KÄRA LÄSARE

Att vara en ledare i Guds rike är inte alltid enkelt – men det är en stor nåd och välsignelse. Men vad gör vi när ledare faller? Och hur hanterar vi våra egna nederlag?

Det finns flera dimensioner att fundera över. En viktig insikt är att det ofta råder stor skillnad mellan hur en händelse upplevs och hur den förstås. För den som faller är man ofta mitt i en livskris – med förvirrade tankar, starka känslor och ibland ett hjärta i uppror. Det blir svårt att tänka klart, både om sig själv och situationen. Den som däremot betraktar händelsen utifrån ser i regel det yttre skeendet, men saknar kanske insyn i bakgrunden, processen eller smärtan. Den fallne reflekterar ofta utifrån sina intentioner – medan betraktaren främst ser konsekvenserna. Därför kan samma händelse upplevas på helt olika sätt beroende på perspektiv.

En annan viktig aspekt är balansen mellan nåd och sanning. Båda är avgörande – men det är inte alltid enkelt att hålla dem i jämvikt. Hur vi betonar dem beror delvis på sammanhanget och vad saken gäller. Det är också viktigt att förstå att Guds förlåtelse inte automatiskt innebär att det är lämpligt att fortsätta i ledarskap. Församlingsledarskap är ett förtroendeuppdrag – inte en rättighet. Det kräver just förtroende, något som måste vårdas och byggas över tid.

När människor faller, behöver vi hantera situationen med både sanningens skärpa och nådens mildhet.

Samtidigt behöver vi arbeta förebyggande. En av de viktigaste insikterna i ledarskap är att det börjar med det egna livet. Man behöver först leda sig själv innan man kan leda andra. Paulus uttrycker det tydligt i sitt råd till Timoteus:

Ge akt på dig själv och på undervisningen, och håll troget ut med det. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig (1 Tim 4:16).

Här blir det tydligt att det personliga livet och tjänsten hänger tätt samman – att det jag förmedlar behöver ha sin rot i ett liv som själv bär budskapet.

Men i vardagen är det lätt att tappa bort sig själv i alla krav, relationer och uppgifter. Därför behöver vi regelbundet stanna upp, reflektera och påminna oss om att de vi leder är värda mer än vår trötthet eller vår splittring. De behöver inte perfekta ledare – men närvarande, helhjärtade och skärpta sådana.

Tiden går ofta snabbt, särskilt i intensiva ledarskapssäsonger. Ett helt läsår kan kännas som ett ögonblick. Men även om tiden rusar, är livet långt nog för att vi ska hinna bygga upp något värdefullt – eller, om vi inte är vaksamma, förstöra både för oss själva och dem vi leder. Därför måste vi vara uppmärksamma på vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Det är inte själviskt – det är ansvarsfullt.

Vi behöver också vara noggranna med våra ord, våra prioriteringar och hur vi bygger förtroende. Förtroende är en av ledarskapets viktigaste resurser. Det byggs långsamt, men kan raseras på ett ögonblick. Ordspråksboken 22:1 påminner oss:

Ett gott namn är mer värt än stor rikedom, att bli aktad mer än silver och guld.

Var därför varsam med ditt rykte, och lev så att människor kan lita på dig – inte för din egen skull, utan för att du är kallad att tjäna.

Det är en spännande tid att vara ledare i Guds rike. Vi ser hur många, särskilt unga, kommer till tro. Dessa nya lärjungar behöver mogna, modiga och trygga ledare – som du. Låt därför den helige Ande få forma dig till den ledare du är tänkt att vara – just för en tid som denna.