KÄRA LÄSARE
Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. På den tiden var Herrens ord sällsynt, profetsyner var inte vanliga. Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. Då kallade Herren på Samuel (1 Sam 3:1–4).
Jag älskar den här berättelsen. Den är beskrivningen av de första stapplande stegen in i Guds närhet för en pojke som skulle växa upp till att bli en av Israels viktigaste profetgestalter. En extraordinär man som skulle komma att stå i tjänst både som en kungagestalt, en profet och en präst för Israel. En som också skulle se och känna igen Israels störste kung, David, medan han ännu var en oansenlig herdepojke. Han, Samuel, skulle komma att i skriften få det fantastiska omdömet att ”Gud var med honom och lät inget av det han sade falla till marken” (1 Sam 3:19).
Men berättelsen rymmer mer än bara en personlig, unik berättelse om en specifik pojkes andliga upplevelse vid ett visst tillfälle. Den är också en rambild, en mall för en andlig utveckling – hur den ser ut och fungerar – och för den process som vi alla måste gå igenom vid något tillfälle i livet. Ju tidigare desto bättre.
Den gripande förhistorien läser vi om i de två tidigare kapitlen. Hur den barnlösa kvinnan Hanna sörjer sin situation och desperat ropar till Gud om ett barn. Prästen Eli kommer överens med henne i bön, Hanna blir snart gravid med sin make och föder sonen Samuel. Redan vid födseln hade Hanna bestämt att tacka Gud för sitt bönesvar genom att ge pojken tillbaka till Gud, att ”föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid” (1 Sam 1:22). Till prästen Eli säger hon: ”Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren” (vers 27–28).
Sagt och gjort. Samuel får bo i templet och varje dag göra tjänst inför Herren under Eli. Tala om en kristen uppväxt!
Men så kommer då den där dramatiska natten. Den då Gud på ett specifikt, personligt sätt ropar ut just Samuels eget namn. Då den Gud Samuel hade hört om och tjänat under hela sin uppväxt, nu ska få möta personligen för första gången.
Med så mycket kunskap om Gud och så mycket erfarenhet av gudstjänst, skulle man kunna tro att Samuel omedelbart skulle förstå exakt vad som var i görningen. Att han från modersmjölken skulle ha allt som behövdes för att gensvara på Guds kallelse utan omvägar eller missuppfattningar. Ändå, trots all hans kunskap och erfarenhet, misstolkar han Guds röst totalt. Inte bara en utan hela tre gånger, och tar Guds röst för att vara Elis. Och Bibeln förklarar hans misstag på ett sätt som låter minst sagt märkligt, på gränsen till ofattbart: ”Samuel kände inte Herren än, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom” (1 Sam 3:7).
Men vänta. han hade ju växt upp i templet? Han hade ju fått den mest genuint kristna uppväxt som någon någonsin har fått? Han hade ju fått höra om Gud varje dag sedan barnsben. Han hade ju volontärarbetat i församlingen precis varenda dag?
Allt detta är sant och inget av det var på något sätt förkastligt. Samuel fick bästa möjliga förutsättningar, precis som ett barn som i dag växer upp i en kristen familj som ber med det och läser Bibeln för det, som tar barnet till kyrkan och söndagsskolan, som lär barnet kristna värderingar och som uppfostrar det till att vilja närma sig Gud.
Men trots allt detta, finns det ytterligare en dimension av andlig mognad och utveckling som kommer att krävas. En som inte på samma sätt kan programmeras, uppfostras och präntas in. Vi kan fostra nästa generation till att tjäna Gud, men inte att känna Gud. Den resan behöver de göra själv, ensamma med honom. Bara de kommer att kunna lyssna in Guds personliga röst till dem, och bara de kommer att kunna gensvara.
Det betyder inte att vi inte kan ge nästa generation de allra bästa förutsättningarna att höra och att gensvara, den dag Gud gör sitt tilltal till dem personligt. Vi både kan och ska omsluta dem i bön, värme, gemenskap, bibelundervisning, djupa samtal och allt annat som ligger på vårt ansvar som andliga föräldrar. Men vi måste vara medvetna om att de – hur mycket vi än förbereder dem – ändå måste gå själva de sista stegen på vägen mot att lära känna honom som ropar deras namn.
Den processen – den personliga kallelsen och det personliga gensvaret – är inte alltid okomplicerad. Andligt sett handlar det om att dra ut kontakten, den huvudsakliga, primära källan till kraft, ur föräldrar och andliga förgrundsfigurer, och sätta in den i Gud själv. För vissa sker detta helt omärkligt, helt utan friktion eller smärta. Men för många innebär den här resan en spänning, en osäkerhet, ett sökande efter var det där nya uttaget egentligen befinner sig och hur man hittar den äkta, egna och ärliga kopplingen som håller att bygga livet på.
Att stå vid sidan och vara åskådare till detta kan vara nog så svårt och smärtsamt. Många gånger vill moders- och fadershjärtat ropa ut: ”Nej, flytta tillbaka hem igen i stället! Jag tar hand om det här! Jag vet hur man gör!” Men på det sättet utvecklas inga nya Samuel.
Det bästa och vackraste vi kan göra, sedan vi gjort vårt allra bästa för att ge nästa generation de bästa förebyggande förutsättningarna för det personliga möte som ligger framför dem, är att i stället göra precis som prästen Eli gjorde i templet, den där speciella natten för länge sedan.
Påminna om att ”det är Herren som kallar på dig”.
Utan att vara rädd för de svåra frågorna. Utan att bagatellisera komplexiteten i att vandra tillsammans med Gud. Utan att försköna resans mörkare dagar eller förenkla spänningen i att leva i ingenmanslandet mellan en fallen jord och en fullkomlig himmel.
Finnas där vid sidan, som symboler för trygghet, fasthet och tro. Och lita på att ”han som har börjat ett gott verk i er, också ska fullborda det intill Kristi Jesu dag” (Fil 1:6).
Jag hoppas och ber att det här numret av Teologi & Ledarskap ska bli till inspiration för dig!
Med önskan om en välsignad läsning,
Joakim Lundqvist
Chefredaktör
