KÄRA LÄSARE
Varmt välkommen tillbaka till ett nytt nummer av Teologi & Ledarskap!
Vi söker alltid lyfta och ge perspektiv på de frågor som är extra aktuella för dig som står i någon sorts ledarskap. Det kan gälla teologiska reflektioner kring aktuella ämnen, eller praktiska principer för sunt, starkt och stabilt ledarskap.
Den här gången berör vi mycket av det som rört sig i oss som ledare i samband med corona, och vill därför
sätta speciellt fokus på teman som identitet, bekräftelse och hållbarhet. Och jag kan inte tänka mig att det finns en enda ledare som inte kommer i beröring med de här ämnena, och kanske också kämpar med dem.
Identitet handlar om vem jag djupast sett är, bortanför ledarskap, ansvar, titel, position och plattform.
Utmaningen är att identitet kan förflyttas och förskjutas längs vägen. Det kan hända, och händer ofta, att den uppgift och det ledarskap som man kliver in i utifrån ett brinnande hjärta för Gud och en genuin omsorg om människor, kan komma att börja prägla och förändra ens djupaste självbild.
Distinktionen kan vara hårfin mellan att å ena sidan växa, utvecklas och bli mer trygg i sitt ledarskap, men samtidigt å andra sidan inte låta dess rötter växa sig in i ens djupaste identitet.
Mer än att vara ledare, måste vi alltid först och mer än något annat vara Guds barn.
Ett lackmuspapper på hur det står till med den egna identiteten i relation till ledarskapet kan vara att ställa sig frågan hur man det senaste halvåret, under en pandemi har reagerat på att kanske ha behövt släppa uppgifter man står i. Hur har det påverkat självbilden, tryggheten och identiteten?
Det är så klart inget fel alls i att hämta glädje, motivation, inspiration och gemenskap i det som är kopplat till ledarskapet. Men om det får forma mig till den punkt då jag får en identitetskris vid tanken på att göra något annat, och hämtar större delen av min motivation utifrån görandet och inte från varandet – det faktum att jag är en äskad son eller dotter till Gud – så kommer jag förr eller senare att få problem.
I berättelsen om Jesu dop finns ett fantastiskt budskap om identitet och bekräftelse – ett lite dolt men helt revolutionerande perspektiv för alla oss som står i ledarskap.
När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: “Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.”
Matteusevangeliet 3:16-17
Kända ord, men låt oss inte bara läsa vad Gud säger i denna underbara bekräftelse som han ger till sin Son, utan också när han ger den.
Erkännandet kommer innan Jesus har predikat en enda predikan. Innan han har botat en enda sjuk. Innan han har uppväckt en enda död.
Erkännandet är inte ett ”bra gjort” efter en utförd arbetsuppgift, inte ett A+ på ett prov. Tvärtom.
Den bekräftelse som andra religioner förlägger någonstans framme i en oviss framtid – vissheten om att du är erkänd av Gud, godkänd av Gud – är din och min utgångspunkt. Det erkännande som människor ofta kämpar hårt för att en dag uppnå, är vårt startskott i Kristus.
Du är Guds älskade son eller dotter. I dig har han sin glädje.
Inget som du gör eller inte gör kan ändra på det. Hur bra du lyckas eller illa du misslyckas i ditt ledarskap påverkar inte Guds grundläggande perspektiv på dig som hans älskade barn.
Vi arbetar inte för att bli något i Guds ögon. Vi är redan något i hans ögon, och utifrån detta arbetar vi.
Den insikten och uppenbarelsen är grundstenen i allt sunt, andligt ledarskap.
All Guds välsignelse till dig!
Joakim Lundqvist
Ansvarig utgivare
