Förnyelse som leder till tillväxt

Förändringsarbete eller förnyelse i en församlingskontext kan kännas segt som tuggummi, men kan samtidigt vara välsignat som friskt källvatten på en ökenvandring. I den här kort texten kommer jag att dela några av mina erfarenhetsbaserade tankar kring detta stora ämne, och jag väljer att fokusera på förnyelsen av församlingens kultur.

Lyssna först

En förnyelse eller förändring uppstår som bekant inte ur ett vakuum – utan utgår ifrån en verklighet. Min golftränare tittar på min sving först, sedan kommer råden. När jag för nio år sedan tog över som föreståndare och pastor i den församling jag i dag tjänar i, kände jag till situationen ganska väl. Under lite drygt sju år hade jag varit en del av den, vilket var den tid jag blev tränad och bildad för kommande tjänst. Nu hade det hade gått sju år sedan dess, då jag verkat i andra sammanhang, och mycket hade hänt. 

När det så blev dags för skiftet pratade jag med en pastor som hade varit inne i församlingens process som ledde fram till beslutet om skifte, men naturligtvis även med företrädaren och alla de ledare som varit med under den perioden. Alla dessa samtal var oerhört värdefulla för att kunna ge mig en uppfattning om var vännerna och församlingen befann sig och var processen av förändring startade ifrån. 

Vi har alla läst böcker och hört föredrag om vikten av förnyelse och förändringsarbete. Men det är ju så bekvämt med det kända, som det alltid har varit. Hur ofta är inte argumentet för en sak eller ett visst sätt att – så har vi alltid gjort. Men även en annan utvecklingsförhindrande sak är den mänskliga tendensen att identifiera sig och bli identifierad med ”sin” uppgift. Jag är ljudtekniker, caféansvarig eller pastor – och är jag inte det vet jag inte vem jag är. Så lätt det tänkandet låser till, i stället för att öppna upp.

Ni har säkert stött på dem som hävdar förnyelse för förnyelsens skull. Jag hör inte till den gruppen, utan menar att förnyelse ska leda till tillväxt. Tillväxten ses på det personliga planet i min vandring som lärjunge och i församlingen som helhet, och de hänger såklart ihop.

Från vårt till Herrens

En av de viktigaste medicinerna mot vår benägenhet av att vilja behålla och bevara i stället för att utveckla och förändra är faktiskt att lyfta blicken från mig och mitt, vårt sammanhang, vår logga. Ingen ska vara identifierad med ”sin” roll, funktion eller uppgift. Vår identitet är att vi är hans. Vår logga har inget evighetsvärde – och på så vis inget direkt egenvärde. Jesus sa: ”Jag ska bygga min församling.” Frågan är alltså: hur bidrar jag och vi bäst till Herrens helhet just nu?

Vi är kallade att bära frukt, men Herren är ägaren och trädgårdsmästaren. Vad är då vårt ansvar – Gud ger ju växten? Vi ska ta ansvar för att ha och påverka en rätt grogrund i våra hjärtan och i våra gemenskaper. Vi ska följa honom som inte ville bygga hyddor på förklaringsberget, utan alltid är på väg till de människor han kom för att uppsöka och frälsa.

Här börjar förändringsarbetet: Herre vad ligger på ditt hjärta i dag? Till vem vill du gå i dag? Vad var bra för en tid? Vad vill du att vi ska börja med? Vad är kärnvärden och vad är verktyg? 

Hedra och använda är inte samma sak

I ett stort bygge har de olika verktygen sin tid och uppgift, och dess värde ligger i att användas i rätt tid för rätt uppgift. Att i vissa faser inte använda hammaren betyder inte att vi inte hedrar hammaren för det fina arbetet med brädningen av fasaden, men i andra faser fungerar penseln så mycket bättre. Det ligger ingen värdering i det, och har vi dött bort ifrån oss själva och våra idéer ser vi inget problem med det heller. Hammaren kan dock i den fasen vara behjälplig med att öppna färgburkarna. Ligger vårt fokus på oss, vår favoritverksamhet – eller helheten?

Rätt kultiverad trädgård ger en rätt kultur

Bland det viktigaste att leda i en förnyelseprocess är formandet av rätt kultur. Vår längtan är såklart att vår kultur, i vår del av Herrens trädgård, ska vara en klar och ren Kristusdoft. Vad ska bevaras i kulturen och vad behöver förändras? Vad luktar inte Kristus? 

Självklart kan vi inte tänka eller bygga endast på en söndagskultur, eftersom vi tillhör honom alla veckans 168 timmar. Men låt mig ändå kommentera kulturen just på söndagen, då den både ska ge gästerna ett första intryck av oss och vår tro, och utrusta och forma Kristuslikhet hos oss lärjungar. Varför skulle de tro på det vi säger om de inte kan tro på oss? Är det vi säger och det de upplever överensstämmande?

I vår församling har vi en söndagförmiddagsgudstjänst. Internt kommunicerar jag dock att vi har fyra gudstjänster varje söndag: gudstjänsten innan gudstjänsten, själva gudstjänsten, gudstjänsten efter gudstjänsten kring kyrkfikat och gudstjänsten hemma kring middagsborden. Vad vill Gud göra i alla dessa fyra mötestillfällen? Vem kan få en hälsning på väg in i kyrkan? Kan någon få ett livsavgörande råd över kyrkfikats kaffekopp? Kan någon som är ensam få smaka glädjen och kärleken kring söndagsmiddagen där hemma? 

Hur ser kulturen ut dessa fyra gudstjänster per söndag? Hur är det med Kristusdoften? Hur blir man sedd och bemött? Gör vi skillnad på människor? Är kärleken och värmen påtaglig kring borden?

Kultur leds med förkunnelse men huvudsakligen med exempel. Jag brukar säga som många sagt förut: ditt liv talar mer än tusen predikningar. Vi har valt att ha ett mycket öppet hem för att tjäna och betjäna, men också för att fostra och överföra kultur till andra. Särskilt unga ledare vi tränar har vi gett stor tillgång till oss, vårt hem och vår tid. Det är klart att det kostar på ibland, men det är det mest effektiva, roliga sättet att leda och göra lärjungar på. Jesu första lärjungars första fråga var: ”Herre var bor du?”, och han svarade: ”Kom och se.” Detta har också gett stor välsignelse tillbaka till familjen. Våra barn har vuxit upp till fina ledare, mycket tack vare alla dessa unga ledare vi haft hemma hos oss blivit förebilder för våra egna barn.

Att ha hemmet och livet som redskap eller plats för lärjungeträningen och överföringen till fler, främst i nästa generation, är en del i den viktiga förnyelsen av hur församlingen behöver fungera i dessa dagar. Människors främsta behov är som bekant inte verksamheter utan relationer – med Gud och varandra.

Vår församling heter Agape och för att redan från början peka ut denna inriktning myntade jag denna busenkla vision för församlingen: Lev för andra lev för varandra. Sex ord alla kan utantill. Guds kärlek, agape, är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som bor i oss. Den kärleken leder oss att älska varandra i församlingen och de andra som Herren söker för att frälsa i våra städer.  

I skrivande stund har det gått nio år sedan pastorsskiftet i vår församling. Tiden har flugit i väg, känns det som. I början fick vi starta upp eller om många saker. Jag spelade i lovsången varje vecka, förutom att predika eller leda gudstjänsten, min fru och jag fick starta upp det nedlagda ungdomsarbetet och jag engagerade mig för att aktivera evangelisationen. Jag behövde svara på många detaljfrågor rörande nästan alla områden. 

Nu har mycket förändrats, och församlingen mycket mer än fördubblats. I församlingen finns människor från alla socioekonomiska bakgrunder, med många olika modersmål. Det bubblar av liv. Fina ledare och team är på plats som leder alla områden av församlingen. De har mitt fulla förtroende och jag pekar riktning och behöver inte svara på detaljfrågor. Vi har också kunnat utöka teamet med de nödvändiga anställningarna, exempelvis en något yngre assisterande pastor.

Varje söndag ser vi nya människor – vilket vi gjort under flera år. Många delar livet i våra smågrupper, och vi får ofta döpa och välkomna nya medlemmar i församlingen. Vi har ett härligt ungdomsarbete ett starkt evangelisationsarbete på stan som leds av smorda ledare. 

Tjänare över mina andra tjänare

Som synes är den busenkla visionen VI-sion. Den gäller inte några få på en scen, utan oss alla. Alla är delaktiga. Visionen måste skapa en verklig tillhörighet och peka på en praktisk tillämpning som alla kan vara delaktiga i. Inga troende är kallade till att vara konsumenter, utan till att vara fruktbärare. Jesus sa att den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Den troendes tjänst kallar vi det för. 

Visionen och kulturen i församlingen kan inte handla om någon eller några få på en piedestal eller stjärnor på isen som blir applåderade av den stora passiva gruppen på läktaren. Ledarskapets uppgift är att fylla vattenflaskorna, slipa skridskorna och coacha från båset – så att alla troende kommer ner från läktaren, in i matchen och lever i den troendes fruktbärande tjänst. Då leder visionen och kulturen till tillväxt, enskild och gemensam. Laget vinner och förlorar tillsammans. 

Denna kultur skapar gemensamt ägarskap och känsla av ansvar. Arbetet utförs inte av några få, utan av betrodda team som växer och utvecklas organiskt. Naturligtvis ger denna kultur en inriktning på bönen, den enskilda och den gemensamma, men även för förkunnelsen. 

En förnyelse som leder till tillväxt börjar med att strategiskt leda och leva en ny kultur. En kultur som förlöser ägarskap och kreativitet. En vision som sätter alla i rörelse för ett gemensamt fruktbärande mål.