåtidens religiösa ledare att källan till apostlarnas styrka och frimodighet inte främst låg i utbildning eller position, utan just i det enkla faktum att ”de hade varit med Jesus” (Apg 4:13).

Tiden du tar själv tillsammans med Gud syresätter inte bara vattnet som går ut ifrån dig, utan ger dig också själv det där så oändligt viktiga perspektivet som lätt går förlorat i det intensiva, dagliga arbetet. Andligt ledarskap handlar ofta om att hacka sig igenom en djungel av allt från andligt motstånd till behov, problem och utmaningar av olika slag. Fokus hamnar ofta på just det träd som måste fällas, den sten som måste sprängas och det hinder som måste överbryggas här och nu. Men i den tid du själv tar med Herren, klättrar du upp för ett av djungelns träd och ser ut över trädtopparna. Här påminns du om det stora perspektivet. Du kan på nytt ta ut riktning mot slutmålet och återvända till arbetet med förnyad vitalitet och upplivat mod att ge vidare till dem som står vid din sida. Genom att du syresatte dig själv kan du nu ännu bättre hjälpa andra.

Självklart bör tiden med Jesus byggas in permanent i det löpande livet, men jag vill också uppmuntra dig som står i övergripande pastoralt ledarskap att ta en eller ett par avsatta dagar tillsammans med Gud inför varje ny säsong eller termin i arbetet. Om Jesus själv avsatte tydlig och koncentrerad tid inför Fadern i sitt intensiva schema genom att regelbundet dra sig undan ensam med honom, är det inte för mycket begärt att vi också gör det.

2. Hantera inre stress

Ofta är det inte den fullbokade kalendern som är det allra största problemet, även om vi ofta intalar oss själva det. Det som för många dränerar betydligt mer än yttre stress, är den inre, obearbetade stressen. Den kan ha många olika ursprung, bland annat:

1. a) Orealistiska förväntningar. En frustration över att aldrig komma till en punkt då arbetet känns klart, eller upplevelsen att man inte gör det bra nog.
2. b) Osund jämförelse. Att se andra kyrkor eller verksamheter i det egna samman­hanget som konkurrenter, bli hotad av andras framgång och pressad att själva överträffa dem.
3. c) Obearbetad negativism. Att tillåta hårda ord och negativ kritik att nå fram till hjärtat och såra på ett personligt plan.
4. d) Olösta konflikter. Spänningarna som uppstår då vi låter skadade relationer förbli outredda istället för att söka försoning och lösningar.

Alla som står i ledarskap kommer att utsättas för dessa känslor och upplevelser mer än en gång. Att de kommer i din väg är i sig varken farligt eller konstigt. Det allvarliga uppstår när de förblir inom dig och mig, inte tas itu med och därmed får växa och utvecklas. Ju mer inre stress du lagrar upp inom dig själv, desto mindre yttre stress klarar du nämligen av, innan det brister. Om själ och hjärta däremot är i ordning, blir vi också kapabla och utrustade att hantera den yttre stress som tjänsten och kallelsen ofta innebär.

Jesus lovade oss aldrig ett problem- eller bekymmersfritt liv. Men han bad oss tydligt och klart att inte själva skapa bekymren! Hans uppmaning ”Gör er inte bekymmer” återkommer i alla evangelier, så pass många gånger att vi borde lärt oss att ta den på allvar. Som ledare möter du många bekymmer, men vi ”gör oss” bekymmer genom att bevara dem inom oss, att inte tala ut, att inte söka hjälp när vi behöver den, att inte förlåta dem som gör oss illa, och hålla fast vid saker som vi istället skulle kastat på honom som har omsorg om oss (1 Petr 5:7).

Att släppa inre stress i Guds hand kan naturligtvis ibland vara lättare sagt än gjort, och står i direkt relation till nästa sak jag vill ta upp.

3. Utveckla djupa relationer

Det är inte bra för mannen att vara ensam (1 Mos 2:18).

Det kan låta smått ironiskt att ett av ledarskapets klassiska problem och utmaningar är ensamhet – man är ju som ledare ändå omgiven av människor en stor del av tiden. Men bland alla dem som du ger till, behöver du också sådana som du tar emot från. Människor som du ger rätten att ställa ärliga frågor till dig, och som får ärliga svar tillbaka.

Det finns många spärrar som slår till inom oss – stolthet, prestige och karriärstänk är några – emot att som ledare vara öppen och transparent inför någon annan. Att dela inte bara segerrapporter, roliga skämt och allmänt andligt småprat, utan också blotta mina svagheter, min kamp och till och med mina nederlag med en annan.

Kort efter att Elia sett eld falla från himlen över Karmels berg, en av de mäktigaste manifestationerna av Guds kraft i hela Gamla testamentet, får han ett dödshot från drottning Isebel. Beskedet skakar om honom på djupet och bibeln beskriver hans agerande:

När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen
(1 Kung 19:3-4).

Vi kan alla möta besked som tillfälligt skakar om vår verklighet. Elias stora misstag här är däremot att han i det utsatta läget flyr ut i ensamhet, att han ”lämnade kvar sin tjänare” och ”själv” gick ut i öknen. I ökenhettans värme och torka förvrids hela hans perspektiv, och segern på Karmels berg, där allt folket föll ner och ropade ”Herren är Gud” är plötsligt bortblåst. Den verklighet han nu ser är en där ”Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar”.

I kontrast mot Elias tendens att isolera sig själv i de mest utsatta situationerna, hittar vi en annan berättelse i Apostlagärningarnas fjärde kapitel. Petrus och Johannes har på ett liknande sätt mottagit ett skarpt hot från överheten, att inte längre tala i Jesu namn. Men istället för att fly ut i öknen gör de det motsatta:

När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt… (Apg 4:23).

Vi behöver alla – inte minst som ledare – någon eller några personer som vi kan kalla ”våra egna”. Några vi kan vara svaga inför utan att behöva oroa oss för att förtroendet utnyttjas, några vi kan ”berätta allt” för och som vi ger tillstånd att inte bara tala uppmuntran utan också råd och förmaning in i våra liv. Ingen av oss är kallad att leva och verka som soloartister i Guds rike, vi sitter ihop och behöver varandra.

4. Ta hand om familjen

Jag tror aldrig någonsin det var tänkt att tjänsten för Gud skulle vara en legitim ursäkt för oss ledare att försumma vår familj. Tvärtom används just omsorgen om familjen som en av de främsta kvalifikationerna för en kapabel församlingsledare:

Han ska ta väl hand om sin familj… Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? (1 Tim 5:4-5).

Missförstå mig inte nu: jag säger inte att ledarskap och församlingsengagemang ska läggas på is för att man gifter sig eller får barn, tvärtom! Det får bara aldrig utvecklas till att bli två olika världar, i konkurrens med varandra. Om familjen på ett naturligt sätt involveras och känner ansvar, delaktighet och engagemang i uppgiften, behöver varken kyrka, tjänst eller Gud uppfattas som ett problem som skapar splittring och stjäl från familjen.

Vi har tyvärr i kristenheten alltför många exempel på där tjänst och ledarskap använts för att legitimera försummelse av både äktenskap och föräldraskap. Det är inte sunt, och heller inte i linje med Guds ursprungsplan. Kallelsen att vara make/maka och pappa/mamma är tvärtom bland de viktigaste uppgifter vi människor blir anförtrodda med.

Att hitta en fungerande balans i liv och ledarskap är inte det enklaste. Processen innehållet alltför ofta att man faller ner i såväl vänster som höger dike innan man lär sig var vägen går. Men det är värt mödan! Den djupaste tillfredsställelsen i liv och ledarskap, och det viktigaste förhärligandet av Herren, ligger nämligen inte i hur vi påbörjar vårt lopp, utan i hur vi fullbordar det.

Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra (Joh 17:4).